Bipolär sjukdom

Jag har en bipolär diagnos. Tog 13 år inom psykiatrin innan jag fick den diagnosen. Det har blivit lättare för mig att förstå o hantera mina problem med rätt diagnos. Men jag känner mig ensam i detta. Idag jobbar jag heltid o lever ett liv där få kan ana vad jag varit med om o/eller att jag har en sådan sjukdom. Det syns på min kropp att jag orsakat mig själv skador men att den delen är förbi. Är det fler som jobbar o liksom är "högfungerande" mellan skov? Pratar ni med folk omkring om er diagnos eller håller ni det privat? Om jag talar om att jag är sjuk upplever jag inte att någon kan förstå.

Inte högfungerande inom arbetslivet men tar jag hand om mig själv i vardagen så funkar livet bra med dom anpassningar jag fått göra och rätt medicinering vilket spelar väldigt stor roll för mitt mående. Mina andra diagnoser spelar in varför jag inte är högfungerande också.
Hade aktivitetsersättning från jag var 27 (innan dess var jag osynlig i systemet då jag isolerade mig) tills jag fyllde 30 år, sen övergick det till sjukersättning varaktigt. Detta på 50%. På rätt arbetsplats kan jag jobba 50% med anpassningar som på sista jobbet gav AF dom 50% i lönebidrag mot att jag då bara behövde prestera 25% på halvtid kan man säga. För att hinna göra alla uppgifter jag skulle hinna på 25% så behövde jag 50% tid till det och då gick dom in med halva min lön.

Jag har rätt mycket svängningar. Ett test hos min sköterska för 2 månader sen visade på att min bipolära sjukdom är "aktiv" ca 45 veckor om året i något tillstånd, medans många andra är i gråa zonen ett tag innan dom antingen är i det vita eller svarta.

Jag kan prata här i forumet om min problematik men i mitt privatliv försöker jag mörka det. Knappt jag pratar om det med min man för jag vill att andra ska se mig för den jag är och inte att min sjukdom påverkar deras bild av mig.
 
Inte högfungerande inom arbetslivet men tar jag hand om mig själv i vardagen så funkar livet bra med dom anpassningar jag fått göra och rätt medicinering vilket spelar väldigt stor roll för mitt mående. Mina andra diagnoser spelar in varför jag inte är högfungerande också.
Hade aktivitetsersättning från jag var 27 (innan dess var jag osynlig i systemet då jag isolerade mig) tills jag fyllde 30 år, sen övergick det till sjukersättning varaktigt. Detta på 50%. På rätt arbetsplats kan jag jobba 50% med anpassningar som på sista jobbet gav AF dom 50% i lönebidrag mot att jag då bara behövde prestera 25% på halvtid kan man säga. För att hinna göra alla uppgifter jag skulle hinna på 25% så behövde jag 50% tid till det och då gick dom in med halva min lön.

Jag har rätt mycket svängningar. Ett test hos min sköterska för 2 månader sen visade på att min bipolära sjukdom är "aktiv" ca 45 veckor om året i något tillstånd, medans många andra är i gråa zonen ett tag innan dom antingen är i det vita eller svarta.

Jag kan prata här i forumet om min problematik men i mitt privatliv försöker jag mörka det. Knappt jag pratar om det med min man för jag vill att andra ska se mig för den jag är och inte att min sjukdom påverkar deras bild av mig.

Detta tycker jag är intressant och OBS! att jag ej dömer, alla har rätt till sin egen upplevelse. Jag har bara svårt att själv förstå hur man tänker att ens sjukdom inte är del av den man är. För mig är min sjukdom och mina diagnoser typ allt jag är. Eller nej, det är inte heller sant, så är det såklart inte. Men hela min person är ju formad utifrån hur min sjukdom och mina diagnoser påverkar mig och har påverkat mig, likaså har de trauman och annat jag varit med om under min uppväxt. Jag är inte min sjukdom och mina diagnoser, men de är ju i allra högsta grad bidragande i skapandet och upprätthållandet av min person. Det är spännande hur olika vi människor är och hur olika vi tänker och gör :)

För mig skulle det vara otänkbart att inte prata med min partner om mitt mående. Utan hans förståelse hade jag dukat under.
 
Detta tycker jag är intressant och OBS! att jag ej dömer, alla har rätt till sin egen upplevelse. Jag har bara svårt att själv förstå hur man tänker att ens sjukdom inte är del av den man är. För mig är min sjukdom och mina diagnoser typ allt jag är. Eller nej, det är inte heller sant, så är det såklart inte. Men hela min person är ju formad utifrån hur min sjukdom och mina diagnoser påverkar mig och har påverkat mig, likaså har de trauman och annat jag varit med om under min uppväxt. Jag är inte min sjukdom och mina diagnoser, men de är ju i allra högsta grad bidragande i skapandet och upprätthållandet av min person. Det är spännande hur olika vi människor är och hur olika vi tänker och gör :)

För mig skulle det vara otänkbart att inte prata med min partner om mitt mående. Utan hans förståelse hade jag dukat under.

Förstår hur du menar :)
För mig är jag inte mina sjukdomar eller funktionshinder. Dom är en del av mig men inte en del alla måste känna till.
Frågar någon hur jag mår ljuger jag ju ändå alltid av ren artighet. Det finns ingen som vill höra:
Hur är det med dig då MM?
Ja vet du, det är så jävla dåligt. Jag är deprimerad och funderar ibland på om självmord inte hade varit bästa lösningen. Jag orkar ingenting nu för tiden och gråter mest hela dagarna. Hur är det själv?

Vad ska dom svara på det? :p Att dom beklagar? Att dom förstår mig? Att dom hoppas det blir bättre?

Jag håller hellre mitt mående för mig själv än lägger dåligt samvete på någon annan för att dom känner sig hjälplösa i situationen :)
Det finns ju verkligen inget dom kan göra för att göra så jag mår bättre.
Jag tar den delen med min läkare.

Min man märker dock hur jag mår även om jag inte säger något. Han vet i tystnad och ger mig en kram om jag behöver utan att säga ett ord :heart

Jag har blivit behandlad efter min sjukdom ett ex antal gånger och det vill jag inte. Tex så ville vc knappt skriva ut morfin till mig i somras då jag höll på att avlida av tandvärk (det slutade med rotfyllning) för att det står bipolär i min journal och det likställer dom med drogberoende :turd: och jag fick stå på mig rejält för att få medicinen. Har jag börjat missbruka efter det? Nej.
Det finns stora nackdelar med att andra vet om diagnosen ibland som påverkar mitt liv och mående negativt och jag uppskattar inte det utan dom borde se MIG istället och inte min sjukdom.
 
Jag är också bipolär, typ två. Och jag känner att allt mest är en uppförsbacke, antagligen mycket för att jag jämför med hur det var förr. Innan sjukdomen bröt ut så orkade jag ju så mycket, kunde ta till mig så mycket kunskap.. och nu känns det som hjärnan bara blir sämre för varje år som går. Det är det absolut svåraste i min sjukdom, att acceptera att jag inte kan prestera som för tio år sen.

Ändå är jag stabil i sjukdomen, medicinerar med Lamotrigin, och sen Atarax för att kunna varva ner så jag kan sova. Och de bra dagarna utklassar de dåliga så det är sanslöst. Men minsta lilla stress i kroppen, och huvudet låser sig direkt. Vet inte om ni andra också är så här stresskänsliga att det bara slår bakut?
Jag hade ju den stora lyckan att fungera toppenbra på Lamotrigin, och har inte haft ett skov sen jag började för sex år sen, om det är ett skov eller bara vanlig depression jag har nu vet jag inte. Bröt dock ut pga stress vilket ledde till sömnproblem och jag föll....
Tidigare har jag klarat stress rätt bra tycker jag, det har iaf inte påverkat sjukdomen
 
Jag arbetar också heltid och känner mig högfungerande i mina diagnoser. Jag upplever att jag gör ett bättre jobb tack vare mina egna erfarenheter. Jag pratar inte hur som helst om mitt liv, men jag har berättat för vissa kollegor. Jag mörkar inte, skulle någon fråga skulle jag svara ärligt. Jag vill gärna kunna bidra till att minska stigmat kring psykisk ohälsa och är därför generellt väldigt öppen. Det är egentligen bara på jobbet som jag är något reserverad.
Samma här... I början var jag rätt öppen med min diagnos, just för att jag vill bidra till att avdramatisera det hela. På jobbet sågs jag ju som positiv och glad, vilket iofs gjorde att man inte förstod hur det var ställt. Berättade sen på ett personalmöte och fick fin respons.:love:
Läkaren hade avrått mig från att vara öppen om min diagnos, vilket jag förstod först när jag blev av med en provanställning efter att de sett i ett läkarintyg att jag är biploär, även om det i papperen skrevs arbetsbrist.
Numer är jag mer försiktig, men berättar för de jag litar på.
Tycker därför att det är så bra när kända personer berättar om sjukdomen, det visar ju att det inte är ett hinder för att ta sig fram i livet.
 
Jag är väl en av dom som inte är högfungerande. Jag har haft problem hela livet med ångest och depressioner och tydliga hypomana perioder då jag ibland gjort saker som sedan blivit svåra att hantera eller som varit lite "udda" eller lett till olika konsekvenser (köpte en häst, bokade en resa för 30 000 kr fast jag inte hade några pengar, ringde till kungahuset och bad att få prata med kungen, skrivit på kontrakt och skaffat mig en lägenhet utan att ens ha sett lägenheten, bränt ut mig totalt genom att plugga hela dagen och fram till ett på natten då mina föräldrar tvingade mig att gå och lägga mig och jag "sov" då till fyra på natten för att då gå upp och plugga igen resten av dagen) och det här håller ju inte i längden.

Min ångest och mina depressioner fick mig att gå hem från skolan och må dåligt från förskoleåldern och lågstadiet, läkaren har skrivit i min journal från att jag var 8 år att jag hade psykosomatiska problem, att min huvudvärk och mina magsmärtor berodde på mitt dåliga psykiska mående. Jag blev sjukskriven redan i gymnasiet och förstår inte hur jag ens tog mig igenom grundskolan. Min lärare i sexan och sjuan sa på ett utvecklingssamtal att jag inte skulle klara att gå igenom hela grundskolan men det gick. I gymnasiet kraschade jag dock totalt och sen jag slutade skolan har jag varit sjukskriven i 11 år. Är deprimerad väldigt långa perioder och har varit inlagd på slutenvård med både Anafranildropp och ECT mot depressionerna, varit sängliggande vissa perioder, har vad vården kallar för kroniska självmordstankar och ser ingen mening med livet. Flertalet överdoser finns också i min historia.

Men för min del är det inte bara det bipolära, jag har ju även anorexin och aspergern och all ångest och allt är en enda röra.

Jag är högfungerande på det sättet att när jag gör något så gör jag det bra, jag gick genom högstadiet och hade bäst resultat i klassen på alla prov och +++ poäng, jag hade MVG i alla kurser på gymnasiet (fler än 30 kurser) och alla meritpoäng och fler än man kunde ha så jag har högst betyg i allt därifrån. Jag har språkdiplom både i engelska och spanska. Jag skrevs ut i Aftonbladet som den "smartaste där du bor" efter mina resultat på högskoleprovet och har lätt för att lära mig saker så det är inte det att jag är korkad eller så men jag klarar inte av livet, vardagen, krav, samhället osv.
 
I natt sov jag hela natten för första gången på länge :banana: Det tog 3*4 mg melatonin men jag sov! Är visserligen rätt trött idag men ändå. Kanske vänder det nu.
Imorgon ska jag träffa min samtalskontakt och ha uppföljning på min sjukskrivning. Det känns ju mycket bättre men långt ifrån bra. Fast å andra sidan kan jag inte vara sjukskriven mycket längre pga ekonomin.. Har inte hört något från försäkringskassan = stress! och får väl helt enkelt hoppas att jag får en liten peng därifrån innan jul.
 
@Qelina Vill bara säga att blir otroligt rörd av din story. Så hemskt att en människa ska behöva må så och gå igenom allt det. Vet inte riktigt vad jag ska säga men vill ge dig en stor kram :heart
 
Jag är väl en av dom som inte är högfungerande. Jag har haft problem hela livet med ångest och depressioner och tydliga hypomana perioder då jag ibland gjort saker som sedan blivit svåra att hantera eller som varit lite "udda" eller lett till olika konsekvenser (köpte en häst, bokade en resa för 30 000 kr fast jag inte hade några pengar, ringde till kungahuset och bad att få prata med kungen, skrivit på kontrakt och skaffat mig en lägenhet utan att ens ha sett lägenheten, bränt ut mig totalt genom att plugga hela dagen och fram till ett på natten då mina föräldrar tvingade mig att gå och lägga mig och jag "sov" då till fyra på natten för att då gå upp och plugga igen resten av dagen) och det här håller ju inte i längden.

Min ångest och mina depressioner fick mig att gå hem från skolan och må dåligt från förskoleåldern och lågstadiet, läkaren har skrivit i min journal från att jag var 8 år att jag hade psykosomatiska problem, att min huvudvärk och mina magsmärtor berodde på mitt dåliga psykiska mående. Jag blev sjukskriven redan i gymnasiet och förstår inte hur jag ens tog mig igenom grundskolan. Min lärare i sexan och sjuan sa på ett utvecklingssamtal att jag inte skulle klara att gå igenom hela grundskolan men det gick. I gymnasiet kraschade jag dock totalt och sen jag slutade skolan har jag varit sjukskriven i 11 år. Är deprimerad väldigt långa perioder och har varit inlagd på slutenvård med både Anafranildropp och ECT mot depressionerna, varit sängliggande vissa perioder, har vad vården kallar för kroniska självmordstankar och ser ingen mening med livet. Flertalet överdoser finns också i min historia.

Men för min del är det inte bara det bipolära, jag har ju även anorexin och aspergern och all ångest och allt är en enda röra.

Jag är högfungerande på det sättet att när jag gör något så gör jag det bra, jag gick genom högstadiet och hade bäst resultat i klassen på alla prov och +++ poäng, jag hade MVG i alla kurser på gymnasiet (fler än 30 kurser) och alla meritpoäng och fler än man kunde ha så jag har högst betyg i allt därifrån. Jag har språkdiplom både i engelska och spanska. Jag skrevs ut i Aftonbladet som den "smartaste där du bor" efter mina resultat på högskoleprovet och har lätt för att lära mig saker så det är inte det att jag är korkad eller så men jag klarar inte av livet, vardagen, krav, samhället osv.


Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag blev också sjukskriven i gymnasiet och var sedan sjukskriven i nästan tio år. Inläggning flera gånger. Upprepade självmordsförsök. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna leva ett normalt liv. Det trodde ingen annan heller och pension var på tal redan innan jag var 25. Men något hände. Flera goda saker samtidigt. Idag jobbar jag heltid och tycker att jag lever ett gott liv, men jag är otroligt ödmjuk inför min historia som jag bär med mig både i själen, hjärtat och på huden (efter massivt självskadande). Hade bara en av de bra sakerna hänt hade jag antagligen fortfarande varit kvar där, jag är så otroligt tacksam för att ödet styrde det så att allt skedde samtidigt.

På den tiden var jag diagnostiserad med en borderline personlighetsstörning, en diagnos min nuvarande psykiater plockat bort. Jag har liksom du köpt en massa onödiga saker och bränt massor med pengar. Betalar FORTFARANDE på skulder jag drog på mig för 15 år sedan. Jag utsatte mig för sexuella risker på löpande band (vilket också resulterade i flera våldtäkter). Jag var (och är) liksom du oerhört smart och hade högsta betyg i alla ämnen, och även jag hade höga resultat på högskoleprovet. I mitt hypomana tillstånd kan jag klara precis vad som helst. Tyvärr på bekostnad av min hälsa eftersom jag inte hade tid att varken äta eller sova.
Idag är jag diagnostiserad med en bipolär typ 2-diagnos med rapid cykling, kronisk PTSD och Asperger. När jag började äta litium för 1,5 månad sedan var det för att dämpa mina bipolära svängningar, och faktiskt har jag redan märkt väldigt gott resultat. Det borde kommit en hypoman episod när min depression släppte men den kom aldrig. Vad jag inte visste när jag blev insatt på litiumet var att det också skulle dämpa alla mina skenande tankar. Den ständigt pågående stormen av röster/tankar, den inre ständigt pågående monologen/dialogen, har tystnat. Det har varit KAOS i min skalle i minst 25 år, och nu är det helt tyst. Det är en så sjuk känsla!

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Kanske jag också kan inge lite hopp? :heart
Jag har iaf fått lite hopp av att läsa om din och andras erfarenheter av melatonin. Hoppas hoppas att jag också ska få sova snart!
 
Senast ändrad:
I natt sov jag hela natten för första gången på länge :banana: Det tog 3*4 mg melatonin men jag sov! Är visserligen rätt trött idag men ändå. Kanske vänder det nu.
Imorgon ska jag träffa min samtalskontakt och ha uppföljning på min sjukskrivning. Det känns ju mycket bättre men långt ifrån bra. Fast å andra sidan kan jag inte vara sjukskriven mycket längre pga ekonomin.. Har inte hört något från försäkringskassan = stress! och får väl helt enkelt hoppas att jag får en liten peng därifrån innan jul.

Har du varit sjukskriven länge? Håller tummarna att det går bra!
 
Sen slutet på oktober, så tre veckor lite mer. Är sjukskriven till mitten på december. Tycker jag borde hört från f kassan nu..

Jag var sjukskriven i höstas, men kan inte alls minnas hur lång tid det tog innan jag hörde något. Depressionen pajar allt för mig, även minnet. Men jag vet att när jag väl fick första brevet och kontakten så skedde allt väldigt smidigt sen. Jag var sjukskriven i sex månader. Initialt för utbrändhet som sedan gick över till ett depressivt skov.

Har du ekonomiska medel så du klarar dig?
 
@Qelina Vill bara säga att blir otroligt rörd av din story. Så hemskt att en människa ska behöva må så och gå igenom allt det. Vet inte riktigt vad jag ska säga men vill ge dig en stor kram :heart
Så himla fint skrivet av dig, tack för omtanken.Det värmer mycket :heart Jag ville inte ta upp allt som har med mitt mående att göra genom åren som hängt samman med anorexin och asperegern men om man adderar dom så får man bipolär helvetet gånger 3. Förstår fortfarande inte riktigt varför jag fortsätter kämpa och leva vidare men det finns väl någon sorts överlevnads instinkt i oss människor antar jag. Tack igen :heart
 
Jag var sjukskriven i höstas, men kan inte alls minnas hur lång tid det tog innan jag hörde något. Depressionen pajar allt för mig, även minnet. Men jag vet att när jag väl fick första brevet och kontakten så skedde allt väldigt smidigt sen. Jag var sjukskriven i sex månader. Initialt för utbrändhet som sedan gick över till ett depressivt skov.

Har du ekonomiska medel så du klarar dig?

Nej jag har ju inte det.. Sjuka djur och en tidigare sjukskrivning plus arbetslös sambo är ingen bra kombo.. så det är lite stressigt över ekonomin just nu..
 
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag blev också sjukskriven i gymnasiet och var sedan sjukskriven i nästan tio år. Inläggning flera gånger. Upprepade självmordsförsök. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna leva ett normalt liv. Det trodde ingen annan heller och pension var på tal redan innan jag var 25. Men något hände. Flera goda saker samtidigt. Idag jobbar jag heltid och tycker att jag lever ett gott liv, men jag är otroligt ödmjuk inför min historia som jag bär med mig både i själen, hjärtat och på huden (efter massivt självskadande). Hade bara en av de bra sakerna hänt hade jag antagligen fortfarande varit kvar där, jag är så otroligt tacksam för att ödet styrde det så att allt skedde samtidigt.

På den tiden var jag diagnostiserad med en borderline personlighetsstörning, en diagnos min nuvarande psykiater plockat bort. Jag har liksom du köpt en massa onödiga saker och bränt massor med pengar. Betalar FORTFARANDE på skulder jag drog på mig för 15 år sedan. Jag utsatte mig för sexuella risker på löpande band (vilket också resulterade i flera våldtäkter). Jag var (och är) liksom du oerhört smart och hade högsta betyg i alla ämnen, och även jag hade höga resultat på högskoleprovet. I mitt hypomana tillstånd kan jag klara precis vad som helst. Tyvärr på bekostnad av min hälsa eftersom jag inte hade tid att varken äta eller sova.
Idag är jag diagnostiserad med en bipolär typ 2-diagnos med rapid cykling, kronisk PTSD och Asperger. När jag började äta litium för 1,5 månad sedan var det för att dämpa mina bipolära svängningar, och faktiskt har jag redan märkt väldigt gott resultat. Det borde kommit en hypoman episod när min depression släppte men den kom aldrig. Vad jag inte visste när jag blev insatt på litiumet var att det också skulle dämpa alla mina skenande tankar. Den ständigt pågående stormen av röster/tankar, den inre ständigt pågående monologen/dialogen, har tystnat. Det har varit KAOS i min skalle i minst 25 år, och nu är det helt tyst. Det är en så sjuk känsla!

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Kanske jag också kan inge lite hopp? :heart
Jag har iaf fått lite hopp av att läsa om din och andras erfarenheter av melatonin. Hoppas hoppas att jag också ska få sova snart!
Tack för att du delar med dig, det ger hopp men jag är så rädd att vara en av dom som aldrig får någon ordning på mitt liv. Jag är snart 30 och har inte klarat av att jobba eller gå på universitet mer än 2 dagar innan jag kraschade helt.

Jag har jätte, jätte mycket problem med skenande tankar, fastnar dessutom i mina "tankeloopar" där samma tanke far runt runt och jag får panik men kan inte bryta och jag börjar slå på saker och sparka med benen och vilja ta en massa tabletter och bara stänga av, känns som jag blir tokig.

Jag hade Litium en period och mina föräldrar (det kanske är lättare att se det utifrån?) sa att det är den perioden jag fungerade som bäst. Tyvärr fungerade det inte eftersom anorexin och dess påverkan på nivåerna av Litium i kroppen blev farliga och okontrollerbara.

Jag hade både diagnoserna anorexi, bipolär, GAD och borderline länge tills jag slutligen fick göra en npf utredning och det stod klart att det var asperger.

Jag vill tillbaka till Litium när jag mår bättre tänker jag. Tack för omtanken och att du skrev om din historia och ditt liv,det var fint av dig och att få känna igen mig.
 
Tack för att du delar med dig, det ger hopp men jag är så rädd att vara en av dom som aldrig får någon ordning på mitt liv. Jag är snart 30 och har inte klarat av att jobba eller gå på universitet mer än 2 dagar innan jag kraschade helt.

Jag har jätte, jätte mycket problem med skenande tankar, fastnar dessutom i mina "tankeloopar" där samma tanke far runt runt och jag får panik men kan inte bryta och jag börjar slå på saker och sparka med benen och vilja ta en massa tabletter och bara stänga av, känns som jag blir tokig.

Jag hade Litium en period och mina föräldrar (det kanske är lättare att se det utifrån?) sa att det är den perioden jag fungerade som bäst. Tyvärr fungerade det inte eftersom anorexin och dess påverkan på nivåerna av Litium i kroppen blev farliga och okontrollerbara.

Jag hade både diagnoserna anorexi, bipolär, GAD och borderline länge tills jag slutligen fick göra en npf utredning och det stod klart att det var asperger.

Jag vill tillbaka till Litium när jag mår bättre tänker jag. Tack för omtanken och att du skrev om din historia och ditt liv,det var fint av dig och att få känna igen mig.

Jag tycker själv att det ger lindring att veta att jag inte är ensam. Jag önskar såklart ingen samma lidande som jag har, men det är så skönt att slippa vara den enda. Att veta att det finns andra som kämpar precis som jag. Vad glad jag blir när du säger att det jag berättar om mig själv kan få dig att känns ungefär samma :heart

Får du någon hjälp med din anorexi?
 
Väcker liv i tråden....

Är diagnostiserad bipolär sen ca 6 år tillbaka, och fungerar bra på Lamotrigin.

Har nu fått problem med sömnproblem i samband med ökad arbetsbelastning/stress vilket resulterat i minnesproblem, förvirring och total energilöshet. Träffade läkaren i måndags och fick utskrivet Quetiapin och tänkta höra om någon här har erfarenhet av den?
När jag googlar blir jag smått orolig med tanke på biverkningar och utsättningssymptom :nailbiting:
Så om någon har erfarenheter att dela med sig av, både positiva och negativa, så vore jag glad :up:
Jag blev akut insatt på Quetiapin igår efter en helveteshelg rent ut sagt.
Jag har varit ur sängen fyra timmar sammanlagt idag....mår inget vidare alls av den med andra ord. Trött, yr, sluddrar, illamående, typ influensasymtom rent generellt mm. Nu vet jag inte om det BARA är pga medicinen, för jag har även drastiskt behövt sluta med en rakt av och en annan får jag bara ta en tredjedel av för man egentligen inte ska ta dom samtidigt. Så det kan bero lite på det...
Men jag är enligt läkaren på g in i en psykos och jag har inte mycket mer val än att gå igenom det här. Jag var riktigt illa ute i helgen och det skrämde både mig, vänner och min personal. Såg att någon svarat att den är hyfsat snabbverkande, det känns bra!

Jag har bipolär typ 2 bland annat.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/...
2
Svar
38
· Visningar
2 286
Kropp & Själ Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man? Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Svar
9
· Visningar
285
Kropp & Själ Efter att jag ätit fick jag yrsel, ett konstant högt sssshhhh-ljud i huvet/örat på höger sida, blev varm och högre puls (kunde inte...
Svar
6
· Visningar
401
Senast: Amha
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 569
Senast: starcraft
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp