Bipolär sjukdom

Hur gamla var ni när ni hade er första episod/skov, och hur gamla var ni när ni fick er diagnos?

Jag hade mitt första depressiva skov när jag var 17 år, och fick min diagnos nu som 36-åring. 19 år av helvete där psykiatrin varit ett skämt.
 
Jag blev akut insatt på Quetiapin igår efter en helveteshelg rent ut sagt.
Jag har varit ur sängen fyra timmar sammanlagt idag....mår inget vidare alls av den med andra ord. Trött, yr, sluddrar, illamående, typ influensasymtom rent generellt mm. Nu vet jag inte om det BARA är pga medicinen, för jag har även drastiskt behövt sluta med en rakt av och en annan får jag bara ta en tredjedel av för man egentligen inte ska ta dom samtidigt. Så det kan bero lite på det...
Men jag är enligt läkaren på g in i en psykos och jag har inte mycket mer val än att gå igenom det här. Jag var riktigt illa ute i helgen och det skrämde både mig, vänner och min personal. Såg att någon svarat att den är hyfsat snabbverkande, det känns bra!

Jag har bipolär typ 2 bland annat.

Håller tummarna att den hjälper bra och att du snart mår bättre :heart
 
Självklart så ska min sjuksköterska sluta på affektiva. Om en vecka bara. Men snällt att meddela innan hon slutat iaf.
"Du som är så duktig på 1177 vet ju att du får tag på någon därigenom".
Men om jag får en kris då och behöver hjälp omedelbart :arghh: (psykakuten är hemsk här, på riktigt. Så inte ett alternativ för mig)

Hon trodde jag kanske får en ny sköterska till våren. Älskar systemet ibland :(
 
Hur gamla var ni när ni hade er första episod/skov, och hur gamla var ni när ni fick er diagnos?

Jag hade mitt första depressiva skov när jag var 17 år, och fick min diagnos nu som 36-åring. 19 år av helvete där psykiatrin varit ett skämt.

Första självmordsförsöket när jag var 13 år.
Haft psykologkontakt sen jag var 8 år.
I min journal står det att dom funderade på om jag har någon personlighetsstörning när jag var 15 år och diskuterade behandlingshem som inte blev av pga flytt till familjehem istället.
Flertal självmordsförsök under gymnasietiden med inläggningar m.m.
Isolerade mig sen i några år innan jag till slut sökte hjälp för min ätstörning. Innan dess "bara" gått till vc för depression och sömnproblem och fått piller utskrivet och sen klarat mig själv. Genomgick därefter utredningar och fick min bipolärdiagnos när jag var 25 år. Är 32 nu.

Ingen drömuppväxt och fixade inte skolan för alla krav och mitt mående. Är normalt sett väldigt smart och fixar enkelt mvg i alla ämnen om jag mår bra. Gått om både nian och trean på gymnasiet. Kraschade riktigt illa när jag var 15 år och blev sen inlagd på psyket men betraktades som att jag mest ville ha lugn och ro och sökte ingen hjälp genom samtal. Vet ju nu att jag har AS och social fobi så att jag mest satt i mitt rum var väl inte så konstigt. Dom sökte inte heller upp mig. Blev i samma veva skolbefriad (första nian) och behövde inte gå dit. Andra nian gick under omständigheterna bra. Kunde gått så mycket bättre om jag hamnat i en annan familj men får vara nöjd med att jag tog mig igenom det ändå.
 
Jag är väl en av dom som inte är högfungerande. Jag har haft problem hela livet med ångest och depressioner och tydliga hypomana perioder då jag ibland gjort saker som sedan blivit svåra att hantera eller som varit lite "udda" eller lett till olika konsekvenser (köpte en häst, bokade en resa för 30 000 kr fast jag inte hade några pengar, ringde till kungahuset och bad att få prata med kungen, skrivit på kontrakt och skaffat mig en lägenhet utan att ens ha sett lägenheten, bränt ut mig totalt genom att plugga hela dagen och fram till ett på natten då mina föräldrar tvingade mig att gå och lägga mig och jag "sov" då till fyra på natten för att då gå upp och plugga igen resten av dagen) och det här håller ju inte i längden.

Min ångest och mina depressioner fick mig att gå hem från skolan och må dåligt från förskoleåldern och lågstadiet, läkaren har skrivit i min journal från att jag var 8 år att jag hade psykosomatiska problem, att min huvudvärk och mina magsmärtor berodde på mitt dåliga psykiska mående. Jag blev sjukskriven redan i gymnasiet och förstår inte hur jag ens tog mig igenom grundskolan. Min lärare i sexan och sjuan sa på ett utvecklingssamtal att jag inte skulle klara att gå igenom hela grundskolan men det gick. I gymnasiet kraschade jag dock totalt och sen jag slutade skolan har jag varit sjukskriven i 11 år. Är deprimerad väldigt långa perioder och har varit inlagd på slutenvård med både Anafranildropp och ECT mot depressionerna, varit sängliggande vissa perioder, har vad vården kallar för kroniska självmordstankar och ser ingen mening med livet. Flertalet överdoser finns också i min historia.

Men för min del är det inte bara det bipolära, jag har ju även anorexin och aspergern och all ångest och allt är en enda röra.

Jag är högfungerande på det sättet att när jag gör något så gör jag det bra, jag gick genom högstadiet och hade bäst resultat i klassen på alla prov och +++ poäng, jag hade MVG i alla kurser på gymnasiet (fler än 30 kurser) och alla meritpoäng och fler än man kunde ha så jag har högst betyg i allt därifrån. Jag har språkdiplom både i engelska och spanska. Jag skrevs ut i Aftonbladet som den "smartaste där du bor" efter mina resultat på högskoleprovet och har lätt för att lära mig saker så det är inte det att jag är korkad eller så men jag klarar inte av livet, vardagen, krav, samhället osv.
 
Tack att du delar med dig, det berörde!
Det känns som att det är vanligt med hög intelligens i kombination med diagnoser? Ibland önskar jag att jag hellre vore lite korkad och fick gå runt o må bra istället.

En av gångerna som jag rymt från låst avdelning smet jag för att kunna genomföra en terminstenta på universitetsnivå, vilket jag klarade galant. Sen gick jag snällt tillbaka till avdelningen själv igen. För kapabel att ta hand om mig själv var jag inte. Klyftan mellan vissa förmågor kan vara så stora ibland.
 
Tack att du delar med dig, det berörde!
Det känns som att det är vanligt med hög intelligens i kombination med diagnoser? Ibland önskar jag att jag hellre vore lite korkad och fick gå runt o må bra istället.

En av gångerna som jag rymt från låst avdelning smet jag för att kunna genomföra en terminstenta på universitetsnivå, vilket jag klarade galant. Sen gick jag snällt tillbaka till avdelningen själv igen. För kapabel att ta hand om mig själv var jag inte. Klyftan mellan vissa förmågor kan vara så stora ibland.

Det påminner om när jag låg på låst avdelning och tvingade en kollega att smuggla med sig alla månadens tidrapporter till mig så jag skulle kunna rätta och godkänna dom (jag var arbetsledare och det var min arbetsuppgift, dock var jag sjukskriven då men kunde bara inte släppa taget). Plikten före allt :banghead:

Klyftan är smärtsamt påtaglig varje dag för mig, även när jag är högfungerande som nu. Jag kan arbeta hur långa pass som helst och reda ut vilka krissituationer som helst, vara nästan hypomaniskt oövervinnerlig på jobbet, men jag har haft tvättad och vikt tvätt liggandes på soffan i en vecka men förmår mig bara inte att lägga in den i garderoberna. Det går ofta en månad mellan mina tvättider. Jag lagar väldigt sällan mat för jag orkar helt enkelt inte. Osv osv. Hur kan man vara så jävla bra på sitt jobb och så oduglig på hemmaplan? :meh:
 
Jag mådde inget vidare under min ungdomstid men det fick inga direkta konsekvenser annat än känslan. När jag var 20 fick jag ett läkemedel roaccutan mot akne som utlöste en depression o jag bliv insatt på antidepressiv medicin. Slutade att sova och tyckte det var jättebra att jag kunde läsa in hela terminens kurslitteratur på en vecka, mycket smidigt att inte behöva sova ngt! Jag kraschade o blev inlagd första gången för depression. Från att jag var tjugo år till ca 28 var det helt kaos med mycket inläggningar o suicid försök o intoxer. Allting från ECT anafranildropp o massor med olika psykmediciner. Blev bemött som en mycket besvärlig patient som betraktades som emotionell instabil störning eller autism. Jag var ett hopplöst fall. Har idag ingen sån diagnos. Men ibland funderar jag på Asperger? Men sedan flyttade jag o fick en psykolog som jag nu träffat i åtta år. Mitt liv har förändrats under den tiden. Mindre självskador, intoxer, inläggningar. För två år sedan var det illa o jag var inlagd o var sjukskriven ca 1 år. Fick diagnosen då. Dessvärre ska denna psykolog sluta nu. De sista veckorna har det kört ihop sig o jag har fått symtom jag inte känt av på länge. Skrämmande o ledsamt. Skönt att veta att jag inte är den enda som mår dåligt samtidigt som det är tråkigt hur denna sjukdom ställer till det.
 
Det påminner om när jag låg på låst avdelning och tvingade en kollega att smuggla med sig alla månadens tidrapporter till mig så jag skulle kunna rätta och godkänna dom (jag var arbetsledare och det var min arbetsuppgift, dock var jag sjukskriven då men kunde bara inte släppa taget). Plikten före allt :banghead:

Klyftan är smärtsamt påtaglig varje dag för mig, även när jag är högfungerande som nu. Jag kan arbeta hur långa pass som helst och reda ut vilka krissituationer som helst, vara nästan hypomaniskt oövervinnerlig på jobbet, men jag har haft tvättad och vikt tvätt liggandes på soffan i en vecka men förmår mig bara inte att lägga in den i garderoberna. Det går ofta en månad mellan mina tvättider. Jag lagar väldigt sällan mat för jag orkar helt enkelt inte. Osv osv. Hur kan man vara så jävla bra på sitt jobb och så oduglig på hemmaplan? :meh:
Ursäkta men nu skrattar jag! Idag har jag gjort ett bra jobb på arbetet men klarar inte att äta nästan, o laga mat finns inte på kartan. På jobbet ringer jag mycket samtal. Men är jag hemma i mitt privata liv får jag värsta ångesten om jag måste ringa någonstans. Jag funkar betydligt bättre i min yrkesroll på alla plan men fallerar i min egen vardag just nu när jag har en sämre period. När jag mår som bäst kan jag fixa både jobbet o mig själv. Men att hantera mig själv är svårare än att hantera jobbet.
 
Ursäkta men nu skrattar jag! Idag har jag gjort ett bra jobb på arbetet men klarar inte att äta nästan, o laga mat finns inte på kartan. På jobbet ringer jag mycket samtal. Men är jag hemma i mitt privata liv får jag värsta ångesten om jag måste ringa någonstans. Jag funkar betydligt bättre i min yrkesroll på alla plan men fallerar i min egen vardag just nu när jag har en sämre period. När jag mår som bäst kan jag fixa både jobbet o mig själv. Men att hantera mig själv är svårare än att hantera jobbet.

Precis så är det för mig också. Ringer massa samtal i min yrkesroll, har telefonfobi off work. På jobbet har jag inga problem med ändrade planer och kan lätt improvisera, i min vardag kan det orsaka total kortslutning. Jag minns i somras när jag och min pojkvän skulle åka till stan och hade bestämt vilken väg vi skulle åka och han tog en annan väg... slutade med att han fick vända bilen och köra hem mig. I min yrkesroll träffar jag massor med människor utan problem, privat är jag livrädd för människor och sociala situationer. Jag har lyft detta med min psykiater faktiskt, för ibland känns det som jag har två personligheter nästan. Men hon säger att det kan vara såhär. Både som bipolär, som aspie och med PTSD (mina tre diagnoser).

Ska tillägga att jag arbetar som behandlare med ungdomar som mår dåligt. Och jag får ofta höra att jag är väldigt bra på det jag gör, både från ungdomarna, kollegorna och ledningen. Jag tror det beror på att jag vet precis vad det handlar om. Men det känns ibland, ofta, helt sjukt att vara så kompetent kring alla dessa frågor som vi berör inom min yrkeskategori, och ändå ha sådana svårigheter själv utanför yrkesrollen.
 
Hur gamla var ni när ni hade er första episod/skov, och hur gamla var ni när ni fick er diagnos?

Jag hade mitt första depressiva skov när jag var 17 år, och fick min diagnos nu som 36-åring. 19 år av helvete där psykiatrin varit ett skämt.

Jag förstod att jag hade bipolär sjukdom ganska långt innan läkarna satte diagnosen 2012 då jag var 24 år. Innan hade jag diagnoserna anorexi, GAD och depression, depressionsdiagnosen och GAD fick jag när jag var 16 och det hängde i sen dess och anorexi diagnosen fick jag som 19 åring.

Jag blev sjuk i det bipolära så tidigt och forskade runt och läste på och mina symptom var så otroligt tydliga. Min första riktigt djupa depression kom när jag var 10 med självmordstankar och allt som hör till, men ångesten började i 7-8 års åldern och mina hypomanier började i högstadiet.

Jag har papper från ett utvecklingssamtal i åttan där en lärare beskriver hur jag växlar mellan perioder då jag mår väldigt dåligt, är tyst, tillbakadragen,ledsen,trött och andra perioder då jag är hyperaktiv och uppe i varv och tar mig an stora projekt både i skolan och utanför och överpresterar extra mycket och pratar mer och inte är mig själv. Hon skriver tydligt att jag växlar väldigt mycket i mående.

Jag förstår inte själv hur jag kunde gå utan någon hjälp genom hela grundskolan utan att någon grep tag i situationen och hjälpte mig. Ingen gjorde det, fast mitt mående var på botten.
 
Hur vet man om har biopolär sjukdom och i så fall vilken? Kanske står i tråden, så fall ber jag om ursäkt! Men jag är lite trött i skallen och orkar inte riktigt just nu läsa allt.

Hur utreder dom det? Funderar om jag är bipolär. En läkare trodde att jag var bipolär typ 2. Men hann inte få reda på mer förrän de bytte läkare..
 
Hur vet man om har biopolär sjukdom och i så fall vilken? Kanske står i tråden, så fall ber jag om ursäkt! Men jag är lite trött i skallen och orkar inte riktigt just nu läsa allt.

Hur utreder dom det? Funderar om jag är bipolär. En läkare trodde att jag var bipolär typ 2. Men hann inte få reda på mer förrän de bytte läkare..

Jag är inte säker på hur det är för andra men för mig tog dom min anamnes/sjukdomshistoria och jag berättade om hur det varit med alla svängningar och vad det hade lett till och så klart pratade vi om läget nu för tiden, dom pratade med mina föräldrar trots att jag var vuxen men framförallt var det att dom följde mig under många år och såg tydligt hur jag växlade, det var så uppenbart. Det var det som ledde till diagnosen. Jag tror jag fyllde i dom här vanliga blanketterna om depressioner och sånt men kommer inte ihåg om det var i samband med bipolärdiagnosen eller någon annan gång för jag har gjort det så många gånger. Jag har även lite minnesluckor från dom här åren för jag fick både Anafranildropp och ECT och tog egna överdoser och tappade bort en hel del minnen och tid.

Jag svarade inte heller på vanlig medicinering mot unipolära depressioner men blev bättre när jag fick behandling med stämningsstabiliserande mediciner. En sak som pekade på bipolär var också att jag haft återkommande depressioner sen jag var 10 år och att det följde ett ganska tydligt mönster. Jag hade ju dessutom haft svårt att klara skola och jobb pga mitt mående så det var en tydlig påverkan.

Jag behövde inte be om någon utredning utan det var läkaren som satte sig ner och förklarade att jag är bipolär, hon och dom andra på mottagningen såg mig när jag var så deprimerad att jag inte orkade prata eller sitta upp och dom såg mig när jag var så uppe i varv att jag pratade så snabbt att det inte gick att hänga med och inte kunde sitta stilla och var helt uppe i varv. Så jag var nog ett solklart fall.

Jag träffade läkaren minst en gång i veckan, ibland mer för att jag var så dålig och för att mina andra behandlare tyckte att jag varje vecka behövde bedömas för om det var läge för LPT (tvångsvård) för att dom kände att dom inte vågade ha ansvaret och beslutet om att släppa hem mig utan läkarbedömning, jag hade ju både en allvarlig anorexi och min bipolära sjukdom och läkaren sa att jag var deras sjukaste patient och att jag var prio ett på mottagningen, jag skulle få en läkartid när än det behövdes. Den läkaren gjorde faktiskt även hembesök flera gånger vilket jag inte tror är så vanligt, svarade på mail och var otroligt engagerad.
 
Hur vet man om har biopolär sjukdom och i så fall vilken? Kanske står i tråden, så fall ber jag om ursäkt! Men jag är lite trött i skallen och orkar inte riktigt just nu läsa allt.

Hur utreder dom det? Funderar om jag är bipolär. En läkare trodde att jag var bipolär typ 2. Men hann inte få reda på mer förrän de bytte läkare..

För egen del träffade jag en psykiater som innan vårt möte hade läst mina journaler sedan många år tillbaka. Hon bad mig berätta om mitt liv och ställde massor av frågor och följdfrågor. Jag var där i nästan tre timmar med paus. Innan besöket hos henne hade jag varit på flera besök hos en psykiatrisjuksköterska och svarat på hundratals frågor i olika frågeformulär.

Min psykiater kunde ganska snart säga att jag är bipolär. Min anamnes talade så att säga sitt tydliga språk. Jag är typ 2 med rapid cykling. Jag tror att man ibland går på fler besök än jag gjorde, lite beroende på hur (o)tydlig diagnosen är, hur mycket sjukdomshistoria man har, osv. Säkert olika på olika platser i Sverige också.

Jag tycker du ska kontakta psykiatrin och säga att du misstänker att du är bipolär, och sedan skicka in en egenremiss.
 
Tack för era svar! Ska läsa lite till innan jag svarar er. Men kan säga redan nu kortfattat att jag är inskriven på psykratrin sedan länge. Men jag har en två diagnoser. Men jag har länge misstänkt att jag kan vara bipolär. Eftersom jag får ofta depprissioner. Och även blir mer pigg och ska klara av allt helst nu. När jag mår bättre. Nu är jag sämre igen. Är trött på allt. Ledsen och panikångest varje dag.
 
Hur är det för er andra som är bipolära, lever ni också med fruktansvärd ångest som är nästintill omöjlig att hantera? Jag har levt med ångest hela mitt liv, hur stark den är växlar lite men jag har ångest över allt man kan tänka sig, verkligen allt och jag fastnar i tankar som bara snurrar runt och runt tills jag blir galen, ibland är det panikattacker men hela tiden har jag en stark molande ångest som tär på mig och som jag inte kan stoppa och som jag bara inte står ut med, kan inte hjärnan bara vara tyst? Jag har alltid en grundkänsla i mig som är ångest, den känslan är starkare än något annat i mitt liv. Men nu är det så pass att jag inte står ut mer, jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Ska man behöva må så här? Ska man ha så mycket ångest att det känns som att man på riktigt ska kräkas, att man önskar att man kunde stänga av helt, att man önskar att man bara kunde få en paus i livet för att man inte orkar mer, att allt känns meningslöst, att man är rädd hela tiden, att man inte klarar av att fokusera på vardagen för att det inombords är kaos, att livsgnistan är borta, att man inte vet hur länge till man orkar kämpa, att varje dag är en kamp och ett helvete?

Jag är så himla rädd att jag ska må så här för alltid, mina depressioner är alltid längre än hypomanierna, kan vara deprimerad månader i sträck och är det större delen av min tid för det är inte långt mellan skoven, jag har nog bara några få veckor per år då jag är "neutral". Jag vet liksom inte om jag orkar med det här i flera månader :cry:
 
Hur är det för er andra som är bipolära, lever ni också med fruktansvärd ångest som är nästintill omöjlig att hantera? Jag har levt med ångest hela mitt liv, hur stark den är växlar lite men jag har ångest över allt man kan tänka sig, verkligen allt och jag fastnar i tankar som bara snurrar runt och runt tills jag blir galen, ibland är det panikattacker men hela tiden har jag en stark molande ångest som tär på mig och som jag inte kan stoppa och som jag bara inte står ut med, kan inte hjärnan bara vara tyst? Jag har alltid en grundkänsla i mig som är ångest, den känslan är starkare än något annat i mitt liv. Men nu är det så pass att jag inte står ut mer, jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Ska man behöva må så här? Ska man ha så mycket ångest att det känns som att man på riktigt ska kräkas, att man önskar att man kunde stänga av helt, att man önskar att man bara kunde få en paus i livet för att man inte orkar mer, att allt känns meningslöst, att man är rädd hela tiden, att man inte klarar av att fokusera på vardagen för att det inombords är kaos, att livsgnistan är borta, att man inte vet hur länge till man orkar kämpa, att varje dag är en kamp och ett helvete?

Jag är så himla rädd att jag ska må så här för alltid, mina depressioner är alltid längre än hypomanierna, kan vara deprimerad månader i sträck och är det större delen av min tid för det är inte långt mellan skoven, jag har nog bara några få veckor per år då jag är "neutral". Jag vet liksom inte om jag orkar med det här i flera månader :cry:

Min grundkänsla är också ångest. Fast mer som en tomhet än som panik. Även när jag har bra perioder (som nu) så är ångesten grundkänslan. Den är bara inte lika översvallande och påträngande som under de mindre bra och dåliga perioderna.

Jag upplever att mina snurrande tankar nästan helt upphört sedan jag började med litium, men ångesten ligger ändå som ett svart hölje i bröstet.
 
Puttar upp tråden och slänger in en fråga...

Någon som ätit Lamotrigin OCH Litium och kan märka skillnaden mellan preparaten?
Jag har haft Lamotrigin i sju år och tyckt det fungerat skapligt. Efter en stressrelaterad depression förra hösten sattes bl a Quetiapin in och nu har den senaste läkaren konstaterat att just lamotrigin och quetiapin tar ut varandra....Inte konstigt att jag inte blivit bättre :crazy:

Nu är tanken att sätta in litium och sen kunna trappa ner övriga mediciner, och då blir jag lite nyfiken om det finns andra som testat de båda och höra era erfarenheter:idea:
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/...
2
Svar
38
· Visningar
2 286
Kropp & Själ Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man? Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Svar
9
· Visningar
285
Kropp & Själ Efter att jag ätit fick jag yrsel, ett konstant högt sssshhhh-ljud i huvet/örat på höger sida, blev varm och högre puls (kunde inte...
Svar
6
· Visningar
401
Senast: Amha
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 569
Senast: starcraft
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp