Bebisångest

[Nisse]

Usch, jag känner att jag måste skriva av mig nu.... Jag är 20 år och ska bli mamma i augusti. Allting är perfekt: Jag har jobb, bil och körkort, stadigt förhållande med en kille som har ett välbetalt jobb (vi älskar varandra och har så gjort i tre år ), Jag är färdigutbildad undersköterska till sommaren, Jag har både mor- och farföräldrar till bebisen som ställer upp, Jag bor i ett litet hus i ett barnvänligt område. Somsagt allt är perfekt för att få hem en liten. MEN, jag har en sån jävla bebisångest! Vad gör man med en liten? Vad gör man och vad gör man inte när man är gravid? Vad händer i kroppen? Vad gör man om bebisen är sjuk? Och den största frågan: Vad ska alla andra tycka om mig som en sån ung mamma?
Det här är skitjobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Finns det några andra unga bukemammor som kan ge mig nåt tips, eller peppa mig? Just nu mår jag skitdåligt, men jag vill INTE göra abort.

 

[Reykur]

Sv: Bebisångest

Breakdance här på forumet fick en dotter i natt, hon är 20 år.
Du kan säkert pm:a henne om du vill prata lite.

Lycka till, du!

 

[humlanotrocadero]

Sv: Bebisångest

Jag tycker jättemkt om unga mammor, sitter väl knappast i åldern..

Hellre en mamma som du med ordnade förhållanden än en som är gammal med oordnade förhållanden

 

[Björk]

Sv: Bebisångest

Mitt råd är att försöka (hur svårt det än kan vara) att tro på dig själv! Du kommer självklart att greja detta! Din oro och dina tankar är egentligen också ett tecken på att du ÄR mogen uppgiften.

Att inte veta vad man "ska göra" med en bebis - så är det nog för alla som inte har erfarenhet av barn sen tidigare! Så kände jag också under första veckan. Och jag är 38 år! Så; det har inget med ålder att göra. Det jag tänkte/insåg var att "såhär känns det för alla" - att jag inte är ovanlig som inte kan byta blöja som en medfödd talang. Att jag inte är knäpp som känner mig osäker på hur man gör när man ammar osv - jag har ju aldrig gjort det förut; hur ska jag då kunna förvänta mig att vara "perfekt" på en gång!?

Jag har också funderat lite vad andra kan tycka om mig som väntat så länge och är en "gammal" mamma. Men (kanske är det något jag har att tacka min ålder och livserfarenhet för?) jag tänker som alltid: om någon annan har problem med det så säger det mer om dem än det säger om mig! Och så är det ju för dig också! Du är ung, ja, men.... än sen?

Nu är vår Viggo drygt 8 veckor och plötsligt känner jag mig jättesäker att "hålla bebis"; jag som hela livet känt mig rätt .... obekväm med så små barn. Jag vet när han är glad, ledsen, arg eller rädd... jag känner /vet när han vill ha mat. Och ibland är jag INTE helt säker på vad han vill, men då gör jag mitt bästa för att klura ut det! Mer kan man inte göra. Den "perfekta föräldern" är nog den som försöker/anstränger sig och; den som älskar sitt barn. Och det kommer du också att göra! Lovar!!

 

[Jolanta]

Sv: Bebisångest

Jag var 20 år när Arvid kom, och jag tror inte någon har lyft ett ögonbryn över att jag varit ung.

Jag fick faktiskt som dig, ångest över allt, hur skulle JAG klara av en bebis, när såg jag när han blev sjuk, hur mycket kläder skulle han ha osv osv. Jag är fortfarande nojjig över honom, men det mesta har gått över när han föddes.

Angående vad du får och inte får när du är gravid, du ska leva precis som vanligt, fast det finns ju vissa saker man bör undvika. Alkohol, nikotin, insjöfisk mm, men det borde din BM berätta för dig!

Du får gärna PM:a om det är något

 

[Nisse]

Sv: Bebisångest

Grejjen är det att jag är nojjig HELA tiden. Det första jag tänkte på när jag fick veta att jag var gravid var att jag inte kommer kunna åka på någon festival i sommar, sen när jag kom på mig själv hur jag tänkte fick jag dåligt samvete. Jag är ingen festprisse som festar varje helg, snarare några gånger om året, men jag har alldrig varit så sugen på att gå ut och supa järnet som nu. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker så och är så självisk. Jag kan inte heller förställa mig som en mamma, det är skitsvårt! Och nu när det går så bra med ridningen och allt, hur ska jag kunna fortsätta med det? Hur långt in i graviditeten kan man rida egentligen utan att skada barnet? Går det att rida precis som vanligt eller måste man ta det lugnt? Jag är rädd mest hela tiden att allt bara ska skita sig på grund av mig
Allt känns bara konstigt Och det här barnet var inte ens planerat, jag har ju käkat p-piller regelbundet i 2½ år!

Tack för svaren förresten, det känns mycket bättre när jag får lite respons

 

[Rizto]

Sv: Bebisångest

Jag är snart 30 och ska bli mamma för första gången i sommar. Jag känner precis som dig.
Jag är verkligen ingen festprisse (tror jag var ute nån gång under 2006...) men nu när man inte KAN vill man...
Jag har ingen aning om hur man byter blöjor, klär på dem, klarar av äckligt bajs och kräk (örk!!!) Men det vet inte bebisen heller! Man får lära av varandra!
Har aldrig hört talas om någon bebis som fått några allvarliga men av att blöjan sitter på sned eller att mamman pälsat på ungen en eller annan tröja förmycket.
Hur det än blir kommer vi bli de bästa mammorna för just våra barn!

 

[Aningsfull]

Sv: Bebisångest

Jag ska inte säga att jag förstår precis hur du känner, för det vet jag inte om jag gör. Men jag kan säga att jag oroade mig också massor för såna saker i början av min graviditet.
Någonstans trodde jag att jag var den första 21-åringen i världen som skulle ha barn. Den första tiden efter att ajg testat positivt var det som att jag såg mitt liv passera i revy och jag tänkte att "jahapp, nu var det kört. Här är Fridas liv över." Jag hade svårt att sova på nätterna och hade världens klump i magen. Rädslan över hur man skulle klara allt ansvar.
Jag hade sån ångest över att behöva berätta för mina föräldrar. Jag trodde att dom skulle bli arga på mig och aldrig mer vilja prata med mig, att jag skulle få höra pekpinnar från alla om att jag förstört mitt liv i så ung ålder.
Men alla har blivit glada. Mamma jublade i telefonen när jag berättade, så det kändes skönt. Dom hade tydligen bara gått och väntat på besked om att första barnbarnet var på väg, och nu har jag fått veta att mamma förra julen sagt att "Jag kan nästan lova att Frida och Lars kommer att ha barn innan nästa jul." Hon hade nästan rätt, jag är i v 37 nu.
Sen gick tiden och helt plötsligt insåg jag att jag längtade ju faktiskt efter bebisen, och blev glad när jag tänkte på det.

När jag kom hem till Sverige igen insåg jag att jag kanske inte var så ung mamma ändå. Jag och min sambo var ju inte ens välkomna i grupper för unga föräldrar, vi var för gamla för det.
Jag kan fortfarande bli rädd ibland vid tanken på att jag ska klara av att ta hand om en bebis. Men nu tänker jag istället att herregud, det föds barn med sämre förutsättningar varje dag i Sverige. Jag och barnets pappa bor ju ihop sen snart 3 år, vi älskar varandra och ser verkligen fram emot det här (för det gör vi nu). Mina föräldrar bor i samma stad och dom stöttar oss verkligen i allt. Så även hans föräldrar såklart, om än dom får vara stöttande på lite längre avstånd. Vi äger våran bostad, bilen, båda har jobb och nu funderar vi mest över vad vi oroade oss för så mycket där i början. Att vänta barn är ju det häftigaste och underbaraste som finns.

Det finns en anledning att man är gravid i 9 månader. Tack och lov för det. Då hinner man bearbeta alla dom där ångestkänslorna och rädslorna, man hinner ställa in sig på att livet kommer att förändras och faktiskt se fram emot det. Och som sagt.. paniken kommer tillbakasmygandes ibland. Men nu är det väldigt sällan. Och hade du frågat mig första 12 veckorna hade jag nog aldrig trott att bebis skulle kunna vara så efterlängtad som hon är nu.

 

[Björk]

Sv: Bebisångest

Jag kan inte heller förställa mig som en mamma, det är skitsvårt!

Ja, det är skitsvårt! Jag kunde försöka föreställa mig hur det skulle vara, men det är liksom inte riktigt "verklighet" förrän den lilla tittar ut. På ett sätt är det precis som jag trodde; man blir "uppslukad" och det är som att ha en diktator hemma som bestämmer allt. Men samtidigt är det ändå inte som man trodde; man förstår ju att man kommer att känna kärlek till sitt barn, men den exakta känslan är obegriplig förrän den kommer!

Du ska heller inte bli rädd/ledsen eller känna dig konstig om du inte känner någon himlastormande kärlek till ditt barn direkt när det kommer ut. För en del tar det några dagar eller kanske flera veckor innan man känner den där otroliga kärleken till sitt barn. För mig tog det något dygn. Men man känner ändå direkt en "beskyddarinstinkt". Sen får man faktiskt känna sig less ibland och trött på allt ansvar. Då är det bra om pappan (eller mor- eller farföräldrar) kan hjälpa till och ta barnet några timmar. Då kan man passa på att bara vara sig själv. Och lagom när några timmar gått så läääängtar man efter sin bebbe igen.

Och nu när det går så bra med ridningen och allt, hur ska jag kunna fortsätta med det?

Det kan bli svårt den första tiden att orka och hinna med. Jag sålde min häst i samband med att jag blev gravid (det var dock planerat av andra skäl) och det har faktiskt varit rätt skönt att inte ha det ansvaret. Jag har andra hästar att rida (mammas) och nu efter 8 veckor så börjar jag bli sugen igen! Mormor tar hand om bebis och jag tar hand om hennes häst en stund (har kört ponnyn några gånger redan).

Hur långt in i graviditeten kan man rida egentligen utan att skada barnet?

Så länge man känner att man klarar rida så kan man rida! Det som möjligen kan vara farligt är att ramla av. Så det bör du undvika. Barnet är dock väldigt väl skyddat därinne i magen.

På slutet av graviditeten kan tröttheten komma tillbaka och man kan känna sig väldigt klumpig - då kanske man ändå inte ens vill rida längre. Men det finns de som ridit ända fram till BF utan problem!

 

[Mirraya]

Sv: Bebisångest

Min mamma var 18 då hon fick mig, det var säkert jobbigt periodvis men för min del är jag glad att hon var så ung då för vi har ju så mycket kul ihop! Å nu kommer jag ju(förhoppningsvis) få ha kvar henne länge också

Jag tror det är dina hormoner som spökar för dig, hoppas det vänder och känns bättre snart!

 

[Björk]

Sv: Bebisångest

En allmän reflektion om det här med ålder:
Egentligen tror jag inte det skiljer mycket mellan äldre och yngre mammor när man får sitt första barn. Okunnigheten sitter inte i åldern, ej heller oron. Fast.... jag kan ändå känna/tycka att jag personligen aldrig upplevde den där starka "oron" som många yngre verkar känna (framförallt i början av graviditeten som Aningsfull skriver). Det tror jag beror på att när man blivit äldre så är man (eller i alla fall jag) ofta mer säker på sig själv; man är liksom mer säker på att man klarar av det eftersom man klarat så mycket annat!

Jag har ju varit vuxen och klarat mig själv i ca 20 år - erfarenheten på andra områden i livet har gjort mig mer självsäker och trygg på något sätt. Kanske kan det vara så? Jag vet redan att jag inte klarar allt på en gång, men att jag ändå kan lära mig allt. Som Aningsfull skriver:

herregud, det föds barn med sämre förutsättningar varje dag i Sverige

Jag är inte den första som blir mamma. Och varför skulle just jag misslyckas?

Dessutom kände jag aldrig några tveksamheter om det var "rätt" eller inte. Det var liksom sista chansen nu. Den som är ung kanske lättare kan känna att "jag hade kanske kunnat vänta...?". Men för mig; nej, det där väntandet har jag ju redan gjort så att säga!

 

[Mitten]

Sv: Bebisångest

Åh stackare ... Det lustiga är att jag är 30 och väntar mitt första och har PRECIS samma tankar som du - undantaget 'ung mamma' då Jag är mer rädd för att alla ska tycka att jag är för GAMMAL som mamma. Jag vet inget om hur något funkar och vågar knappt hoppas på att det ens ska bli en bebis. Men jag önskar dig massor av lycka till och självförtroende och styrka !!! Du grejar det här som ingenting det är jag övertygad om, och dina känslor är helt normala under en graviditet.

 

[Nisse]

Sv: Bebisångest

Tack för stöd och respons allihopa
Det känns mycket bättre nu!
Nu har bm skickat en remiss till ultraljud så jag får se exakt hur långt gången jag är och hur bebis ser ut jag längtar jättejättemycket att få se bebis, då tror jag verkligen man fattar att det är något därinne

 

[pernilla_s]

Sv: Bebisångest

Jag är 20 och snart två barnsmamma. Man har alltid en massa farhågor och sådant när man är gravid. Kommer jag att klara det? Med mera med mer i all oändlighet. Jag lovar att du kommer klara det. Det gäller bara att kämpa, vissa dagar är bättre än andra och andra är värre... Alla hormoner gör också att man blir känsligare och oroar sig mer.

 

[movi]

Sv: Bebisångest

Nu kommer jag knappt ihåg min tankar när jag väntade barn,den äldsta är 23 år..Men jag var 20 år och då väntade mitt 1a barn! Och vid 24 års ålder hade jag 3 barn! Och vid 25 var jag gift!Och jag,nej vi,klarade det bra! Och jag hade fast förhållande,barnens pappa och jag träffades när jag var 15 år!
Jag tror att mycket oro är att du känner/ är ung,det är inte många som skaffar barn unga nu,många pluggar osv pga arbetslöshet!
Du har ju fördelen att ha det mesta,och det är bara att gratta!
Måmga hormoner som åker bana i din kropp nu!
Det är klart att man funderar på vad som ska göra osv när man fått barn,ingen föds fullärd man lär hela livet,det komer med tiden,du har BVC att fråga om frågor,du har säkert mamma/svärmor/vänner,så det kommer att lösa sig!
Kramar

 

[Nisse]

Sv: Bebisångest

Det är inte en liten berg och dalbana i kroppen, utan en stor jäkel!Rätt vad det är går det uppåt och man börjar vänja sig vid tanken och plötsligt blir det fritt fall och man blir förvirrad och vet inte vad man ska ta sig till. Bara att gilla läget antar jag

 

[Acses]

Sv: Bebisångest

Någonstans trodde jag att jag var den första 21-åringen i världen som skulle ha barn.

Tänk, att det inbillade jag mig också.

Jag hade också världens bebisångest, grät till och från och var förtvivlad. Jag hatade mitt barn innan hon var född.

Men när jag fick se henne första gången och pussa den lilla pannan, då var jag såld på riktigt!

 

[miss_kala]

Sv: Bebisångest

Det finns en anledning att man är gravid i 9 månader. Tack och lov för det. Då hinner man bearbeta alla dom där ångestkänslorna och rädslorna, man hinner ställa in sig på att livet kommer att förändras och faktiskt se fram emot det. Och som sagt.. paniken kommer tillbakasmygandes ibland. Men nu är det väldigt sällan. Och hade du frågat mig första 12 veckorna hade jag nog aldrig trott att bebis skulle kunna vara så efterlängtad som hon är nu.

Det där skulle kunna ha varit mina egna ord! Jag tyckte inte alls att det kändes himlastormande roligt i början. Det kändes mest overkligt och som att man tagit sig rejält med vatten över huvudet.. Det kommer och går lite, men i takt med att magen växer och det blir mer och mer verkligt, så ställer man in sig på ett annat sätt. Man blir väldigt informations-hungrig och vill veta allt. Inreder hemmet och köper massa prylar.
Sen kan man ju naturligtvis inte, gammal eller ung, veta precis hur man gör med en liten bebis till att börja med. Det löser sig när dagen kommer!

 

[Björk]

Sv: Bebisångest

jag längtar jättejättemycket att få se bebis, då tror jag verkligen man fattar att det är något därinne

Det var en fantastisk känsla när jag fick se bebis på ultraljud i v9 (tror jag det var). Ett litet hjärta som pickade så fort!
Jag kände bara att JA; jag ÄR gravid!! Det bubblade av lycka och jag ringde gråtande till sambon (fick se bebis lite "oplanerat" på ett vanligt besök hos gynekolog) och berättade om den fantastiska lyckokänslan!!

Lycka till!!!