Bipolär sjukdom

[Gimlan]

Är det stor skillnad mellan att vara diagnostiserad med typ 1 eller 2? En person i min närhet är diagnosticerad med typ 1. Är så imponerad över hur personen kämpar med precis allt. Först var hon feldiagnosticerad och felmedicinerad i 8 år innan hon äntligen träffade rätt läkare och fick hjälp.

Det är kämpig sjukdom, det är det nog i stort sett alltid oavsett typ och det är vanligt att det tar tid att få diagnos.

 

[Bapelsin]

Är det stor skillnad mellan att vara diagnostiserad med typ 1 eller 2? En person i min närhet är diagnosticerad med typ 1. Är så imponerad över hur personen kämpar med precis allt. Först var hon feldiagnosticerad och felmedicinerad i 8 år innan hon äntligen träffade rätt läkare och fick hjälp.

Man kan väl lite generaliserat säga att typ 1 då kan man utveckla fullskaliga manier som i sin tur kan leda till psykoser, och vid typ 2 har man ”bara” hypomanier (vilka kan vara nog så jobbiga, därför jag skriver ”bara” inom citationstecken).

 

[Elementary]

Nej, har inte provat melatonin, kan man göra det utan att meddela läkaren tro, eller ?? Är än så länge bara uppe på 100 mg, men sover fortfarande urkasst, däremot är jag seg hela dagen Går upp i full dos i kväll.

Jag har ganska nyligen fått 5mg melatonin och kan äntligen sova. Mestadels drömfri sömn utan avbrott för första gången på 15 år. Men det är nåt du behöver få utskrivet.
Hade Cicadin innan som inte gjorde någon egentlig skillnad så blev positivt överraskad.

Andra reagerar på att det är så mycket, jag har liksom vant mig vid det här och tänker att det är normalt men det vette tusan om det är? Funderar på hur ni andra som är sjuka har det med medicinerna? Är det som mig eller har jag väldigt mycket mediciner?

Jag har ADHD, Asperger, "borderline", bipolär typ 2, en ätstörningsdiagnos och massa ångestskit. Min situation påminner en del om din.
Jag har just nu
Lamotrigin
Melatonin
Lergigan - för små ångestattacker
Theralen - för stora ångestattacker

Så jag tycker att det låter mycket. Men medicin är extremt individuellt och om det är vad som fungerar för dig är det inget konstigt.

 

[sassiball]

Personen i min närhet har haft psykos, gick obehandlad länge (1.5 år) då ingen visste vad det var.

 

[LitetÄpple]

Jag tycker det är ganska stor skillnad mellan typ 1 och 2. Vid typ 1 går cyklerna/växlingarna snabbare, typ 1 har ofta kraftigare manier och risken för psykos är större.
Själv är jag typ 2 och vi växlar inte lika fort och blir inte lika lätt maniska. Istället har vi längre cykler med hypomani eller depression. Jag tror att förekomsten av ångest är ungefär lika stor vid typ 1 och 2, men det kan jag inte svära på.

Som typ 2 är depression utmärkande för mig, men jag tycker inte att just depressionen är så illa. Det är ångesten som är värst. Ångest dödar. Depression är mest... tomt bara. Inget, liksom. Jämfört med ångestcyklerna tycker jag nästan att det är en lättnad att komma in i en depressionscykel.
Jag har haft stora problem pga bipolariten tidigare. Jag blev sjukskriven från skolan första året i gymnasiet och varken sov, åt eller gick utanför dörren. Mina föräldrar såg till att jag fick BRA hjälp när landstinget inte lyckades och idag är jag högfungerande. Jag läste in hela gymnasiet (som jag missade pga sjukdomen) på bara tre terminer och gick vidare till universitetsutbildning samtidigt som jag fick ett toppenjobb. Där är jag idag. Sista året på min utbildning samtidigt som jag gör karriär. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade varit bipolär. Jag tror att det är sjukdomen, som är stabil tack vare bra behandling, som gör att jag klarar av att prestera som jag gör.
Jag mår inte bra idag. Absolut inte, och jag tror inte att jag någonsin kommer att må bra (vad är det ens?), men jag FUNGERAR och det är så långt ifrån var jag var för några år sedan. Jag fungerar bra.

Idag behandlas jag alltså med medicin och samtalsterapi inom den privata sektorn och skillnaden i mitt mående kom just när jag fick hjälp privat och kom bort från landstinget.

 

[Gimlan]

Jag tycker det är ganska stor skillnad mellan typ 1 och 2. Vid typ 1 går cyklerna/växlingarna snabbare, typ 1 har ofta kraftigare manier och risken för psykos är större.
Själv är jag typ 2 och vi växlar inte lika fort och blir inte lika lätt maniska. Istället har vi längre cykler med hypomani eller depression. Jag tror att förekomsten av ångest är ungefär lika stor vid typ 1 och 2, men det kan jag inte svära på.

Som typ 2 är depression utmärkande för mig, men jag tycker inte att just depressionen är så illa. Det är ångesten som är värst. Ångest dödar. Depression är mest... tomt bara. Inget, liksom. Jämfört med ångestcyklerna tycker jag nästan att det är en lättnad att komma in i en depressionscykel.
Jag har haft stora problem pga bipolariten tidigare. Jag blev sjukskriven från skolan första året i gymnasiet och varken sov, åt eller gick utanför dörren. Mina föräldrar såg till att jag fick BRA hjälp när landstinget inte lyckades och idag är jag högfungerande. Jag läste in hela gymnasiet (som jag missade pga sjukdomen) på bara tre terminer och gick vidare till universitetsutbildning samtidigt som jag fick ett toppenjobb. Där är jag idag. Sista året på min utbildning samtidigt som jag gör karriär. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade varit bipolär. Jag tror att det är sjukdomen, som är stabil tack vare bra behandling, som gör att jag klarar av att prestera som jag gör.
Jag mår inte bra idag. Absolut inte, och jag tror inte att jag någonsin kommer att må bra (vad är det ens?), men jag FUNGERAR och det är så långt ifrån var jag var för några år sedan. Jag fungerar bra.

Idag behandlas jag alltså med medicin och samtalsterapi inom den privata sektorn och skillnaden i mitt mående kom just när jag fick hjälp privat och kom bort från landstinget.

Det kan växla supersnabbt vid typ två också och innebära massa ångest och själssmärta.

 

[MM]

Jag är också bipoär, jag fick diagnosen för 6 år sedan men symtomen började redan i 10- års åldern med min första djupa depression som även innehöll starka självmordstankar. Ångesten började komma långt innan dess och hypomanierna i åttonde klass ungefär så jag var tidig med allt.

Jag har haft det tufft pga det bipolära, varit inlagd ett par gånger för depressionerna och blev sjukskriven redan i skolan, fått Anafranildropp och ECT och ätit och äter mängder med mediciner. Tyckte Litium var bra men pga anorexin blev värdena i kroppen ostabila och nådde farliga doser och nivåer som inte kunde kontrolleras så jag var tvungen att sluta, nu äter jag istället andra mediciner. Jag har provat så mycket olika mediciner och kombinationer och doser så det är helt omöjligt att hålla koll på allt och jag ligger på maxdoser på i princip allt jag har och har ändå svårt att hantera allt.

Jag har flera diagnoser så allt är en enda röra känner jag, jag är bipolär typ 2, jag har generaliserat ångestsyndrom, anorexi som jag levt med i 13 år och Asperger/autism som jag lär mig mer och mer om hela tiden och nu inser hur mycket det påverkar mig.

Jag försöker lära känna mig själv och hitta mina styrkor, det som jag faktiskt är bra på. Och att samtidigt hitta det som är svårt, identifiera det och och att försöka göra det bästa av situationen. Autism blir man inte frisk ifrån för det är ingen sjukdom, det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och det går inte att medicinera bort eller bara bli av med men jag försöker att anpassa livet efter mina behov (så mycket det nu går), vara förlåtande mot mig själv, respektera och acceptera mig själv, be om hjälp om jag inte förstår eller klarar något. Anorexi kan man ju bli frisk ifrån men jag har det kämpigt och även om jag vet att man kan bli frisk känns det omöjligt just nu .

Det bipolära kan man ju inte bli frisk ifrån i bokstavlig mening vad jag lärt mig men med rätt medicinering kan man ju leva ett bra liv utan att bli varken hypoman/manisk/deprimerad, många känner sig till och med helt friska och det ger hopp tycker jag. Jag pendlar mycket men har mest depressiva episoder som tyvärr är långa. Men jag vet att det går att må bra också.

Dom medicinerna jag äter för det psykiska just nu är Venlafaxin, Lamotrigin, Zyprexa, Lergigan, Stesolid, Xanor, Propavan, Theralen, Imovane och Nozinan.

Är det någon mer än jag som äter så pass mycket medicin? Jag äter även Levaxin för hypotyreosen som också kan göra en deprimerad och trött, Duroferon som är järntabletter, Calcichew för benskörhet pga anorexin, Inolaxol för magen, Symbicort och Bricanyl för astman och jag vet inte allt, har säkert glömt ett par stycken nu.

Andra reagerar på att det är så mycket, jag har liksom vant mig vid det här och tänker att det är normalt men det vette tusan om det är? Funderar på hur ni andra som är sjuka har det med medicinerna? Är det som mig eller har jag väldigt mycket mediciner?

Att det är mycket mediciner - Ja, men inte ovanligt mycket med en bipolärproblematik.
Jag åt tidigare själv lika många olika men har med flit gått ner till ett minimum. Främst för att jag är så biverkningskänslig. Jag har inga höga doser och har aldrig haft och kommer aldrig att ha.
Just nu tar jag 3 mediciner och 2 vitaminer. Min läkare hade gärna sett att jag hade en till stämningsbalanserande men jag vill inte då jag inte mår bra på dom. Jag hade dock gärna haft en antidepp men det är uteslutet.

 

[Bapelsin]

Jag tycker det är ganska stor skillnad mellan typ 1 och 2. Vid typ 1 går cyklerna/växlingarna snabbare, typ 1 har ofta kraftigare manier och risken för psykos är större.
Själv är jag typ 2 och vi växlar inte lika fort och blir inte lika lätt maniska. Istället har vi längre cykler med hypomani eller depression. Jag tror att förekomsten av ångest är ungefär lika stor vid typ 1 och 2, men det kan jag inte svära på.

Som typ 2 är depression utmärkande för mig, men jag tycker inte att just depressionen är så illa. Det är ångesten som är värst. Ångest dödar. Depression är mest... tomt bara. Inget, liksom. Jämfört med ångestcyklerna tycker jag nästan att det är en lättnad att komma in i en depressionscykel.
Jag har haft stora problem pga bipolariten tidigare. Jag blev sjukskriven från skolan första året i gymnasiet och varken sov, åt eller gick utanför dörren. Mina föräldrar såg till att jag fick BRA hjälp när landstinget inte lyckades och idag är jag högfungerande. Jag läste in hela gymnasiet (som jag missade pga sjukdomen) på bara tre terminer och gick vidare till universitetsutbildning samtidigt som jag fick ett toppenjobb. Där är jag idag. Sista året på min utbildning samtidigt som jag gör karriär. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade varit bipolär. Jag tror att det är sjukdomen, som är stabil tack vare bra behandling, som gör att jag klarar av att prestera som jag gör.
Jag mår inte bra idag. Absolut inte, och jag tror inte att jag någonsin kommer att må bra (vad är det ens?), men jag FUNGERAR och det är så långt ifrån var jag var för några år sedan. Jag fungerar bra.

Idag behandlas jag alltså med medicin och samtalsterapi inom den privata sektorn och skillnaden i mitt mående kom just när jag fick hjälp privat och kom bort från landstinget.

Jag har typ 2, med rapid cycling och mixed state dessutom. Svängningarnas intensitet påverkas inte av typ 1 eller typ 2, utan är snarare individuella. Däremot är det oftare (inte alltid!) manin som är det största problemet i typ 1, och depressionsskoven i typ 2.

 

[sassiball]

Ni som är diagnosticerade med bipolär sjukdom, hur hade ni klarat er utan något stöd alls ifrån vänner och familj?

 

[Elementary]

Ni som är diagnosticerade med bipolär sjukdom, hur hade ni klarat er utan något stöd alls ifrån vänner och familj?

Inte alls.

 

[Tranan]

Ni som är diagnosticerade med bipolär sjukdom, hur hade ni klarat er utan något stöd alls ifrån vänner och familj?

Jag hade varit död.
Har så många att tacka men har tappat kontakten.

 

[Texaz]

Jag fick min bipolär-diagnos för lite mer än en månad sedan, efter närmare 20 år i psykiatrin
Jag äter sedan dess litium och känner mig som en helt annan människa, på ett positivt sätt. Är det ingen annan som äter det? Har haft typ noll biverkningar, bara att jag samlar på mig lite vätska men det kan jag verkligen leva med. Min pojkvän sa igår när vi pratade i telefon ”du har ett liv i rösten som jag aldrig har hört förut” (vi har varit tillsammans i två år). Kanske är för tidigt att säga redan nu men det känns verkligen som att litiumet har revolutionerat hela mitt liv!


I övrigt äter jag stesolid vid behov (ångest) och jag har också atarax vid behov (oro). Till natten har jag haft propavan, men jag får så hemska myrkrypningar i benen av dom så nu ska jag också börja med melatonin. Ska börja med 4mg nästa vecka.

Känner verkligen igen krypningarna med propavan, visst sover jag bra OM jag lyckas somna....
Litium har jag aldrig fått, provade lamotrigin först och det fungerar superbra, inte haft ett skov sen dess.

Jag tycker det är ganska stor skillnad mellan typ 1 och 2. Vid typ 1 går cyklerna/växlingarna snabbare, typ 1 har ofta kraftigare manier och risken för psykos är större.
Själv är jag typ 2 och vi växlar inte lika fort och blir inte lika lätt maniska. Istället har vi längre cykler med hypomani eller depression. Jag tror att förekomsten av ångest är ungefär lika stor vid typ 1 och 2, men det kan jag inte svära på.

Som typ 2 är depression utmärkande för mig, men jag tycker inte att just depressionen är så illa. Det är ångesten som är värst. Ångest dödar. Depression är mest... tomt bara. Inget, liksom. Jämfört med ångestcyklerna tycker jag nästan att det är en lättnad att komma in i en depressionscykel.
Jag har haft stora problem pga bipolariten tidigare. Jag blev sjukskriven från skolan första året i gymnasiet och varken sov, åt eller gick utanför dörren. Mina föräldrar såg till att jag fick BRA hjälp när landstinget inte lyckades och idag är jag högfungerande. Jag läste in hela gymnasiet (som jag missade pga sjukdomen) på bara tre terminer och gick vidare till universitetsutbildning samtidigt som jag fick ett toppenjobb. Där är jag idag. Sista året på min utbildning samtidigt som jag gör karriär. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade varit bipolär. Jag tror att det är sjukdomen, som är stabil tack vare bra behandling, som gör att jag klarar av att prestera som jag gör.
Jag mår inte bra idag. Absolut inte, och jag tror inte att jag någonsin kommer att må bra (vad är det ens?), men jag FUNGERAR och det är så långt ifrån var jag var för några år sedan. Jag fungerar bra.

Idag behandlas jag alltså med medicin och samtalsterapi inom den privata sektorn och skillnaden i mitt mående kom just när jag fick hjälp privat och kom bort från landstinget.

Är det inte tvärtom? Större risk för psykos vid typ 1, typ 2 har ju mestadels depressiva tillstånd men med inslag av lindrigare mani. Är själv typ 2 och har fått det förklarat så. Stämmer f ö in i bilden av hur jag har fungerat

 

[Texaz]

Ni som är diagnosticerade med bipolär sjukdom, hur hade ni klarat er utan något stöd alls ifrån vänner och familj?

Jag förlorade tyvärr mina närmaste vänner när jag mådde som sämst, beroende på att de inte heller mådde särskilt bra just då, och inte orkade med mig och mitt mående . Det var oerhört tufft, men den ena har jag idag en bra relation till, den andre har jag inte pratat med sen dess, trots att jag försökt få kontakt och visa att jag nu faktiskt är helt ok. Det gjorde ont att inte kunna få kontakt igen, men idag har jag släppt det.
Fick dock bra feedback från jobbet vilket var avgörande för att bli symptomfri, och så medicinen som fungerade bra.

 

[Texaz]

Är nu uppe på full dos quetiapin, 150 mg, och det enda jag märker är biverkningar i form av huvudvärk och sömnighet. Sömnen är lika dålig som innan
Hur lång tid kan det ta innan effekten märks av??

 

[MM]

Ni som är diagnosticerade med bipolär sjukdom, hur hade ni klarat er utan något stöd alls ifrån vänner och familj?

Vet inte. Är van vid att ta hand om mig själv men när det är som värst så har jag min make att luta mig mot. Innan han fanns i mitt liv så tog jag hand om mig själv.
Jag har inte så många vänner men det är inte pga det bipolära utan min AS och sociala fobi. Jag kan inte folk, men är glad att jag har dom som tar mig för den jag är och i tystnad acceptrar hur jag beter mig socialt för att dom förstår och gör ingen big deal om det

 

[MM]

Är nu uppe på full dos quetiapin, 150 mg, och det enda jag märker är biverkningar i form av huvudvärk och sömnighet. Sömnen är lika dålig som innan
Hur lång tid kan det ta innan effekten märks av??

Min läkare då sa minst en vecka men att denna medicin börjar verka snabbare än många andra (oftast tar det ju flera veckor för maximal effekt), det var därför jag fick den. Så håll ut!

 

[Qelina]

Angående skillnaden på typ 1 och 2 har jag fått höra från sjukvården och läst att typ 2 personerna ofta får djupare depressioner och att det är mer depressioner i den typen än vad typ 1 har och att det är typ 2 gruppen som tar mest självmord. Men att typ 1 får kraftigare manier och kan hamna i psykos.

 

[Texaz]

Min läkare då sa minst en vecka men att denna medicin börjar verka snabbare än många andra (oftast tar det ju flera veckor för maximal effekt), det var därför jag fick den. Så håll ut!

Ja, det jag funderar på är ju just att sömnighet är en biverkning som ska avta efter ett tag, och det är ju just sömnigheten som vi är ute efter Men den kanske blir värre först, men känner mig tveksam nu OM den avtar, då försvinner ju precis det som skulle uppnås med medicinen

 

[MM]

Ja, det jag funderar på är ju just att sömnighet är en biverkning som ska avta efter ett tag, och det är ju just sömnigheten som vi är ute efter Men den kanske blir värre först, men känner mig tveksam nu OM den avtar, då försvinner ju precis det som skulle uppnås med medicinen

Det är väl sagt att du ska ta den på kvällen? Den påverkar dig så du blir sömning/dåsig 1-2 timmar efter att du tagit den, men sen ska sömnigheten ha försvunnit till morgonen

 

[Texaz]

Det är väl sagt att du ska ta den på kvällen? Den påverkar dig så du blir sömning/dåsig 1-2 timmar efter att du tagit den, men sen ska sömnigheten ha försvunnit till morgonen

Jodå, jag blir dåsig då, men sover sen lika illa som förut. Har ju tidigare haft insomningstabletter och denna skulle ersätta för att jag skulle just SOVA, och inte vakna under natten....
Men jag hoppas att det blir bättre efter ett tag då