Beach 2015, del 4

[LindgrenV]

Vad jobbigt det låter, hoppas att du kryar på dig snabbt! Tips: hitta en serie som du verkligen gillar, läs bra böcker, passa på att rensa skafferiet/garderoben/datorn eller något annat du aldrig hinner med annars

Jag är ju nyopererad så jag är sjukskriven på grund av det. Får gå promenader, så gick 4 km igår. Men idag blåser det väldigt mycket så jag avvaktar och lär väl gå på löpbandet om det inte blir bättre. Får träningsvärk av att dricka, typ

Men tack för tipsen! Tittar just nu lite på Gossip Girl, men tröttnar snabbt för jag är alldeles för rastlös. Jag älskar att se på film och serier annars, men är van vid att vara väldigt aktiv så när jag vet att det kommer se ut typ så här i fyra veckor blir jag tokig

 

[Modest]

Jag är ju nyopererad så jag är sjukskriven på grund av det. Får gå promenader, så gick 4 km igår. Men idag blåser det väldigt mycket så jag avvaktar och lär väl gå på löpbandet om det inte blir bättre. Får träningsvärk av att dricka, typ

Men tack för tipsen! Tittar just nu lite på Gossip Girl, men tröttnar snabbt för jag är alldeles för rastlös. Jag älskar att se på film och serier annars, men är van vid att vara väldigt aktiv så när jag vet att det kommer se ut typ så här i fyra veckor blir jag tokig

Skönt att du får gå lite i alla fall För mig så brukar det där med rastlösheten lägga sig efter ett tag, jobbigast första dagarna. När man är uttråkad för övrigt så kan jag tänka mig att GG blir lite tamt, om jag vore du så skulle jag passa på att börja titta på serier som man mentalt kanske inte "orkar med" när man har det hektiskt. Typ House of Cards tror jag är jättebra om man gillar den typen av serier

Jag har för övrigt (bestämt att jag har) pluggat klart till tentan. Äter just nu en sen lunch beståendes av bananpannkaka med bär, sedan ska jag ut på långpromenad. Köpa en stor te på vägen, sätta mig i solen och ladda upp inför imorgon! (skulle behöva en nu-jäklar-smiley)

 

[Cinzia]

Jag är ju nyopererad så jag är sjukskriven på grund av det. Får gå promenader, så gick 4 km igår. Men idag blåser det väldigt mycket så jag avvaktar och lär väl gå på löpbandet om det inte blir bättre. Får träningsvärk av att dricka, typ

Men tack för tipsen! Tittar just nu lite på Gossip Girl, men tröttnar snabbt för jag är alldeles för rastlös. Jag älskar att se på film och serier annars, men är van vid att vara väldigt aktiv så när jag vet att det kommer se ut typ så här i fyra veckor blir jag tokig

Du tänkte väl läsa vidare till polis ( Får ju räkna med att du blir antagen)
Läs böcker som är i litteraturlistan i kurser som ingår i utbildningen, nu när du klättrar på väggarna. Så slipper du plugga lika hårt sen.

 

[LindgrenV]

Du tänkte väl läsa vidare till polis ( Får ju räkna med att du blir antagen)
Läs böcker som är i litteraturlistan i kurser som ingår i utbildningen, nu när du klättrar på väggarna. Så slipper du plugga lika hårt sen.

Jag är ju tyvärr ute ur leken för åtminstone ett år framöver ang polisbiten, hjärnan slutade samarbeta med benen på uttagningarna så jag slutade helt plötsligt att trampa 30 sekunder innan "mål"

 

[LindgrenV]

Skönt att du får gå lite i alla fall För mig så brukar det där med rastlösheten lägga sig efter ett tag, jobbigast första dagarna. När man är uttråkad för övrigt så kan jag tänka mig att GG blir lite tamt, om jag vore du så skulle jag passa på att börja titta på serier som man mentalt kanske inte "orkar med" när man har det hektiskt. Typ House of Cards tror jag är jättebra om man gillar den typen av serier

Jag har för övrigt (bestämt att jag har) pluggat klart till tentan. Äter just nu en sen lunch beståendes av bananpannkaka med bär, sedan ska jag ut på långpromenad. Köpa en stor te på vägen, sätta mig i solen och ladda upp inför imorgon! (skulle behöva en nu-jäklar-smiley)

Ja det är faktiskt skönt! Annars hade jag blivit helgalen, haha! Jo du har nog rätt. Jag har ju netflix så har rätt mycket att tillgå, men det blir lite "mjä" över alltihop. Har sett hela House of cards, och de flesta andra serier av kvalité också faktiskt. Är väl därför det känns lite mjäkigt. Har sett GG också, dock bara första säsongen, när serien var ny - så jag kommer inte ihåg så jättemycket.

Kanske skulle ta mig igenom Grey's Anatomy igen

Här får du:

 

[Ninnurur]

Ja det är faktiskt skönt! Annars hade jag blivit helgalen, haha! Jo du har nog rätt. Jag har ju netflix så har rätt mycket att tillgå, men det blir lite "mjä" över alltihop. Har sett hela House of cards, och de flesta andra serier av kvalité också faktiskt. Är väl därför det känns lite mjäkigt. Har sett GG också, dock bara första säsongen, när serien var ny - så jag kommer inte ihåg så jättemycket.

Kanske skulle ta mig igenom Grey's Anatomy igen

Här får du:

Testa Eureka! Tror det är din typ av humor eller Doctor Who såklart Firefly är också en pärla men bara en säsong.

 

[LindgrenV]

Testa Eureka! Tror det är din typ av humor eller Doctor Who såklart Firefly är också en pärla men bara en säsong.

Tack! Ska kolla upp

 

[Qelina]

Jag har haft två helvetiska dagar, verkligen hemska. Gårdagen började ju med bråk med mina föräldrar igår om maten och vikten och att jag är så sjuk. Vi blev verkligen osams. På eftermiddagen smsade jag lite med en kompis som blev så orolig att hon kom över till mig och spenderade ett par timmar med mig för att hon inte våga låta mig vara ensam. Jag berättade att jag inte vill leva mer och att allt är en kamp och fick tröst av henne.

Senare på kvällen försökte hon nå mig men då jag tagit mina tabletter jag skulle plus några till så hade jag somnat och då hade kompisen blivit så orolig att hon ringde mina föräldrar. Dom kom ner hit runt 23 på kvällen och jag klarade inte att prata, var så sluddrig så dom ringde giftinformationscentralen som sa att jag kunde vara hemma bara någon hade uppsikt över mig så att jag andades och fortsatte leva så båda mina föräldrar sov över.

Sen den här dagen, ännu värre. Mina föräldrar rotade igenom ALLA mina skåp och lådor och det var så kränkande, dom tog alla tabletter dom kunde hitta och jag var så arg på dom för att dom tog sig friheten att kolla runt bland mina saker, jag är ju ändå vuxen och det är mitt hem men dom brydde sig inte. Sen blev jag körd till psykakuten, jag vägrade först och ramlade omkull i en trappa och grät men fick alternativen att antingen åker du upp med oss eller så ringer vi polisen så får dom köra upp dig till psyk. Jag åkte då med och tillbringade ett bra tag på akuten men eftersom jag är inåtbunden och tyst i sådana sammanhang så ses jag aldrig som akut utan alla andra går alltid före så vi väntade och väntade och till slut gav vi upp och åkte hem för jag fick ingen hjälp.

Jag ville bara hem och vara ifred men får inte det för mina föräldrar. Mamma är här nu och pappa kommer ikväll och ska sova här. Jag vill inte ha dom här.

Ursäkta språket men fan vad livet är tungt

 

[cili]

Alltså. Hur är det meningen att jag ska stå ut med detta!?!?!??!?!

Jag ska alltså vara hemma hela juni. På sjukskrivningsnivå. Och klättrar redan på väggarna. Jag har aldrig ens haft semester - så hur tusan gör man när man är sjukskriven och då alltså har restriktioner på vad som får göras och inte!?

Gör sånt som tröttar ut hjärnan! Korsord, pussel, sudoku, kluriga spel på fb/dator/tv-spel.
Sticka, virka, sy, pyssla.
Läs på mer om träning för att lägga upp ett än bättre träningsschema inför nästa års antagningstillfälle.

På netflix finns förresten Kyle XY, vilket är en himla trevlig serie i mina ögon.

 

[cili]

Jag har haft två helvetiska dagar, verkligen hemska. Gårdagen började ju med bråk med mina föräldrar igår om maten och vikten och att jag är så sjuk. Vi blev verkligen osams. På eftermiddagen smsade jag lite med en kompis som blev så orolig att hon kom över till mig och spenderade ett par timmar med mig för att hon inte våga låta mig vara ensam. Jag berättade att jag inte vill leva mer och att allt är en kamp och fick tröst av henne.

Senare på kvällen försökte hon nå mig men då jag tagit mina tabletter jag skulle plus några till så hade jag somnat och då hade kompisen blivit så orolig att hon ringde mina föräldrar. Dom kom ner hit runt 23 på kvällen och jag klarade inte att prata, var så sluddrig så dom ringde giftinformationscentralen som sa att jag kunde vara hemma bara någon hade uppsikt över mig så att jag andades och fortsatte leva så båda mina föräldrar sov över.

Sen den här dagen, ännu värre. Mina föräldrar rotade igenom ALLA mina skåp och lådor och det var så kränkande, dom tog alla tabletter dom kunde hitta och jag var så arg på dom för att dom tog sig friheten att kolla runt bland mina saker, jag är ju ändå vuxen och det är mitt hem men dom brydde sig inte. Sen blev jag körd till psykakuten, jag vägrade först och ramlade omkull i en trappa och grät men fick alternativen att antingen åker du upp med oss eller så ringer vi polisen så får dom köra upp dig till psyk. Jag åkte då med och tillbringade ett bra tag på akuten men eftersom jag är inåtbunden och tyst i sådana sammanhang så ses jag aldrig som akut utan alla andra går alltid före så vi väntade och väntade och till slut gav vi upp och åkte hem för jag fick ingen hjälp.

Jag ville bara hem och vara ifred men får inte det för mina föräldrar. Mamma är här nu och pappa kommer ikväll och ska sova här. Jag vill inte ha dom här.

Ursäkta språket men fan vad livet är tungt

Jag är helt övertygad om att dom gör som dom gör för att dom är oroliga och rädda om dig. Då kan det vara svårt att se det ur den andra personens perspektiv, man vill ju bara väl och att den ska må bra. Det blir en kris även för dom, att se sin dotter må dåligt och förmodligen känna sig ganska maktlösa eftersom dom inte kan tvinga i dig mat, att vara mer still eller att bli glad. Då gör dom det dom kan, t.ex. försöker hitta alla tabletter och mitt i allt står du och känner att det är ett rejält övertramp på ditt personliga område. Ni lever i var sin kris och kaos, och när dom går ihop över samma zon blir det bråk från båda håll, som det verkar.
Det som står mellan hur det är nu och att få leva ditt liv i fred är anorexin. Läs ditt inlägg och se vad den ställer till med. P.g.a. den blir det bråk mellan dig och dina föräldrar, p.g.a. den är dina vänner oroliga. Det verkar på dina inlägg som att du missar så himla mycket roligt i livet p.g.a. anorexin.
Du skriver allt oftare om hur kroppen känns svag och att det är tufft att gå upp för trapporna. Snart kommer kroppen inte orka ta sig runt tävlingsbanor med hunden längre, då har anorexin tagit även det ifrån dig.
Vad vill du göra åt det? Hur skulle du vilja lösa dina problem?
För du KAN lösa det. Du KAN få ordning på det. Det krävs en hel massa jävlar anamma och bestämdhet, förmodligen någon hink med tårar och flertalet tillfällen med ångest - men det går. Ångesten kan inte skada dig, men att sluta äta gör det.

Ett tips längs vägen: Sätt upp dina målbilder om vad du vill kunna göra, men som anorexin hindrar (som att vara ute och löpträna, agility, trevliga middagar ute o.s.v.). Rita, klipp ihop från tidningar, skriv texter och sätt upp dom klart och tydligt på väggen. När anorexin försöker minska måltider så tittar du på bilden, bestämmer dig för att allt det där roliga är värt så mycket mer och äter upp allt du tänkt från början.

 

[Niyama]

Jag har haft två helvetiska dagar, verkligen hemska. Gårdagen började ju med bråk med mina föräldrar igår om maten och vikten och att jag är så sjuk. Vi blev verkligen osams. På eftermiddagen smsade jag lite med en kompis som blev så orolig att hon kom över till mig och spenderade ett par timmar med mig för att hon inte våga låta mig vara ensam. Jag berättade att jag inte vill leva mer och att allt är en kamp och fick tröst av henne.

Senare på kvällen försökte hon nå mig men då jag tagit mina tabletter jag skulle plus några till så hade jag somnat och då hade kompisen blivit så orolig att hon ringde mina föräldrar. Dom kom ner hit runt 23 på kvällen och jag klarade inte att prata, var så sluddrig så dom ringde giftinformationscentralen som sa att jag kunde vara hemma bara någon hade uppsikt över mig så att jag andades och fortsatte leva så båda mina föräldrar sov över.

Sen den här dagen, ännu värre. Mina föräldrar rotade igenom ALLA mina skåp och lådor och det var så kränkande, dom tog alla tabletter dom kunde hitta och jag var så arg på dom för att dom tog sig friheten att kolla runt bland mina saker, jag är ju ändå vuxen och det är mitt hem men dom brydde sig inte. Sen blev jag körd till psykakuten, jag vägrade först och ramlade omkull i en trappa och grät men fick alternativen att antingen åker du upp med oss eller så ringer vi polisen så får dom köra upp dig till psyk. Jag åkte då med och tillbringade ett bra tag på akuten men eftersom jag är inåtbunden och tyst i sådana sammanhang så ses jag aldrig som akut utan alla andra går alltid före så vi väntade och väntade och till slut gav vi upp och åkte hem för jag fick ingen hjälp.

Jag ville bara hem och vara ifred men får inte det för mina föräldrar. Mamma är här nu och pappa kommer ikväll och ska sova här. Jag vill inte ha dom här.

Ursäkta språket men fan vad livet är tungt

BRA att dom körde dig till akutpsyk men synd att du inte fick hjälp. Jag är också tyst och inåtbunden, sitter still i nåt hörn, så jag blir aldrig prioriterad där. Sist hade jag tur för det var så lugnt där, det var ingen före mig. Men annars brukar det komma in fler och fler patienter och alla går före. Har du nån kontaktperson som kan hjälpa till, så du får hjälp? För det låter som du behöver vara inlagd. Och ja, jag vet att det är skithemskt.

 

[Luem]

@Luem Men MUMS! Hur gör man sådana?

Precis som vanliga chokladbollar, jättesnabbt att kasta ihop
Det här gav 10 stycken:
- 75 g smält vit choklad med hallon i
- 50 g smör
- 2,5 dl havregryn
- 0,25 dl socker
- 1 tsk vaniljsocker
- kokos eller pärlsocker att rulla dem i

 

[Kiwifrukt]

Hej tråden. Den här dagen har gått i ett, dressyrtävling på morgonen, sämsta möjliga uppladdning eftersom jag sovit 2,5 timmar i natt (jag låg i sängen hela tiden, men kunde verkligen inte somna), det ösregnade när jag gick upp och tävlingen var på gräs = risk för att det skulle bli snorhalt. Hästen har dock skött sig över förväntan, första dressyrtävlingen ute, första på gräs, katastrofala väderförhållanden och hon är trots allt bara fem år gammal. Att se poängen inte blev lika bra som förra gången får jag försöka bortse från, men särskilt i andra klassen känns det lite surt eftersom känslan där var så otroligt mycket bättre än i första.

Den här veckan har dock blivit ganska rik på motion.
Måndag - 90 minuter ridning, 5,5 km powerwalk.
Tisdag - 40 minuter transportpromenad, 50 minuter dressyrträning, 5,5 km powerwalk.
Onsdag - 90 minuter ridning, 5,5 km powerwalk.
Torsdag - 40 minuter transportpromenad, 80 minuter dressyrträning.
Fredag - 30 minuter hästpromenad.
Lördag - vila.
Söndag - dressyrtävling, skulle väl gissa att jag satt till häst ungefär en timme.

Allt som allt för maj har jag lyckats skramla ihop 18 timmar ridning, 3 timmar hästpromenad, 12 km cykel och 78,5 km powerwalk.

 

[Modest]

Snyggt jobbat @Kiwifrukt

För mig blev det 7 km promenad idag

 

[Qelina]

BRA att dom körde dig till akutpsyk men synd att du inte fick hjälp. Jag är också tyst och inåtbunden, sitter still i nåt hörn, så jag blir aldrig prioriterad där. Sist hade jag tur för det var så lugnt där, det var ingen före mig. Men annars brukar det komma in fler och fler patienter och alla går före. Har du nån kontaktperson som kan hjälpa till, så du får hjälp? För det låter som du behöver vara inlagd. Och ja, jag vet att det är skithemskt.

Aha, så det är inte bara jag som blir bortprioriterad för att jag är så inåt? Så tragiskt att det ska vara så, att man inte ska få hjälp för att man inte hörs och syns. Jag bli ju mer och mer inbunden ju sämre jag mår, orkar inte prata, får annan kroppshållning, pratar tystare osv. Får anstränga mig hårt för att vara normal när jag är bland vanliga människor men det räcker inte alltid hela vägen fram i alla fall. De gångerna det gått "lätt" att bli inlagd är när jag blivit tvingad pga låg vikt eller dåliga värden eller när en läkare från öppenvården skickat remiss för anafranildropp mot depressioner eller ect behandling. Verkar som dom tar det på lite mer allvar när det kommer en remiss från en läkare.

Mamma tvingade mig att ta en dusch när vi kom hem för nu ska jag erkänna något äckligt och det är att när jag är väldigt deprimerad orkar jag inte ens duscha, alla dessa vanliga saker tar emot att göra.

Maten har blivit konstig eftersom vi varit iväg och jag haft sällskap och inget har varit som det brukar, det har inte blivit så mycket mat som det brukar utan jag har fått i mig väldigt lite mat men det känns som för mycket för idag har jag bara promenerat 105-110 minuter.

Mamma var med mig hela dagen idag och pappa är här nu och sover över. Imorgon kommer mamma hit och är sällskap åt mig igen, de vågar inte lämna mig ensam, jag är otacksam och vill inte ha deras hjälp. Vill att dom ska lämna mig ifred. Känner att jag vill bryta ihop totalt och det kan jag inte göra i sällskap av någon och även om dom säger att jag inte behöver vara social så känner jag att jag måste det.

 

[Andromedae]

Jag har skaffat mig ett nytt träningsdokument I och med att jag tänker göra mer än bara simma nu är det lite mer allmänt hållet och syftar på att samla träningsminuter istället för längder. Så hej andra halvåret 2015, här kommer jag!

 

[Niyama]

Aha, så det är inte bara jag som blir bortprioriterad för att jag är så inåt? Så tragiskt att det ska vara så, att man inte ska få hjälp för att man inte hörs och syns. Jag bli ju mer och mer inbunden ju sämre jag mår, orkar inte prata, får annan kroppshållning, pratar tystare osv. Får anstränga mig hårt för att vara normal när jag är bland vanliga människor men det räcker inte alltid hela vägen fram i alla fall.

Nä, det är nog vanligt. Tyvärr. Jag bad om en läkartid, trevligt. Ringde, skrev meddelande i "mina vårdkontakter". Fick inget svar på en vecka och sen fick jag ett idiotsvar med en läkartid flera månader senare. Blev arg och skrev ett väldigt otrevligt meddelande, dagen efter ringde en sköterska upp och gav mig en tid samma dag liksom är det inte trevligare för alla om man kan vara trevlig, och de lyssnar ändå? Och sen när jag kom dit fick jag träffa två läkare och de "hotade" med lpt. Ena gången ingen respons alls och nästa gång hotar de med tvångsvård...

Jag tycker det låter som att du behöver vara inlagd, du verkar inte kunna vända den negativa trenden du är i nu? Du skrev nåt om att det blev svårare när vården ville att du skulle väga dig oftare, men du hade ju börjat gå ned i vikt redan innan det.

 

[cili]

Mamma tvingade mig att ta en dusch när vi kom hem för nu ska jag erkänna något äckligt och det är att när jag är väldigt deprimerad orkar jag inte ens duscha, alla dessa vanliga saker tar emot att göra.

Det där är väldigt vanligt vid depressioner, alltså inget du på något sätt behöver skämmas för. Man tappar orken helt enkelt. Däremot kan det vara bra att din läkare får veta hur det ligger till (om du inte berättat om detta för denne tidigare), så dom vet vilken nivå och vilka symptom du har på din depression. På så sätt kan dom lättare hjälpa dig på rätt sätt.

 

[Chili]

@Mulberry Låter som du har koll på läget då.

Idag blev det en ganska aktiv dag! Åkte till gymmet för att göra min enkla knäövning, stod på crosstrainern en hel minut också. Gjorde en axelövning med hantlar men sen fegade jag ur för det kom en massa folk. Känner mig inte alls hemma bland fria vikterna... Sliter och drar i mitt gummiband hemma dagligen nu också dock, men ska försöka göra mer med hantlar på gymmet.

Nåja, sen gick jag på stan i flera timmar och hittade massor med fina kläder, det har jag inte gjort på länge! Och förklaringen är nog att jag faktiskt gått ner något kilo. Minns faktiskt inte vad vikten var på mitt "all time high" men nu är den på 75,2. Det kan ha varit 77 kg eller nåt sånt innan, jag reagerade iaf på att det var så nära 80. Så nånting gör jag rätt!

Sen ridning på kvällen efter en powernap. Red ett svettig pass på ridbanan med en del galopp samt trav utan stigbyglar. Helt underbart att rida nu när hon är starkare (och gladare)! Hade träningsvärk från ridningen igår och det kommer inte bli bättre nu.

 

[LindgrenV]

Aha, så det är inte bara jag som blir bortprioriterad för att jag är så inåt? Så tragiskt att det ska vara så, att man inte ska få hjälp för att man inte hörs och syns. Jag bli ju mer och mer inbunden ju sämre jag mår, orkar inte prata, får annan kroppshållning, pratar tystare osv. Får anstränga mig hårt för att vara normal när jag är bland vanliga människor men det räcker inte alltid hela vägen fram i alla fall. De gångerna det gått "lätt" att bli inlagd är när jag blivit tvingad pga låg vikt eller dåliga värden eller när en läkare från öppenvården skickat remiss för anafranildropp mot depressioner eller ect behandling. Verkar som dom tar det på lite mer allvar när det kommer en remiss från en läkare.

Mamma tvingade mig att ta en dusch när vi kom hem för nu ska jag erkänna något äckligt och det är att när jag är väldigt deprimerad orkar jag inte ens duscha, alla dessa vanliga saker tar emot att göra.

Maten har blivit konstig eftersom vi varit iväg och jag haft sällskap och inget har varit som det brukar, det har inte blivit så mycket mat som det brukar utan jag har fått i mig väldigt lite mat men det känns som för mycket för idag har jag bara promenerat 105-110 minuter.

Mamma var med mig hela dagen idag och pappa är här nu och sover över. Imorgon kommer mamma hit och är sällskap åt mig igen, de vågar inte lämna mig ensam, jag är otacksam och vill inte ha deras hjälp. Vill att dom ska lämna mig ifred. Känner att jag vill bryta ihop totalt och det kan jag inte göra i sällskap av någon och även om dom säger att jag inte behöver vara social så känner jag att jag måste det.

Du är varken äcklig eller konstig, att inte orka duscha är nog en av de vanligaste reaktionerna när man är deprimerad. Been there, done that.

Dina föräldrar gör rätt, de älskar dig och finns där för dig. Det är jobbigt men det är för ditt eget bästa. Kämpa på! Blir du friskare får du ju vara mer ifred. Kram!