Jag läste till kapitel 6 i Främlingen nu! Hojta när ni är ikapp mig.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Åh, jag vill veta vad du tycker?! Är du fast?Jag läste till kapitel 6 i Främlingen nu! Hojta när ni är ikapp mig.
Åh, jag vill veta vad du tycker?! Är du fast?
Åh så roligt!Jag är tokfast! Nu lade jag just ifrån mig den för kvällen och det var verkligen motvilligt.
Främlingen/Oulander: Jag är på sida 40-nånting nu, så jag ska nog kunna hinna ikapp med er andra I det ex jag lånat är det kapitelbyte på sid 97, kapitel 6 börjar där. Så mitt mål blir att ha läst dit
Åh, vad bra, tack! Jag undrade just vad det var jag skulle sikta på, eftersom sidnumreringen verkar lite koko igen för mig. Då kör jag samma kapitel som dig!
Kan nån säga samma info om Brobyggarna, kapitelmässigt hur långt är 100 sidor?
(Jag ligger lite efter - det är så vaaaaaaarmt, min hjärna smälter!!! - men jag ska vara ikapp till typ fredag/lördag i alla fall... )
Ja, nu är det för varmt, tycker jag. Har närmare 30 grader i köket
Brobyggarna: Kapitel V börjar på sida 93
Drar igång med Främlingen då
@Monstermom @Mammas @Sasse @Lillelorden @Vira
För mig började det tveksamt, jag gillar inte Frank så jättemycket, men det verkar inte vara nödvändigt att göra det heller.
Hade även lite svårt för jag-perspektivet, men har vant mig vid det nu.
Läste någonstans att boken "för tankarna till Jean M Auels böcker". Och jag förstår varför, men Främlingen är i alla fall än så länge mildare tycker jag - och aningens mer verklighetstrogen, om man bortser från att hon skickas tillbaka i tiden då.
Sedan stör jag mig på att hon tonar ut vetenskaps-snacket - var hon inte uppfostrad och delvis utbildad i samma ämnen som Frank? Eller fick jag det helt om bakfoten.
Hursomhelst så är jag fast i den nu
Förresten, ni Eragon-läsare - reagerade ni också på Murthag? (att det är samma namn som Morzans son i Eragon allså) Eller har jag helt enkelt inte hört namnet förut?
Åh vad bra, tack så mycket! Nu vet jag mer konkret hur långt efter jag ligger i alla fall!
Här är också lite halvvarmt, dessutom - som det geni jag är - bestämde jag mig för att koka rödvinbärssaft idag! Mmmmm, myyyysigt att stå över varm gryta!
Skaaaaaaa ju egentligen inte svara, eftersom jag inte kommit så långt än - men jag har ju läst boken förut, även om det var ett tag sedan så jag kan inte låta bli att drabbas av ett par tankar i alla fall!
(Sista först - för att få Eragon ur världen! Murtagh är ett "riktigt" namn som inte är helt ovanligt i Skottland/Irland, alltså inte ett fantasy-hittepånamn. Den där typen blandade ju rätt friskt i boken...)
Jag kommer ihåg att jag störde mig något enormt på jag-formen i boken när jag läste den första gången! Det hade jag glömt nu, tack för påminnelsen! Faktum är att jag tror det var den här boken som "botade" mig från att hata böcker skrivna i första person till och med. Det stör mig i alla fall inte längre.
Jag har lite motsatt reaktion på Frank, jag minns att jag avskydde honom första gången jag läste men jag har mycket mildare reaktion mot honom den här gången... Vet inte varför.
Jag har ingen aning om vad som skulle påminna om Auels böcker dock? Jag har läst dem för länge sen (eller i alla fall de som fanns utgivna då, två eller tre st), och har ingen som helst längtan att läsa om dem får sägas.
Om Claire var utbildad inom historia vet jag väl inte riktigt? Hennes vetenskapsområde är ju medicin (sjuksköterska), inte historia. Men ja, hon växte ju upp med sin farbror (eller morbror, har ingen koll?) och bodde på digs och sådant, men jag tror inte hon var så värst intresserad av de historiska aspekterna av det så mycket som de praktiska, typ. Sen ser jag det väl som ett praktiskt knep av författaren: hennes bakgrund av roughing it gör att hon lättare kan anpassa sig till ett mer primitivt liv än om hon växt upp i stan, och att hon är ganska ointresserad av Franks typ av historieintresse gör att hennes nya omständigheter är mer främmande för henne och det blir därför mer givande för läsaren att uppleva världen genom henne? Hon vet tillräckligt mycket för att ha ett och annat hum, men det mesta är ändå rätt främmande för henne.
Det jag slås av mest hittills är att jag inte var särskilt medveten om när jag läste förra gången att Claire inte var en modern kvinna, utan det är rätt stora skillnader i erfarenhet och världsbild mellan henne som är född (när är hon född? minns inte hur gammal hon var! gah! 20-talet?) då och mig som är född avsevärt senare (sett till hur världen och kvinnors situation utvecklats tänker jag). Visst förstod jag att hon var från förr i tiden den gången också, men jag tror inte jag reflekterade särskilt mycket över det...
Nu lovar jag jag ska läsa ikapp innan jag skriver mer, så jag har liiiiite bättre koll på vad det är jag pratar om. Kanske.
Jag var inte alls beredd på att det skulle vara en sådan tegelsten när jag skulle plocka upp den på biblioteket! Blev lite avskräckt till en början, men nu när jag läst en bit så insåg jag ju snabbt att den är ganska lättarbetad. Jag har fastnat ordentligt redan och det här känns precis som min typ av bok, min smak är väl måhända ganska enkel.
Jag-formen stör mig inte det minsta, jag har nog tvärtom alltid gillat det. Personligen har jag nästan lättare att knyta an till huvudpersonen med jag-formen, eller det går snabbare i alla fall. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men jag gillar att "vara på någons sida" redan från början; lära känna nya karaktärer samtidigt som huvudkaraktären osv. Det gör man ju i och för sig i tredje person också, fast på ett annat sätt... Men, ja. Jag gillar't.
Jag gillar i varje fall verkligen Claire! Jag gillar att hon inte är skriven som en stackars hjälplös tjej som råkar ut för tokigheter och behöver bli räddad stup i kvarten - med tanke både på tiden hon är ifrån och tiden hon reser till - utan att hon är rätt vass redan från början; den opassande jargongen, att hennes sexualitet får ta plats utan skrupler, att hon är duktig på sitt yrke.
Jag uppfattar det inte som att hon är ointresserad av historia i allmänhet, utan mer Franks intresse för släktforskning...? Kan ha slarvat lite med tänkandet där, dock.
Frank, meh. Tänker väl mest ingenting om honom. Han utmålas ju inte som skurk, direkt. Men inte heller som en karaktär jag bryr mig om speciellt mycket om jag ska vara ärlig. Kanske för att jag får känslan av att han inte kommer att vara med så värst mycket?
En grej jag av någon anledning tycker känns fräsch är att själva tidsresan i sig får ganska lite utrymme! Jag tycker att det var så skönt att slippa ett kapitel eller så av "åhnej, vad har hänt, var är jag, det här stämmer inte alls - dra efter andan - jag h-h-h-ar rest i TIDEN!!!".
Claire konstaterar liksom mest lugnt att det mot all rim och reson verkar som om hon befinner sig 200 år före sin tid.
Jag gillar också kemin som börjar spira mellan Claire och Jamie. Den känns inte påtvingad eller för uppenbar utan alldeles lagom. Det enda jag har svårt för är att Claire refererar till honom som "grabben". Det får mig att tänka att hon är jättemycket äldre och ser på honom som någon slags ungtupp. Han ska ju vara runt 25 och vad kan hon vara, max 30?
Anyway. Jag sätter mig i kvällssolen och läser vidare nu, kan inte riktigt låta bli.
@Blacksmithfarm @Mammas @Sasse @Vira @Monstermom
Jag har en rejäl soft spot för Jamie, jag var kär i honom i ÅR efter att jag läste böckerna sist. Men ja, hittills har vi ju inte fått se så jättemycket av honom.
Mitt förslag är del två tom nästa gång vi ska prata, det är typ lika långt tror jag? Det är iaf tom kapitel 10. Vad sägs? Till när isf?
@Blacksmithfarm @Mammas @Sasse @Vira @Monstermom @Lillelorden
Jag håller med monstermom, även jag noterade mycket mer hur kvinnosynen var redan därifrån hon reste, dvs att den var väldigt långt från jämställd även då.
Jag uppskattar Claire, hon är rättfram, grov i munnen och charmig. Tycker att hela historian är rätt söt, och håller med Lårdo om att det var uppfriskande med en hjältinna som är står med fötterna såpass på jorden att hon bara "Jaha, såhär är det, drygt, hur gör jag för att klara mig?". Uppskattar också som någon ovan (Lårdo det med?) att hon genom sitt yrke är rätt handson och har skinn på näsan, väldigt uppfriskande i och med att attityden annars är lite sådär.
Jag tyckte att den kändes lite seg i början, men nu i slutet rullade det på riktigt bra tycker jag. Jag har en rejäl soft spot för Jamie, jag var kär i honom i ÅR efter att jag läste böckerna sist. Men ja, hittills har vi ju inte fått se så jättemycket av honom.
Mitt förslag är del två tom nästa gång vi ska prata, det är typ lika långt tror jag? Det är iaf tom kapitel 10. Vad sägs? Till när isf?
Håller mitt löfte, skriver inte mer om boken än, meeeen...
Har du sett hur Jamie blev i serien?
På nåt mysko vänster var Jamie inte så ung när jag läste boken första gången - men nu är han fortfarande lika gammal fast jag har blivit äldre! Hur gick det till?
(Skådespelaren är dock äldre, tackolov...)
Låter bra för mig att ta del två till nästa gång! (Och läser vi/ni fortare nu när boken kommit igång lite så pratar vi väl lite tidigare helt enkelt - oja, hybrisen är i full sving igen hemma hos Monstermom! )
@Monstermom Har du läst WVMP-serien av Jeri Smith-Ready? Skulle kunna vara något för dig.