Jag hörde någon gång ett resonemang om att en del personer föredrar att mötas i olikheterna, andra föredrar att mötas i likheterna. Jag är avgjort av den senare sorten. Då blir det där om att komplettera varandra rätt ointressant.
Jag behöver inte kompletteras, heller. Jag är hel. En partner som jag kan leva med är också hel.
Spännande tankar, jag känner mig också hel som person, men upplever att min partner kompletterar mig i vårt liv tillsammans.
Min personlighet är mer åt det drömmande/planerande hållet. Min man är mer på jorden/pragmatisk, men har inte alltid så mycket fantasi (han skulle lätt kunna äta köttfärssås och spagetti varje dag resten av sitt liv, bara tanken att inte få variation gör att jag vill ta livet av mig)
Tillsammans kan vi skapa allt från rolig semester till husbygge. Två av mig hade gett mycket operabesök och 1000 oavslutade projekt. Två av honom hade gett pengar på banken och en mycket stabil vardag. Inget av det är väl fel i sig, men jag tror att vi båda upplever att vi får ett rikare liv just för att vi är olika.