Att vara normbrytande i en hästmiljö (måste skriva av mig)

[alextheasparagus]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

 

[vallhund]

Välkommen till Bukefalos, här är du inte ensam, här finns alla sorters människor o vi är ganska frispråkiga, speciellt inne på "Vuxna"

 

[tara]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

I stall brukar hästar vara viktigast.

Hästarna brukar vara vännerna i stallet! Därmed inte sagt att det kan finnas tvåbenta vänner men de flesta i stall brukar ha mest fyrbenta vänner, häst, hund, katt eller marsvin. Det är liksom därför en är i stallet annars är det en alldeles för dyr , tung, tråkig hobby, verksamhet. Mocka skit, vem FN vill egentligen mocka skit.

Fokusera på din tillvaro, relation med hästarna. Det är väl hästarna som kan få en att må bra.

 

[tara]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Vad jag menar är släpp andras föreställningar och lev livet med hästarna, vilket du kanske vill? Släpp de andra tvåbeningar , vad trenden har blivit nuförtiden din trend och andras trend, och fokusera på det som är roligt , hästarna. Fokus - hästarna, släpp allt annat. Byt hästras, travet kanske, russ-trav eller shettistrav?

 

[tara]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Förlåt om jag gjorde dig illa.

Du kanske behöver prata med någon om vad du skriver men hästfolk är väl generellt inte de trevligaste eller mest inkännande alltid. Det är väl ganska ökänt. Mer känt för lite bulldozerattityd. Det är väl inte de mest mysiga miljöer men några hästmänniskor har jag delat god vänskap med vilken är djupare.

Vilket jag kanske bevisade med mina inlägg, bulldozerattityden alltså:-)

 

[cambodia]

Jag är gay och har aldrig känt mig utanför i stallet pga det. Gillar inte att tävla, är ganska tillbakadragen och blyg har bl.a. alltid trivts bättre på marken än på hästryggen och oftast som vuxen varit skötare på stallets minsta ponny, pysslat och flätat manen typ
Känns som du "bara" träffat fel sorts människor men såklart ledsamt att du känner dig utanför.
Min läggning har det dock inte varit fokus på utan det är hästarna och umgänget kring dem som har varit nummer ett, även om man såklart pratar relationer och annat med vissa utvalda.

Sök vidare och försök hitta stallet där du känner dig hemma, rötägg finns överallt men tro mig - guldkornen finns någonstans de också

 

[Inte_Ung]

Annars så tycker jag nog att just HBTQ får gott om plats i hästsammanhang.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Man får leta rätt på någon trevlig grupp människor och liksom hänga med dem och hänga med till deras stall.
Där jag rör mig bland hästar så är det gott om både H, B, T och Q.
Jag är tämligen queer för egen del.

 

[alextheasparagus]

Hmm det verkar som vi har ganska olika erfarenheter. Jag kanske bara har haft jävligt otur. Och jag lägger allt fokus på hästen när jag är där, annars hade jag ju inte gått dit, men det är inte så kul att veta att man inte är helt och hållet välkommen och varje gång hoppas på att ingen annan kommer vara i stallet samtidigt som en själv. Och nu känner jag att jag kanske inte borde ha skrivit ett långt inlägg strax före tre på natten.

 

[Inte_Ung]

Och nu känner jag att jag kanske inte borde ha skrivit ett långt inlägg strax före tre på natten.

Jo det var en jättebra idé.
Jag tycker att du skall hitta ett annat stall där du trivs bättre med människorna.

 

[corzette]

Jag vill nog påstå att stallet är ett ställe där man kan va just den man är...

Gay, queer eller trans... Just iom att det är så "vedertaget" med gays i stallet (både tjejer å killar men killar är väl de man tänker på mest) ... Att då va trans tycker jag stallet måste va det bästa stället att börja kunna va sej själv..

kanske är det just för att du är introvert och "för dej själv" som du inte kommer in i grupperna...
Andra kanske upplever dej "som för fin" .. Att va just "för fin" är ju ett skällsord i stallet och gör att många hamnar "utanför" tror jag.. Och då menar jag inte snygg eller så utan att man drar sej undan från personerna i stallet att de upplever det som att deras sällskap "inte duger"..

Ang samtalsämnena så visst vissa samtalsämnen är mer triggande än andra. Men har nog aldrig diskuterat politik i stall jag varit i... Här på Buke ja, men inte IRL..

Hoppas du hittar ett stall med lika öppna personer som jag mött på. Där HBTQpersoner mötts som vilken cis/hetroperson som helst...

 

[Vogue]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Det gäller ju att bjuda till själv också. Hästmänniskor överlag är ju ganska starka och trygga människor som lever ut sin passion och sitt liv i stallet/hästen.

Försök hålla dig neutral med dina åsikter och "bara var" en människa så ska du se att det går bra.
Det är ju väldigt svårt för andra att börja gilla någon som kör offerkoftan hela tiden och förutsätter att det ska bli skit.

Hade jag stormat in i sällskap och börjat gorma om att jag hatar Stefan lövfen och hatar fula ögonbryn så hade jag förmodligen inte haft många vänner! Dom åsikterna tar jag fram lite försiktigt om det konmer på tal och jag märker att det passar in så att säga.
Men märker jag att alla älskar S i det stallet väljer jag helt enkelt ett annat för att få vara med "likasinnade" så att även stallet blir min "trygga borg".

Har en nära vän med lätt autism och hon läser mycket böcker om sociala koder osv samt frågar mig om situationer, kan vara ett tips

 

[ptr]

Hästfolksmiljön är inte förlåtande generellt överallt - jo om man faller inom ramen för vad gruppen accepterar, men utanför det, nej inte för fem öre. Fins en anledning till att sådana projekt drivs inom tex Ridsportförbundet för att styra åt rätt håll. Men det blir bättre - och en sak som möjliggör det är att där finns de som bryter normen och orkar ta plats.

En orsak kan mycket väl vara det som många skriver om - en plats där grupper som inte får utrymme får ta sig plats och då gör det med besked. Även där börjar det bli bättre.

Sen finns det gott om sällskap där det är riktigt bra med, det svåra är att hitta dem mitt bland alla andra. Ofta är det lite mer lågmälda människor som samlas och gör inte så mycket väsen av sig.

Runt hästarna är det nog så att et är just hästar man diskuterar - det andra vill de flesta vara lediga från när de är med hästarna. Upprörd ska man inte bli i den miljön ihop med djuren.

 

[Lager]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Det där hänger nog mer ihop med vilket stall du är på. Jag har massa HBTQ-folk runt mig. Men det är ju egentligen inte nåt som vi pratar om - på samma sätt som jag inte pratar om folks eventuella heteropartners eller CIS-liv.

En fördel med stall är att många aspekter av en individ premieras - du ska vara lugn och tålmodig, bestämd och tydlig, kunna ta i och svettas, inte bli rädd, inte gnälla om det tar emot eller gör lite ont. Det kan vara en betydligt mer inkluderande miljö än ex skolan.

Men jag läser ditt inlägg som att du egentligen är mer ute efter vänner att prata om vardagslivet med - än själva hästeriet? För just hästarna är ju annars den gemensamma nämnaren, oavsett klassbakgrund, etnicitet, funktionalitet, sexuella preferenser eller könsidentitet. Det är genom hästpratet det brukar gå att överbrygga sådant som kanske hade skapat uppdelningar i andra sammanhang.

Har du kontakt med ex RFSL? De har massor av aktiviteter här. Men jag bor i storstad så situationen är annorlunda än om du bor i en liten by på landet såklart.

 

[Elo]

Hej!

Jag är också icke-neuronormativ och har... ingen sexualitet alls. Jag har aldrig märkt att någon av dessa påverkat mig i stallet just. Ja, förrutom vissa saker min hjärna gör då, men de sakerna görs ju oavsett vart jag är.

Jag vet inte hur stallet du varit i sett ut, men de enda stallen jag faktiskt tyckte var jobbiga var större stall med många 'ponnyekipage'. Dvs, en massa tonåringar. För tillfället står jag i ett mediumstort stall (18 boxar) där stallet har två olika längor, med separata sadelkammare. Ena delen är 'ponnystallet' (lägre till tak, så endast hästdjur under 150cm får bo där) och en häst del. Det betyder att stora stallet är relativt lugnt, eftersom det bara är vuxna där.

Över lag upplever jag stallmänniskor (bortsett från skötarmaffian på ridskolan) som toleranta och öppna (med undantag för vad som är bäst för deras häst, då kan de bli lite lätt rabiata). Vi diskuterar en massa olika saker, från vilka stigbyglar som är bäst till vad marxistisk teori innbär i kontexten litteraturfilosofi. Det är ett underbart gäng med människor, av olika åldrar och läggning och det är roligt att prata med dem.

Människorna i 'mitt' stall föjler normen ganska bra, dvs ca 10% är inte heterosexuella. Ingen gör någon speciell sak av detta, även om partnern följer med till stallet.

Just i stallet har jag inte mött någon transperson än. Eller... vad jag vet i alla fall. Enda gången jag hamnat i problem med en transperson var när denne presenterade sig med ett typiskt feminint namn och personen hade vanligtvis könsneutrala kläder (tröja-jeans). Efter ett par månader blev personen skitsur och anklagade mig för att vara elak och okänsligt. Personen hade allt märkt att jag refererade till den med ett feminint pronomen i stället för ett maskulint. Och det var så ignorant av mig! Detta efter att inte ha givit någon hint alls om att personen ville bli refererad till med ett manligt pronomen. Ibland kan det handla om en generell okunskap om transidentiteter, ibland kan det handla om att en eventuell transidentitet inte har blivit presenterad. Det är hemskt svårt att följa andras önskemål, om dessa inte framkommer.

Jag är väldigt introvert, i vanlinga fall. Speciellt i miljöer där jag känner mig obekväm. Tack vare duktiga kompisar och förstående medmänniskor har jag hittat ett sätt att 'vara normal' på. Jag kan vara normal (dvs, fungera i grupp) utan att tumma på vem jag är, jag har bara liksom fattat koden. Det är fantastiskt att kunna vara så fri, i min lilla introverta bubbla, ihop med andra. Sen är det genomgånde skämtet att 'Elo kan allt', (ASD FTW), men i stallmiljön ses detta som en tillgång!

I mitt stall är det många tävlingsekipage, men också några som inte är det. Tant (hästen jag är ansvarig för men inte äger) är omöjlig att transportera. Glada, positiva stallkamrater stöttar ändå, frågar hur det gått efter ridpass eller träningar, oavsett vad vårt mål är. Jargongen i just detta stall är väldigt peppande, man får ofta en kommenar som 'Men va fin Fröken såg ut i galopparbetet idag!" eller "Gick träningen bra?" (sen får man också komma ihåg att göra likadant tillbaka)

Mina tips till dig:
- Hitta ett annat stall. Tyvärr finns det idioter överallt, men det finns också smarta, snälla, trevliga människor.

- Din politiska åsikt är din egen, och den äger du. Men har den i stallet att göra? Just politik är en av de saker vi är lite restriktiva med att prata om i stallet, just för att där bor den inte.¨

- De flesta människor som står bakom en och pratar, pratar inte skit om en (just det här tog väl... typ... 30 år innan jag fattade). Lättare sagt än gjort, men inte osant. De bara råkar befinna sig i den positionen medans de diskuterar om Brunte passar i de nya gröna lindorna.

- Även om man trivs bäst i sin egen lilla introverta bubbla, kan det vara värt att hälsa när man kommer, och säga hejdå när man går. Då verkar man inte hälften så introvert som man faktiskt är. Även enkla frågor som 'hur gick ridningen idag?' eller 'Vad hade du tänkt göra med Brunte idag?' eller kommentarer som 'vilket fint nytt schabrak' (även om det är skitfult) gör mycket för att 'verka' vara en i gänget. Sen behöver man inte göra det hela tiden (man är ju liksom upptagen med att ta hand om sin häst...) men lite kommunikation räcker långt.

- Tänk på intrycket du gör när du först presenterar dig, gör du något annorlunda i stallmiljön (av rädsla att bli utsatt/mobbad) kanske det är detta folk plockar upp, i stället för det du säger.

 

[kossankaj]

Vad är du i för stall ?
Jag har varit i många olika stall och det har aldrig varit något tjafs om relationer läggning eller politik, vi pratar liksom häst och mer häst..
En kompis jag rider hos är lesbisk och har ett adopterat barn tex , aldrig ena funderat på att man skulle kunna tjafsa om detta.
Låter som du hamnat hos elaka människor bara av en ren slump.
Byt stall

 

[Lovisaleonora]

Och nu känner jag att jag kanske inte borde ha skrivit ett långt inlägg strax före tre på natten.

Den här meningen får mig att misstänka att du dömmer dig själv på tok för hårt.

 

[Efwa]

Jag är ju introvert men social och har på det sättet lyckats hamna "inom ramarna" socialt, för det mesta men långt ifrån alltid. Mobbad har man ju varit i olika grader även om det inte varit extremt illa.

På senare tid har jag liksom, med åldern och kunskap, lärt mig att jag kan ha en annan grad av introvert personlighet än andra. En medryttare till min häst är social men behöver helt klart mer egentid än vad jag behöver. Vi är alltid ärliga med varandra och det har hjälp både henne och mig på ett sätt där ingen känner sig kränkt.
Jag vet att hon ibland måste få vara ensam i stallet och då frågar jag innan hon kommer om hon vill ha sällskap eller vill vara själv. Både hon och jag kan också säga; "nu vill jag vara tyst och i min bubbla ett tag". Vi jobbar helt enkelt parallellt utan krav på interaktion eller så tar någon av oss "time out".
Av någon anledning verkar extroverta inte alltid lyssna på dessa önskemål och då blir det knas i många fall. För en introvert kan det vara skitjobbigt.

För mig är ärlighet bäst.

Jag skulle nog tycka det om personen hade någon form av autism också. Inte för att man ska stigmatisera och behandla personen som "sjuk" men att veta att en person fungerar annorlunda i en relation kan vara en hjälp för alla. "Det är därför jag inte kan titta dig i ögonen" eller vad det nu kan vara. Observera att jag kan väldigt lite om autism.

När det gäller HBTQ är väl enda jag kan tänka mig att vara tydlig med vad man heter och att det ska reflektera vad man vill bli tagen för eller så får man helt enkelt vara ärlig där också. Som exempel: "Jag vet att jag låter som en man men jag är egentligen kvinna. Jag vet att det kan vara förvirrande, det är därför jag säger detta".

Okunskap kan man nog aldrig försvara sig mot och ibland måste tyvärr de som ligger utanför ramarna vara ambassadörer vilket är både orättvist och betungande.

Det kan ju tyckas att man ska accepteras ändå men jag tror att det är lika mycket den som är annorlunda som måste ansvara för sin bekvämlighet som att den som är i andra änden ska ansvara för det. Det är alltid två i en relation. Om den känns ensidig kan det nog bli väldigt fel.

Är jag helt ute och cyklar?

 

[Pontevecchio]

Tycker du lyfter en viktig fråga. Jag ser också stallet som väldigt normativt där tom HBTQ består av väldigt normativt beteende.

Jag hade rått dig att söka dig till mer alternativa stall, inte traditionella hopp -eller dressyrstall. Jag tror du kan finna fler öppensinnade i stall där man redan försöker gå utanför normen.

 

[Miljon]

Jag hinner inte svara så ingående nu, men slänger ut ett kort svar bara så jag hittar tillbaka sen

Det är jättetråkigt att du har den uppfattningen du har! Jag kan säga att i de flesta stall jag stått i eller varit i på senare år, har det alltid funnits nån eller några som fallit utanför cis- och/eller heteronormen. Likaså alltid några introverta etc. och jag är själv eventuellt autistisk. Har fungerat jättebra ändå och alla inkluderas!

 

[skuggi]

Personligen har jag inte ens funderat över folks sexualitet, könstillhörighet eller politisk ställning när jag är i stallet. Inte status på jobb heller, det kommer liksom inte upp. Upptäckte av en slump att en tjej i stallet är en högt uppsatt chef, men inte märktes det när vi jämförde schabrak och skrapade lera av våra skitiga hästar typ.
Att man inte får vänner i stallet kanske också kan bero på att de flesta som är där är inte intresserade av att knyta nya kontakter, det är inte därför man är där (jämfört med om man möts på krogen).

Men oavsett, om man inte känner att det är en skön och inkluderande stämning i stallet så skulle iaf jag flytta. För mig är det viktigt att kunna ha en skön känsla i kroppen när jag ska till stallet, även om jag inte har för avsikt att bli BFF med någon av de andra hästägarna.
Om övriga hästägare struntar i om man har ett lurvigt kallblod eller en fin tävlingshäst, så struntar de antagligen i vad man har för könstillhörighet osv.