Barns integritet och privatliv

[pollex]

Utifrån en annan tråd blev jag lite nyfiken på hur ni upplever barns integritet och privatliv - hur de visar det, hur gamla de har varit när de visat det osv. Där handlade det om hur länge man talar om barnet med barnet närvarande, men jag tänker att lite alla möjliga aspekter/reflektioner kan vara intressanta, både ur fysiskt och psykiskt hänseende: mata/ät själv, klara toalettbestyren själv, ta/visa bilder, dela med sig av anekdoter... eller vad det nu kan vara!

Här hemma är nog det mest dramatiska steget ur privatlivshänseende det som äldsta barnet tagit senaste ~året när han stegat in i tweenie-världen - det blev plötsligt intressant med eget/egna rum i både fysisk och psykisk bemärkelse (och kvar stod det tre år yngre syskonet och var rätt vilsen till en början...).

 

[Positron]

Mitt äldsta barn som bara är drygt 2.5 år har mycket integritet och har ett stort behov (för sin ålder) av att få vara själv.
Det visade väl sig redan som äldre bebis (>6månader) när hen började ta sig runt på egen hand och det hände att hen slog sig, det blev bara värre om man försökte trösta. Samma sak när hen blev arg då ville hen gärna vara själv på en plats som var trygg och omtyckt, t.ex vagnen som hen själv klättrade upp och satte sig i.
Och det har fortsatt på det hållet. För någon månad sedan började hen vilja göra sina toalettbesök på egen hand och låser om sig. Sedan årsskiftet vaknar vi oftast av att dörren till hens rum smäller igen på morgonen och så pysslar hen för sig själv ~45 min innan hen kommer in till oss.
Jag minns fortfarande när vi flyttade till huset när barnet var 15 månader och vi presenterade det egna rummet (ett tomt rum med en madrass på golvet) och lyckan var total!
Barnet bjuder gärna med de hen vill umgås med in på sitt rum: lillasyskonet, jag och den ena hunden är oftast varmt välkomna! Pappan (som är mycket omtyckt) och den andra hunden kan lika gärna få en dörr stängd mitt framför sig eller orden "bort, bort". Anledningen till det gissar jag är att de inte alltid är så måna om det egna utrymmet och ofta korsar någon slags osynlig gräns (i deras värld så retas de väl bara).
Jag antar att mitt barn är något av en kopia av mig själv och jag funderar mycket på hur jag ska kunna hjälpa hen på ett bra sätt att kunna förmedla att hen behöver ha sitt space. Jag vill inte bli hens språkrör men just nu har hen inte talet med sig för att själv kunna ge uttryck för sina känslor (som för den uppmärksamme är mycket tydliga) och det blir så ofta fel i onödan.

 

[pollex]

Mitt äldsta barn som bara är drygt 2.5 år har mycket integritet och har ett stort behov (för sin ålder) av att få vara själv.
Det visade väl sig redan som äldre bebis (>6månader) när hen började ta sig runt på egen hand och det hände att hen slog sig, det blev bara värre om man försökte trösta. Samma sak när hen blev arg då ville hen gärna vara själv på en plats som var trygg och omtyckt, t.ex vagnen som hen själv klättrade upp och satte sig i.
Och det har fortsatt på det hållet. För någon månad sedan började hen vilja göra sina toalettbesök på egen hand och låser om sig. Sedan årsskiftet vaknar vi oftast av att dörren till hens rum smäller igen på morgonen och så pysslar hen för sig själv ~45 min innan hen kommer in till oss.
Jag minns fortfarande när vi flyttade till huset när barnet var 15 månader och vi presenterade det egna rummet (ett tomt rum med en madrass på golvet) och lyckan var total!
Barnet bjuder gärna med de hen vill umgås med in på sitt rum: lillasyskonet, jag och den ena hunden är oftast varmt välkomna! Pappan (som är mycket omtyckt) och den andra hunden kan lika gärna få en dörr stängd mitt framför sig eller orden "bort, bort". Anledningen till det gissar jag är att de inte alltid är så måna om det egna utrymmet och ofta korsar någon slags osynlig gräns (i deras värld så retas de väl bara).
Jag antar att mitt barn är något av en kopia av mig själv och jag funderar mycket på hur jag ska kunna hjälpa hen på ett bra sätt att kunna förmedla att hen behöver ha sitt space. Jag vill inte bli hens språkrör men just nu har hen inte talet med sig för att själv kunna ge uttryck för sina känslor (som för den uppmärksamme är mycket tydliga) och det blir så ofta fel i onödan.

Så härligt att hen (som jag tolkar dig) trivs så fint i sitt eget sällskap . Jag riskerar väl att slå in öppna dörrar här, men använder ni/pratar med hen om stopphand som ett sätt att hävda sina gränser?

Mina barn, som är 5 och 8, stänger inte nödvändigtvis toadörren om sig hemma än . Däremot hade de som små en väldigt hög integritet kring sitt sovande - det var väldigt tydligt att de kände sig sårbara i sömnen och det fungerade aldrig för dem att sova på förskolan.

 

[Positron]

Så härligt att hen (som jag tolkar dig) trivs så fint i sitt eget sällskap . Jag riskerar väl att slå in öppna dörrar här, men använder ni/pratar med hen om stopphand som ett sätt att hävda sina gränser?

Mina barn, som är 5 och 8, stänger inte nödvändigtvis toadörren om sig hemma än . Däremot hade de som små en väldigt hög integritet kring sitt sovande - det var väldigt tydligt att de kände sig sårbara i sömnen och det fungerade aldrig för dem att sova på förskolan.

Ja jag tycker att det är en bra grund att trivas bra i sitt eget sällskap och sen , i viss mån, välja med vem och när man vill umgås. Men så är jag ju sån själv
Jag har sedan en tid tillbaka funderat på den där stopphanden (som pedagogerna använder sig av på fsk) men jag är inte helt säker. På nåt sätt är jag rädd att en del vuxna snarare skulle göra narr av det och då särskilt i situationer där vi inte kan ingripa. En del vuxna i vår närhet är tyvärr väldigt dåliga på accepterandet av att alla är olika

Vi hoppade helt över sovandet på fsk, det fungerade i och med småsyskonets ankomst. Jag hämtar vid lunch och barnet sover hemma.
Hen sover helst i sin egen säng, jag tror att det är tre nätter som hen sovit i vår säng sedan vi flyttade. Är det oroligt på nätterna får vi ligga i hens säng

 

[Araminta]

Jag har alltid älskat och varit extremt noga med att respektera och försvara min lillasysters (6 år) lilla avvaktan med fysisk kontakt. Hon är sockersöt, det är 22 år mellan oss, hon kommer växa upp post "me too" men mitt sociala medier, och vi ses endast 3-4 gånger om året. Att hon är lite avvaktande med att krama mig har jag sett som enormt positivt. Vi må vara systrar i släktträdet men jag är fortfarande en relativt avlägsen vuxen - med allt vad det innebär.

Jag tar aldrig initiativ till kramar med barn, oavsett kön, men med henne har det känts extra viktigt. Hon är redan väldigt väl inskolad i sin könsroll och det känns kanske därför extra viktigt att bibehålla den där medfödda integriteten och skärpan.

 

[Jenka]

Haha påminner om när sambon häromdagen frågade sonen (2,5) om han har integritet och får ett solklart JA-A till svar. Det har han förvisso i vissa situationer men han kände nog inte till ordet.

Än så länge känns det rätt självklart; låta honom vara ifred när han vill, inte tvinga fram kramar, inte dela förnedrande varken bilder eller berättelser, särskilt inte på internet. Respektera nej. Svårare med tex blöjbyten som måste genomföras (ska fortfarande läsa rädda barnens material om det) och sen vart efter de blir äldre. Kontrollera vad som händer på internet (trygghet) vs privatliv tex. Märker ju även själv att jag börjar reflektera mer över vad jag berättar till andra nära också.

 

[pollex]

Ja jag tycker att det är en bra grund att trivas bra i sitt eget sällskap och sen , i viss mån, välja med vem och när man vill umgås. Men så är jag ju sån själv
Jag har sedan en tid tillbaka funderat på den där stopphanden (som pedagogerna använder sig av på fsk) men jag är inte helt säker. På nåt sätt är jag rädd att en del vuxna snarare skulle göra narr av det och då särskilt i situationer där vi inte kan ingripa. En del vuxna i vår närhet är tyvärr väldigt dåliga på accepterandet av att alla är olika

Vi hoppade helt över sovandet på fsk, det fungerade i och med småsyskonets ankomst. Jag hämtar vid lunch och barnet sover hemma.
Hen sover helst i sin egen säng, jag tror att det är tre nätter som hen sovit i vår säng sedan vi flyttade. Är det oroligt på nätterna får vi ligga i hens säng

Både jag och barnens pappa håller med dig, men på något sätt har genlotteriet gett oss betydligt sällskapligare barn

Så tråkigt med så fullständigt tondöva personer i omgivningen , förstår att det ger dig bryderier! Jag tycker själv att det är en bra och kraftfull signal (använder den själv mot barnen vid behov ) men allt blir ju lättare ju mer språket kommer - så att barnet kan berätta för en om det icke-respekterade stoppet/nejet/slutat och man åtminstone när man får veta kan bekräfta att de gjorde rätt och den andra gjorde fel.

 

[pollex]

Haha påminner om när sambon häromdagen frågade sonen (2,5) om han har integritet och får ett solklart JA-A till svar. Det har han förvisso i vissa situationer men han kände nog inte till ordet.

Än så länge känns det rätt självklart; låta honom vara ifred när han vill, inte tvinga fram kramar, inte dela förnedrande varken bilder eller berättelser, särskilt inte på internet. Respektera nej. Svårare med tex blöjbyten som måste genomföras (ska fortfarande läsa rädda barnens material om det) och sen vart efter de blir äldre. Kontrollera vad som händer på internet (trygghet) vs privatliv tex. Märker ju även själv att jag börjar reflektera mer över vad jag berättar till andra nära också.

- det är kanske inte det vanligaste ordet i en 2,5-årings ordförråd i alla fall! Jag hade anledning att lära min femåring om konceptet ”privat” här i våras, och det förundrade honom lite (åttaåringen kände till ordet sedan tidigare men där fick vi nyligen anledning att tröna på att inte besvara nyfikna frågor med det efterfrågade, utan bara med ”det är privat!”).

Ja, ju större de blir ju mer måste man ju backa bort. Jag tycker att det till exempel är lätt att komma ihåg att fråga om jag får berätta saker om dem för andra och att inte dela olämpliga bilder (eftersom jag inte lägger upp några bilder alls ), däremot fotar jag utan att fråga - inget de har motsatt sig men de får ju därmed inte chansen att säga nej vid varje tillfälle.

 

[Jenka]

- det är kanske inte det vanligaste ordet i en 2,5-årings ordförråd i alla fall! Jag hade anledning att lära min femåring om konceptet ”privat” här i våras, och det förundrade honom lite (åttaåringen kände till ordet sedan tidigare men där fick vi nyligen anledning att tröna på att inte besvara nyfikna frågor med det efterfrågade, utan bara med ”det är privat!”).

Ja, ju större de blir ju mer måste man ju backa bort. Jag tycker att det till exempel är lätt att komma ihåg att fråga om jag får berätta saker om dem för andra och att inte dela olämpliga bilder (eftersom jag inte lägger upp några bilder alls ), däremot fotar jag utan att fråga - inget de har motsatt sig men de får ju därmed inte chansen att säga nej vid varje tillfälle.

Jag lägger upp (ganska få) bilder på facebook. Men som sagt, inga "pinsamma". Ja att fråga om man får berätta vidare är ju bra (självklart från viss ålder (när nu det är)/vissa saker). Sonen är lite för ung för det än, i alla fall att få ett vettigt svar. Tänker ju inte bara hemligheter utan också små anekdoter som inte är nåt pinsamt egentligen men kan göra de förlägna om jag tänker tillbaka på mig själv.

 

[Positron]

Både jag och barnens pappa håller med dig, men på något sätt har genlotteriet gett oss betydligt sällskapligare barn

Så tråkigt med så fullständigt tondöva personer i omgivningen , förstår att det ger dig bryderier! Jag tycker själv att det är en bra och kraftfull signal (använder den själv mot barnen vid behov ) men allt blir ju lättare ju mer språket kommer - så att barnet kan berätta för en om det icke-respekterade stoppet/nejet/slutat och man åtminstone när man får veta kan bekräfta att de gjorde rätt och den andra gjorde fel.

Just nu funkar inte stopphanden mot barnet självt heller. Hen bara tramsar ännu mer och går igång på det men vi har pratat om det hemma och bestämt att vi ska försöka använda det mer så att barnet får ett bra verktyg för att sätta egna gränser. Hens "bojt bojt" när hen vill vara ifred triggar förmodligen lika mycket.

Återigen upplever jag att det är lite "utanför småstadsmentaliteten" som är det tråkiga här. Folk verkar inte ens veta att det går att fundera över sådana här frågor. Det är ju bara trams från de som vill vara lite speciella

 

[turbofling]

Min 4aring har stor intigritet vilket ofta är ett problem, framförallt när det handlar om toabesök.
Pa förskolan är det ett stort problem kring att ga pa toaletten, hon klarar inte av att ngn ser eller vet att hon gar, pa förskolan fungerar det sällan att smyga iväg utan att ngn märker det. Hemma är det ocksa ett problem men om hon är pa övervaningen och leker själv kan hon ga ensam pa toaletten utan att ngn märker det. Hon är ocksa rädd att ngn ska komma in när hon är där.

Hon vill ocksa helst duscha själv, det är precis att jag kan fa hjälpa henne att tvätta haret. Däremot spinger hon utan problem runt naken här hemma. Hon leker gärna själv i sitt rum, men vill sova nära pa natten.

 

[cambodia]

”Super kommer förbi efter jobbet i mon”. I mon...

 

[pollex]

Just nu funkar inte stopphanden mot barnet självt heller. Hen bara tramsar ännu mer och går igång på det men vi har pratat om det hemma och bestämt att vi ska försöka använda det mer så att barnet får ett bra verktyg för att sätta egna gränser. Hens "bojt bojt" när hen vill vara ifred triggar förmodligen lika mycket.

Återigen upplever jag att det är lite "utanför småstadsmentaliteten" som är det tråkiga här. Folk verkar inte ens veta att det går att fundera över sådana här frågor. Det är ju bara trams från de som vill vara lite speciella

Den fungerade inte klockrent från början här heller, men för tillfället är den väldigt effektiv (på barnet som behöver den) så det tar sig!

Åh, vad tråkigt! I våra IRL-omgivningar så tycker jag att integritetsfrågan brukar pratas om på ett rätt positivt sätt (positivare är genusaspekter på bemötande, vilket gör integritetsaspekten när det gäller den egna kroppen till ett bra sätt att ”komma åt” genusbiten utan att behöva prata om den ).

 

[pollex]

Min 4aring har stor intigritet vilket ofta är ett problem, framförallt när det handlar om toabesök.
Pa förskolan är det ett stort problem kring att ga pa toaletten, hon klarar inte av att ngn ser eller vet att hon gar, pa förskolan fungerar det sällan att smyga iväg utan att ngn märker det. Hemma är det ocksa ett problem men om hon är pa övervaningen och leker själv kan hon ga ensam pa toaletten utan att ngn märker det. Hon är ocksa rädd att ngn ska komma in när hon är där.

Hon vill ocksa helst duscha själv, det är precis att jag kan fa hjälpa henne att tvätta haret. Däremot spinger hon utan problem runt naken här hemma. Hon leker gärna själv i sitt rum, men vill sova nära pa natten.

Så intressant att nakenhet i allmänhet fungerar för henne men inte toalettbesök/duschbestyr. Hur var det när hon var mindre och inte kunde klara av det själv?

 

[turbofling]

Så intressant att nakenhet i allmänhet fungerar för henne men inte toalettbesök/duschbestyr. Hur var det när hon var mindre och inte kunde klara av det själv?

Jag minns inte riktigt när hon började vilja duscha själv men det var nyligen. Sista tiden med blöja var ganska besvärlig, det var ok att mamma/pappa bytte blöja men pa förskolan tyckte hon det var jobbigt. Första tiden utan blöja fick vi hjälpa henne upp pa toaletten men sen ga ut, pa förskolan fungerade det med en i personalen. Pa förskolan jobbar vi fortfarande med att hitta en lösning som fungerar för henne.

 

[Luff]

Just nu funkar inte stopphanden mot barnet självt heller. Hen bara tramsar ännu mer och går igång på det men vi har pratat om det hemma och bestämt att vi ska försöka använda det mer så att barnet får ett bra verktyg för att sätta egna gränser. Hens "bojt bojt" när hen vill vara ifred triggar förmodligen lika mycket.

Återigen upplever jag att det är lite "utanför småstadsmentaliteten" som är det tråkiga här. Folk verkar inte ens veta att det går att fundera över sådana här frågor. Det är ju bara trams från de som vill vara lite speciella

Undrar över det du skriver om "utanför småstadsmentaliteten". Jag upplever att jag som uppvuxen på landet inte höll på att behöva bli kramad kors o tvärs. Det värsta man blev utsatt för var väl att behöva skaka hand med någon gammal släkting. Och att det var helt ok att stänga dörren om sig.
När man började hänga med stadsbor så tyckte jag det var alldeles för närgånget. Dom kollade inte av - och gör fortfarande inte - om man ville bli kramad.

 

[Positron]

Undrar över det du skriver om "utanför småstadsmentaliteten". Jag upplever att jag som uppvuxen på landet inte höll på att behöva bli kramad kors o tvärs. Det värsta man blev utsatt för var väl att behöva skaka hand med någon gammal släkting. Och att det var helt ok att stänga dörren om sig.
När man började hänga med stadsbor så tyckte jag det var alldeles för närgånget. Dom kollade inte av - och gör fortfarande inte - om man ville bli kramad.

Det var nog ett klumpigt uttryck från min sida och helt och hållet grundat på mina egna erfarenheter.
Jag tänkte mer på huruvida folk ens ägnar barns integritet en tanke och om de tycker att det är viktigt att respektera barnet när det säger stopp eller på annat vis uttrycker att det inte vill. Och där tycker jag att det generellt är skillnad på de mindre orterna som jag bott på jämfört med de större städerna. Här känns det som att folk är mer traditionella och inte är så sugna på att tänka i nya banor.