malinsky
Trådstartare
Jag känner mig villrådig och behöver mest få höra era reflektioner. Jag är så insnöad i alla händelser så jag vet inte om jag börjar bli en överbeskyddande mamma eller om jag driver frågan för lite?
Min dotter som är 7 har en kompis sedan "6-års" som kan liknas till en hat-kärleksrelation. De bägge är två starka tjejjer med mycket egen vilja. Vi kan kalla dotterns kompis för A.
Det som dock händer är att sedan första veckan på sexårs så har det tagit sig utttryck att när A inte får som hon vill, det går henne emot eller blir allmänt stressad ger sig på min dotter - eller andra också för den delen. Knuffas, nyps så blodet rinner, dottern har fortfarande 1 år gamla ärr på halsen och på armarna, bundit fast henne vid ett staket och lämnat henne. Förra veckan var det en penna i handen för att hon var på dåligt humör och min dotter stod närmast. Senast i går slog A henne med ett hopprep. Andra har hon puttat från klätterställningen tex.
I den stora klass hon går i är de nu tre personal, de har bemannat upp för att kunna stötta och vara ständigt i närheten för att stävja när det går överstyr. För det brinner verkligen och allt sker så fort så ingen hänger med. Nu blir min dotter mest drabbad iom att de umgås mycket och hon är väl inte heller guds bästa barn som säkert säger emot, gör om reglerna för leken och sådant som triggar den andra.
Rektorn är inblandad och vi har varit på samtal. De jobbar så att A har ett inrutat schema på skolan, får alltid veta i god tid vad som ska hända så inget oförutsett ska inträffa och trigga igång henne. Är hon på dåligt humör så är de alltid lite extra vaksamma.
Det blir periodvis bättre. Vi har en god relation till A's föräldrar och de är givetvis förtvivlade att det blir såhär och jobbar med henne.
Men frågan jag ställer mig är: hur långt ska det behöva gå innan skolan vaknar och gör något. Och det jag också frågar mig, vad är "något" vad kan skolan göra? Pappan pratar om att han vill ha hjälp att starta en utredning på dottern för att se om det.. ja, inte vet jag.
jag känner mig bara ledssen. Jag tycker att A är en jättefin tjej när omständigheterna är goda kring henne, de leker också så väldigt bra ihop.
Det som jag blir lite rädd för är också att min dotter har gått från att bli väldigt ledssen och frågande kring varför A gör såhär mot henne och andra, till att rycka på axlarna och tycka att det är väl inte så farligt.
Jag drar kanske på alla cylindrar, men jag tänker i ett framtida scenario. Min dotter älskar sin pojkvän och tycker att lite misshandel är väl bara ngt man får ta. Det onda med det goda, lixom...
Är det någon som har erfarenhet av barn i skolan som har svårt att hantera skänslor och hur jobbar ni/de med dem?
Är jag överdrivet beskyddande om min dotter, för fortsätter detta vill jag faktiskt inte att de ska leka med varandra, för A har klöst henne i ansiktet vid ögonen - tänk om något värre händer?? Men kan jag verkligen hindra henne från det, hjälper det öht??
Hur skulle ni agera?
Någon som kan dela med sig?
Min dotter som är 7 har en kompis sedan "6-års" som kan liknas till en hat-kärleksrelation. De bägge är två starka tjejjer med mycket egen vilja. Vi kan kalla dotterns kompis för A.
Det som dock händer är att sedan första veckan på sexårs så har det tagit sig utttryck att när A inte får som hon vill, det går henne emot eller blir allmänt stressad ger sig på min dotter - eller andra också för den delen. Knuffas, nyps så blodet rinner, dottern har fortfarande 1 år gamla ärr på halsen och på armarna, bundit fast henne vid ett staket och lämnat henne. Förra veckan var det en penna i handen för att hon var på dåligt humör och min dotter stod närmast. Senast i går slog A henne med ett hopprep. Andra har hon puttat från klätterställningen tex.
I den stora klass hon går i är de nu tre personal, de har bemannat upp för att kunna stötta och vara ständigt i närheten för att stävja när det går överstyr. För det brinner verkligen och allt sker så fort så ingen hänger med. Nu blir min dotter mest drabbad iom att de umgås mycket och hon är väl inte heller guds bästa barn som säkert säger emot, gör om reglerna för leken och sådant som triggar den andra.
Rektorn är inblandad och vi har varit på samtal. De jobbar så att A har ett inrutat schema på skolan, får alltid veta i god tid vad som ska hända så inget oförutsett ska inträffa och trigga igång henne. Är hon på dåligt humör så är de alltid lite extra vaksamma.
Det blir periodvis bättre. Vi har en god relation till A's föräldrar och de är givetvis förtvivlade att det blir såhär och jobbar med henne.
Men frågan jag ställer mig är: hur långt ska det behöva gå innan skolan vaknar och gör något. Och det jag också frågar mig, vad är "något" vad kan skolan göra? Pappan pratar om att han vill ha hjälp att starta en utredning på dottern för att se om det.. ja, inte vet jag.
jag känner mig bara ledssen. Jag tycker att A är en jättefin tjej när omständigheterna är goda kring henne, de leker också så väldigt bra ihop.
Det som jag blir lite rädd för är också att min dotter har gått från att bli väldigt ledssen och frågande kring varför A gör såhär mot henne och andra, till att rycka på axlarna och tycka att det är väl inte så farligt.
Jag drar kanske på alla cylindrar, men jag tänker i ett framtida scenario. Min dotter älskar sin pojkvän och tycker att lite misshandel är väl bara ngt man får ta. Det onda med det goda, lixom...
Är det någon som har erfarenhet av barn i skolan som har svårt att hantera skänslor och hur jobbar ni/de med dem?
Är jag överdrivet beskyddande om min dotter, för fortsätter detta vill jag faktiskt inte att de ska leka med varandra, för A har klöst henne i ansiktet vid ögonen - tänk om något värre händer?? Men kan jag verkligen hindra henne från det, hjälper det öht??
Hur skulle ni agera?
Någon som kan dela med sig?
Senast ändrad: