Barn som har problem med ledarskap

[Magnum]

När hon hanterar våra gamla "rävar" som är fullständigt självgående så går det bra. I det lilla hon gör. Men där blir hon å andra sidan inte utsatt för några "diskussioner" alls.

Kanske gör det ingenting att det inte blir diskussioner där, bara få vara och kanske få självförtroende genom den/de hästarna?

Märker hon att det aldrig blir diskussioner med de hästarna och hanteringen sätter sej i ryggmärgen så kanske det blir mer naturligt med ponnyn sen om hon blir mer säker i sitt språk?


-------------------------
Hade några vänners barn med mej i stallet ett tag, de är rätt hariga och rädda och efter två år på ridskolan vågade de fortfarande inte galoppera tex, och de var väldigt mycket för försiktiga i hanteringen.

De fick vara med mej i stallet och min ursnälla häst som är fantastisk på kroppsspråk. I början var mamma med, senare själva (då blev de mycket tuffare) dock känner vi varandra väl, de hade säkert inte varit lika trygga med vem som helst utan mamma!

I början vågade de inte borsta hästen ens och absolut inte om jag inte stod brevid, än mindre flytta på den och begära sitt space.
Och om hästen rörde ett öra sneglade de på mamma och undrade hur de skulle bete sej.
Jag fick visa, förklara, göra, visa, förklara, göra. Ingenting var liksom naturligt och hästen brydde sej ju såklart inte heller då. Inte föränn de menade vad de sa.

Till slut kunde de flytta undan hästen på ridbanan bara genom att begära marken med sitt kroppspråk, barnen tyckte det var helt fantastiskt och var hur lyckliga som helst när de insåg att de kontrollerade det stora djuret utan att tänka på det. Ännu lyckligare var de när han följde dom som en hund på ridbanan Vilket de stolt visade upp för mamma

De fick mer självförtroende med ridskolehästarna också sen. Men jag vågar påstå att de inte hade vågat bli så självsäkra bland ponnys som inte respekterade dom, utan snarare mer fega och rädda när det ändå aldrig fungerade smärtfritt. Nu var de här barnen lite yngre, 7-9 år.

Hoppas det löser sej för dottern!

 

[lil-sis]

Jag kan förstå vad du menar, och jag hade exakt samma typ av bakgrund. Lärde mig massor på det. Jag vill dock verkligen inte påstå att min dotter är curlad. Det är nog det sista hon är faktiskt. Jag har alltid tänkt att hon måste få komma fram till lösningar på egen hand, på samma sätt som jag gjorde, och att hon tids nog kommer komma fram till sina egna lösningar, och bli stärkt av detta. Tyvärr får jag nog inse att min dotter inte är som jag. Hon är inte alls lika tuff och envis, och vågar inte komma fram till sina lösningar på samma sätt. Det kommer dröja längre för henne än för mig, och kanske många andra. Om kraven från mig (t.ex tvinga ut henne att rida själv när hon inte törs och har alldeles för dåligt självförtroende) då enbart leder till halvhjärtade försök som potentiellt sett riskerar att bli farliga t.o.m (jag har sett hur situationer kan urarta om man inte törs ta tag i den på rätt sätt), det är ändå stora tunga djur vi talar om, och det handlar om ett barn som blir rädd, ger upp och vägrar fortsätta för att situationen är övermäktig, då har inga som helst mål uppnåtts. Med facit i hand så har jag nog t.o.m ställt för höga krav och förväntningar på henne, med mig själv i minne. Hon är inte jag. Finns säkerligen ungar även idag som är tuffa och envisa på rätt sätt, men inte min unge.

Låt henne ha roligt med de gamla rävarna.

 

[anhe]

Uppdatering:

Efter att ha börjat rida hästen lite mer själv så har jag hittat några knappar som fungerar bra på denna egensinniga lilla ponny (och en del som absolut inte fungerar och som jag därför kunnat sluta ge tips om ). Detta ihop med att jag tänkt igenom och lyckats förmedla några viktiga budskap (för häst och lillmatte) avseende timing har gjort att jag nu har en unge som avsevärt mycket bättre kan skilja mellan att meddela hästen vad som är önskvärt beteende och vad som är icke önskvärt beteende.

Uteritterna är inte helt problemfria, ponnyn är fortfarande misstänksam mot sin omgivning, men de kommer alltid dit de ska nuförtiden, tillsammans, utan mig som ledare, och utan större konflikter. Ponnyn håller sig mycket mer på mattan och låter sig allt snabbare övertygas. Jag är fortfarande alltid med i någon form såvida de inte har hästsällskap. De situationer som uppstår, reder dottern ut och får sin lilla ohängda fyrbening dit han ska. Mycket i beteendet är ju testande från ponnyns sida. Vi började med att förutom en del hantering från mark gnugga samma väg gång efter gång tills det fungerade skapligt, och har sen utökat svårigheterna allt eftersom. Började med att rida hem själv, och göra små sidostick där hon drog iväg själv en liten bit. Bara när hon kände sig trygg och att hon hade kontroll. Sedan tog vi helt nya vägar där de fick ta sig förbi farligheterna själva. Därefter testades att gå först i en grupp av hästar. Nu har ponnyn listat ut att det inte hjälper att låtsas vara rädd för allt och vägra gå förbi saker, matte kommer övertyga honom om att göra det i alla fall. Grejen nu är mer att bli lite sur när man inte får traska omkring som en 80-åring på söndagsutflykt utan faktiskt förväntas arbeta lite även på uteritterna. Detta ska tydligen också testas. Lat var det visst.....

Men sammanfattningsvis så tycker jag att vi har gjort stora framsteg, även om vi fortfarande behöver jobba vidare på ledarskapet. Men Rom byggdes ju inte på en dag. Dottern är väldigt glad och nöjd känner att hon behärskar sin lilla odåga i det arbete de utför nu, och det är det viktigaste. Med tiden får vi bygga vidare på det vi nu påbörjat. Dottern ser oerhört mycket fram emot att börja träna nu. Vi får väl se vad ponnyn ska hitta på då....

 

[Novaindex]

Jag har tyvärr inte något tips att ge.

Men jag tänker på det @Tora skriver om att skaffa än ännu snällare häst. Det fungerar inte alltid.

Det finns individer som alltid verkar ta fram saker ur alla hästar (djur, barn, människor). De blir alltid likadana.
Jag har en fruktansvärt snäll häst och med vissa personer blir han som @Aionee s häst när hennes syster eller mamma leder den.
En vecka med en sådan person skulle få min supersnälla häst , som aldrig ifrågasätter något, att bli ett hår av hin.
Så pass väl känner jag honom.

Det är nog som TS skriver, något hennes dotter gör och det är dottern som måste lösa det hela........men hur vet jag inte.

Håller helt med! jag rider en häst som absolut kan testa ibland men oftast är gudasnäll o bussig med mig men så fort någon annan rider som har mindre kunskap och vana så blir han ett litet monster och skrämmer upp ryttaren som snabbt eskalerar sin rädsla till något ännu större. Dom "äter" av rädslan och vet vilka dom kan vinna över och inte..

Hoppas det löser sig för TS dotter och att hon lyckas arbeta med sin kunskap till hästar och få in känslan =) Lycka till!

 

[Novaindex]

Uppdatering:


Men sammanfattningsvis så tycker jag att vi har gjort stora framsteg, även om vi fortfarande behöver jobba vidare på ledarskapet. Men Rom byggdes ju inte på en dag. Dottern är väldigt glad och nöjd känner att hon behärskar sin lilla odåga i det arbete de utför nu, och det är det viktigaste. Med tiden får vi bygga vidare på det vi nu påbörjat. Dottern ser oerhört mycket fram emot att börja träna nu. Vi får väl se vad ponnyn ska hitta på då....

Riktigt skoj att se att det utvecklats så bra för er! Min dotter har precis börja rida med mig när hon är hemma på busarna jag rider. Hon är 14år och bara ridit lite försiktigt på olika stora hästar ( har aldrig tyckt om ponnyer hon, mer rädd för små än stora hästar ^^ ) men nu börjar hon verkligen lyssna och lära vilket är superskoj när man alltid vela att barnen ska ha samma intresse en aning iaf *L* .. Dock är man inte alltid lika kaxig som mamma känner ja när hästarna busar o testar trots att man alltid ridit sådana själv sedan barnsben och nu får dessa hästar att inte ens testa. Bara att bita ihop och inte visa att jag själv blir lite skraj att se dom ibland men hon sköter det snyggt och gör det bra så bara att fortsätta låta henne traggla på *L*

Hoppas det fortsätter gå lika bra för er på eran roliga resa tillsammans i hästvärlden!

 

[Efwa]

@Novaindex Jag tycker nog man ska vara mer "rädd" för ponnyer. Egentligen är det helt fel att stora hästar är till stora människor och ponnyer till små. Det borde vara tvärtom.

 

[Novaindex]

@Novaindex Jag tycker nog man ska vara mer "rädd" för ponnyer. Egentligen är det helt fel att stora hästar är till stora människor och ponnyer till små. Det borde vara tvärtom.

Håller helt med faktiskt =) .. Ju mindre ju tjurigare oftast =/

 

[yennork]

Inte tjuriga - intelligenta! Oftast smartare än barnen...

 

[Novaindex]

Inte tjuriga - intelligenta! Oftast smartare än barnen...

Haha de är kanske så de är

 

[Lanjeliin]

Hej, har läst igenom tråden och det verkar ju gå bättre för henne nu vilket är roligt!
En tanke som jag fick var: Skulle hon säga till om hon inte ville eller vågade fortsätta? Har hon kanske fått intrycket av att hon skulle göra dig arg eller besviken isåfall? Du var inne lite på att du kanske varit för hård, vilket jag tycker verkar som en mer logisk slutledning än att du skulle curla henne.
Tänkte mest dela med mig av mina egna upplevelser. Jag red i många år, från att jag var under 10 (minns inte exakt) tills jag var kanske 16. Jag älskade ridningen och hästarna, men jag blev aldrig av med rädslan för dom. Speciellt på marken kände jag inte att jag hade kontroll, och jag var helt utelämnad till att ridläraren inte gav mig "fel" häst (var ett par stycken jag var livrädd för) att rida på lektionen. Det här fick mig att tillslut lägga av med ridningen då ångesten innan varje tillfälle vägde för tungt i relation till det roliga.
Åren efteråt ägnade jag åt att sluka information. Tittade på videos, följde youtubekanaler ("Think like a horse" är den absoluta favoriten), lärde mig om hästens natur, flockbeteende och tankesätt och väldigt mycket om NH. Nu är jag 23 år och har precis tagit upp hästarna igen, med en medryttarhäst den här gången. Och jag är så otroligt mycket tryggare än jag var förut. Även fast mycket av termer, teknikaliteter och balanssinne har försvunnit under årens gång känner jag att jag har enormt mycket bättre förutsättningar att bli en bra ryttare och hästmänniska än jag hade förut. Jag är inte rädd längre helt enkelt, och det är ju nästan det viktigaste av allt när det gäller hästar.

Hoppas det fortsätter gå bra för din dotter och att hon hittar självförtroendet som behövs

 

[Krimm]

Har bara skummat tråden, men kommer ihåg hur det var när jag själv hade en busig ponny som passade på med massa hyss för att den kunde med mig helt enkelt.
Vändningen för mig blev när jag fick rida på vår stora travare och han var så mkt större och mitt självförtroende steg.
När jag efter det red min lilla ponny kändes det superenkelt. Det var alltså min mentala inställning som satte käppar i hjulet på ponnyn.
Var aldrig rädd, men hade inte rätt inställning som ponnyn kände av.

 

[anhe]

Hej, har läst igenom tråden och det verkar ju gå bättre för henne nu vilket är roligt!
En tanke som jag fick var: Skulle hon säga till om hon inte ville eller vågade fortsätta? Har hon kanske fått intrycket av att hon skulle göra dig arg eller besviken isåfall? Du var inne lite på att du kanske varit för hård, vilket jag tycker verkar som en mer logisk slutledning än att du skulle curla henne.
Tänkte mest dela med mig av mina egna upplevelser. Jag red i många år, från att jag var under 10 (minns inte exakt) tills jag var kanske 16. Jag älskade ridningen och hästarna, men jag blev aldrig av med rädslan för dom. Speciellt på marken kände jag inte att jag hade kontroll, och jag var helt utelämnad till att ridläraren inte gav mig "fel" häst (var ett par stycken jag var livrädd för) att rida på lektionen. Det här fick mig att tillslut lägga av med ridningen då ångesten innan varje tillfälle vägde för tungt i relation till det roliga.
Åren efteråt ägnade jag åt att sluka information. Tittade på videos, följde youtubekanaler ("Think like a horse" är den absoluta favoriten), lärde mig om hästens natur, flockbeteende och tankesätt och väldigt mycket om NH. Nu är jag 23 år och har precis tagit upp hästarna igen, med en medryttarhäst den här gången. Och jag är så otroligt mycket tryggare än jag var förut. Även fast mycket av termer, teknikaliteter och balanssinne har försvunnit under årens gång känner jag att jag har enormt mycket bättre förutsättningar att bli en bra ryttare och hästmänniska än jag hade förut. Jag är inte rädd längre helt enkelt, och det är ju nästan det viktigaste av allt när det gäller hästar.

Hoppas det fortsätter gå bra för din dotter och att hon hittar självförtroendet som behövs

Även om hon säkert försöker fast hon är osäker, så vill jag nog ändå tro att hon skulle våga vägra om hon verkligen absolut inte vågade fortsätta. Om inte har jag ju misslyckats kapitalt som förälder
Jag tror mest att hon varit väldigt osäker och inte vetat riktigt hur hon ska göra. Brist på eget initiativ och experimentlusta kanske till följd av den egna osäkerheten. Osäkerhet och dubbla budskap kring hästar blir sällan bra. Igår t.ex var vi ute och red längs en väg som visade sig vara ganska hårt trafikerad just detta tillfälle. Hästen bryr sig inte, han har mer eller mindre bott på en europaväg tidigare. Jag vet också att han är säker, för jag har testat. Dottern däremot, ylar om att han kommer bli rädd. Förutfattad mening. Hon gör ju hästen rädd genom att hon förmedlar detta. Det låser sig och hon kan inte tänka ut lösningar på egen hand, utan att ha någon att "hålla i handen". Nu brydde sig inte hästen det minsta utan var hur trygg som helst, mer rädd för en soptunna efter vägen. Men det kunde ju mycket väl blivit så att hon förmedlat detta till hästen och han snappat upp detta. Det gick hur som helst superbra.
I största allmänhet så går det väldigt bra för dottern nu, och vi lever en ganska problemfri tillvaro, men hon behöver lite trygghet och stöd för att fixa nya, oväntade situationer märker jag. I hennes ålder red jag som en vilde omkring i skogarna, var ute i flera timmar själv. Hon är långt ifrån mig

 

[anhe]

Var aldrig rädd, men hade inte rätt inställning som ponnyn kände av.

Exakt så är det ju. Inställning.

 

[Mabuse]

Även om hon säkert försöker fast hon är osäker, så vill jag nog ändå tro att hon skulle våga vägra om hon verkligen absolut inte vågade fortsätta. Om inte har jag ju misslyckats kapitalt som förälder
Jag tror mest att hon varit väldigt osäker och inte vetat riktigt hur hon ska göra. Brist på eget initiativ och experimentlusta kanske till följd av den egna osäkerheten. Osäkerhet och dubbla budskap kring hästar blir sällan bra. Igår t.ex var vi ute och red längs en väg som visade sig vara ganska hårt trafikerad just detta tillfälle. Hästen bryr sig inte, han har mer eller mindre bott på en europaväg tidigare. Jag vet också att han är säker, för jag har testat. Dottern däremot, ylar om att han kommer bli rädd. Förutfattad mening. Hon gör ju hästen rädd genom att hon förmedlar detta. Det låser sig och hon kan inte tänka ut lösningar på egen hand, utan att ha någon att "hålla i handen". Nu brydde sig inte hästen det minsta utan var hur trygg som helst, mer rädd för en soptunna efter vägen. Men det kunde ju mycket väl blivit så att hon förmedlat detta till hästen och han snappat upp detta. Det gick hur som helst superbra.
I största allmänhet så går det väldigt bra för dottern nu, och vi lever en ganska problemfri tillvaro, men hon behöver lite trygghet och stöd för att fixa nya, oväntade situationer märker jag. I hennes ålder red jag som en vilde omkring i skogarna, var ute i flera timmar själv. Hon är långt ifrån mig

Hon kanske bara helt enkelt är mindre våghalsig än du? Det känns lite tokigt om du har dig själv som måttstock för hur dottern borde vara.

Jag tycker det låter rätt rimligt att inte vara helt bekväm att rida i tät trafik, för hästar kan ju faktiskt bli rädda och saker kan hända - det betyder ju inte att den som tycker det hela är lite obehagligt "ylar", utan helt enkelt på att ni kanske har lite olika personlighet och lite olika erfarenheter i bagaget.

 

[anhe]

Hon kanske bara helt enkelt är mindre våghalsig än du? Det känns lite tokigt om du har dig själv som måttstock för hur dottern borde vara.

Jag tycker det låter rätt rimligt att inte vara helt bekväm att rida i tät trafik, för hästar kan ju faktiskt bli rädda och saker kan hända - det betyder ju inte att den som tycker det hela är lite obehagligt "ylar", utan helt enkelt på att ni kanske har lite olika personlighet och lite olika erfarenheter i bagaget.

Det är väl det jag konstaterat redan inledningsvis, att hon inte är lika våghalsig som mig. Angående att "yla" så syftar jag på att ta ut problem i förskott, utan eftertanke, det överför man garanterat till en häst. Självklart är det inte konstigt att tycka vissa saker är obehagliga, det är inte alls det jag menar.

 

[Mabuse]

Det är väl det jag konstaterat redan inledningsvis, att hon inte är lika våghalsig som mig. Angående att "yla" så syftar jag på att ta ut problem i förskott, utan eftertanke, det överför man garanterat till en häst. Självklart är det inte konstigt att tycka vissa saker är obehagliga, det är inte alls det jag menar.

Kan hon inte få vara annorlunda än du, då? Det lät lite som att du använder dig själv som måttstock för hur dottern borde känna/agera?

 

[anhe]

Kan hon inte få vara annorlunda än du, då? Det lät lite som att du använder dig själv som måttstock för hur dottern borde känna/agera?

Jo, självklart, har aldrig tyckt något annat. Däremot så är det lätt att använda sig av sina egna erfarenheter som utgångspunkt. Bevisligen fungerar ens egna erfarenheter ganska bra de också, bara man lyckas kommunicera ut dem så att de blir begripliga.