Med min häst har jag överhuvudtaget inte problemet "hästen lyder inte". Jag kan absolut rida i grimma och få honom att gå dit jag vill i den hastighet jag vill. Däremot är han ju inriden och skolad på bett så det är nog som du säger att de signalerna sitter bättre, han förstår snabbare och jag får kvickare respons. Sedan tror jag också att det faktiskt rent mekaniskt blir tryck på en mindre yta, alltså mer "precist", med ett bett än det blir med något som sitter över nosryggen.Ja, jag håller med dig om att det känns trubbigt när man byter till bettlös på en häst som är skolad på bett. Men det är ju inte så konstigt.
Grimma är ett jättebra exempel. Vill hästen inte lyda i en grimma, så "måste" den inte. Grimman är mjuk. Hästen kan ta den lilla smärtan mot belöningen "dyka mot gräs" eller "gå bekvämt" eller vad det nu är den föredrar mot att svara på signalen. Och sen så kan du ju vara så att hästen inte alls fattar att "små vibrationer i tygeln till vänstra sidan av nosryggen" betyder samma sak som "små vibrationer i tygeln till vänstra sidan av bettet". Man får lära in lite nya saker helt enkelt.
Det där med eskalerande tryck är något jag stött på i två sammanhang: 1) i Natural Horsemanship där man faktiskt lär ut just eskalerande tryck och 2) bland människor som själva sysslar med R+ och hävdar att alla som jobbar med R- använder just eskalerande tryck. Det sistnämnda stämmer inte, anser jag. En del gör absolut det, men inte alla och definitivt inte som inlärningsmetod. Precis som när man tränar med R+ så kan man också om man använder R- "rigga" övningarna så att man nästan vet att hästen kommer att göra rätt. Då kan man ge sin eftergift (i R-) eller belöning (i R+) utan att behöva be igen. Skulle hästen inte förstå vad man menar går det ju att be den på ett annat sätt, oavsett vilken förstärkningsmetod man använder.I bett har dom lärt sig att om dom säger "vill inte" så kommer det göra ondare, och ondare, tills dom säger "okej då". Så dom brukar sällan bli tyngre i handen än dom står ut med.
Med det sagt så går det givetvis för en häst i grimma att dra/slå sig fri från sin människa utan att det gör ont, det går knappast med bett (om vi förutsätter att människan håller emot).
Jag har testat diverse varianter med olika hästar. Klart svårast var halsring (bara testat med min förra häst som jag hade i 18 år och kände utan o innan) - men där är det jag som inte lyckas renodla signalerna, så det är inte så konstigt! Lättast hittills har varit just det hackamore jag har nu (med den häst jag har nu). På det kan jag rida "nästan som vanligt" men med skillnaden att det som sagt känns lite trubbigare.Så att rida bettlöst kan innebära en del omskolning för både häst och ryttare. Det är därför kapson och sidepull är mina favoriter, dom motsvarar tränsbetten, det är direkt översättningsbart till det häst och ryttare redan kan, man behöver mest tänka på att vara lättare i handen, och kan direkt börja jobba med att finslipa hjälperna. Går man från tränsbett till hackamore blir det betydligt klurigare.
Eftersom jag har en välskolad häst från början (inte min förtjänst, har köpt honom av min tränare) så känner jag inget behov av omskolning i det han redan kan. Däremot tillför jag gärna nya saker som jag hoppas han gillar - som lite större valfrihet och självständighet, bettlöst ibland och R+ träning från marken för att lära in nya saker. Vi får se om det blir större andel R+ och bettlöst framöver eller om vi fortsätter blanda.
Jag anser inte att ett verktyg automatiskt är ett hot om smärta bara för att det KAN tillfoga smärta. Det har för det allra mesta mer med människan som använder verktyget att göra än med själva verktyget (om vi undantar rena tortyrredskap, alltså sådant som inte går att använda utan att det gör ont).(Det finns en hel del bettlösa också som kan orsaka smärta, bland annat hackamore, repgrimmor, repnosdelar, metall- eller cykelkedjakapson, "indianhackamore", etc, då blir det både trubbiga signaler och samma hot om smärta )