Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag blev akut insatt på Quetiapin igår efter en helveteshelg rent ut sagt.
Jag har varit ur sängen fyra timmar sammanlagt idag....mår inget vidare alls av den med andra ord. Trött, yr, sluddrar, illamående, typ influensasymtom rent generellt mm. Nu vet jag inte om det BARA är pga medicinen, för jag har även drastiskt behövt sluta med en rakt av och en annan får jag bara ta en tredjedel av för man egentligen inte ska ta dom samtidigt. Så det kan bero lite på det...
Men jag är enligt läkaren på g in i en psykos och jag har inte mycket mer val än att gå igenom det här. Jag var riktigt illa ute i helgen och det skrämde både mig, vänner och min personal. Såg att någon svarat att den är hyfsat snabbverkande, det känns bra!
Jag har bipolär typ 2 bland annat.
Hur gamla var ni när ni hade er första episod/skov, och hur gamla var ni när ni fick er diagnos?
Jag hade mitt första depressiva skov när jag var 17 år, och fick min diagnos nu som 36-åring. 19 år av helvete där psykiatrin varit ett skämt.
Jag är väl en av dom som inte är högfungerande. Jag har haft problem hela livet med ångest och depressioner och tydliga hypomana perioder då jag ibland gjort saker som sedan blivit svåra att hantera eller som varit lite "udda" eller lett till olika konsekvenser (köpte en häst, bokade en resa för 30 000 kr fast jag inte hade några pengar, ringde till kungahuset och bad att få prata med kungen, skrivit på kontrakt och skaffat mig en lägenhet utan att ens ha sett lägenheten, bränt ut mig totalt genom att plugga hela dagen och fram till ett på natten då mina föräldrar tvingade mig att gå och lägga mig och jag "sov" då till fyra på natten för att då gå upp och plugga igen resten av dagen) och det här håller ju inte i längden.
Min ångest och mina depressioner fick mig att gå hem från skolan och må dåligt från förskoleåldern och lågstadiet, läkaren har skrivit i min journal från att jag var 8 år att jag hade psykosomatiska problem, att min huvudvärk och mina magsmärtor berodde på mitt dåliga psykiska mående. Jag blev sjukskriven redan i gymnasiet och förstår inte hur jag ens tog mig igenom grundskolan. Min lärare i sexan och sjuan sa på ett utvecklingssamtal att jag inte skulle klara att gå igenom hela grundskolan men det gick. I gymnasiet kraschade jag dock totalt och sen jag slutade skolan har jag varit sjukskriven i 11 år. Är deprimerad väldigt långa perioder och har varit inlagd på slutenvård med både Anafranildropp och ECT mot depressionerna, varit sängliggande vissa perioder, har vad vården kallar för kroniska självmordstankar och ser ingen mening med livet. Flertalet överdoser finns också i min historia.
Men för min del är det inte bara det bipolära, jag har ju även anorexin och aspergern och all ångest och allt är en enda röra.
Jag är högfungerande på det sättet att när jag gör något så gör jag det bra, jag gick genom högstadiet och hade bäst resultat i klassen på alla prov och +++ poäng, jag hade MVG i alla kurser på gymnasiet (fler än 30 kurser) och alla meritpoäng och fler än man kunde ha så jag har högst betyg i allt därifrån. Jag har språkdiplom både i engelska och spanska. Jag skrevs ut i Aftonbladet som den "smartaste där du bor" efter mina resultat på högskoleprovet och har lätt för att lära mig saker så det är inte det att jag är korkad eller så men jag klarar inte av livet, vardagen, krav, samhället osv.
Tack att du delar med dig, det berörde!
Det känns som att det är vanligt med hög intelligens i kombination med diagnoser? Ibland önskar jag att jag hellre vore lite korkad och fick gå runt o må bra istället.
En av gångerna som jag rymt från låst avdelning smet jag för att kunna genomföra en terminstenta på universitetsnivå, vilket jag klarade galant. Sen gick jag snällt tillbaka till avdelningen själv igen. För kapabel att ta hand om mig själv var jag inte. Klyftan mellan vissa förmågor kan vara så stora ibland.
Ursäkta men nu skrattar jag! Idag har jag gjort ett bra jobb på arbetet men klarar inte att äta nästan, o laga mat finns inte på kartan. På jobbet ringer jag mycket samtal. Men är jag hemma i mitt privata liv får jag värsta ångesten om jag måste ringa någonstans. Jag funkar betydligt bättre i min yrkesroll på alla plan men fallerar i min egen vardag just nu när jag har en sämre period. När jag mår som bäst kan jag fixa både jobbet o mig själv. Men att hantera mig själv är svårare än att hantera jobbet.Det påminner om när jag låg på låst avdelning och tvingade en kollega att smuggla med sig alla månadens tidrapporter till mig så jag skulle kunna rätta och godkänna dom (jag var arbetsledare och det var min arbetsuppgift, dock var jag sjukskriven då men kunde bara inte släppa taget). Plikten före allt
Klyftan är smärtsamt påtaglig varje dag för mig, även när jag är högfungerande som nu. Jag kan arbeta hur långa pass som helst och reda ut vilka krissituationer som helst, vara nästan hypomaniskt oövervinnerlig på jobbet, men jag har haft tvättad och vikt tvätt liggandes på soffan i en vecka men förmår mig bara inte att lägga in den i garderoberna. Det går ofta en månad mellan mina tvättider. Jag lagar väldigt sällan mat för jag orkar helt enkelt inte. Osv osv. Hur kan man vara så jävla bra på sitt jobb och så oduglig på hemmaplan?
Ursäkta men nu skrattar jag! Idag har jag gjort ett bra jobb på arbetet men klarar inte att äta nästan, o laga mat finns inte på kartan. På jobbet ringer jag mycket samtal. Men är jag hemma i mitt privata liv får jag värsta ångesten om jag måste ringa någonstans. Jag funkar betydligt bättre i min yrkesroll på alla plan men fallerar i min egen vardag just nu när jag har en sämre period. När jag mår som bäst kan jag fixa både jobbet o mig själv. Men att hantera mig själv är svårare än att hantera jobbet.
Hur gamla var ni när ni hade er första episod/skov, och hur gamla var ni när ni fick er diagnos?
Jag hade mitt första depressiva skov när jag var 17 år, och fick min diagnos nu som 36-åring. 19 år av helvete där psykiatrin varit ett skämt.
Hur vet man om har biopolär sjukdom och i så fall vilken? Kanske står i tråden, så fall ber jag om ursäkt! Men jag är lite trött i skallen och orkar inte riktigt just nu läsa allt.
Hur utreder dom det? Funderar om jag är bipolär. En läkare trodde att jag var bipolär typ 2. Men hann inte få reda på mer förrän de bytte läkare..
Hur vet man om har biopolär sjukdom och i så fall vilken? Kanske står i tråden, så fall ber jag om ursäkt! Men jag är lite trött i skallen och orkar inte riktigt just nu läsa allt.
Hur utreder dom det? Funderar om jag är bipolär. En läkare trodde att jag var bipolär typ 2. Men hann inte få reda på mer förrän de bytte läkare..
Hur är det för er andra som är bipolära, lever ni också med fruktansvärd ångest som är nästintill omöjlig att hantera? Jag har levt med ångest hela mitt liv, hur stark den är växlar lite men jag har ångest över allt man kan tänka sig, verkligen allt och jag fastnar i tankar som bara snurrar runt och runt tills jag blir galen, ibland är det panikattacker men hela tiden har jag en stark molande ångest som tär på mig och som jag inte kan stoppa och som jag bara inte står ut med, kan inte hjärnan bara vara tyst? Jag har alltid en grundkänsla i mig som är ångest, den känslan är starkare än något annat i mitt liv. Men nu är det så pass att jag inte står ut mer, jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Ska man behöva må så här? Ska man ha så mycket ångest att det känns som att man på riktigt ska kräkas, att man önskar att man kunde stänga av helt, att man önskar att man bara kunde få en paus i livet för att man inte orkar mer, att allt känns meningslöst, att man är rädd hela tiden, att man inte klarar av att fokusera på vardagen för att det inombords är kaos, att livsgnistan är borta, att man inte vet hur länge till man orkar kämpa, att varje dag är en kamp och ett helvete?
Jag är så himla rädd att jag ska må så här för alltid, mina depressioner är alltid längre än hypomanierna, kan vara deprimerad månader i sträck och är det större delen av min tid för det är inte långt mellan skoven, jag har nog bara några få veckor per år då jag är "neutral". Jag vet liksom inte om jag orkar med det här i flera månader