Filifjonkan_
Trådstartare
Jag har varit hästtjej i alla år. Det har varit grannhästar, medryttarhästar och foderhästar, ridgymnasium, westernridskola och underbara hästägare som gladeligen gett mig lektioner på medryttarhästarna i både western, NH och WE. Har alltid älskat hästarna och det lugn de skänker, den stunden i stallet när man bara kan fokusera på deras välbefinnande och andas ut.
Fram till 2009 var jag i stallet dagligen, och red upp till tre hästar per dag. Mockade, fodrade och skötte insläpp åt fem. Av olika anledningar rörande jobb flyttade jag sedan ned till Göteborg. Haft ett par medryttarhästar sedan dess, men de har antingen flyttats eller blivit tvugna att tas bort, så motivationen har verkligen gått upp och ned. Ett tag red jag på ridskola, men det blev mest motionsmässigt då jag faktiskt inte tyckte att jag lärde mig något. Samtidigt är jag ingen manegeryttare, och har aldrig tävlat i dressyr eller hoppning (förutom nån enstaka gång när man kunde hyra häst på ridskolan när jag var 14 eller så). Har alltså ingen renodlad skolridningsbakgrund, och har väl därför min grund i westernridningen som lämpat sig bäst för mig (och mina knasiga varmblod som jag envisats med så under åren, det verkade vara vad de förstod bäst).
Hur som haver har jag varit hästlös i snart ett halvår nu, och saknar det något fruktansvärt. Har letat lite halvsporadiskt, men har inte funnit något jag tycker passar mig. För höga ambitioner från ägaren, för högt pris, för långt bort. Hittade nu en som ville ha hjälp, och var där för att provrida häromdagen. Det gick inte alls, och mina hjälper förvirrade säkert mig själv mer än hästen. "tappade" pålle, som föll in mot mitten (trots en nästan jobbigt fast yttertygel är alltid väldigt mjuk på handen annars) och tyckte inte alls att han ville höra när jag försökte driva fram honom i trav. Det var mest en cirkus av genande, slarviga vägar och halvdana gångarter. Det var tävlingsambitioner för hästen i fråga, och tjejen som ägde honom verkade väldigt proffsig som ryttare. Vi kom fram till båda två att det nog inte skulle gå riktigt, för egen del kändes det verkligen inte som om jag klarade av hästen i fråga. Bristande rutin, ridit för mycket western... Jag vet inte. Men jag fick inte hästen runt fyrkantsspåret ens, och då har jag ridit i tretton år snart. Usch. Är helt nedslagen, och känner mig som en sämre amatör. Är det verkligen möjligt att tappa allt vad ridning heter, om man har för långa uppehåll? Behöver peppen, för den ligger nog kvar i nåt hörn av det där ridhuset känner jag
Fram till 2009 var jag i stallet dagligen, och red upp till tre hästar per dag. Mockade, fodrade och skötte insläpp åt fem. Av olika anledningar rörande jobb flyttade jag sedan ned till Göteborg. Haft ett par medryttarhästar sedan dess, men de har antingen flyttats eller blivit tvugna att tas bort, så motivationen har verkligen gått upp och ned. Ett tag red jag på ridskola, men det blev mest motionsmässigt då jag faktiskt inte tyckte att jag lärde mig något. Samtidigt är jag ingen manegeryttare, och har aldrig tävlat i dressyr eller hoppning (förutom nån enstaka gång när man kunde hyra häst på ridskolan när jag var 14 eller så). Har alltså ingen renodlad skolridningsbakgrund, och har väl därför min grund i westernridningen som lämpat sig bäst för mig (och mina knasiga varmblod som jag envisats med så under åren, det verkade vara vad de förstod bäst).
Hur som haver har jag varit hästlös i snart ett halvår nu, och saknar det något fruktansvärt. Har letat lite halvsporadiskt, men har inte funnit något jag tycker passar mig. För höga ambitioner från ägaren, för högt pris, för långt bort. Hittade nu en som ville ha hjälp, och var där för att provrida häromdagen. Det gick inte alls, och mina hjälper förvirrade säkert mig själv mer än hästen. "tappade" pålle, som föll in mot mitten (trots en nästan jobbigt fast yttertygel är alltid väldigt mjuk på handen annars) och tyckte inte alls att han ville höra när jag försökte driva fram honom i trav. Det var mest en cirkus av genande, slarviga vägar och halvdana gångarter. Det var tävlingsambitioner för hästen i fråga, och tjejen som ägde honom verkade väldigt proffsig som ryttare. Vi kom fram till båda två att det nog inte skulle gå riktigt, för egen del kändes det verkligen inte som om jag klarade av hästen i fråga. Bristande rutin, ridit för mycket western... Jag vet inte. Men jag fick inte hästen runt fyrkantsspåret ens, och då har jag ridit i tretton år snart. Usch. Är helt nedslagen, och känner mig som en sämre amatör. Är det verkligen möjligt att tappa allt vad ridning heter, om man har för långa uppehåll? Behöver peppen, för den ligger nog kvar i nåt hörn av det där ridhuset känner jag