Sv: Bilder #2
Hon är verkligen jättefin!
Farbror siames också förstås
Min Sessan blev också bra mycket tystare när hon fick en kompis igen, de få månader hon var ensamkatt var det skrik och vrål mest hela tiden och hon var otroligt klängig. Kul att de trivs så bra ihop!
Jag trodde ju att farbror skulle bli otröstlig när frugan hans (också siames, så de typ satt ihop vid höften) fick tas bort. Men han verkade tycka det var okej att vara ensamkatt - fast jag verkligen inte förväntat mig det.
Han blev mer på hunden, och jag minns fortfarande hur katten slog knut på sig och var som limmad på hunden när hunden kom hem efter magoperationen och några dygn på djursjukhus.
Men sen efter något år började han gå runt och skrika ibland, utan att verka veta vad han skrek om. (Han kan ju skrika som f*n när han är missnöjd med personalens insatser liksom). Det tilltog, och jag började undra om han blivit senil.
Jag trodde faktiskt inte att det var saknad efter kompis, eftersom det kom så långt efter och han var ganska ologisk med sitt gapande, och verkade helt nöjd och tillfreds med livet mellan gap-attackerna.
När han började gå runt på övervåningen och vråla på nätterna, istället för att som alltid ligga och sova med mig - just att han gick undan och vrålade, då kände jag att nu stod det mellan avlivning eller att försöka se om en kompis kunde hjälpa. Då började jag ju leta en passande kompis (dvs en vuxen, lugn, hundvan katt) men det var jättesvårt med hundvan, så i ren desperation fick det bli en kattunge.
Jag erkänner att jag inte var så himla övertygad om att en kompis skulle hjälpa - men jag är VÄLDIGT glad att det gjorde det =) Jag råkar ju vara grymt fäst vid farbror siames och är väldigt glad att det var sällskapssjuka och ingen "värre" sjuka =)
Tillägg: Jag kollade upp honom hos veterinär när han började skrika, eftersom han har njursvikt - så det skulle kunna vara smärta/liknande, men hittades inga fel alls, och stabila njurvärden
