literealistisk

Trådstartare
Hej,
Fick för ett tag sedan frågan om jag har autism och det är något jag själv har funderat på också. Om det är någon här som har diagnosen austism och känner för att svara: hur kom det sig att ni misstänkte det? Hur funkade själva diagnostiseringen? Och att få det diagnostiserat, har det hjälpt er i vardagen?
 
Hej,
Fick för ett tag sedan frågan om jag har autism och det är något jag själv har funderat på också. Om det är någon här som har diagnosen austism och känner för att svara: hur kom det sig att ni misstänkte det? Hur funkade själva diagnostiseringen? Och att få det diagnostiserat, har det hjälpt er i vardagen?
Tycker att det stjälpt mer än hjälpt att ha det som en diagnos officiellt. När man är sjuk så skylls allt på diagnosen och vanliga läkare vill knappt ha att göra med en. Nyligen fick jag höra att mina problem med att jag har ont i magen hela tiden är pga autismen för att folk med autism fixerar sig vid saker.

Däremot har det hjälpt att reflektera på saker/sociala aspekter utifrån perspektivet att jag har autism.
 
Det som hjälpt är att jag lärt mig mer om mig själv och kan säga förlåt till mig själv när det går överstyr och ge mig en klapp på axeln. I övrigt så var det inte värt att få en diagnos.
Som tidigare sa så skylls allt på autismen. Man får ingen behandling mer än erbjudande om antidepressivt vilket ofta inte fungerar på autister. Ber man om samtalsterapi så bråkas det om vem som ska betala psyk eller habiliteringen. Man får problem med körkort och andra saker. Du får inget hjälp få förnedringskassan som bara talar om att det inte är något fel på dig.
Man får helt enkelt allt negativt och inget positivt av att få en diagnos.
 
Jag misstänkte inget alls. Det var vården som kom med idén.

Första utredningen tog några timmar att genomföra. Wais-test ingick. Jag fick ingen diagnos då, men den psykolog jag sen gick hos tyckte en second opinion var motiverad. Det var också hon som gjorde den och gav mig diagnosen. Det var gjort på en timme.

Diagnosen är fortfarande ganska färsk. Fick den dagen före nyår förra året. Hittills har diagnosen i alla fall inte varit en nackdel. Men habiliteringen har jag inte fått så mycket hjälp från. Har dock fått kontaktperson beviljad.
 
Jag kan ju agera motvikt och säga att diagnosen inte inneburit några nackdelar alls för egen del. Nu har jag tacksamt få vårdkontakter (ta i trä) men har aldrig varit med om att bli nekad vård pga autismen. Tvärt om har diagnosen gjort att jag kunnat sluta med antidepressiva och gett mig utrymme att leva mitt liv efter hur jag verkligen fungerar (istället för hur neurotypiska anser att man ska fungera).

Jag fick diagnos AST+ADD som 27-åring, efter att ha diskuterat diagnosen och identifierat mig själv som "NPF-ig" sedan tidiga tonår. Jag sökte på mitt eget initiativ när jag kände behov av det.

Diagnos är inte för alla och tyvärr är okunskapen fortfarande bedrövlig på sina håll (jag är öppen med mina diagnoser överallt förutom i kontakt med den somatiska vården). Men den kan öppna en del dörrar, både för sin egen del och i vården (tillgång till habiliteringen).
 
Jag har fått diagnosen autism. Mina föräldrar misstänkte det första gången när jag var 2 år men det var ingen som lyssnade. Jag är även adopterad och adoptionen i sig är ett trauma och ibland kan trauman uttrycka sig i form av svårigheter som liknar de vid autism, så man bortförklarade det med adoptionen. Sedan hjälpte det väl inte direkt att jag är tjej heller. I alla fall, det dröjde tills att jag var 15-16 och då var det jag själv som tog upp det med mina föräldrar.

Både mamma och pappa höll med om att mycket stämde in på mig och efter det så blev det ganska många turer fram och tillbaka även om det ändå gick ganska snabbt.

Min väg till diagnos från att vi tog upp det med vården är nog inte så typisk. Men jag var redan inskriven på BUP så vi tog upp det med dem och de totalvägrade. De sa klart och tydligt att de aldrig kommer ställa upp mig i någon kö och att jag således inte heller står i kö för utredning (några år senare visade det sig att jag visst gjorde det 😅). Så vi skickade två egenremisser till två olika privata företag som hade avtal med regionen. En av dem tog emot mig och jag fick min diagnos där. (Idag har många regioner tagit bort alternativet att skriva en egenremiss för NP-utredning)

Vad som skedde under själva utredningen har jag hört ska vara typ hemligt, för att man inte ska kunna öva/läsa på för testerna i förväg. Men det var några långa intervjuer, intervju med mina föräldrar, begåvningstest och sedan autism-testet (som jag kallar det).

Att få officiell diagnos har varit mest positivt för mig, även om det såklart finns negativa sidor också. För mig som ofta ses som "duktiga flickan" och som ofta känt att mina svårigheter viftats bort med "hon är bara känslig"/"nu är hon en drama queen igen"/"nu håller hon på igen"/whatever var det väldigt skönt bara med valideringen av att få diagnosen. Liksom att det faktiskt inte bara är jag som inbillar mig. För mig som fortfarande går i skolan så var diagnosen till hjälp eftersom den gjort att jag kunde få fler anpassningar i skolan och få anpassad studiegång och ta det i min takt (går tex femte året på gymnasiet). Har även haft kontaktperson/ledsagarservice via LSS, vilket jag inte hade fått utan autism-diagnosen.

När jag fyllde 18 fick jag komma till vuxenhabiliteringen i min stad (i min region får vuxna med autism komma till hab medan barn med autism tillhör BUP). Tyvärr träffade jag "fel" personer på hab och vi klickade inte alls, så den kontakten blev inte långvarig. Men för många av mina autistiska vänner som fått gå till hab så har det enligt dem varit mycket hjälpfullt. Om jag flyttar till en annan stad så kommer jag antagligen ge hab ett nytt försök eftersom jag hört då mycket gott om dem av andra :up:

En klar nackdel är att vården gärna skyller andra saker på autismen. Det blir liksom tröttsamt efter ett tag att behöva påpeka att värken i armbågen inte har något med autismen att göra (påhittat scenario). Men den största nackdelen tycker jag faktiskt är samhällets syn på autister, alla fördomar och all funkofobi.

Men en annan sak som har varit väldigt positivt för mig är den gemenskapen jag hittat inom NPF-kretsar. Jag vet att det inte är för alla och jag klickar absolut inte med alla bara för att de också har autism. Men jag har fått väldigt många vänner som jag troligtvis aldrig hade träffat om det inte vore för autismen och det är personer som har kommit att bli nära vänner för mig. Tex så nominerade en av de personerna mig till en podcast tidigare i år och de tyckte att jag verkade intressant, så jag fick möjlighet att prata 20 min om autism i en podd i somras. Något som jag inte tror hade hänt om det inte var för autismen :)


Nu blev det väldigt långt men fråga gärna om du undrar något eller om något är oklart.
 
Jag blev först screenad/intervjuad av en rehabkoordinator på hälsocentralen som ville screena gentemot ADHD efter min utmattningskollaps. Hon hittade några intressanta värden och skickade mig vidare på remiss till psyk, där psykologen slog bort ADHD helt efter intervjun, men bad mig göra AQ-testet (Autism Questionnaire), vilket jag fick ett högt värde på. Några dagar efter träffen ringde psykologen upp och erbjöd mig en plats i kön för utredning, något som jag tackade ja till.

Sedan blev det dags för utredning. Om jag minns rätt träffades vi 4-5 gånger, några timmar åt gången, samt att psykologen gjorde en telefonintervju med min mamma och tre lärare från förskolan till högstadiet. WAIS-IV ingick vilket brukar vara standard. Jag gjorde testerna under sommaren och fick svar i september eller oktober samma år. Jag fick diagnosen autism i barndomen grad 1, det som tidigare hette Aspergers syndrom.

För mig har det nog varit hjälpsamt att få det diagnosticerat. Jag har fått massvis med hjälp genom psykologens samtalsstöd och fick hjälp att bryta det självstigma som jag upplevde väldigt starkt, samt andra insatser och anpassningar som man faktiskt kan få med diagnosen på plats. Ju mer kunskap jag fått om autism, desto bättre har jag blivit på att se mig själv från olika perspektiv – vilket i sin tur ökat min självacceptans.
 
Jag fick min diagnos i tidiga tonåren, men har lite samma upplevelse som @Tonto när det gäller vården. Vc har ingen kunskap och jag är för "välfungerande" för habiliteringen. Hade velat få tag på en psykolog som hade kunskap inom npf
 
Jag har haft en hel drös med diagnoser innan nån, en personal jag aldrig träffat, på dåvarande psykmottagning tyckte att det vore trist om man missade ev NPF, så de frågade om jag ville utredas vidare och det ville jag. Fick nåt formulär med frågor att fylla i o lämna in, sen fick jag ett lite tjockare häfte med frågor och sen ett till.
Minns inte hur många men det tog nog nåt år att göra alla. Sen var det en psykolog på mottagningen som gick igenom allt och kom fram till att de skulle sätta mig i kö för utredning. (Alla frågeformulär jag besvarat var alltså utanför själva utredningen).
På den tiden fanns det vårdgaranti på NPF-utredningar så efter 3 månader när jag inte hade fått utredning än så ringde jag vårdgarantikansliet och fick tid på en annan mottagning nån månad senare.
Där gjordes en massa tester för autism och ADHD, intervju med min mamma som även fick ett formulär att fylla i, minns inte hur länge det tog men kanske 4 månader innan de var klara och jag fick diagnoserna Aspergers och ADD.
Fördelen med att ha diagnoserna är att jag slipper låtsas vara normal och kämpa och gå in i väggen hela tiden eftersom att jag kunde få varaktig sjukersättning. (Att få sjukersättning är dock inget man får för att man har autism utan det krävs stora problem för det).
Nackdelen är, som tidigare skrivits, att "allt" skylls på autismen. Jag får inte behandling för min PTSD eftersom att neuropsyk inte behandlar sånt och de mottagningarna som behandlar PTSD tycker att jag har för komplicerad problematik eftersom jag har två NPF. En psykolog sa även att h*n inte kan ställa PTSD-diagnos eftersom jag "har så mycket annat".

Sammanfattningsvis: En autismdiagnos är bra om man verkligen, verkligen behöver den för att få rätt hjälp med autismrelaterade problem men har/får man även andra psykiska problem är en autismdiagnos ett hinder för att få rätt hjälp.
 
Justja, habiliteringen har jag haft kontakt med. Det var lång väntetid och när jag väl fick komma dit så kändes det inte hjälpsamt alls.
T.ex: De ställde fram en speciell 45-minutersklocka för folk som har svårt att läsa av klockor så det kändes som om de förutsatte att jag inte ens förstår hur en klocka fungerar.
En kurator där skulle hjälpa mig att söka stiftelsemedel från regionen men h*n visste inget om hur man gjorde så jag fick berätta för h*n och sen skrev h*n ett dåligt intyg också.
Så jag meddelade dem till slut att jag inte ville komma fler gånger.
 
Tack så jättemycket för alla svar!! Det är otroligt snällt att ni tagit er tid 🙏🏻

Är det enbart regionen som fastställer dessa diagnoser, eller kan man tex göra det hos någon privat och begära att de inte delar journalen?

Jag funderar också på varför jag egentligen skulle vilja få ett diagnostiserat (om jag nu har autism, men jag tror det). En av anledningarna tror jag är hur svårt jag har med mat, jag har väldigt lite jag faktiskt kan äta och det gör vardagen svårare. Just nu är allmänna inställningen att jag får bita ihop och lära mig (men jag svälter hellre än att äta sånt jag inte vill äta), och jag har fått känslan av att folk har enklare att acceptera en faktisk diagnos. Tänker jag fel? Jag undrar även om det hade hjälpt mig acceptera hur svårt jag kan tycka det är socialt, och framför allt hur mycket energi det tar. Nu känner jag mest dålig som inte fixar det på samma sätt som så många i min omgivning och funderar på om en diagnos hade hjälpt eller stjälpt eller om detta bara är en fix idé från mig
 
Jag fick min diagnos i tidiga tonåren, men har lite samma upplevelse som @Tonto när det gäller vården. Vc har ingen kunskap och jag är för "välfungerande" för habiliteringen. Hade velat få tag på en psykolog som hade kunskap inom npf

Här har jag haft en jävla tur och hittat en "vanlig" samtalspsykolog (årovatpraktiserande men regionsansluten och på remiss via VC) som tidigare jobbat på hab. Helt perfekt för mig som också är på tok för högfungerande för habiliteringen men som behöver en psykolog med kompetensen.

Det hjälper inte dig överhuvudtaget men kanske kan stötta någon att inte sluta leta. Det finns npf-kunniga psykologer utanför hab men det kräver potentiellt lite letande.
 
Tack så jättemycket för alla svar!! Det är otroligt snällt att ni tagit er tid 🙏🏻

Är det enbart regionen som fastställer dessa diagnoser, eller kan man tex göra det hos någon privat och begära att de inte delar journalen?

Jag funderar också på varför jag egentligen skulle vilja få ett diagnostiserat (om jag nu har autism, men jag tror det). En av anledningarna tror jag är hur svårt jag har med mat, jag har väldigt lite jag faktiskt kan äta och det gör vardagen svårare. Just nu är allmänna inställningen att jag får bita ihop och lära mig (men jag svälter hellre än att äta sånt jag inte vill äta), och jag har fått känslan av att folk har enklare att acceptera en faktisk diagnos. Tänker jag fel? Jag undrar även om det hade hjälpt mig acceptera hur svårt jag kan tycka det är socialt, och framför allt hur mycket energi det tar. Nu känner jag mest dålig som inte fixar det på samma sätt som så många i min omgivning och funderar på om en diagnos hade hjälpt eller stjälpt eller om detta bara är en fix idé från mig

Det finns flera privatpraktiserande psykologer som utreder. Remissgången ser olika ut beroende region. Både psykologen som utredde mig och psykologen jag nu träffar är privata men regionanslutna.

Har man ekonomin finns det givetvis också möjligheten att gå runt regionen och själv betala utredningen. Här får man potentiellt kolla lite referenser hos den man söker. Även en privat psykolog bör vara vettig nog att avråda från utredning om det utifrån "triagering" (inledande samtal) inte anses vara motiverat.
 
Hej,
Fick för ett tag sedan frågan om jag har autism och det är något jag själv har funderat på också. Om det är någon här som har diagnosen austism och känner för att svara: hur kom det sig att ni misstänkte det? Hur funkade själva diagnostiseringen? Och att få det diagnostiserat, har det hjälpt er i vardagen?
Båda mina yngre bröder (19 och 33 år) har autism och att få diagnosen har mest underlättat. Han som är äldst fick den tyvärr i vuxen ålder vilket gjorde att anpassningar i skolan inte var att tänka på men han som är yngre har haft mer rättigheter till stöd (även om många struntar i det också)
För deras del har det inneburit hjälp med mediciner, vård och anpassningar för att de ska kunna leva och göra samma saker som alla andra i största möjliga utsträckning.

På mina bröder märkte man tydligt autismen. Det var lättare att märka det på den yngre för att man kände igen från den äldre. Behovet av att veta saker i förväg, rutiner, vanor, ingen tidsuppfattning, specialintressen, smärtkänslighet, sociala svårigheter osv.

Hoppas du får den hjälp du behöver och stå på dig. Dina känslor är dina känslor och de är lika riktiga som alla andras :heart
 
Vän och dennes förälder som kom på det.

Har inte behövt röra mig i kretsar så som jobbintervju med en diagnos så där kan jag inte uttala mig.

Men jag tar inte åt mig på samma sätt av saker som sägs till mig som tidigare har jag alltid känt att jag är överkänslig och att jag behöver vara mindre överkänslig för att jag är ju "normal". Jag är inte överkänslig jag är hög känslig, det är sån jag är och det finns en anledning till det. Jag behöver inte bli mindre känslig för att jag är "normal".

Jag har även utvecklat mitt språk något kopiöst. Där jag istället för att bara men vi ändrar och erbjuder det här rakt av så säger jag saker som ställ en ledande fråga och se om det är en lösning som är mer passande. Vilket gör så att det inte blir samma bend over backwards för att få en annan person att se det som en bra lösning för det känns för dom mer som deras ide och därför blir mer positivt inställd om det är där problemet ligger.
 
Här har jag haft en jävla tur och hittat en "vanlig" samtalspsykolog (årovatpraktiserande men regionsansluten och på remiss via VC) som tidigare jobbat på hab. Helt perfekt för mig som också är på tok för högfungerande för habiliteringen men som behöver en psykolog med kompetensen.

Det hjälper inte dig överhuvudtaget men kanske kan stötta någon att inte sluta leta. Det finns npf-kunniga psykologer utanför hab men det kräver potentiellt lite letande.
Problemet är väl att det inte finns så många psykologer där jag bor, har försökt leta privat. Sist jag försökte med vc ville denne avsluta kontakten pga jag var stressad av jobbet. :banghead: jag har funderat på digitalt men insett att jag skulle ha svårt att få den typen av avskildhet på jobbet eller hemma. :(
 
Jag har både autism och adhd, fick diagnoserna i år men har i flera år varit 100% säker på att det är så. Att jag gjorde utredning var inte för att kolla om jag hade det, utan för att få papper på det jag redan visste.

Tyvärr innbar ju det att jag aldrig fick den hjälp i skolan som jag verkligen skulle behövt och pga det har livet varit onödigt jobbigt.

Nu får jag medicin för adhd och den gör enorm positiv skillnad. Jag vill inte vara utan den ens en dag. Jag har blivit beviljad boendestöd och "min" människa är toppen och hjälpen där är så mycket mer flexibel än jag hade en aning om. Jag har också sagt att jag inte vill ha vikarie om hen är sjuk eller så. Hen har också ordnat något tandvårdsstöd åt mig, som gör att tandvård kostar som ett vanligt läkarbesök.

Habiliteringen däremot var kass. Jag bedömdes ha mer problem av autism än adhd och skickades till hab för det, men har tveklöst för mycket adhd för deras upplägg och de är fruktansvärt oflexibla vilket ställt till med problem när jag jobbar. Men. Jag har bestämt sagt mina åsikter om detta och nu fått remiss till ett annat ställe som dessutom kunde erbjuda mer flexibilitet. Återstår att se hur det blir.

Annars är den största fördelen art jag lärt mig förklara för neurotypiska hur jag fungerar. Även om jag vetat vad som varit jobbigt osv så har folk inte förstått när vi pratat om det. Nu har jag lärt mig mer om hur neurotypiska personer fungerar och kan lättare anpassa vad jag säger till dem.
 
Annars är den största fördelen art jag lärt mig förklara för neurotypiska hur jag fungerar. Även om jag vetat vad som varit jobbigt osv så har folk inte förstått när vi pratat om det. Nu har jag lärt mig mer om hur neurotypiska personer fungerar och kan lättare anpassa vad jag säger till dem.
Visst är det knäppt att den som har funktionsnedsättning måste anpassa sig efter de som inte har funktionsnedsättning!? De borde ju kunna det som vi autister sägs vara sämre på (kognitiv empati, theory of mind etc.), varför använder de då inte dessa förmågor, kan man undra.

Minns att hab hade en kurs förut, där ungdomar med autism fick lära sig hur neurotypiska fungerar, för att bättre förstå deras (NTs) beteende. Eller nåt.
 
Visst är det knäppt att den som har funktionsnedsättning måste anpassa sig efter de som inte har funktionsnedsättning!? De borde ju kunna det som vi autister sägs vara sämre på (kognitiv empati, theory of mind etc.), varför använder de då inte dessa förmågor, kan man undra.

Minns att hab hade en kurs förut, där ungdomar med autism fick lära sig hur neurotypiska fungerar, för att bättre förstå deras (NTs) beteende. Eller nåt.

För att det är svårt att förstå. Jag har ingen diagnos men min tonåring har autism grad 1 och adhd. Jag har otroligt svårt att förstå hur hon fungerar. Rent logiskt vet jag ju. Jag är ju påläst och känner henne. Men förstå, nja, det skulle jag inte säga. Saker som jag bara gör och inte tänker på blir stora och jobbiga för henne. Jag vet det, jag respekterar det och hjälper henne med min bästa förmåga. Men, nä, jag förstår inte helt och hållet. Mycket är det bara för mig acceptera eftersom hon säger att det är på ett visst sätt. Nu är hon tack och lov väldigt verbal och duktig på att uttrycka sig och förklara så det gör ju det hela lättare!

Det är som en kollega jag har som sitter i rullstol. Han får ju berätta för oss om sitt funktionshinder om det är nåt vi behöver veta. Bara för att våra ben fungerar så betyder inte det att vi förstår hur han har det och vad han behöver i sin vardag. Eftersom våra ben fungerar så har vi svårt att helt förstå hur det är att ha ben som inte funkar.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 826
Senast: kolblakkur
·
Skola & Jobb En kollega till mig började jobba i våras och det funkar inte bra. Personen har helt enkelt för många skador på bussarna och nu är det...
Svar
10
· Visningar
635
Senast: Tuvstarr
·
Kropp & Själ När jag var ung tonåring, sisådär år 2000, fick man hem produktprover med infoblad i brevlådan. Ibland delades de ut i skolan också har...
Svar
13
· Visningar
1 037
Senast: Fille
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 712
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp