camilla johnson
Trådstartare
Jag har varit medlem här för många, många år sedan. Mycket har sedan sist. Jag har reumatiskt värk och 50% sjukersättning och jobbar halvtid.
Min man, mitt hjärta och mitt allt avled av cancer för en del år sedan och bor själv på landet med hästar, fd travare och jag har höns och katter.
Jag minns inte helt säkert vad jag "hette" här..(!) men har kollat in sidan på senare tid och ni verkar kunna diskutera allt.
Så nu till saken, till någonting som verkar vara väldigt svårt och det är att fostra sina barn. Jag har barn, en son på 10 år, jag är också ensamstående och själv.
Jag hör och ser många har problem med sina barn. Mina grannars döttrar svär och kallar sin mamma för hora, jag ser hur ungar i skolan beter sig mot varandra och lärare. Barn o ungdomar i bussar, restauranger o i affärer beter sig som vildar. Föräldrar sitter med sina mobiler och gör eller säger inget. I värsta fall hotar de med något men barnen får som de vill ändå.
Jag undrar, vad har gått fel? Varför är det så svårt att fostra sina barn ?.. Jag är inte född i Sverige, men uppvuxen här. Mina föräldrar är van vid vad som nog skulle kallas barnmisshandel, så det blev märken och gjorde ont länge. Det gillar jag inte heller. Det håller jag med om.
Men en sak det gav mig var respekt för min mamma. Aldrig i mitt ordspråk eller mina syskon, skulle säga hora till henne. Skulle först ha åkt till månen för att vara i säkert avstånd !, jag visste vad som skulle hända om jag gjorde något fel och min mamma (hon som hade hand om "den biten" )fick veta det. Och det var inte värt risken så jag lyssnade på min inre mors röst före vänner och grupptryck.
Jag blev inte skadad, eller så. Jag blev inget "offer" själv som många verkar tro. Jag söp och knarkade inte, eller begick massa brott, Jag träffade världens man som tydligen var för god för denna världen och (
) Jag älskar verkligen min mamma!
Och i så fall skulle det vara "fel" på i stort sätt alla invandrande barnfamiljer eftersom att det är det som är uppfostran utanför "västerländska ögon". och det VET jag att ni INTE tycker. så varför skulle det vara så hemskt bli annat på svenska; eller "vita" barn?
När min son beter sig på ett sätt som jag inte gillar eller accepterar så talar jag först om vad han gjort fel, och sen beroende på vad det var så får han en nyp i örat, lugg i håret eller klapp/klappar på rumpan. alltså aldrig så det gör ont, eller blir märken.
Han får också massor av kramar och pussar när han gör saker som är bra, förstås. och då säger jag också vad som är bra!
Skulle jag få lapp/telefonsamtal/veta från skolan tex att han gjort något som jag inte accepterar så skulle han få veta att så gör man inte (det har aldrig hänt, tvärt om, får alltid beröm om att han är så lugn och tyst och verkligen studerar, vilket många andra, framförallt pojkar inte gör. jag har varit med i klassen. Alltid samma, får bara tillsägelser, tjat, och tomma hot, inget resultat, och varför skulle de? Det blir ju inga konsekvenser.. Jag menar inte här barnmisshandel, jag menar tillsägelse, ett ryck i armen, och dra ut ungen om det så behövs ut ur klassrummet-och sen kvarsittning i lika lång tid som de förstört för andra, min sons och andra elevers lektionstid!
Som att om jag bryter mot "lagen" ( regler) så får jag som vuxen straffad. Inget konstigt. Varför kommer barn undan.
Även små barn förstår när de gjort fel. Jag visste faktiskt som 3 åring att mamma skulle bli arg om jag kladdade med maten tex.
Min son är duktig och självständig, tar sig upp själv på morgonen, tar frukost och åker med skolbussen, han fikar när jag kommer hem. Packar sin gympa kläder, ställer in i diskmaskin och lägger smutskläder i tvättmaskin när jag jobbar. Han är ibland hemma själv tills det är läggdags, kl 21.00. Det fixar han också.
Jag har inte råd med fritids. Bor för långt borta från släkt eller någon som bara kan komma hit som barnvakt. Min gubbe var en bondpojk som ärvde denna gården och jag vill inte lämna den och flytta.
När jag var barn så var det inte heller så ovanligt bland svenska barn hade det så.ja förutom skolbussen då. växte upp i område med mest svenska och finlandssvenska familjer.
Men förra helgen fick jag erbjudande att jobba en natt, och undrade på jobbet om de skulle lämna en tio åring själv på natten. Och de blev helt . Sedan skrev jag inlägg om det i en FB Grupp och de blev också förfärade och fick massa påhopp.. Jag frågade fört jag också tvekade lite först, mest för olycksrisken, det skulle ta minst 40 minuter för räddningstjänsten att ta sig dit jag bor. Men gick emot den pga påhoppen.
Herregud, var tror folk att barn är för något? Barn har jobbat hårt i åkrar och på bondgårdar. även i Sverige- Inte alls så jättelänge sedan. Barn i fattiga länder gör fortfarande samma saker som vuxna där!
Det ska inte vara så. barn ska vara barn men någon rim och ranson måste det ändå vara.jag läste att vi fortfarande vars "stenåldersmänniskor" i våra hjärnor. Så varför så fel fostra sina barn i Sverige? Varför så dödströtta föräldrar som inte orkar längre pga sina barn? Eller lärare.
Nå diskutera inte min inlägg, utan barnuppfostran, inte barnmisshandel för det är inte ok någonstans! Vad är rätt och fel! och hur får man barn att lära sig det? Hur gör du?Varför har det blivit så mesig attityd.Nej vi som har blivit uppfostrade blev inte lönnmördare!.Vi blev bra medborgare!
Min man, mitt hjärta och mitt allt avled av cancer för en del år sedan och bor själv på landet med hästar, fd travare och jag har höns och katter.
Jag minns inte helt säkert vad jag "hette" här..(!) men har kollat in sidan på senare tid och ni verkar kunna diskutera allt.
Så nu till saken, till någonting som verkar vara väldigt svårt och det är att fostra sina barn. Jag har barn, en son på 10 år, jag är också ensamstående och själv.
Jag hör och ser många har problem med sina barn. Mina grannars döttrar svär och kallar sin mamma för hora, jag ser hur ungar i skolan beter sig mot varandra och lärare. Barn o ungdomar i bussar, restauranger o i affärer beter sig som vildar. Föräldrar sitter med sina mobiler och gör eller säger inget. I värsta fall hotar de med något men barnen får som de vill ändå.
Jag undrar, vad har gått fel? Varför är det så svårt att fostra sina barn ?.. Jag är inte född i Sverige, men uppvuxen här. Mina föräldrar är van vid vad som nog skulle kallas barnmisshandel, så det blev märken och gjorde ont länge. Det gillar jag inte heller. Det håller jag med om.
Men en sak det gav mig var respekt för min mamma. Aldrig i mitt ordspråk eller mina syskon, skulle säga hora till henne. Skulle först ha åkt till månen för att vara i säkert avstånd !, jag visste vad som skulle hända om jag gjorde något fel och min mamma (hon som hade hand om "den biten" )fick veta det. Och det var inte värt risken så jag lyssnade på min inre mors röst före vänner och grupptryck.
Jag blev inte skadad, eller så. Jag blev inget "offer" själv som många verkar tro. Jag söp och knarkade inte, eller begick massa brott, Jag träffade världens man som tydligen var för god för denna världen och (
) Jag älskar verkligen min mamma! Och i så fall skulle det vara "fel" på i stort sätt alla invandrande barnfamiljer eftersom att det är det som är uppfostran utanför "västerländska ögon". och det VET jag att ni INTE tycker
. så varför skulle det vara så hemskt bli annat på svenska; eller "vita" barn? När min son beter sig på ett sätt som jag inte gillar eller accepterar så talar jag först om vad han gjort fel, och sen beroende på vad det var så får han en nyp i örat, lugg i håret eller klapp/klappar på rumpan. alltså aldrig så det gör ont, eller blir märken.
Han får också massor av kramar och pussar när han gör saker som är bra, förstås. och då säger jag också vad som är bra!
Skulle jag få lapp/telefonsamtal/veta från skolan tex att han gjort något som jag inte accepterar så skulle han få veta att så gör man inte (det har aldrig hänt, tvärt om, får alltid beröm om att han är så lugn och tyst och verkligen studerar, vilket många andra, framförallt pojkar inte gör. jag har varit med i klassen. Alltid samma, får bara tillsägelser, tjat, och tomma hot, inget resultat, och varför skulle de? Det blir ju inga konsekvenser.. Jag menar inte här barnmisshandel, jag menar tillsägelse, ett ryck i armen, och dra ut ungen om det så behövs ut ur klassrummet-och sen kvarsittning i lika lång tid som de förstört för andra, min sons och andra elevers lektionstid!
Som att om jag bryter mot "lagen" ( regler) så får jag som vuxen straffad. Inget konstigt. Varför kommer barn undan.
Även små barn förstår när de gjort fel. Jag visste faktiskt som 3 åring att mamma skulle bli arg om jag kladdade med maten tex.
Min son är duktig och självständig, tar sig upp själv på morgonen, tar frukost och åker med skolbussen, han fikar när jag kommer hem. Packar sin gympa kläder, ställer in i diskmaskin och lägger smutskläder i tvättmaskin när jag jobbar. Han är ibland hemma själv tills det är läggdags, kl 21.00. Det fixar han också.
Jag har inte råd med fritids. Bor för långt borta från släkt eller någon som bara kan komma hit som barnvakt. Min gubbe var en bondpojk som ärvde denna gården och jag vill inte lämna den och flytta.
När jag var barn så var det inte heller så ovanligt bland svenska barn hade det så.ja förutom skolbussen då
. växte upp i område med mest svenska och finlandssvenska familjer. Men förra helgen fick jag erbjudande att jobba en natt, och undrade på jobbet om de skulle lämna en tio åring själv på natten. Och de blev helt
. Sedan skrev jag inlägg om det i en FB Grupp och de blev också förfärade och fick massa påhopp.. Jag frågade fört jag också tvekade lite först, mest för olycksrisken, det skulle ta minst 40 minuter för räddningstjänsten att ta sig dit jag bor. Men gick emot den pga påhoppen.Herregud, var tror folk att barn är för något? Barn har jobbat hårt i åkrar och på bondgårdar. även i Sverige- Inte alls så jättelänge sedan. Barn i fattiga länder gör fortfarande samma saker som vuxna där!
Det ska inte vara så. barn ska vara barn men någon rim och ranson måste det ändå vara.jag läste att vi fortfarande vars "stenåldersmänniskor" i våra hjärnor. Så varför så fel fostra sina barn i Sverige? Varför så dödströtta föräldrar som inte orkar längre pga sina barn? Eller lärare.
Nå diskutera inte min inlägg, utan barnuppfostran, inte barnmisshandel för det är inte ok någonstans! Vad är rätt och fel! och hur får man barn att lära sig det? Hur gör du?Varför har det blivit så mesig attityd.Nej vi som har blivit uppfostrade blev inte lönnmördare!.Vi blev bra medborgare!
