Åh, jag har sådan sjuk ångest, helt galet.Hur ska jag ta mig igenom kvällen? Hatar att mitt liv ser ut så här. Umgicks med en kompis i tre timmar på eftermiddagen och det var mer än jag klarade, var totalt slut efter det och hade svårt att orka med den sista timmen. Varför klarar jag inte sådant som andra klarar? En "vanlig" människa skulle väl klarat att göra något mer en sådan dag men det gör inte jag, det är max vad jag klarar av förutom att ta hand om hunden då.
Ja, en frisk människa klarar troligtvis något mer. En person som är sjuk kanske inte klarar något mer. När mamma dog hade jag perioder då en vän bokstavligt talat fick dra upp mig ur sängen och fösa in mig i duschen för att jag skulle orka vakna till (och då hade jag ändå en frisk kropp, bara ett trasigt inre).
Nu är ångesten extrem, ångest för att jag känner mig så ensam, lämnad av de kompisar jag trodde jag betydde mer för och ångest över maten och kroppen. Ska ha vägning hos vikariebehandlaren på torsdag och är totalt livrädd för att ha gått upp massor i vikt. Jätte rädd! Och jag är så rädd för all mat, och så rädd för att röra mig för lite. Ser framför mig hur vågen visar högre siffror än sist trots att jag ätit mindre, vet inte hur jag ska hantera det, kommer jag behöva äta ännu minde än nu för att inte bli tjock? Äter jag mycket eller äter jag lite? Tankarna säger att jag äter massor och min terapeut säger att jag äter lite, det går inte att få ihop de två sidorna.
Sjukdomar, trauman och annat som kraftigt påverkar ens liv har tyvärr ibland effekten att relationer förändras till det sämre. Det handlar inte om att du inte betyder mycket, det handlar om att du har en oerhört destruktiv sjukdom som är väldigt svår att hantera som anhörig. Jag försvarar inte deras beteende, jag tycker personligen inte att man gör så, men det är tyvärr mänskligt.
Om du har gått upp i vikt, vilket jag verkligen hoppas att du har för det behöver du, så får du hantera det då.
Bestäm dig inte i förväg för hur din reaktion ska bli, för hur du känner och tänker nu - idag, tisdag - kan vara något annat än vad du har möjlighet att känna och tänka på torsdag. Jag ska göra en potentiellt asdålig liknelse, så du får stoppa den i papperskorgen om du vill:
Jag är nå gud förbannat rädd för tandläkaren, det är helt utan konkurrens det värsta jag vet. En vanlig undersökning kastar mig in i ångesthelvetet långt innan det ens är dags. Jag tänker precis som du "Vad händer om, vad händer om, vad händer om..." och så femton olika händelseförlopp på varje "om". Jag tror det var min sambo som sa, eller åtminstone ledde in mig på spåret, att jag ska inte göra sådana analyser, för det handlar inte om att förbereda mig utan det som händer är att jag målar in mig i ett hörn. Genom alla de där "vad händer om" så låser jag mig vid att det bara kan finnas ett visst antal "om" och så en möjlig följd på det. Sist jag var hos tandläkaren så hände det värsta av allt, bedövningen tog inte. Nu har jag lyckats låta bli "vad händer om"-tänket inför de senaste besöken med resultatet att jag fick tackla det hela NÄR det faktiskt hände. Jag hann få panik, bryta ihop, gråta och allt möjligt men utgången blev den enda som mitt katastroftänk i förväg aldrig hade kunnat förutse; jag kunde, med hjälp av tandläkaren och sköterskan, lugna ner mig och vi kunde göra klart.
Som sagt, asdålig liknelse eftersom min tandläkarfobi inte är jämförbar med din sjukdom, men jag tror ändå att principen är lite densamma; vi stänger dörrarna till en möjlig framgång genom vårt sätt att tänka. Chansen till framgång må vara mikroskopisk, men den finns där.
Varje dag vill jag gå så mycket jag orkar och hinner, måste stoppa mig själv för att inte låta det ta över helt, och egentligen har jag ju kanske inte lust att promenera runt ensam timme efter timme. Älskar promenader men när det är tvånget som styr är det inte lika roligt.
Men jag har också en sådan där diffus ångest som jag inte vet vad den beror på, den bara är där och fyller upp hela mitt jag.
Vad är det du älskar med promenader? Går det att översätta till något annat? Skulle det möjligen gå att använda promenaderna som ett incitament att äta mer genom att tänka "Nu har min kropp burit mig i elva kilometer, den förtjänar att få bränsle så att den kan läka trötta muskelfästen, fylla på alla små depåer i kroppen och kanske rent av orkar göra skelettet lite starkare"?
Vill vara nära väggen för att våga, för skulle jag tappa balansen så tar väggen emot mig. För att komma upp med benen från det här läget krävs en jäkla massa bålstyrka som jag ännu inte har, bara att fortsätta träna.
