Barns sorg efter älskad ponny

[Kicki081]

Igår fick min 13 åriga dotters medryttarponny somna in. Han var inte akut sjuk eller så men ägarna hade flyttat och kunde inte ta honom med. Han var 26 år och inte fullt frisk, så därför fick han somna in tillsammans med sin ännu äldre kompis.
Vi har vetat att denna dagen skulle komma, även om min dotter nog levt i förnekelse. Vi var hos honom dagen innan och hon fick ta farväl. Var förvånad över att hon verkade så lugn. Men både igår, när han dog, och idag har hon bara varit på sitt rum. Hon är väldigt sluten och arg. Vill inte att man kramar henne. Vet inte om hon är rädd för sina egna känslor, eller om det helt enkelt är hennes sett att sörja, med ilska.
Jag vill inte heller tjata på henne att hon ska prata om sina känslor. Samtidigt är det ju inte bra att hålla allt inom sig... Vet att detta är väldigt nytt och att allt måste ta sin tid, men är osäker på hur jag ska agera. Själv blir jag ledsen, har svårt att prata om ponnyn utan att gråta. Och det kan ju vara jobbigt för henne att se. Samtidigt är ju känslor något som inte ska döljas tänker jag..
Berätta gärna om era erfarenheter. Hur har era barn i den åldern hanterat hästens bortgång? Hur lång tid har det tagit? Hur har ni bemött era barn?
Mvh K

 

[Roheryn]

När jag var 11 fick min favorithäst på ridskolan somna in, pga kronisk kotledsinflammation. Jag tog det extremt hårt, det var min första riktiga sorg och jag sörjde honom länge. Men det är inte farligt att sörja, jag var bara ledsen och jag var det inte hela tiden, livet i övrigt med skola och sånt fortsatte ju. Jag sörjde när jag var ensam och jag tyckte det var skönt, pratade aldrig med varken föräldrar eller andra om detta, det var min privata sorg och jag ville ha den ifred.

Det sägs ju precis som du också skriver att ”det är inte bra att hålla det inom sig”, men för mig (och kanske andra) som är introvert så stämmer inte det. För mig är det viktigt att få egen tid att tänka, reflektera och sörja, inte att prata med närstående. För mig är att prata med någon om min sorg som att riva upp den igen och återuppleva den, det tar energi och det är jobbigt. Är din dotter det minsta introvert så är det kanske likadant för henne?

Det bästa du kan göra är att bara finnas där, tror jag. Att finnas för prat om det är det som behövs, men också finnas där för tystnad, och förmedla att båda är lika okej, att det är upp till din dotter vad hon väljer och att det inte finns något som hon ”måste”.

 

[miumiu]

Igår fick min 13 åriga dotters medryttarponny somna in. Han var inte akut sjuk eller så men ägarna hade flyttat och kunde inte ta honom med. Han var 26 år och inte fullt frisk, så därför fick han somna in tillsammans med sin ännu äldre kompis.
Vi har vetat att denna dagen skulle komma, även om min dotter nog levt i förnekelse. Vi var hos honom dagen innan och hon fick ta farväl. Var förvånad över att hon verkade så lugn. Men både igår, när han dog, och idag har hon bara varit på sitt rum. Hon är väldigt sluten och arg. Vill inte att man kramar henne. Vet inte om hon är rädd för sina egna känslor, eller om det helt enkelt är hennes sett att sörja, med ilska.
Jag vill inte heller tjata på henne att hon ska prata om sina känslor. Samtidigt är det ju inte bra att hålla allt inom sig... Vet att detta är väldigt nytt och att allt måste ta sin tid, men är osäker på hur jag ska agera. Själv blir jag ledsen, har svårt att prata om ponnyn utan att gråta. Och det kan ju vara jobbigt för henne att se. Samtidigt är ju känslor något som inte ska döljas tänker jag..
Berätta gärna om era erfarenheter. Hur har era barn i den åldern hanterat hästens bortgång? Hur lång tid har det tagit? Hur har ni bemött era barn?
Mvh K

Jag var i samma ålder när min sköthäst på ridskolan avlivades efter en sparkskada i hagen. Var helt förstörd. Det är ju liksom en känslig ålder, och han var min bästa vän. Kunde typ inte ta in att han inte fanns mera. Var också arg på alla som var inblandade i hans bortgång (han hade släppts i fel hage, han skulle inte ha gått ihop med hästen som sparkade honom). Var också arg på ridskolechefen som inte ville satsa på att rehabilitera honom, då det lät på veterinären som att det ändå kunde ha gått. Slutade med att jag aldrig satte min fot på den ridskolan igen.

Det är svårt att säga hur man som förälder ska stötta i det läget. Men jag tror att det är bra om barnet förstår att alla känslor är tillåtna. Man får vara arg på ägarna som tog bort hästen, även om det kanske var det ”bästa” alternativt i situationen. Det känns antagligen som att det aldrig kommer gå över och det är okej. Sorgen blir till nånting annat så småningom, och man kommer kunna se alla fina stunder och vara tacksam över tiden tillsammans.

 

[Kicki081]

När jag var 11 fick min favorithäst på ridskolan somna in, pga kronisk kotledsinflammation. Jag tog det extremt hårt, det var min första riktiga sorg och jag sörjde honom länge. Men det är inte farligt att sörja, jag var bara ledsen och jag var det inte hela tiden, livet i övrigt med skola och sånt fortsatte ju. Jag sörjde när jag var ensam och jag tyckte det var skönt, pratade aldrig med varken föräldrar eller andra om detta, det var min privata sorg och jag ville ha den ifred.

Det sägs ju precis som du också skriver att ”det är inte bra att hålla det inom sig”, men för mig (och kanske andra) som är introvert så stämmer inte det. För mig är det viktigt att få egen tid att tänka, reflektera och sörja, inte att prata med närstående. För mig är att prata med någon om min sorg som att riva upp den igen och återuppleva den, det tar energi och det är jobbigt. Är din dotter det minsta introvert så är det kanske likadant för henne?

Det bästa du kan göra är att bara finnas där, tror jag. Att finnas för prat om det är det som behövs, men också finnas där för tystnad, och förmedla att båda är lika okej, att det är upp till din dotter vad hon väljer och att det inte finns något som hon ”måste”.

Tack för att du delar med dig av dina egna upplevelser och dina kloka råd. Ja min dotter är introvert, och så även jag till stor del (så egentligen borde jag förstått) så det kan så klart vara därför hon reagerar som hon gör. Ibland kan man behöva en ögonöppnare, tack.

För ett par år sedan fick våran hund somna in, och detta känns minst lika jobbigt, även om ponnyn inte var våran. Säkert för att denna gången är det hennes bästa vän, hunden var ju min. Och det gör så ont när ens barn lider... Men att ta farväl av älskade är ju en del av livet.

 

[Kicki081]

Jag var i samma ålder när min sköthäst på ridskolan avlivades efter en sparkskada i hagen. Var helt förstörd. Det är ju liksom en känslig ålder, och han var min bästa vän. Kunde typ inte ta in att han inte fanns mera. Var också arg på alla som var inblandade i hans bortgång (han hade släppts i fel hage, han skulle inte ha gått ihop med hästen som sparkade honom). Var också arg på ridskolechefen som inte ville satsa på att rehabilitera honom, då det lät på veterinären som att det ändå kunde ha gått. Slutade med att jag aldrig satte min fot på den ridskolan igen.

Det är svårt att säga hur man som förälder ska stötta i det läget. Men jag tror att det är bra om barnet förstår att alla känslor är tillåtna. Man får vara arg på ägarna som tog bort hästen, även om det kanske var det ”bästa” alternativt i situationen. Det känns antagligen som att det aldrig kommer gå över och det är okej. Sorgen blir till nånting annat så småningom, och man kommer kunna se alla fina stunder och vara tacksam över tiden tillsammans.

Jag tror också det kan vara svårt för hennes att förstå varför han avlivades. Jag har ju själv skuldkänslor, "hade man kunnat göra mer"? "Borde vi gjort nåt mer?" Men jag vet ju att när man tar hänsyn till precis alla bitar så var detta det rätta beslutet, även om ens hjärta blöder.... Så jag kan förstå om hon är arg.

Tack för att du delar med dig av dina upplevelser.

 

[a1agnlju]

Tala tydligt om anledningen till att hästen avlivades. Låt dottern sedan vara ifred och låt henne vara arg och ledsen som hon själv känner att hon behöver. Men var där för henne när hon behöver tröst och närhet.

Även om hon säkert vet anledningen till avlivningen så måste hon få vara arg på hela världen en stund. Det kommer att gå över och då kan hon troligtvis acceptera avlivningsbeslutet bättre.

 

[Kicki081]

Tala tydligt om anledningen till att hästen avlivades. Låt dottern sedan vara ifred och låt henne vara arg och ledsen som hon själv känner att hon behöver. Men var där för henne när hon behöver tröst och närhet.

Även om hon säkert vet anledningen till avlivningen så måste hon få vara arg på hela världen en stund. Det kommer att gå över och då kan hon troligtvis acceptera avlivningsbeslutet bättre.

Jag får lita till att jag märker när hon behöver tröst. Även att bara vara där är ju en slags tröst...

När det beslutades att de skulle somna in så förklarade jag för henne om varför många djurägare väljer att avliva sina djur innan de börjar lida av sina krämpor. Och varför en gammal häst många gånger får vandra vidare istället för att börja om på ny kula.

Tack