Sv: *Balans*
Vill först säga att jag verkligen uppskattade CLs beskrivning av balans som harmoni mellan olika dimensioner av kropp, sinne och själ. Tänkvärt och vackert.
Påminner om hur jag tycker att mina hästrelationer funkat som allra bäst när jag inte tänkt och analyserat så förbaskat mycket, det har varit avkopplande och meditativt i sig att vara med hästarna eller rida. När logik, stress och oro av olika slag tränger sig in i sinnet kommer det också mellan en själv och hästen, och det stör.
Sedan till den andra vändningen i diskussionen:
(Susan: ) Jag håller med att man måste ta ansvar för sig själv. Det är grundläggande.
Grundläggande i att vara "frisk" är också att behandla sian medmänniskor med respekt. Vi har alla känslor av skam skuld otilläcklighet osv, det är en del av att vara människa.
En del människor utnyttjar dessa känlsor på ett manipulativt sätt för att få egen vinst.
De kan få så avancerade saker som makt pengar, eller så vardagliga saker som bekräftelse på sin egen kompetens, förträfflighet, överlägsenhet.
De frisikriver sig ofta från ansvar, med att det är upp till var och en....
Och det är upp till mig hur jag hanterar mitt liv, att ta ansvar för mig själv innebär att undvika sådana männiksor.
At ta ansvar för vad jag gör är att inte bete mig så själv...
Det är till visss del en moralisk fråga men har också med sk. 'personlighet' att göra.
Attbete sig kränkande är om det är medvetet - brist på moral, om det är omedvetet ofta en del av en prykologisk försvarsmekanism....
Det tycker jag är klokt skrivet. (Har läst en del med psykologi själv kan tilläggas och funderat mycket kring detta.)
Ansvar är bra, man måste ta ansvar för sig själv. Men jag anser också att det gör att man har ansvar för vad det självet gör i sin relation till andra.
Få människor är så friska och balanserade att de kan höra vilka sk sanningar som helst utan att beröras illa / försättas (än mer) ur balans. Få människor är så friska att de kan framföra sina sk sanningar utan bakomliggande motiv. Det är ju också så att om man skulle vara balanserad enligt den definitionen skulle man antingen vara oemottaglig för kritik (som detta ju handlar om i klarspråk) - vilket inte gör en vidare ödmjuk, lyhörd eller benägen att utvecklas. Eller vara så trygg i sig själv att man kan se sina brister och le åt dem. Det är bra, men i verkliga livet är människor ofta benägna att le åt brister de redan känner till. Sådana som serveras en första gången - om man nu lyssnar och tar dem till sig - rubbar självbilden en smula, sätter personen ur balans, väcker ofta mycket och obehagliga känslor. Det är normalt och vore konstigt annars.
Det gör att kommunikatören har ett ansvar, anser jag. Att välja vilka åsikter det är värt att föra fram, framföra dessa på ett respektfullt sätt, med ödmjukhet för att man kan ha uppfattat saken fel, och lyhördhet för att personen kanske inte kan ta till sig åsikten omedelbart utan behöver smälta det (alltså inte kräva erkännande och liknande av den kritiserade - det är faktiskt ivissa lägen rent sadistiskt!). Att få människor tar det ansvaret är en annan sak, det gör ju också att vi måste utrusta oss med ganska mycket försvarsmekanismer, hellre slå undan framförda åsikter och välja bort folk som misshagar oss (= behålla en viss grundbalans, men också motverka inputs och utveckling...) än att göra oss mottagliga för influenser som riskerar störa oss.
Jag ser nog balans som ett grässtrå som viker sig av och an för olika vindar, men reser sig igen, hittar tillbaka til sin balans och växer. Typ.
