Autism

[Görel]

@Rosett

Nu har du fått ett antal inlägg som inte håller med dig om hur man kan utgå ifrån att NT:s är. Något jag tänker är viktigt för dig att ta med dig av det är inte att det här är något vi tycker olika om, utan att det är ju synd att du (och eventuella andra NPF:er som är inlärda samma tänk) går runt och TROR att människor du möter missar i sin förståelse och kommunikation pga deras OVILJA. Säkert vissa, det finns alltid människor med trista attityder (både bland NT:s, NPF:er och alla andra grupper av människor), men för de allra flesta beror det på att det ofta är SVÅRT för alla människors att förstå och tolka alla andra människor. Vissa har man lättare med, ofta dem som är mer lika en själv, och andra har man svårare med.

Sedan hjälper det inte alltid så mycket, en del människor går man inte bra ihop med oavsett deras och min avsikt. Men det är ju tråkigt om du tolkar in en illvilja hos andra människor oftare än där det faktiskt finns.

Vilken bra sammanfattning!

Under hela uppväxten sa min förälder till oss närmaste att om vi hade tyckt om föräldern skulle vi ha förstått hur föräldern tänkte och ville ha det. Det skapade inte lika stora skuldkänslor i mig som det gjorde hos andra i familjen.

 

[Red_Chili]

Som jag skrev förut så har neurotypiska inte problem (eller ska inte ha problem) med brist på kognitiv empati och theory of mind. Alltså borde de kunna sätta sig in i och förstå autister utan några större problem. Om de vill.

Jag kan ge ett exempel på varför det där inte fungerar, för det hänger även ihop med varför jag själv fick diagnos sent.

Allt(!) som är inom kriterierna för att få NPF-diagnos är vanliga, mänskliga egenskaper. Allt. Det är nivån på det totala som avgör om man får diagnos eller inte.

Så, jag kan tex berätta för en neurotypisk person att jag är extremt ljudkänslig. För det är jag. Personen kanske också upplever sig som extremt ljudkänslig och vi tänker därför att vi är lika på det sättet. Sedan börjar vi umgås och det visar sig att jag regerar starkare på långt många fler ljud. Så där personen jag umgåtts med tänker "usch, så jobbigt det här är, det ska bli skönt att slippa sedan" agerar jag istället med att på alla sätt undvika att ens hamna i situationen, anpassar livet efter det, för att det är ett sådant extremt obehag för mig när ljuden kommer.

Hade den neurotypiska fel i att hen var extremt ljudkänslig? Troligtvis inte. Hen kan mycket väl reagera mer och på fler ljud än vad vännerna gör. Men eftersom det finns grader av allt så kan det också vara värre och det kan hamna på en nivå som orsakar problem i vardagen = npf-diagnos.

Och det är därför det är bra som autist att lära sig om neurotypiska också, för att förstå hur man på bästa sätt lägger fram hur problemen påverkar livet.

För jag kan säga att varje gång jag tidigare beskrev mina svårigheter så fick jag ett "Jamen, det där är vanligt!" till svar. För jag visste inte alternativen och visste därmed inte vad jag behövde förklara för faktisk förståelse. För mig var det ju självklart vad som menades med tex "extremt ljudkänslig".

 

[bettysmatte]

Jag kan ge ett exempel på varför det där inte fungerar, för det hänger även ihop med varför jag själv fick diagnos sent.

Allt(!) som är inom kriterierna för att få NPF-diagnos är vanliga, mänskliga egenskaper. Allt. Det är nivån på det totala som avgör om man får diagnos eller inte.

Så, jag kan tex berätta för en neurotypisk person att jag är extremt ljudkänslig. För det är jag. Personen kanske också upplever sig som extremt ljudkänslig och vi tänker därför att vi är lika på det sättet. Sedan börjar vi umgås och det visar sig att jag regerar starkare på långt många fler ljud. Så där personen jag umgåtts med tänker "usch, så jobbigt det här är, det ska bli skönt att slippa sedan" agerar jag istället med att på alla sätt undvika att ens hamna i situationen, anpassar livet efter det, för att det är ett sådant extremt obehag för mig när ljuden kommer.

Hade den neurotypiska fel i att hen var extremt ljudkänslig? Troligtvis inte. Hen kan mycket väl reagera mer och på fler ljud än vad vännerna gör. Men eftersom det finns grader av allt så kan det också vara värre och det kan hamna på en nivå som orsakar problem i vardagen = npf-diagnos.

Och det är därför det är bra som autist att lära sig om neurotypiska också, för att förstå hur man på bästa sätt lägger fram hur problemen påverkar livet.

För jag kan säga att varje gång jag tidigare beskrev mina svårigheter så fick jag ett "Jamen, det där är vanligt!" till svar. För jag visste inte alternativen och visste därmed inte vad jag behövde förklara för faktisk förståelse. För mig var det ju självklart vad som menades med tex "extremt ljudkänslig".

Bra förklaring . Och det är ju ungefär som jag säger också... Eftersom vi inte kan klättra in i varandras hjärnor så kan vi ALDRIG veta hur någon annan upplever världen. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt har sagt det, dvs att jag skulle vilja kunna gå in i någon annans huvud en liten stund för att försöka förstå varför personen agerar som den gör/hur den ser världen.

 

[calm]

Som kvinna och uppvuxen innan man diagnosticerade hyfsat fungerande människor: Jag har vetat att jag inte är NT sen det började skrivas en hel del i tidningar om neuropsykiatriska varianter (eller funktionshinder som de oftast kallades då). Jag kände helt enkelt igen mig, och tänkte att nån form av "vuxendamp" (ja man sa så på den tiden) hade jag. Men jag var redan närmare 40 än 30, och klarade ju ändå livet. Med barn, jobb osv.
En radda år senare gjorde jag några själv-tester för ADHD, och insåg att jag hade en släng. Först när jag var 50+ snubblade jag över testet "autism quotient score". Fick först en chock över skyhöga poäng, gjorde om testet, gjorde fler tester, alla med samma resultat. Jag hade högtst sannolikt autism. Men så började jag fundera, och pusselbitarna föll på plats. Nu kunde jag bättre förstå både mina tillkortakommanden och mina talanger, och hur det inverkat på mina relationer till andra.
Det har gjort livet svårare, utan tvekan, men jag ser inte på det som ett handikapp. Det finns styrkor och fördelar som jag inte skulle vilja byta bort.
Eftersom jag har flera kroniska sjukdomar, och haft stora problem med vården, så har jag valt att inte söka en officiell diagnos. Tyvärr så avfärdas ju kvinnors symptom med psykologiska orsaker, i mycket högre grad än man gör med män, och en neuropsykiatrisk diagnos i tillägg skulle inte göra mitt utgångsläge bättre.
Givetvis spelar det också in att jag är ganska gammal nu, och det spelar liksom ingen roll längre om jag uppfattas som ett UFO ibland. Oftast så passerar jag nog som helt normal, då jag har en livstids träning i hur man ska bete sig. Det som idag skiljer mig mest ifrån jämnåriga, utåt sett, är väl att jag föredrar ensamhet i mycket större utsträckning än NT-människor. Jag är inte helt asocial, men har inga problem med att varken se eller prata med en annan människa på ett par veckor.
Ska man söka diagnos eller inte? För de flesta överväger kanske fördelar, men om man har högfungerande autism så kanske man ska fundera på om den verkligen kommer att tillföra något positivt.

 

[the_connemara]

Jag kan ge ett exempel på varför det där inte fungerar, för det hänger även ihop med varför jag själv fick diagnos sent.

Allt(!) som är inom kriterierna för att få NPF-diagnos är vanliga, mänskliga egenskaper. Allt. Det är nivån på det totala som avgör om man får diagnos eller inte.

Så, jag kan tex berätta för en neurotypisk person att jag är extremt ljudkänslig. För det är jag. Personen kanske också upplever sig som extremt ljudkänslig och vi tänker därför att vi är lika på det sättet. Sedan börjar vi umgås och det visar sig att jag regerar starkare på långt många fler ljud. Så där personen jag umgåtts med tänker "usch, så jobbigt det här är, det ska bli skönt att slippa sedan" agerar jag istället med att på alla sätt undvika att ens hamna i situationen, anpassar livet efter det, för att det är ett sådant extremt obehag för mig när ljuden kommer.

Hade den neurotypiska fel i att hen var extremt ljudkänslig? Troligtvis inte. Hen kan mycket väl reagera mer och på fler ljud än vad vännerna gör. Men eftersom det finns grader av allt så kan det också vara värre och det kan hamna på en nivå som orsakar problem i vardagen = npf-diagnos.

Och det är därför det är bra som autist att lära sig om neurotypiska också, för att förstå hur man på bästa sätt lägger fram hur problemen påverkar livet.

För jag kan säga att varje gång jag tidigare beskrev mina svårigheter så fick jag ett "Jamen, det där är vanligt!" till svar. För jag visste inte alternativen och visste därmed inte vad jag behövde förklara för faktisk förståelse. För mig var det ju självklart vad som menades med tex "extremt ljudkänslig".

Pratade faktiskt om en sådan sak häromdagen med partnern fast gällande sensorisk känslighet. Jag upplever väl inte att jag är så över- eller underkänslig och hade bara ett steg ifrån åt båda hållen på olika kvadranter i något test jag fick göra på HAB. Men det påverkar ju min vardag väldigt mycket. Han kunde komma på ett fåtal saker som händer väldigt sällan som skapade ett sådant obehag att han kände sig tvungen att avbryta det direkt. Jag upplever det oräkneliga gånger varje dag och lägger ganska mycket tid och energi på att undvika att hamna i sådana situationer. För min del handlar det främst om att vara lagom varm eller kall i kombination med olika material och/eller fysisk kontakt. Typ som att stoppa in kalla händer under tröjan förklarade han känslan som en chock som går över på en sekund och sedan är händerna ju bara kalla tills de blir varma. För mig blir det och mycket annat ett sådant extremt obehag och det går liksom inte att "gå emot" det, då mår jag liksom fysiskt dåligt långt efter/börjar gråta/upplever någon enorm stress som liksom förstör hela dagen.

Det är ju ändå en sak som bara upplevs som "obehagligt" men innebär helt olika påverkan.

 

[Hippocampus]

Visst är det knäppt att den som har funktionsnedsättning måste anpassa sig efter de som inte har funktionsnedsättning!? De borde ju kunna det som vi autister sägs vara sämre på (kognitiv empati, theory of mind etc.), varför använder de då inte dessa förmågor, kan man undra.

Minns att hab hade en kurs förut, där ungdomar med autism fick lära sig hur neurotypiska fungerar, för att bättre förstå deras (NTs) beteende. Eller nåt.

Va? Vad är det för människosyn? Varför ställer du grupper mot varandra? Funkar alla funktionsnedsatta likadant? Varför är inte ”ni” likadana då, då borde ju ”ni” lära er lika gärna som NT? För de autister jag känner har inte inlärningssvårigheter så då har ingen det?

 

[sjoberga]

Det som idag skiljer mig mest ifrån jämnåriga, utåt sett, är väl att jag föredrar ensamhet i mycket större utsträckning än NT-människor. Jag är inte helt asocial, men har inga problem med att varken se eller prata med en annan människa på ett par veckor.

En ganska avsevärd styrka, tänker jag, där motsatsen att behöva ständig social interaktion kan vara väldigt destruktiv och handikappande.

Det här med diagnoser är inte lätt, det både underlättar, försvårar och löser och förstör samtidigt - i olika grad för olika människor.

 

[Habina]

Pratade faktiskt om en sådan sak häromdagen med partnern fast gällande sensorisk känslighet. Jag upplever väl inte att jag är så över- eller underkänslig och hade bara ett steg ifrån åt båda hållen på olika kvadranter i något test jag fick göra på HAB. Men det påverkar ju min vardag väldigt mycket. Han kunde komma på ett fåtal saker som händer väldigt sällan som skapade ett sådant obehag att han kände sig tvungen att avbryta det direkt. Jag upplever det oräkneliga gånger varje dag och lägger ganska mycket tid och energi på att undvika att hamna i sådana situationer. För min del handlar det främst om att vara lagom varm eller kall i kombination med olika material och/eller fysisk kontakt. Typ som att stoppa in kalla händer under tröjan förklarade han känslan som en chock som går över på en sekund och sedan är händerna ju bara kalla tills de blir varma. För mig blir det och mycket annat ett sådant extremt obehag och det går liksom inte att "gå emot" det, då mår jag liksom fysiskt dåligt långt efter/börjar gråta/upplever någon enorm stress som liksom förstör hela dagen.

Det är ju ändå en sak som bara upplevs som "obehagligt" men innebär helt olika påverkan.

Men åh! Jag har inte ens tänkt att kyla kan vara en del i sensorisk känslighet. Jag har bara avfärdat det som att jag är fjantig och borde växa upp.

Jag lär mig nåt varje gång jag läser en sån här tråd.

 

[Habina]

TS: Jag har misstänkt några år att jag är autistisk. Så fort jag tagit upp det med vänner har de dock avfärdat det med att jag ju fungerar bland folk och kan t.o.m. fånga ett helt rum på en fest med mina berättelser. Fast jag egentligen bara går in i rollen ”Habina på fest”.

Tog kontakt med vården, men här i Uppsala görs inga utredningar om man fungerar i vardagen. Däremot kan man ändå få stöd av närvårdsteamet och det har jag använt mig av i omgångar.

Mtp vad som skrivs i tråden är det kanske lika bra att jag inte har nån diagnos. Jag har fått anpassningar på mitt jobb ändå tack vare världens bästa chef. I övrigt försöker jag ständigt anpassa mitt liv efter hur jag ska må så bra som möjligt. Det går långsamt framåt kan man säga.

 

[literealistisk]

Tack så mycket för alla svar

 

[Takire]

Jag tycker att det verkar vara väldigt många som är aktiva här som är autistiska. Är det generellt så på internetforum? Tycker det är intressant

 

[Sonic76]

Sonen har autism och adhd.
eventuellt även bipolär.
Men jag har fortfarande svårt att ta in vidden av hans svårigheter.
Saker som för mig är enkla och självklara är ett berg att bestiga för honom.
Det gäller att tänka efter hur jag säger och vad jag vill.

 

[Gnist]

Jag tycker att det verkar vara väldigt många som är aktiva här som är autistiska. Är det generellt så på internetforum? Tycker det är intressant

Jag skulle nog säga att av bukes 28 437 medlemmar, så är autister i skriande minoritet.

 

[Takire]

Jag skulle nog säga att av bukes 28 437 medlemmar, så är autister i skriande minoritet.

Är bara så många gånger jag förvånad läst att användare x också är autistisk eller förmodar sig vara .

Med väldigt många så menade jag procentuellt jämfört med vilka jag möter IRL så att säga. Inte att det skulle vara fler autistiska än neurotypiska här.

 

[Red_Chili]

Är bara så många gånger jag förvånad läst att användare x också är autistisk eller förmodar sig vara .

Med väldigt många så menade jag procentuellt jämfört med vilka jag möter IRL så att säga. Inte att det skulle vara fler autistiska än neurotypiska här.

Själv möter jag i princip ingen IRL som inte har NPF-diagnos (Eller ja, ok, jag möter nog neurotypiska, men de blir i princip aldrig en del av min bekantskapskrets)

 

[_Elly_]

Är bara så många gånger jag förvånad läst att användare x också är autistisk eller förmodar sig vara .

Med väldigt många så menade jag procentuellt jämfört med vilka jag möter IRL så att säga. Inte att det skulle vara fler autistiska än neurotypiska här.

Många är nog mer öppna såhär halvanonymt. För ca 15 år sedan poppade det ut buke:are som fick ADHD-diagnos, nu får samma generation som inte blev diagnostiserade i rätt ålder sin ASD-diagnos. Något i den stilen med mängder av undantag

 

[Bapelsin]

Jag har haft en hel drös med diagnoser innan nån, en personal jag aldrig träffat, på dåvarande psykmottagning tyckte att det vore trist om man missade ev NPF, så de frågade om jag ville utredas vidare och det ville jag. Fick nåt formulär med frågor att fylla i o lämna in, sen fick jag ett lite tjockare häfte med frågor och sen ett till.
Minns inte hur många men det tog nog nåt år att göra alla. Sen var det en psykolog på mottagningen som gick igenom allt och kom fram till att de skulle sätta mig i kö för utredning. (Alla frågeformulär jag besvarat var alltså utanför själva utredningen).
På den tiden fanns det vårdgaranti på NPF-utredningar så efter 3 månader när jag inte hade fått utredning än så ringde jag vårdgarantikansliet och fick tid på en annan mottagning nån månad senare.
Där gjordes en massa tester för autism och ADHD, intervju med min mamma som även fick ett formulär att fylla i, minns inte hur länge det tog men kanske 4 månader innan de var klara och jag fick diagnoserna Aspergers och ADD.
Fördelen med att ha diagnoserna är att jag slipper låtsas vara normal och kämpa och gå in i väggen hela tiden eftersom att jag kunde få varaktig sjukersättning. (Att få sjukersättning är dock inget man får för att man har autism utan det krävs stora problem för det).
Nackdelen är, som tidigare skrivits, att "allt" skylls på autismen. Jag får inte behandling för min PTSD eftersom att neuropsyk inte behandlar sånt och de mottagningarna som behandlar PTSD tycker att jag har för komplicerad problematik eftersom jag har två NPF. En psykolog sa även att h*n inte kan ställa PTSD-diagnos eftersom jag "har så mycket annat".

Sammanfattningsvis: En autismdiagnos är bra om man verkligen, verkligen behöver den för att få rätt hjälp med autismrelaterade problem men har/får man även andra psykiska problem är en autismdiagnos ett hinder för att få rätt hjälp.

Har inte läst hela tråden men den där låter ju helt galet. Både att du inte får behandling för PTSD och att de inte vill sätta en sådan diagnos för att du redan har ”så mycket annat”. Jag har så många diagnoser att de inte ryms på sjukintygen utan måste specificeras på ett extra blad.

Det är så knäppt att det kan skilja så mycket i vården, vi bor ju ändå i angränsande upptagningsområden. Jag blir alltid ledsen när jag läser i trådar som denna. Varför kan inte alla ha så bra upplägg som de har hos oss? Tror ju inte att det finns mer resurser hos oss, de har nog samma kassa ekonomi alla andra, ändå lyckas de få till det så otroligt bra.

 

[super]

Jag tycker att det verkar vara väldigt många som är aktiva här som är autistiska. Är det generellt så på internetforum? Tycker det är intressant

Jag har fått höra att det är vanligare med autism hos män än kvinnor men av den del kvinnor som är autister så är en ganska hög andel hästtjejer.. Fick höra det från teamet som utredde mig.

 

[Red_Chili]

Jag har fått höra att det är vanligare med autism hos män än kvinnor men av den del kvinnor som är autister så är en ganska hög andel hästtjejer.. Fick höra det från teamet som utredde mig.

Det är iaf vanligare med diagnostiserad autism hos män, för tidigare "kunde" inte kvinnor ha autism, kriterierna utgick från män och alla metoder för att diagnostisera var fokuserade på just män. Och autism tar sig ofta uttryck på olika sätt hos kvinnor och män, så extremt många kvinnor har blivit missade och får i bästa fall sina diagnoser nu.

Som exempel, tittar man på hur jag betedde mig som barn så var det solklart att jag hade autism, men, jag blev bara bemött som "blyg, stundtals lat, envis och lite krånglig" (lat pga "såg inte till att få så bra betyg i skolan som jag egentligen hade kapacitet till"). När det egentligen skulle varit "förstår inte hur man är social, får panik av att inte ha kontroll på läget och blir utmattad av att tvingas försöka vara som alla andra barn".

Och istället för att nörda in sig på flygplan, bilar och teknikprylar, så kanske man är tokigt nördig på mer "sociala" saker. Som alla de kvinnor som är supernördiga när det gäller hundar/hästar och genom det dessutom får någon form av social kontakt. Då framstår man lätt som social, och vips så missas ytterligare ett diagnoskriterium för autism. Att någon som är socialt kompetent i en miljö som tex ett stall, där allt är så fokuserat på hästarnas rutiner och det är en fördel att vara hästnörd, kanske inte alls är socialt kompetent i andra jobbsituationer, på en fest eller annat... Det missas också lätt. För "personen kan ju", sägs det.

 

[Snowball]

lat pga "såg inte till att få så bra betyg i skolan som jag egentligen hade kapacitet till"

Oj det fick jag höra massvis med gånger när jag gick i skolan

När jag har gjort test har jag fått höga poäng och kanske jag är inom autismspektrat men just nu har jag ingen lust att gå igenom någon utredning speciellt eftersom jag undviker vården helst helt och hållet