Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

[Surrealistiskt]

Jag har ett problem. Det börjar närma sig ålder och period i livet när det är dags för barn. Och jag vill gärna ha barn, har alltid velat. Jag har längtat och sett fram emot den perioden av livet.

Men allt eftersom åren gått så har jag blivit mer och mer... Rädd. Inte för småbarnslivet eller förändringen på så sätt - utan för vad eventuell graviditet skulle göra med min kropp. Jag har alltid varit väldigt intresserad av graviditeten sedan tonåren och läst mycket, följt med min moster (barnmorska) på förlossningar som studiebesök o.s.v. Kanske har all information jag samlat på mig under åren gjort mig rädd? Jag vet inte. Det enda jag vet är att rädslan överskuggar allt annat, och jag märker att faktiskt börjat bli så rädd att det gör att jag nästan inte längre vill ha barn om jag måste bära det.

Jag är livrädd för framfall, sprickor, urininkontinens - ja, rent allmänt ett sargat underliv. Jag är rädd för överskottshud som skaver och hänger, att känns mig så obekväm och "äcklig" i min egen kropp. Jag är livrädd för smärtan som en förlossning medför. Jag märker att det låter så omoget när jag beskriver det såhär, men det är ju vad jag känner. Vad som jag är rädd för. Och ibland är inte rädslor helt rationella. Jag har gråten i halsen när jag tänker på dessa saker, och att jag behöver välja mellan detta eller ett barn.

Jag vill ha barn, men jag är så rädd. Kan man få hjälp från sjukvården för att bearbeta dessa känslor innan man blir gravid? Någon som känt något liknande och fått hjälp?

 

[Emsan]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

[QUOTE

Jag är livrädd för framfall, sprickor, urininkontinens - ja, rent allmänt ett sargat underliv. Jag är rädd för överskottshud som skaver och hänger, att känns mig så obekväm och "äcklig" i min egen kropp. Jag är livrädd för smärtan som en förlossning medför. Jag märker att det låter så omoget när jag beskriver det såhär, men det är ju vad jag känner. Vad som jag är rädd för. Och ibland är inte rädslor helt rationella. Jag har gråten i halsen när jag tänker på dessa saker, och att jag behöver välja mellan detta eller ett barn.

Jag vill ha barn, men jag är så rädd. Kan man få hjälp från sjukvården för att bearbeta dessa känslor innan man blir gravid? Någon som känt något liknande och fått hjälp?[/QUOTE]

Du är inte ensam, det kunde varit jag som skrev det här. Jag vill också ha barn, har en underbar sambo sen tio år tillbaka som jätte gärna vill ha barn. Men allt med graviditet gör mig livrädd, förlossning, kroppenförändras m.m Jag har fått rådet att gå och prata om det, jag har dock inte tagit tag i det då barn inte finns i planeringen för det närmaste året. För två månader sen var mensen sen och jag var helt säker att jag var gravid. Under dessa fyra dagar hade jag ångestattacker, kunde inte sova och var fruktansvärt nervös. Den dagen jag blir gravid hoppas jag att jag har fått hjälp för de jag kände för två månader sen vill jag inte känna igen. Den dagen jag blir gravid vill jag känna lycka och glädje.

 

[Sar]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Du kan gå på Aurorasamtal. Jag har inte gjort det själv men jag har läst om de som gjort det och det verkar vara bra.
När rädslan för förlossning och graviditetens påverkan på kroppen överskuggar ens längtan efter barn tror jag att samtal kan göra en väldigt gott. Kanske man inte helt kommer över sin rädsla men man kan kanske komma till någon slags acceptans?! Annars finns ju också möjligheten att bli förälder genom adoption.

Smärta upplevs ju också olika av olika personer, det kan göra ondare när man är spänd etc. Själv försökte jag använda en sorts teknik där jag liksom gick in och omfamnade smärtan (låter ju otroligt bladigt men det är det bästa sättet jag kan förklara det på) och upprepade ett mantra för mig själv "det gör inte ondare än att slå sig riktigt ordentligt på knät, det gör inte ondare.. etc.).
Först nu med 3:an (min andra förlossning) kände jag att jag börjar kunna det här. Nu blir det inte ett 4:e barn (högst troligast) men förlossningen skulle nog vara det minsta orosmomentet.
Hoppas du får bra samtal om du nu bestämmer dig för det!

 

[Klockmalvan]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Det är inte konstigt att du är rädd.
Det kan faktiskt hända obehagliga saker som man får "dras" med resten av livet...
Sen tycker man iallafall att det var värt det och det kanske är
därför man inte "pratar" om det.
Vem kan vara förbittrad över sin pajjade kropp när man fått det ljuvligaste som finns som "pris"? själv tycker jag också att det är svårt att "prata om det"
för jag vill inte att min son ska leva med skulden över att jag blev pajjad för livet när jag väntade honom. (Mitt bäcken är inte vad det var efter extrem foglossning, vilket jag tror att iag får leva med ...)

Men det finns ju stöd att få!!

 

[Sol]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Du är inte ensam om sådana funderingar och tyvärr går det ju inte att trösta dig med att du inte ska oroa dig för det kan ju gå illa. Vad som kanske kan hjälpa upp är att få prata med någon och få veta vad det finns för hjälp att få om man tex. går sönder i underlivet.

Vad jag vet brukar Aurora-samtal och liknande vara tillägnade kvinnor som redan är gravida, men det finns ju de som behöver prata innan de ens vågar bli gravida så kontakta din barnmorskemottagning och fråga om det finns möjlighet att få hjälp med detta.

 

[sillysinta]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Som foralder till tva biologiska barn och ett adopterat sa vill jag bara paminna om den mojligheten. Tycker att adoption allt for ofta gloms bort i sadana har situationer.

 

[Lupino]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Smärta upplevs ju också olika av olika personer, det kan göra ondare när man är spänd etc.

Jag tror absolut på att bearbeta rädslorna innan en ev förlossning just eftersom en rädd person nog kan uppleva det som väldigt jobbigt. Själv var jag avslappnad (så gott det gick) och fokuserad och klarade av det ganska bra (åtminstone tillräckligt för att köra utan smärtlindring). En förlossning är ju en extremt kort tid av ens liv också, personligen tyckte jag graviditeten var mycket "värre".

Kroppsligt har jag inga direkta kvarstående men av två graviditeter/förlossningar. De jag fick var cherry spots, och lite ådernät eller vad det kallas på ett litet ställe på låret. Man ska ju vara medveten att kroppen åldras i vilket fall som helst, så frågan är hur mycket en normal graviditet/förlossning gör så mycket från eller till? Självklart får vissa större problem, men jag tror ändå de flesta tycker det var värt det för att få ett barn.

Om man alltid tänker på värsta tänkbara scenario så blir livet svårt att leva!

 

[Riley]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag är inte alls insatt i något som har med barn eller graviditeter att göra, men fler av mina vänner och bekanta som av rädsla/ovilja inte velat föda vaginalt, fick i alla fall planerade snitt. Har förstått att det krävdes en hel del diskussioner och i värsta fall tårar och bråk med sjukhuset (eller var man nu vänder sig) för att få det beviljat, men ändock.

 

[cirkus]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Men snitt gör rätt så liten skillnad på foglossningar, framfall och urininkontinens.

 

[Riley]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Och förmodligen överskottshud.
Jag tänkte snarare på förlossningsrädslan.

 

[No1]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Men snitt gör rätt så liten skillnad på foglossningar, framfall och urininkontinens.

Säker på det?


http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuel...enskador-efter-vaginal-forlossning.cid1146565


http://www.svt.se/nyheter/sverige/n...e-VideoInrikes+(svt.se+-+video+Inrikesnyheter

 

[Sol]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag är inte alls insatt i något som har med barn eller graviditeter att göra, men fler av mina vänner och bekanta som av rädsla/ovilja inte velat föda vaginalt, fick i alla fall planerade snitt. Har förstått att det krävdes en hel del diskussioner och i värsta fall tårar och bråk med sjukhuset (eller var man nu vänder sig) för att få det beviljat, men ändock.

Är man rädd för förlossningen brukar man få kejsarsnitt beviljad, men TS verkar ju orolig för hela graviditeten och de förändringar den kan medföra och då blir det om möjligt än mer komplicerat. Risken för åderbråck, bristningar, foglossningar (som oftast, men inte alltid går över) osv. är ju sådant man på något sätt måste lära sig att hantera om man ska genomgå en graviditet.

 

[Riley]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Absolut. Men snitt kan ju fortsatt vara en del av lösningen om de övriga skräckerna går att komma över på annat sätt.

 

[Surrealistiskt]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Snitt är en idé jag har funderat över (förutom adoption - som tyvärr känns svårt att genomföra då jag snart kommer börja studera ett femårigt program, och sedan börjar jag nästan för gammal för påbörja processen med att adoptera). Snitt minskar risken, och således oron, för en del av konsekvenserna som jag upplever som mest otäcka (sprickor, inkontinens, framfall). Mycket för att överskottshud och annat kan åtgärdad i efterhand och förlossningssmärtan kanske kan bedövas till viss del med massor av smärtstillande? Men ett snitt skrämmer mig också, det kan ju medföra andra (egentligen värre, men känslomässigt känner jag inte så) konsekvenser och hälsoproblem. För att inte tala om alla studier som visar att kejsarsnitt ökar risk för allergier hos barnet o.s.v o.s.v. Dessutom kan jag inte förlika mig med tanken att jag skulle "välja" ett snitt före en vaginal förlossning på grund av ytliga, irrationella känslor och tankar. Men samtidigt får sådan ångest av att läsa texterna som länkats till i tråden och tänker att nä, jag struntar nog i det här med barn (och då får jag ångest igen).

Jag har inte ens berättat för sambon hur jag känner kring detta. Vi talar ofta om barn men jag har aldrig förmått mig att nämna hur jag sakta men säkert börjat bli rädd för det.

Bra tanke att vända sig till kvinnokliniken. Jag ska ta upp detta vid nästa preventivmedel-möte, och fråga om det finns hjälp att få innan ev graviditet. Som ni redan nämnt i tråden tror jag Aurora-samtal endast finns att tillgå för de som redan är gravida...

 

[ylvamarita]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Har själv tre barn, alla vuxna nu.I bland är det bra med information, och ibland kan man få för mycket...... Det är bra att du är medveten om att det finns risker för komplikationer både för dig och för barnet, men....... är du verkligen villig att avstå bara för det? Tänk om du är en av dem som råkar ut för 9 helt komplikationsfria månader som utmynnar i ett helt underbart litet knyte? Det knytet kan i sin tur råka ut för massor under sitt liv. Vill vi verkligen avstå från att leva, för alla kan vi råka ut för något oförutsett. Du är i alla fall förberedd i viss mån eftersom du är medveten om alla risker. Tar du risken är chansen stor att du glömmer alla farhågor när du väl håller ditt barn.Man bör inte sluta leva för att det kan vara farligt. Lycka till

 

[Sar]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag har både fött med akutsnitt och vaginalförlossning och jag tar en vaginal förlossning vilken dag som helst. Blev också stor skillnad med amningen där jag verkligen fick kämpa med amning efter snittförlossningen (och som grädde på moset lära mig dubbelamma!) då det liksom inte kom igång på samma sätt som efter den vaginala förlossningen.
Inte för att mina erfarenheter på något sätt behöver vara allmängiltiga men bara som en motvikt till att kejsarsnitt anses vara så mkt mindre riskfyllt och därmed mer attraktivt.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Samma här, har varit med om både akutsnitt och vaginal förlossning, och väljer den senare alla dagar i veckan! Dessutom, efter den vaginala förlossningen så har jag i likhet med de flesta blivit helt återställd, märks inget nu, men efter ett snitt har man ju alltid åtminstone ett rejält ärr, även om man skulle slippa andra komplikationer.

 

[Surrealistiskt]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Och till Sar:

Det var det jag försökte få fram - kanske misslyckades jag. Konsekvenserna efter ett snitt minskar möjligtvis risken för vissa komplikationer men långt ifrån alla, och ökar ju risken för helt andra komplikationer (som många gånger är värre i sin typ också). Därför känns det inte som ett (egentligen) särskilt bra alternativ att försöka propsa för ett snitt. Dessutom skulle jag fortfarande vara rädd, även om det kanske inte skulle vara i lika stor utsträckning.

Tyvärr är rädslor sällan rationella och som många av er kanske känner till hjälper det inte särskilt ofta att tänka logiskt. Människor med rädsla för spindlar eller kräk känner ju denna rädsla trots att de vet att vi inte har någon farlig spindelart i Sverige eller trots att de är fullt medvetna om att man inte dör eller skadad av att spy. Tyvärr känns det svårt att försöka exponera bort "graviditetsrädsla" som man gör med andra rädslor. Hur mycket hjälper det att enbart prata om det? Är det någon med erfarenheter från Aurora-samtal som hjälpt?

Jag har många i min omgivning (däribland min egna mor) som lider rejält av sin förlossningsskador flera år efteråt, kanske är jag också färgad därifrån. Så märkligt att rädslan successivt växt fram dock, jag kände aldrig såhär förut...

 

[Amha]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Nu kan jag ju bara tala från min erfarenhet. Ja, man kan få skador av graviditet och förlossning. Problemet Klockmalvan har är inte särskilt vanliga, tack och lov. Eller, bäckensmärtor är vanliga men det ger sig ofta. Bristningar och inkontinens är ofta uppe för diskussion, båda delarna finns det lösningar på om man söker vård.

Angående hud och bristningar: jag fick barn för 4 månader sedan, akutsnitt. Jag har bristningar men de har bleknat massor på den tiden. Jag har även lite lös hud men det har gått tillbaka jättebra och jag känner inte att jag behöver skämmas för det längre utan kan se mig i spegeln och vara ganska stolt.

Det viktigaste: jag har fått en jättefin dotter!

 

[sona]

Sv: Att vara rädd för graviditet, förlossning och kroppens förändring

Jag har fått göra två akutsnitt och kommer aldrig få uppleva en riktig förlossning. Var väldigt förlossningsrädd inför andra barnet då det första blev väldigt utdraget och ändå inte gick utan blev snittad. Under andra graviditeten så fick jag träffa en klarabarnmorska som förklarade för mig vad som gått fel under första och vad som egentligen händer med kroppen vid förlossning vs kejsarsnitt. Och efter det bestämde jag mig för en vaginal förlossning, trots rädslan. Efter stödsamtal med klarabarnmorskan kom jag ändå in på förlossningen med viss beslutsamhet, jag var inte så rädd som jag trodde att jag skulle vara och jag såg fram emot att få föda naturligt, slippa ett sår på magen och chansen att få komma igång lite lättare efter graviditeten. Nu gick det ju inte ändå, men det var nära.
Trots att jag själv inte gjort nån vaginal förlossning så hade jag inte rått nån till att kräva/be om kejsarsnitt pga förlossningsrädsla. Bättre att få stöd innan och under förlossningen och lägga fram hur du vill att den ska bli med smärtlindrig och dylikt (ryggmärgsbedövningen är suverän...) och få chansen till att få en bra vaginal förlossning, jämfört med att bli lagd på ett operationsbord...
Och framförallt våga säga att man är rädd, det gjorde inte jag innan första förlossningen. Barnmorskorna var väldigt mkt mer hos mig denna gång innan förlossningen verkligen kom igång än vad dom var första gången.