iNHALE
Trådstartare
Nu kommer jag här igen med en tråd angående mina föräldrars odåga till pudel..
Det är så att jag är fullständigt färdig och har ingen lust att beblanda mig med den hunden nå mer..
Uppenbarligen klarar han inte att ens vara lös på tomten utan att han ska rusa som en id*ot fram och tillbaka vid staketet till hästhagen (ligger precis intill tomten) och skälla så man håller på att tappa fattningen. Hästarna bryr sig som tur är inte, men så fort de rör sig minsta lilla skäller han som en galning. Inte aggressivt utan han skäller för han blir uppspelt och inte kan kontrollera sig. Nästan tur att det är fårstaket runt hagen (inte det bästa ur hästsäkerhet, men det är inte vår mark så vi kan inte göra mycket åt det) i kombination med eltråd, annars hade han varit inne i hagen och jagat dem, och troligtvis blivit sparkad, vilket kanske skulle vara rätt åt honom
Frågan är, hur tränar man bort det här enerverande problemet?
Vi har testat med att ha honom kopplad i närheten av hästhagen och tillrättavisat honom varje gång han gjort en ansats att vilja skälla på hästarna eller hetsa upp sig. Detta funkar så länge han är kopplad, men så fort han är lös brakar helvetet lös igen.
Det går inte att tillrättavisa honom när han är lös, han lyssnar inte på rösten, och man kan inte komma nära nog för att göra en fysisk tillrättavisning genom att peta till honom eller liknande för så fort man går emot honom springer han undan och tar det hela som en lek.
Hittills har mina föräldrar legat lågt och skyllt på trotsåldern (han är strax över 1 år), men enligt mig ska en hund kunna uppföra sig som folk (eller ja, ni fattar) oavsett ålder i princip. Sen att de hittar på bus ibland som små får man leva med, men nån måtta får det vara.
Jag har nått den gränsen när jag känner att jag inte kan ta tag i uppfostringen av honom åt mina föräldrar pga att mitt tålamod med den hunden är slut, och när man bara blir arg och frustrerad går det inte att vara konsekvent och bestämd men samtidigt lugn, vilket ju är det som krävs..
Har försökt föreslå att vi ska gå på lydnadskurser med honom eller ta hjälp av en tränare, men det har bemötts med att det är bortkastade pengar och att han inte behöver träna lydnad.... oh rly..?
Så, hjälp, vad göra?
Det är så att jag är fullständigt färdig och har ingen lust att beblanda mig med den hunden nå mer..
Uppenbarligen klarar han inte att ens vara lös på tomten utan att han ska rusa som en id*ot fram och tillbaka vid staketet till hästhagen (ligger precis intill tomten) och skälla så man håller på att tappa fattningen. Hästarna bryr sig som tur är inte, men så fort de rör sig minsta lilla skäller han som en galning. Inte aggressivt utan han skäller för han blir uppspelt och inte kan kontrollera sig. Nästan tur att det är fårstaket runt hagen (inte det bästa ur hästsäkerhet, men det är inte vår mark så vi kan inte göra mycket åt det) i kombination med eltråd, annars hade han varit inne i hagen och jagat dem, och troligtvis blivit sparkad, vilket kanske skulle vara rätt åt honom
Frågan är, hur tränar man bort det här enerverande problemet?
Vi har testat med att ha honom kopplad i närheten av hästhagen och tillrättavisat honom varje gång han gjort en ansats att vilja skälla på hästarna eller hetsa upp sig. Detta funkar så länge han är kopplad, men så fort han är lös brakar helvetet lös igen.
Det går inte att tillrättavisa honom när han är lös, han lyssnar inte på rösten, och man kan inte komma nära nog för att göra en fysisk tillrättavisning genom att peta till honom eller liknande för så fort man går emot honom springer han undan och tar det hela som en lek.
Hittills har mina föräldrar legat lågt och skyllt på trotsåldern (han är strax över 1 år), men enligt mig ska en hund kunna uppföra sig som folk (eller ja, ni fattar) oavsett ålder i princip. Sen att de hittar på bus ibland som små får man leva med, men nån måtta får det vara.
Jag har nått den gränsen när jag känner att jag inte kan ta tag i uppfostringen av honom åt mina föräldrar pga att mitt tålamod med den hunden är slut, och när man bara blir arg och frustrerad går det inte att vara konsekvent och bestämd men samtidigt lugn, vilket ju är det som krävs..
Har försökt föreslå att vi ska gå på lydnadskurser med honom eller ta hjälp av en tränare, men det har bemötts med att det är bortkastade pengar och att han inte behöver träna lydnad.... oh rly..?
Så, hjälp, vad göra?
