Gårdagen blev ju ganska mycket promenader, ca 3,5 timmar.Idag kommer det inte bli lika mycket men måste acceptera det och äta i alla fall. Så svårt.
Är så splittrad till hösten, jag vill ju leva ett vanligt liv som alla andra och komma igång med mina studier till psykolog som är min plan. Men ingen utom jag verkar tycka det är någon bra idé att börja redan i höst. De tycker jag ska arbetsträna ett år så som jag tänkt från början. Men jag vill ju vara vanlig, leva ett vanligt liv och jag vill inte bli för gammal när jag börjar plugga. Samtidigt är jag ju inte helt stabil nu och vet att jag kanske behöver lite mer tid på mig att läka och bli stabil. Men tänk om jag inte blir mer redo än så här? Jag kanske aldrig kommer klara av det bättre än nu? Jag kommer ju alltid ha vissa problem, men tänkt om det inte blir bättre alls? Orolig för framtiden
Gammal-schmammal, jag började studera året jag fyllde 29.
Jämför studierna du genomför nu med hur du tror att det är att studera på universitetet. Hur ser en typisk dag ut nu och hur ser en typisk dag ut på universitetet? Sök fram gamla scheman för första terminen på psykologprogrammet (t.ex.
här kan du se första månaderna på Lunds psykologprogram och
här kan du se ännu mer) och fundera över hur du rent praktiskt ska kunna genomföra studierna.
Som jag förstått det har du numer träffar i skolan rätt så sällan och att gå utan mat någon enstaka dag då och då klarar de flesta, men du kommer ha perioder då du har två, tre eller rent av fem dagar i veckan då du är i skolan från t.ex. 10 till 16 och om du inte äter kommer du troligtvis inte klara av dina studier. Din hjärna kommer inte ha energi nog att bearbeta den information som du formligen kommer att bombas av och resultaten kommer att bli därefter. Att sitta på föreläsningar i sex timmar eller först fyra timmar föreläsning och sedan två timmar seminarium dag ut och dag in och däremellan lägga massor med tid på läsning, förberedelser, grupparbeten, övningsuppgifter etc kräver att hjärnan får massor med energi att arbeta med.
Hur ska du klara av att kanske inte ha tid att gå 3,5 timmar varje dag? De flesta som har en heltidssysselsättning skulle inte hinna med att röra sig så mycket som du gör ens om de skulle vilja, dygnet har inte nog med timmar om man ska jobba/studera heltid, resa till/från jobbet/skolan, sova, ha lite socialt liv, ta hand om hushåll, ta hand om djur etc.
Jag säger inte allt det här för att vara taskig utan jag vill att du ska ta dig en allvarlig funderare på hur du ska klara av den kraftiga förändring som heltidsstudier på ett så tufft program som psykologprogrammet faktiskt innebär. Du kommer inte kunna fortsätta leva ditt liv som du gör om du ska klara studierna med bra resultat, det är den hårda sanningen. Jag tror det är det folk menar när de säger att det kan vara förhastat att börja redan till hösten.
För faktum är att om du börjar studera och det går åt fanders pga sjukdomen så är det tufft att ta igen missade högskolepoäng. En missad kurs kanske inte kan göras igen förrän året efter och är det en spärrkurs du missat får du inte gå vidare i utbildningen. Utöver det så kommer ju den ekonomiska biten; CSN är rätt så fyrkantiga att ha och göra med och det är inte roligt att åka på återkrav eller inte få vidare studiemedel pga missade poäng.
Så, som sagt, ta en funderare på hur de faktiska förutsättningarna ser ut i ditt liv nu och hur de kan se ut på universitetet och försök göra en objektiv bedömning om det är görbart eller inte.
