Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

[Sar]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Rädslan växer kanske mer just nu eftersom tanken på ett barn känns närmare? Jag tror definitivt att det hjälper att prata eftersom man förhoppningsvis kan få något sorts " verktyg" att bemöta sin rädsla. Sedan kommer det kanske ändå att ställas på sin spets den dag man ev. känner att längtan efter ett barn är större än rädslan för en förstörd kropp. Jag håller tummarna för att du får adekvat hjälp att hantera din rädsla och oro!

 

[Surrealistiskt]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag känner mig mer uppgiven är någonsin

Min längtan efter barn växer sig starkare och starkare, och i takt med det ökar rädslan. Jag har flera vänner som har fått barn det senaste halvåret och trots att jag korsförhör dem om deras lyckade förlossningar och graviditeter så blir jag inte lugnad. Jag katastroftänker och blir istället avundsjuk "Jaha, kul för dom, men det kan ju inte gå bra för alla så jag kommer säkert drabbas av de värsta möjliga komplikationerna".

Jag tog upp detta med min barnmorska förra veckan. Inget gehör. Hon sa att många oroar sig och att rädslan nog skulle avta med tiden, kanske särskilt när jag väl blivit med barn. Om inte, så fanns det hjälp att få då. Då. Jag är så himla ledsen Jag kommer aldrig våga skaffa barn. Jag tänker mig att jag kommer spricka, få framfall, bli urin- och avföringinkontinent och för evigt i resten av mitt liv ångra mitt barn. För att jag blivit skadad för livet.

Tänk att bara få ha ett litet knytte, utan att behöva bekymra sig. Utan att behöva vara rädd. Utan att förmodligen behöva lida i resten av sitt liv...

Så himla ledsen.

 

[Yrja]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Det är lätt att överanalysera och ju mer man läser om obehaget och dåliga erfarenheter, desto värre verkar allt detta med gravditet och förlossning. Ingen ska säga att det inte finns risker, och dom flesta upplever nog att kroppen har förändrats på något sett efter en graviditet eller förlossning. Men dom allra flesta som jag känner har inte fått några problem, men, skador. En och annan bristning i huden - ja. Ett par extra kilon som inte tycks försvinna - ja. Huden på magen upplevs kanske lite slappare - kanske. Ärr efter eventuellt kejsarsnitt - ja. Men jag känner fakiskt ingen som har några allvarligare men efter sina graviditeter än så.

Och något jag måste säga är att jag efter varje graviditet känt mig mer nöjd med mig själv och min kropp än nånsin förr - och då har jag haft en snygg kropp innan enligt min egen mening. Inte för att jag är snyggare nu än då, jag har några kilon kvar tex, men av någon anledning har jag mognat väldigt mycket och ser annorlunda på saker. Och vem är inte stolt över en kropp som gjort något så fantastiskt som att bära och föda ett barn?

En graviditet kan vara så fantastisk. Jag har haft två underbara graviditeter. Närvaron av sin bebis, rörelserna i magen, sammandragningarna. Jg har njutit av varenda sekund och skulle gärna göra det åt dig, men du vet inte vad du går miste om. Man är aldrig ensam, man kan följa sina egna behov till 100%. Ingenting är viktigare än ens egen hälsa och mående och det är en speciell tid. Sen kan det förstås vara jättejobbigt för en del också, men det måste fakiskt inte vara så. De flesta har en fullt acceptabel graviditet och mår egentligen ganska bra.

Förlossningen är otäck för man vet ju inte hur ont det kommer att göra och hur mycket smärta klarar man egentligen av? Tanken på att spricka i underlivet är ju rent av fruktansvärd.

Min första förlossning var långdragen och det jag tyckte var mest obehagligt var just känslan av att det gjorde mer och mer ont och jag visste inte när det skulle sluta eskalera eller hur ont det skulle göra i slutet. Sen tyckte jag att det var ganska obehagligt att få riktigt starka krystvärkar precis när barnet pressas ut, det kändes som om en demon tog över och själv tappade jag helt kontrollen över min egen kropp och dess impulser. Detta varade i ungefär två sekunder, sen var det över. Och det gjorde inte ont, det var bara skrämmande. Efteråt kunde jag konstatera att smärtan inte blev olidlig och när barnet var ute kände jag ingen smärta över huvudtaget - trots att jag spruckit och syddes i underlivet. Jag kände inte att jag fick bristningar och hade inte ont av dom heller. Stygnen kändes inte alls, men bedövningssprayen sved i 10 sek. Magen var som en deg, men huden droh ju ihop sig med tiden och jag kan ha bikini igen på stranden utan att skämmas.

Vid andra förlossningen visste jag hur ont det skulle göra som mest och jag kunde vara totalt lugn. Faktiskt såg jag fram emot förlossningen ännu mer än första gången. Det är ovissheten som är skrämmande, men den fanns ju inte där längre. Jag sprack ingenting och hade kunnat ha sex direkt i förlossningssalen efteråt om det varit så, jag kände mig precis som vanligt därnere och hade inte ont, fick ingen bristning den gången.

Man får nästan bara höra dom tråkiga historierna och det låter oftast värre än det är när man pratar om det. Att klämma ut ett barn ur underlivet, spricka och sys, timmar av smärta och värkar, gråt och skrik. Det låter inte roligt men jag tyckte att det var fantastiskt och vill gärna göra det igen, trots att jag inte ar någon önskan om fler barn.

 

[DarkInNight]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Kom på att mitt inlägg kan bli fel även om jag inte menade fel

 

[lil-sis]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Du behöver nog prata med ett proffs, typ kurator eller liknande.

 

[jerseyko]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Finns de någon som inte är rädd eller orolig?

Att vara gravid och föda barn är lixom inget man kan träna på innan, och man vet aldrig vad man råkar ut för. Det går inte ens för en omföderska att veta!

Sen berättade hon den indiska gynekologen på tv4 som opererat många kvinnor att framfall och urininkontinens till stor del är ärftligt och inte bara beror på att man fött barn vaginalt. Hon sa även att med internet och forum så hjälper det många att söka hjälp för man får stöd och kan vara anonym. Så om det är så att problemen ökar eller fler söker hjälp är nog svårt att svara på.
Om jag inte är helt ute och cyklar har det funnits en del sånna pepp-trådar på buke.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Du kan gå på Aurorasamtal. Jag har inte gjort det själv men jag har läst om de som gjort det och det verkar vara bra.

Jag har gått på det, men jag tror inte det skulle passa TS. Man fick max tre samtal, i slutet av graviditeten, och enda syftet är att planera förlossningen, eventuella rädslor måste man ha bearbetat innan någon annanstans. På samtalen förutsätts man kunna resonera avspänt om olika mardrömsscenarion, man får inte bli upprörd, och de har inga resurser eller kompetens att behandla rädsla.

Så jag skulle inte rekommendera aurorasamtal till nån som är rädd, de är nog bättre för den som är helt orädd och bara vill planera förlossningen, eftersom man går igenom i detalj allt som kan gå snett om man har maximal otur.

 

[Zephira]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag har ett problem. Det börjar närma sig ålder och period i livet när det är dags för barn. Och jag vill gärna ha barn, har alltid velat. Jag har längtat och sett fram emot den perioden av livet.

Men allt eftersom åren gått så har jag blivit mer och mer... Rädd. Inte för småbarnslivet eller förändringen på så sätt - utan för vad eventuell graviditet skulle göra med min kropp. Jag har alltid varit väldigt intresserad av graviditeten sedan tonåren och läst mycket, följt med min moster (barnmorska) på förlossningar som studiebesök o.s.v. Kanske har all information jag samlat på mig under åren gjort mig rädd? Jag vet inte. Det enda jag vet är att rädslan överskuggar allt annat, och jag märker att faktiskt börjat bli så rädd att det gör att jag nästan inte längre vill ha barn om jag måste bära det.

Jag är livrädd för framfall, sprickor, urininkontinens - ja, rent allmänt ett sargat underliv. Jag är rädd för överskottshud som skaver och hänger, att känns mig så obekväm och "äcklig" i min egen kropp. Jag är livrädd för smärtan som en förlossning medför. Jag märker att det låter så omoget när jag beskriver det såhär, men det är ju vad jag känner. Vad som jag är rädd för. Och ibland är inte rädslor helt rationella. Jag har gråten i halsen när jag tänker på dessa saker, och att jag behöver välja mellan detta eller ett barn.

Jag vill ha barn, men jag är så rädd. Kan man få hjälp från sjukvården för att bearbeta dessa känslor innan man blir gravid? Någon som känt något liknande och fått hjälp?

Äsch, det sämsta man kan göra är att lyssna på diverse skräckhistorier. Tänk om man skulle lyssna på alla skräckhistorier med hästar inblandat, då hade man ju aldrig vågat visa sig i stallet...

Min första graviditet var en underbar tid, det enda som var lite jobbigt var illamåendet de första veckorna, men när det gick över så var det supermysigt alltihopa.

Jag förhörde mig noga med barnmorskan under hela graviditeten om allt som hade med förlossning att göra. Jag var iofs aldrig orolig eller rädd. Men jag gillar att vara "påläst" inför en utmaning.
Motion var en viktig sak som gjorde gott. Alltså långa promenader, lätt fysisk ansträngning (jag skruvade ihop ett helt I*EA kök veckan innan förlossningen, hade jag inte tränat innan hade jag nog aldrig orkat det, bara som ett exempel), bra mat med mycket järninnehåll (kyckling, broccoli, persilja etc etc) så att du inte går upp mer än du behöver.
Håller man sig i trim, äter rätt (ja det vanliga) så har du de allra bästa förutsättningarna för att det ska gå bra.
Förhör dig om vilka sjukhus som accepterar alla kombinationer av smärtlindring, t.ex. lustgas OCH epidural (vilket fungerade suveränt, jag hade inte ont alls och det gick väldigt bra att fokusera på själva värkarbetet och att man tar i när man ska och inte tar i när man inte ska) samt sjukhus som har bra rykte. Åk dit när det är dags, även om du bor på andra sidan Sverige.

Om du förbereder dig noga, så har du som sagt de bästa förutsättningarna.
Då behöver man inte oroa sig.

Det viktigaste är att INTE lyssna på andra som berättar om sina skräckförlossningar eller läser tidningsartiklar om alla de som upplevt alla helvetets kval under sina förlossningar. Det finns inget som säger att det kommer vara så för dig och det enda du kan göra är att skapa de bästa förutsättningarna för att undvika komplikationer.

Jag och min syster är väldigt lika kroppsligt. Hon blev snudd på överviktig under sin graviditet, åt kopiösa mängder med godis och skitmat, rörde sig knappt alls, lyssnade på alla skräckhistorier till höger och vänster, åkte till ett sjukhus som har riktigt dåligt rykte (nej, man ska inte behöva välja sjukhus och man borde få samma vård överallt men så är det inte i dagens samhälle och för ens egna skull och barnets så bör man forska i vilket sjukhus man bör föda på) och så gick det som det gick...
Medan jag upplevde en skolboksförlossning, 7 timmar tog det, gjorde knappt ont, sonen kom exakt på bf-dagen, han låg precis på normalviktskurvan, var en livlig liten bebis, frisk och stark. Lite trött var jag, men det var allt och när barnmorskan sa "men du är ju gjord för att föda barn", he he då visste man att alla ens förberedelser varit mödan värt.
Direkt efter förlossningen gick jag fram och tillbaka i BB-korridoren med min lilla vagn där världens finaste knyte låg. BB-tiden var ju förresten sju resor värre, personalbrist, allt tjat om amning, de blandade ihop vilka mammor de varit inne hos, ha ha ja vilket kaos. Men det var ju utanför vår lilla babybubbla så jag brydde mig inte så mycket om det. Är det något man bör oroa sig för så är det väl amningen för den var riktigt trixig tyckte jag och man känner sig så usel när det inte fungerar direkt. Förlossningen var en baggis jämfört med amningen.

Visserligen försökte det även sparas in pengar på min bekostnad under förlossningen genom att en barnmorska ville att jag skulle prova akupunktur istället för smärtlindring i form av kemiska substanser, det slutade med att jag slängde ut både barnmorskan och nålarna med henne i korridoren och bad henne att inte visa sig hos mig igen... He he...
Lite skinn på näsan gör en nog gott, annars kör de bara med en.

Nu två år senare så tränar jag 3-4 gånger i veckan, ganska intensivt, har inga problem med varken framafall, bakfall, urininkontinens (eller jo lite kanske men vem f-n bryr sig om det kommer några droppar när man tar i för kung och fosterland när man ska lyfta en skivstång på 100 kg, det finns de som gjort värre saker i de ögonblicken och det finns ju trosskydd om man behöver liksom) eller några "förlossningsskador" att tala om.
Någon sladdrig hud eller kroppsliga skavanker har jag inte sett till heller. Det beror helt på hur man tar hand om sig själv under och efter graviditeten.

Ta allt naturligt och ta hand om dig själv och bebisen under graviditeten, när du ligger där med champagneglaset i handen och knytet på armen kommer du vara överlycklig och plötsligt förstå meningen med livet.
Var inte orolig, det finns inget att vara orolig för!
Och du, en gravid kvinna med kroppskontroll är nog bland det snyggaste som finns så du behöver inte oroa dig. Och hjälp får man när man handlar kraftfoder till hästen i affären, har aldrig fått så mycket bärhjälp av trevliga butiksbiträden som under graviditeten.

Släng p-medlen nu och sätt igång! Låt "the time of your life" börja!

 

[Bexzor]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Finns de någon som inte är rädd eller orolig?

Jag var bara förväntansfull vid båda graviditerna, varken rädd eller orolig. Mina barn är iofs födda med planerat kejsarsnitt. Ett av dem bestämdes dan innan och det andra månaden innan. Jag får inte längre föda vaginalt pga att sista barnet var så stort utan medicinska avvikelser.

 

[ameo]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag har gått på det, men jag tror inte det skulle passa TS. Man fick max tre samtal, i slutet av graviditeten, och enda syftet är att planera förlossningen, eventuella rädslor måste man ha bearbetat innan någon annanstans. På samtalen förutsätts man kunna resonera avspänt om olika mardrömsscenarion, man får inte bli upprörd, och de har inga resurser eller kompetens att behandla rädsla.

Så jag skulle inte rekommendera aurorasamtal till nån som är rädd, de är nog bättre för den som är helt orädd och bara vill planera förlossningen, eftersom man går igenom i detalj allt som kan gå snett om man har maximal otur.

Att det var så för dig behöver inte betyda att det fungerar likadant överallt.
Jag gick på samtal när jag väntade min första. Av olika orsaker kom det igång senare än planerat, men jag hann med långt mer än 3 samtal innan jag fick löfte om snitt. Och vid nästa graviditet började jag gå på samtal redan efter inskrivningen - tyvärr fick jag sen avbryta några veckor senare, då min läkare hade råkat lusläsa min journal och upplyste mig om att jag kunde glömma vaginalförlossning av medicinska orsaker...

 

[Mabuse]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Det är kanske olika i olika landsting? Här i Stockholm funkar det i alla fall så nu, möjligen för att förlossningsvården för tillfället är överbelastad pga babyboom.