Jag har en bipolär diagnos. Tog 13 år inom psykiatrin innan jag fick den diagnosen. Det har blivit lättare för mig att förstå o hantera mina problem med rätt diagnos. Men jag känner mig ensam i detta. Idag jobbar jag heltid o lever ett liv där få kan ana vad jag varit med om o/eller att jag har en sådan sjukdom. Det syns på min kropp att jag orsakat mig själv skador men att den delen är förbi. Är det fler som jobbar o liksom är "högfungerande" mellan skov? Pratar ni med folk omkring om er diagnos eller håller ni det privat? Om jag talar om att jag är sjuk upplever jag inte att någon kan förstå.
Inte högfungerande inom arbetslivet men tar jag hand om mig själv i vardagen så funkar livet bra med dom anpassningar jag fått göra och rätt medicinering vilket spelar väldigt stor roll för mitt mående. Mina andra diagnoser spelar in varför jag inte är högfungerande också.
Hade aktivitetsersättning från jag var 27 (innan dess var jag osynlig i systemet då jag isolerade mig) tills jag fyllde 30 år, sen övergick det till sjukersättning varaktigt. Detta på 50%. På rätt arbetsplats kan jag jobba 50% med anpassningar som på sista jobbet gav AF dom 50% i lönebidrag mot att jag då bara behövde prestera 25% på halvtid kan man säga. För att hinna göra alla uppgifter jag skulle hinna på 25% så behövde jag 50% tid till det och då gick dom in med halva min lön.
Jag har rätt mycket svängningar. Ett test hos min sköterska för 2 månader sen visade på att min bipolära sjukdom är "aktiv" ca 45 veckor om året i något tillstånd, medans många andra är i gråa zonen ett tag innan dom antingen är i det vita eller svarta.
Jag kan prata här i forumet om min problematik men i mitt privatliv försöker jag mörka det. Knappt jag pratar om det med min man för jag vill att andra ska se mig för den jag är och inte att min sjukdom påverkar deras bild av mig.