Autistisk bror

[Systern]

Jag har en bror som blev diagnostiserad med autism i barndomen, aspekter hette det då.
Vi är båda runt 40 år nu, så vi båda har levt med diagnosen på olika sätt länge. Han genom att ha den och jag genom att mitt enda syskon har diagnosen.

Jag älskar min bror, men vi har tyvärr inte mycket till relation. Det är en sorg för mig och något jag från min sida vill förändra.
Problemet är att jag nästan alltid känner mig sårad efter att vi umgåtts eller pratat.

Min bror visar nämligen inget som helst intresse för mitt liv eller mig som person. Han ställer aldrig några frågor om mig och mitt liv, berättar jag något får jag aldrig följdfrågor. Därför blir det så att våra samtal rör sig kring min bror och hans intressen hela tiden. Vilket är okej, men jag känner mig sårad över att det känns som att han inte bryr sig alls om mig eller är nyfiken på hur jag hat det.

Jag har pratat med mina föräldrar om det och för dom är det likadant, de berättar om sitt och min bror säger okej och sedan går konversationen in på min bror.
De har hittat en acceptans för detta som jag har svårt att göra, även om även de kan känna sig lite ledsna över det de också.

Jag har även pratat med min psykolog som jag hade förut om det, hon är bra på npf. Det hon sa är att det ofta är så med autister och att man får acceptera att det är så och inte ta det för personligt.

Men jag tar det personligt och hela situationen gör mig ledsen. Jag vill ha en fin relation med honom, men det är svårt..

Någon som varit i min sits? Eller har andra tankar kring det?
Hur skulle ni hanterat relationen?

 

[ainasoja]

Nu arbetar jag med just autister, det du beskriver är ett beteende som många med autism har. Jag vill tipsa dig om att läsa mer om just autism så att du får en större förståelse för hur de fungerar.

På så sätt kanske du slipper bli besviken?

 

[animalasia]

Jag tror inte att du ska tolka din brors beteende som att han inte är intresserad. Det ingår i diagnosen att ha svårt med samspel och en dialog är ju definitivt ett samspel. Berätta för din bror allt som du vill, som en berättelse. Även om han inte ger någon respons så är det ändå viktigt för er båda

 

[MML]

Jag vill börja med att säga att jag inte har varit i din sits, däremot har jag väl skaplig koll på autism och hur det kan märkas på en person.

Jag tror att det kan vara på (minst) två sätt med din bror. Antingen så är han inte särskilt intresserad av vad du berättar, därför att det inte rör honom och därför kanske inte upplevs så viktigt eller intressant ur hans perspektiv. Eller också tycker han om att få ta del av ditt liv också, men har svårt för att visa det genom det sociala samspelet som är brukligt i sådana situationer.

Min tanke är om du kan fråga din bror? Utan att anklaga och utan att utgå från neurotypiska normer, men med en öppen fråga hur han känner och tycker. Nu känner jag givetvis inte din bror, och kan inte säga hur han fungerar, men flera autister som jag känner föredrar väldigt rak och tydlig kommunikation, och lindar inte in saker som vi neurotypiska har en tendens att göra. Jag tror att det är viktigt att inte ta sådant som otrevligt eller elakt, utan som att man "bara" har olika kommunikationsstil.

Om du och din bror kan få ett bra samtal kring det, tänker jag att det kan hjälpa dig hur du ska förhålla dig till honom. Om han tycker att det är ointressant att höra på vad du berättar, kanske det går att hitta andra sätt för er att komma närmre varandra? Hitta på någon aktivitet att göra tillsammans, hellre än att "sitta och prata" om hans intresse för sådant är begränsat? Om han gärna lyssnar på dig, men har svårt att "reagera rätt" (som du skulle önska att han reagerade) så kanske det kan ge dig ett lugn i att veta att han vill höra det du har att berätta.

 

[hastflicka]

Jag vill börja med att säga att jag inte har varit i din sits, däremot har jag väl skaplig koll på autism och hur det kan märkas på en person.

Jag tror att det kan vara på (minst) två sätt med din bror. Antingen så är han inte särskilt intresserad av vad du berättar, därför att det inte rör honom och därför kanske inte upplevs så viktigt eller intressant ur hans perspektiv. Eller också tycker han om att få ta del av ditt liv också, men har svårt för att visa det genom det sociala samspelet som är brukligt i sådana situationer.

Min tanke är om du kan fråga din bror? Utan att anklaga och utan att utgå från neurotypiska normer, men med en öppen fråga hur han känner och tycker. Nu känner jag givetvis inte din bror, och kan inte säga hur han fungerar, men flera autister som jag känner föredrar väldigt rak och tydlig kommunikation, och lindar inte in saker som vi neurotypiska har en tendens att göra. Jag tror att det är viktigt att inte ta sådant som otrevligt eller elakt, utan som att man "bara" har olika kommunikationsstil.

Om du och din bror kan få ett bra samtal kring det, tänker jag att det kan hjälpa dig hur du ska förhålla dig till honom. Om han tycker att det är ointressant att höra på vad du berättar, kanske det går att hitta andra sätt för er att komma närmre varandra? Hitta på någon aktivitet att göra tillsammans, hellre än att "sitta och prata" om hans intresse för sådant är begränsat? Om han gärna lyssnar på dig, men har svårt att "reagera rätt" (som du skulle önska att han reagerade) så kanske det kan ge dig ett lugn i att veta att han vill höra det du har att berätta.

Exact det har. Prata med honom valdigt oppet utan att vara anklagande.

 

[Elementary]

Du kan tyvärr inte "hantera relationen" så länge du tar hans svårigheter personligt. Tänk dig en person utan händer som därför inte hälsar med handslag när du sträcker fram handen. Skulle du ta det personligt? En person utan fysisk ork som inte kan följa med ut på en löprunda? Vad som helst som är en funktionsnedsättning som gör att de inte kan göra det du vill göra? För det är så det blir för dig med din bror. Du tar hans funktionsnedsättning personligt och det är där du måste börja, med dig själv.

Han har kanske inte det intresset för andra människors liv som du vill att han ska ha och han har aldrig lärt sig maska och fejka intresse som många av oss andra gör. Jag tycker det är dötrist att sitta och prata med folk om deras "liv" men jag gör det ändå när det "ska göras" för husfridens skull osv.
Jag umgås som allra bäst genom nån gemensam hobby och jag har inga vänner som inte delar minst en hobby. När relationen väl är uppbyggd genom trevliga aktiviteter tillsammans kan jag ge mig på viktigare ämnen som mående och vara stöttande för en vän osv. Men jag vet knappt vad mina vänner arbetar med eller hur deras familjesituation ser ut om det inte kommit upp i andra sammanhang och jag har inget intresse av att lära mig det heller.

Han kan också, som MML skrev, ha ett intresse (eller iaf en vilja att lyssna och lära känna trots en känsla av ointresse) men vara oförmögen att uttrycka det.

Oavsett anledning så tycker jag att det låter som att ni behöver hitta nån gemensam aktivitet som ni kan umgås över, när du jobbat klart med dig själv. Om det är nåt fysiskt eller att sitta och spela sällskapsspel spelar mindre roll, bara det inte blir enbart prat om "livet" utan nåt som båda kan ha kul med.

 

[Araminta]

Kan du på något sätt ta upp det med din bror? Antingen, om er relation tillåter, så som du gör här eller som ett odramatiskt önskemål "kan du fråga mig hur jag har det när vi pratar med varandra?".

För ja, du måste jobba med din egen acceptans och tolkning av situationen men det betyder inte att din bror nödvändigtvis är totalt oförmögen att hjälpa till. Du verkar behöva aktivt fråga honom om det och du kommer kanske fortfarande uppleva hans fråga som mekanisk eller icke-genuin men det kanske är bättre än idag. Och det kan vara att han inte vill/kan ställa frågan även om du ber honom om det. Och det är återigen något du måste hantera dina egna känslor kring.

En del personer med autism uttrycker inte uppskattning/intresse på samma sätt som neurotypiska personer och det riskerar givetvis att skapa missförstånd och gnissel i relationer. Om du släpper samtalsdynamiken mellan er två, på vilket sätt uttrycker din bror intresse/uppskattning för andra personer? Hur socialiserar han med era föräldrar, kompisar, andra? Ibland kan det vara lättare att se de tecknen som utomstående än när man själv är part i relationen.

 

[Grazing]

Jag har en bror som blev diagnostiserad med autism i barndomen, aspekter hette det då.
Vi är båda runt 40 år nu, så vi båda har levt med diagnosen på olika sätt länge. Han genom att ha den och jag genom att mitt enda syskon har diagnosen.

Jag älskar min bror, men vi har tyvärr inte mycket till relation. Det är en sorg för mig och något jag från min sida vill förändra.
Problemet är att jag nästan alltid känner mig sårad efter att vi umgåtts eller pratat.

Min bror visar nämligen inget som helst intresse för mitt liv eller mig som person. Han ställer aldrig några frågor om mig och mitt liv, berättar jag något får jag aldrig följdfrågor. Därför blir det så att våra samtal rör sig kring min bror och hans intressen hela tiden. Vilket är okej, men jag känner mig sårad över att det känns som att han inte bryr sig alls om mig eller är nyfiken på hur jag hat det.

Jag har pratat med mina föräldrar om det och för dom är det likadant, de berättar om sitt och min bror säger okej och sedan går konversationen in på min bror.
De har hittat en acceptans för detta som jag har svårt att göra, även om även de kan känna sig lite ledsna över det de också.

Jag har även pratat med min psykolog som jag hade förut om det, hon är bra på npf. Det hon sa är att det ofta är så med autister och att man får acceptera att det är så och inte ta det för personligt.

Men jag tar det personligt och hela situationen gör mig ledsen. Jag vill ha en fin relation med honom, men det är svårt..

Någon som varit i min sits? Eller har andra tankar kring det?
Hur skulle ni hanterat relationen?

Jag tänker att du måste helt enkelt respektera hur han är.

Skulle inte rekommendera att prata med honom om hur dåligt du mår över hans dåliga kommunikation, det är bara att sätta över ansvaret på honom. Ett ansvar som han faktiskt kanske inte ens klarar av.

Det är klart förståeligt att känna en sorg över någonting som man inte kan förändra riktigt, att aldrig kunna få en i dina ögon bra relation. Han gör säkerligen så gott han kan. Det är bara att jobba på med dig själv och hur du hanterar det. Sen kan du säkert få hjälp att utveckla relationen med honom och nå honom bättre på något sätt.

 

[the_connemara]

Jag tänker att du måste helt enkelt respektera hur han är.

Skulle inte rekommendera att prata med honom om hur dåligt du mår över hans dåliga kommunikation, det är bara att sätta över ansvaret på honom. Ett ansvar som han faktiskt kanske inte ens klarar av.

Det är klart förståeligt att känna en sorg över någonting som man inte kan förändra riktigt, att aldrig kunna få en i dina ögon bra relation. Han gör säkerligen så gott han kan. Det är bara att jobba på med dig själv och hur du hanterar det. Sen kan du säkert få hjälp att utveckla relationen med honom och nå honom bättre på något sätt.

TS jag tänkte också spontant du verkar ha en väldigt tydlig bild av vad "en fin relation" till din bror är. Det känns konstigt för mig att någon annan skulle ha förväntningar på mig i en relation till dem. Att du tar det personligt tycker jag 100% är ditt ansvar att hantera.

En annan fråga ni gemensamt kan prata om, utifrån hans förmåga, är hur NI (inte bara du) vill att er relation ska se ut eller fungera. Se vilka gemensamma nämnare ni kanske inte hittat ännu för en närmre relation.

 

[Systern]

Tack för era svar!

Jag känner verkligen att jag behöver förstå honom och autism bättre för att få relationen bättre. Jag förstår ju såklart att allt hänger ihop med att han har en funktionsnedsättning och att svårigheterna kommer därifrån.
Någon som har tips om en bra hyfsat lättläst bok om autism och hur det fungerar?

Och jag förstår att jag måste jobba vidare med acceptans och att inte bli sårad av det utan tänka lite mer rationellt kring det. Låta honom vara den han är och hantera mina känslor kring det.
Jag har i många år haft egna problem i livet och därför inte orkat lägga tillräckligt mycket energi i vår relation för att den ska bli bättre, men nu står jag stadigare och har mer energi och vill närma mig honom mer.

Han har två specialintressen, ett kan jag omöjligt dela med honom men det andra har vi gemensamt. Så det var en bra idé som ett par av er skrev att umgås kring det. Det ska jag tänka mer kring.

Att ta upp det här med min bror kommer jag inte göra, vi står inte varandra tillräckligt nära för det. Jag vet inte om eller hur sårad han skulle kunna bli v det. Det är alltså inte aktuellt. I alla fall inte ännu.

 

[Systern]

TS jag tänkte också spontant du verkar ha en väldigt tydlig bild av vad "en fin relation" till din bror är. Det känns konstigt för mig att någon annan skulle ha förväntningar på mig i en relation till dem. Att du tar det personligt tycker jag 100% är ditt ansvar att hantera.

En annan fråga ni gemensamt kan prata om, utifrån hans förmåga, är hur NI (inte bara du) vill att er relation ska se ut eller fungera. Se vilka gemensamma nämnare ni kanske inte hittat ännu för en närmre relation.

Det är i och för helt sant att det nog är jag son har föreställningar om hur jag vill att relationen ska se ut. Det har jag faktiskt inte tänkt på, så tack.
Att jag blir sådan lägger jag såklart inte på honom, utan det är en känsla jag dealar med själv.

Låter som en bra grej att prata om hur vi vill att relationen ska se ut. För även om jag vill att relationen ska bli bättre kanske han inte ens vill det.

 

[hastflicka]

Jag tänker att du måste helt enkelt respektera hur han är.

Skulle inte rekommendera att prata med honom om hur dåligt du mår över hans dåliga kommunikation, det är bara att sätta över ansvaret på honom. Ett ansvar som han faktiskt kanske inte ens klarar av.
<snip>

Sjalvklart sager man inte att man mar daligt av det, men man kan mycket val fraga "varfor" och om han vill att man berattar fast han aldrig staller fragor om det.

 

[_Elly_]

Tänker att det är jättevanligt att önska en närmare relation till ett syskon men det kan vara svårt att bygga en i vuxen ålder, diagnos eller ej. Det betyder inte att personerna inte bryr sig om varandra utan att öppna upp sig och försöka hitta något gemensamt är inte alltid enkelt även om man är släkt. Att umgås kring gemensamma intressen är bra, allt behöver inte vara djupa diskussioner om ev problem i era liv utan vad andra tycker är mer "ytligt umgänge" kan vara väldigt givande.

Du skriver att du haft egna problem och säkert har han också mycket så att ni inte är nära är bådas "fel". Inte fel utan snarare en del av livet, helt normalt att inte vara nära ett syskon. Det är också helt normalt att inte veta hur mycket någon annan bryr sig om en vilket ofta är betydligt mer än man tror i såna här situationer

 

[the_connemara]

Det är i och för helt sant att det nog är jag son har föreställningar om hur jag vill att relationen ska se ut. Det har jag faktiskt inte tänkt på, så tack.
Att jag blir sådan lägger jag såklart inte på honom, utan det är en känsla jag dealar med själv.

Låter som en bra grej att prata om hur vi vill att relationen ska se ut. För även om jag vill att relationen ska bli bättre kanske han inte ens vill det.

Ja jag tänker nog mer jämfört med en del tips här i tråden att du kan ju fråga honom i stil med om han vill att du berättar vad det nu är du tänker att ni/du ska/vill dela med varandra. Jag har ofta svårt för att säga vad jag vill men ibland desto lättare att svara på om jag vill eller inte vill en specifik sak. Kanske det kan bli en ingång.

Rent allmänt så föredrar jag väl med alla människor att fråga om de vill XY snarare än att säga att jag vill göra XY med dem men det kanske har mer med personlighet än min oftast numera rätt hanterbara autism att göra? Mitt syskonbarn är jag liksom glad när hen vill snacka med oss när vi är på besök men förstår verkligen hens känslor att det inte passar och då är det inte mer med det. Men förstår såklart att det blir jobbigt om man själv vill ha en närmre relation!

 

[the_connemara]

Tänker att det är jättevanligt att önska en närmare relation till ett syskon men det kan vara svårt att bygga en i vuxen ålder, diagnos eller ej. Det betyder inte att personerna inte bryr sig om varandra utan att öppna upp sig och försöka hitta något gemensamt är inte alltid enkelt även om man är släkt. Att umgås kring gemensamma intressen är bra, allt behöver inte vara djupa diskussioner om ev problem i era liv utan vad andra tycker är mer "ytligt umgänge" kan vara väldigt givande.

Du skriver att du haft egna problem och säkert har han också mycket så att ni inte är nära är bådas "fel". Inte fel utan snarare en del av livet, helt normalt att inte vara nära ett syskon. Det är också helt normalt att inte veta hur mycket någon annan bryr sig om en vilket ofta är betydligt mer än man tror i såna här situationer

Så tänker jag rent allmänt med relationer. Nu kanske inte jag har så stora behov men det har i perioder varit väldigt viktigt för mig att poängtera för mig själv. Jag mår inte dåligt över att inte ha så nära relationer, jag mår dåligt när jag någon gång råkat fastna i att jag BORDE ha det. För mig är det toppen att träffa släkten på julen, älskar det!! Hinner jag träffa dem på sommaren blir jag jätteglad, men jag kanske vill ha paus och gå och mocka i min hästhage istället och det är precis lika normalt

 

[Grazing]

Sjalvklart sager man inte att man mar daligt av det, men man kan mycket val fraga "varfor" och om han vill att man berattar fast han aldrig staller fragor om det.

Kan ju bara svara för mig och jag klarar inte såna frågor, det låser sig direkt för mig då. Autister fungerar inte som andra gör, det kanske är en lätt fråga för andra men otroligt svår för vissa och kan göra att det låser sig rejält och det kan faktiskt leda till att relationen blir mycket svårare. Det går inte i mina ögon att ställa en sådan fråga utan en underton av anklagelse i den.

Det är dessutom en enormt bred och svår fråga "varför" och vad den ska leda till förstår jag inte. Däremot om/när relationen kommer dit där han känner att han kan prata mer tex så kan vissa samtal naturligt leda in på ämnen om vissa beteenden och det går då att fråga mera om det, när han vill prata om det själv.

Sen att fråga varför en autist är som den är är bara dumt, det finns ingen logisk förklaring till det. Jag har fått frågor tusen gånger om "varför pratar du inte bara jag vet ju att du kan" och jag vet en hel del som tar det personligt att jag inte kan prata med dom. Men det är som det är helt enkelt, det låser sig och det går inte.

 

[Görel]

Vi har alla olika behov och olika föreställningar om vilka sorters relationer vi vill ha till människor runt omkring oss. Man behöver få sätta ord på de föreställningar eller förhoppningar som man hade på relationen med en närstående, få sörja och lära sig att acceptera att det inte blev som man kanske hade önskat. När man tagit sig igenom det får man se vad man har istället, hitta andra och kanske nya sätt att förhålla sig, för att därefter kunna uppskatta det man har.

Har själv närstående med svårigheter inom autismspektrat och relationen förbättrades betydligt efter att jag hittat ett annat sätt att förhålla mig till situationen.

 

[MML]

Självklart är det inte ett bra utgångsläge att säga till någon att man mår dåligt av dennes "dåliga kommunikation" (som inte är "dålig" - bara annorlunda jämfört med hur man själv är) eller fråga någon varför personen "är som hen är". Det är ju rent ohyfsade frågor, diagnos eller ej!

Att däremot fråga öppet kring kommunikation ser jag mer som en väg till en gemensam kommunikation som fungerar för båda parter. Då menar jag givetvis inte "Varför frågar du inte om det jag berättar?" utan kanske snarare t. ex. "Tycker du att det är intressant/trevligt/givande att höra om min semester/mina katter/min vecka?" Kan man göra det förutsättningslöst, och ta emot svaret utan att lägga sina egna förväntningar i det, tror jag att det kan vara en vettig väg framåt.

Nu har TS redan skrivit att det inte är aktuellt för dem, och då är det förstås så! Då står jag kvar vid mitt andra tips, att hitta något gemensamt intresse som ni kan göra tillsammans. Jag och min autistiska närstående har t. ex. "byggt relation" mycket genom att lägga pussel tillsammans, och med att umgås kring djur Men det är ju väldigt individuellt vad man tycker om att göra tillsammans!

Vad det gäller böcker tänker jag spontant på dessa, sedan hur "bra" de anses vara vet jag inte. Jag har i alla fall fått ut mycket av dem!

Autismhandboken - Riktar sig till vuxna med autism, men jag tycker att jag har fått en ökad förståelse för autism genom att läsa den.

Konsten att fejka arabiska - Skriven av en kvinna som fick autismdiagnos i vuxen ålder. Ger väldigt konkreta exempel från hennes liv och hur det kan vara att leva med autism.

En liten bok om autism - Beskrivs som "en introduktion till autism" och är skriven av en psykolog med mångårig erfarenhet av att arbeta med personer med autism.

 

[the_connemara]

Självklart är det inte ett bra utgångsläge att säga till någon att man mår dåligt av dennes "dåliga kommunikation" (som inte är "dålig" - bara annorlunda jämfört med hur man själv är) eller fråga någon varför personen "är som hen är". Det är ju rent ohyfsade frågor, diagnos eller ej!

Att däremot fråga öppet kring kommunikation ser jag mer som en väg till en gemensam kommunikation som fungerar för båda parter. Då menar jag givetvis inte "Varför frågar du inte om det jag berättar?" utan kanske snarare t. ex. "Tycker du att det är intressant/trevligt/givande att höra om min semester/mina katter/min vecka?" Kan man göra det förutsättningslöst, och ta emot svaret utan att lägga sina egna förväntningar i det, tror jag att det kan vara en vettig väg framåt.

Nu har TS redan skrivit att det inte är aktuellt för dem, och då är det förstås så! Då står jag kvar vid mitt andra tips, att hitta något gemensamt intresse som ni kan göra tillsammans. Jag och min autistiska närstående har t. ex. "byggt relation" mycket genom att lägga pussel tillsammans, och med att umgås kring djur Men det är ju väldigt individuellt vad man tycker om att göra tillsammans!

Vad det gäller böcker tänker jag spontant på dessa, sedan hur "bra" de anses vara vet jag inte. Jag har i alla fall fått ut mycket av dem!

Autismhandboken - Riktar sig till vuxna med autism, men jag tycker att jag har fått en ökad förståelse för autism genom att läsa den.

Konsten att fejka arabiska - Skriven av en kvinna som fick autismdiagnos i vuxen ålder. Ger väldigt konkreta exempel från hennes liv och hur det kan vara att leva med autism.

En liten bok om autism - Beskrivs som "en introduktion till autism" och är skriven av en psykolog med mångårig erfarenhet av att arbeta med personer med autism.

Ditt första boktips fick jag också av habiliteringen när jag fick min diagnos i vuxen ålder!

Och precis som du beskriver formuleringen av frågan menade jag. Jag kan förstå ibland men blir ändå mer eller mindre störd av oklara formuleringar som kan tolkas negativt och det handlar bara om att jag faktiskt tycker vi ska ta ansvar för vad vi säger. Tycker det är synd att vi ofta inte säger vad vi menar och sedan uppfattas det som hårt när man egentligen bara faktiskt är tydlig för att man redan upplever sig lite svår att förstå av andra i vissa sammanhang. Med vi tänker jag oss alla människor Vill jag veta om brorsan vill höra om mitt liv frågar jag det och inte varför han inte ställer några följdfrågor tex.

 

[Palermo]

Det är i och för helt sant att det nog är jag son har föreställningar om hur jag vill att relationen ska se ut. Det har jag faktiskt inte tänkt på, så tack.
Att jag blir sådan lägger jag såklart inte på honom, utan det är en känsla jag dealar med själv.

Låter som en bra grej att prata om hur vi vill att relationen ska se ut. För även om jag vill att relationen ska bli bättre kanske han inte ens vill det.

Eller så tycker han att relationen är brasom det är?

Jag tänker att det är lite problematiskt att tänka att det du inte trivs med i er relation, går tillbaka till hans autism. Han är ju helt enkelt som han är. Och du är helt enkelt som du är.

Jag tänker att alla människor inte funkar bra ihop.

Och jag tänker på att det tydligen finns studier som visar att autister inte har kommunikationsproblem med andra autister. Dvs, det kan vara du som är den svaga länken här lika gärna som han.