Ja, det är precis det jag tänker på! Nu hade jag tur och mitt sto blev dräktigt utan problem, dräktigheten avlöpte helt utan bekymmer, och fölet föddes friskt och diade, kissade och bajsade som ett skolboksexempel.Ja, fy vilken insats man egentligen satsar. Jag kan inte förstå att jag ger mig på detta igen efter en tom säsong, en säsong med resistenta bakterier och ett dödfött föl. Har man bara ett sto är det ju mycket man riskerar. Och även om man väl får ett levande föl kan ju mycket annat hända också.
Man är allt bra dum (kanske) som så gärna vill kunna njuta ev ett föl, så man väljer att både halvt sätta sig i personlig konkurs samt leva med någon form nervsammanbrott konstant i ca 11 månader (eller längre om det inte går som det ska). Jag förstår dig helt och fullt, och som sagt är det ju inget beslut som inte går att ändra
"Problemet" var att han hade veka kotor bak och det såg illa ut de första dygnen. Successivt blev det bättre, men boxvila, mockning tre gånger per dag, promenader med 5 min äggklocka på stallgången minst fyra gånger per dag, oro för hur stoet skulle må med allt stillastående- ja, det var en pärs!
... och då hade vi inget annat problem såsom infektion hos sto och/eller föl, benställning som krävde särskilda beslag eller sprutor, juverproblem eller annan valfri och möjlig åkomma.
Så jag känner mig ändå lyckligt lottad!
Det du beskriver är riktigt sorgligt, och som du skriver, ekonomiska risker är det också. Det är sannerligen ingen billig hobby! Så ekonomin, känslorna för sitt älskade sto, oron och även all tid som läggs ned är stora uppoffringar!
Vi får väl se om jag vågar mig på en dräktighet i framtiden. Kanske blir det ett sto igen någon gång, för nu när fölet är fött och han skall behållas, så var det ju så klart värt all möda, all oro osv. Det är ju också helt fantastiskt roligt att få vara med från början.
Så hatten av för dig och alla andra i denna tråd! Jag vet så väl vad var och en går igenom.
