MaRomer
Trådstartare
När jag var liten så körde någon på ett rådjur nedanför vår väg. Rådjuret dog omedelbart och vi tänkte inte så mycket på det.
Men efter några dagar började skriken, skriken av ett litet rådjurs kid som saknade sin mamma...Vi började leta på våra åkrar och min bror hade rena turen som hittade henne.
Den långa resan med att få henne att äta började. Vi började ge henne Lammnäring och först efter några dagar när vi var säkra på att hon skulle klara sig. Fick hon namnet Mimmi. Min syster sov hos henne varje natt på golvet, och jag sov i kökssoffan.
Efter ett tag blev hon pigg nog och hon fick flytta ut på dagarna. Men följde alltid med oss in och ville inte vara ensam ute.
Mimmi växte och blev en del av familjen! Hon slutade vara inne på nätterna och strövade fritt på våra marker.
Alla i byn visste att Mimmi fanns och under jakten fick hon ett halsband för att hon inte skulle bli skjuten.
Åren gick och Mimmi kom och hälsade på oss varje dag, och hon visste att vi var hennes familj. När hon blev mamma var lyckan stor och hon kom hem för att visa sin barn. I tidningen stod det: Vår lilla Mimmi har blivit mamma.
Marianne och Yngve
Daniel, Heidi och Malin
Mimmi var en del av vår familj och jag skulle aldrig ha velat växa upp utan henne! Mimmi nådde den höga åldern av 5 år! Under åren gav hon oss mycket glädje med alla sina "barn" som hon stolt visade upp. På sommaren ville hon dricka saft och på vintern välling. Alrdig någonsin hade vi henne kopplad eller i fångenskap, hon fick gå och ströva som hon ville från den dagen hon inte behövde välling. Men ändå valde hon att komma tillbaka. Varje dag kom hon för att säga hej, för att säga tack! Men aldrig kom hennes kid och hälsade på oss när de blev stora. Hon var den bästa mamman som älskade oss men ändå skyddade sina små mot mänsklighetens grymma värld.
Under åren som vi hade Mimmi kom det olika folk som ville hälsa på henne och lära sig. Lära sig att man inte behöver ha djur i bur! Dom kommer tillbaka när de vill, om man har gett dem den kärlek de behöver! Vi fick även chansen att ta hand om flera rådjur som veterinärer hade misslyckats med, som polisen hade hittat eller som folk rent av trodde hade blivit övergivna. Tyvärr slutade inte historen lika lyckligt för alla dem! Så ni som ser ett kid, vänd om och gå! Klappa inte, försök inte ens gå närmre. Mamman finns i närheten, men känner hon er lukt så överger hon sitt barn! Hemskt men överlevnadsinstingt!
Detta var en hyllning till Mimmi och alla hennes barnbarns barnbarn som fortfarande strövar vilt hemma på markerna.
R.I.P Mimmi!!!!
(Obs! Mimmi fick vandra vidare för 10 år sedan)
Men efter några dagar började skriken, skriken av ett litet rådjurs kid som saknade sin mamma...Vi började leta på våra åkrar och min bror hade rena turen som hittade henne.
Den långa resan med att få henne att äta började. Vi började ge henne Lammnäring och först efter några dagar när vi var säkra på att hon skulle klara sig. Fick hon namnet Mimmi. Min syster sov hos henne varje natt på golvet, och jag sov i kökssoffan.
Efter ett tag blev hon pigg nog och hon fick flytta ut på dagarna. Men följde alltid med oss in och ville inte vara ensam ute.
Mimmi växte och blev en del av familjen! Hon slutade vara inne på nätterna och strövade fritt på våra marker.
Alla i byn visste att Mimmi fanns och under jakten fick hon ett halsband för att hon inte skulle bli skjuten.
Åren gick och Mimmi kom och hälsade på oss varje dag, och hon visste att vi var hennes familj. När hon blev mamma var lyckan stor och hon kom hem för att visa sin barn. I tidningen stod det: Vår lilla Mimmi har blivit mamma.
Marianne och Yngve
Daniel, Heidi och Malin
Mimmi var en del av vår familj och jag skulle aldrig ha velat växa upp utan henne! Mimmi nådde den höga åldern av 5 år! Under åren gav hon oss mycket glädje med alla sina "barn" som hon stolt visade upp. På sommaren ville hon dricka saft och på vintern välling. Alrdig någonsin hade vi henne kopplad eller i fångenskap, hon fick gå och ströva som hon ville från den dagen hon inte behövde välling. Men ändå valde hon att komma tillbaka. Varje dag kom hon för att säga hej, för att säga tack! Men aldrig kom hennes kid och hälsade på oss när de blev stora. Hon var den bästa mamman som älskade oss men ändå skyddade sina små mot mänsklighetens grymma värld.
Under åren som vi hade Mimmi kom det olika folk som ville hälsa på henne och lära sig. Lära sig att man inte behöver ha djur i bur! Dom kommer tillbaka när de vill, om man har gett dem den kärlek de behöver! Vi fick även chansen att ta hand om flera rådjur som veterinärer hade misslyckats med, som polisen hade hittat eller som folk rent av trodde hade blivit övergivna. Tyvärr slutade inte historen lika lyckligt för alla dem! Så ni som ser ett kid, vänd om och gå! Klappa inte, försök inte ens gå närmre. Mamman finns i närheten, men känner hon er lukt så överger hon sitt barn! Hemskt men överlevnadsinstingt!
Detta var en hyllning till Mimmi och alla hennes barnbarns barnbarn som fortfarande strövar vilt hemma på markerna.
R.I.P Mimmi!!!!
(Obs! Mimmi fick vandra vidare för 10 år sedan)
