Barn med särskilda behov, eller?

malinsky

Trådstartare
Jag känner mig villrådig och behöver mest få höra era reflektioner. Jag är så insnöad i alla händelser så jag vet inte om jag börjar bli en överbeskyddande mamma eller om jag driver frågan för lite?

Min dotter som är 7 har en kompis sedan "6-års" som kan liknas till en hat-kärleksrelation. De bägge är två starka tjejjer med mycket egen vilja. Vi kan kalla dotterns kompis för A.

Det som dock händer är att sedan första veckan på sexårs så har det tagit sig utttryck att när A inte får som hon vill, det går henne emot eller blir allmänt stressad ger sig på min dotter - eller andra också för den delen. Knuffas, nyps så blodet rinner, dottern har fortfarande 1 år gamla ärr på halsen och på armarna, bundit fast henne vid ett staket och lämnat henne. Förra veckan var det en penna i handen för att hon var på dåligt humör och min dotter stod närmast. Senast i går slog A henne med ett hopprep. Andra har hon puttat från klätterställningen tex.

I den stora klass hon går i är de nu tre personal, de har bemannat upp för att kunna stötta och vara ständigt i närheten för att stävja när det går överstyr. För det brinner verkligen och allt sker så fort så ingen hänger med. Nu blir min dotter mest drabbad iom att de umgås mycket och hon är väl inte heller guds bästa barn som säkert säger emot, gör om reglerna för leken och sådant som triggar den andra.

Rektorn är inblandad och vi har varit på samtal. De jobbar så att A har ett inrutat schema på skolan, får alltid veta i god tid vad som ska hända så inget oförutsett ska inträffa och trigga igång henne. Är hon på dåligt humör så är de alltid lite extra vaksamma.

Det blir periodvis bättre. Vi har en god relation till A's föräldrar och de är givetvis förtvivlade att det blir såhär och jobbar med henne.

Men frågan jag ställer mig är: hur långt ska det behöva gå innan skolan vaknar och gör något. Och det jag också frågar mig, vad är "något" vad kan skolan göra? Pappan pratar om att han vill ha hjälp att starta en utredning på dottern för att se om det.. ja, inte vet jag.

jag känner mig bara ledssen. Jag tycker att A är en jättefin tjej när omständigheterna är goda kring henne, de leker också så väldigt bra ihop.

Det som jag blir lite rädd för är också att min dotter har gått från att bli väldigt ledssen och frågande kring varför A gör såhär mot henne och andra, till att rycka på axlarna och tycka att det är väl inte så farligt.

Jag drar kanske på alla cylindrar, men jag tänker i ett framtida scenario. Min dotter älskar sin pojkvän och tycker att lite misshandel är väl bara ngt man får ta. Det onda med det goda, lixom...

Är det någon som har erfarenhet av barn i skolan som har svårt att hantera skänslor och hur jobbar ni/de med dem?

Är jag överdrivet beskyddande om min dotter, för fortsätter detta vill jag faktiskt inte att de ska leka med varandra, för A har klöst henne i ansiktet vid ögonen - tänk om något värre händer?? Men kan jag verkligen hindra henne från det, hjälper det öht??

Hur skulle ni agera?

Någon som kan dela med sig?
 
Senast ändrad:
Sv: Barn med särskilda behov, eller?

Jag kan egentligen väldigt lite om detta. Men jag tror faktiskt att BUP måste blandas in och jag antar att föräldrarna själva får dra ett stort lass och kriga till sista blodsdroppen för att få igång en utredning. Att vänta in skolan och att de ska trycka på startknappen är nog lite osäkert.

Om/när de har fått resultat så har de efteråt möjlighet att anpassa hela barnets omgivning för att underlätta för både A och de andra barnen. Min syster har ett barn med NPF och har funnit mycket stöd hos Attention. Kolla upp dem och se om ni kan finna hjälp, kunskap och stöd där!
 
Sv: Barn med särskilda behov, eller?

Är föräldrarna med på tåget så att säga så stötta dem i att kontakta BUP nu! Som förälder till ett barn som är på G med utredning för ADHD så är det värsta tänkbara att barnet blir utstött och mobbat i skolan i och med ett utåtagerande beteende.

BUP kan dock vara otroligt tunggrott och det kan ta lång tid innan man ens blir tagen på allvar. Man kan få komma på familjebehandling innan de ens funderar på en utredning. Får de ingen respons från BUP så kanske det finns ett stödteam i kommunen som de kan vända sig till.

Vi har haft ett helvete här hemma i flera år, men barnet har inte visat något på dagis/lekis utan ingen har kunnat förstått att det barn vi beskriver är samma barn som de ser varje dag. Nu har dock barnet börjat att visa samma i skolan, större krav på barnet gör att det inte orkar "hålla" ihop hela dagen utan är otrevlig mot fröken, suckar och stönar att allt ä jobbigt och tråkigt, ålar runt på golvet i klassrummet osv. Än så länge så fungerar leken för barnet så de andra i klassen frågar bara ibland varför barnet tex får sitta i grupprummet.
Vi har gått KOMET-föräldrautbildning som gett oss väldigt mycket men den "fixar" inte allt. Vi jobbar på varje dag. Vissa dagar är BRA dagar med ett glatt barn andra dagar är helvetesdagar med utbrott, saker går sönder, hot om att hoppa ut genom fönstret, och skriker. De dagarna är men helt slut sen på kvällen.

Om du vill "prata" mera så är det bara att skicka ett PM :)

Coop
 
Sv: Barn med särskilda behov, eller?

jag inga erfarenheter, men jag tycker att du tänker helt rätt ! Inte överbeskyddande eller så.
 
Sv: Barn med särskilda behov, eller?

Något är ju helt klart fel med A och det verkar ju som att föräldrarna inte blundar för detta, har ni dessutom bra kontakt mellan er som föräldrar finns det bra förutsättningar för att lösa det på ett bra sätt.

Min första tanke är hur tycker er dotter att det är?
Tycker hon det är okej att få på tafsen mellan varven?
I så fall låt dottern bestämma.

Försök att sätta upp några få regler som går lätt att följa och konsekvenser som är tydliga när det gäller lek på hemmaplan.
Plocka inte av A och din dotter varandras kompis om det inte finns problem dem emellan.

Risken att din dotter ska bli ett misshandelsoffer när hon blir vuxen tror jag är precis tvärtom, hon kommer att lära sig att styra upp bråk om hon är den starka individ du beskriver.
 
Sv: Barn med särskilda behov, eller?

Hade min son haft ärr som du beskriver det hade jag sannerligen reagerat. Självklart måste BUP kontaktas, barnet måste ju få hjälp att hantera sin stress och oro! Hur ska det gå när hon blir äldre? Så nej, jag tycker inte att du överreagerar, snarare tycker jag alla verkar blunda utom du.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
26
· Visningar
2 878
Senast: Mirre
·
Övr. Barn Halloj, En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna. Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 966
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 840
Senast: Anonymisten
·
Relationer Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda...
2
Svar
36
· Visningar
3 975
Senast: skiesabove
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Störiga saker vi stör oss på, del 36.
  • Valet i USA
  • Secret Santa 2024

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp