Att tag steget för att söka hjälp för psykisk ohälsa?

[Sazlight]

Hej!

Hur tar jag steget för att faktiskt söka vård för att man mår dåligt psykiskt?

I grund och botten handlar det om något som pågått under en lång tid redan när jag var liten (6-7år). Är idag 23år.
En lång historia kort, så blev det ingen bra skolgång. Varit en så kallad "hemma sittare".
Vilket genom åren lett till att jag inte blivit självständig när jag åker hemifrån. (bor på landet)

Svårt för sociala sammanhang (om det inte innebär hundar, eller andra intressen jag har).
Gjort stora framsteg genom närmsta åren trots att det gjorts under motvind nästan konstant, med att jag blev sjuk och fick en
kronisk diagnos ( Ulcerös Kolit), har även artros i höften.

Alltid haft en sån otrolig stöttning av min pappa, vilket jag än i dag har. Men jag måste fortsätta göra framsteg men det
känns som det tagit stopp.

Bråttas ofta med rejäla humörsvängningar, bristande intresse och ork på saker, ångest även ångest/panikattacker förekommer.
Har gjort små delmål på hur jag ska klara av vissa av grejerna som jag vet är bra. Men tar mig aldrig till att göra det.
Skjuter på det, hittar anledningar. Stänger liksom av mig istället.. Jag försöker men ändå inte.

Har länge tänkt att söka hjälp för det, men sett det som något dåligt för mig. Under skoltiden var både BUP, Socialen,
skolkurator mm. Men då var det något annat och jag pratade inte alls mycket. Kändes inte säkert.

Men idag vet jag hur snabbt saker ändras och när det blir som sämst, känns det som att man inte orkar mer.
I mina humörsvängningar så vet jag också att jag inte alls är okej.
Dom kommer av en anledning men jag kan inte kontrollera mig själv ibland..

Tanken kommer oftare om att kanske testa få mer stöttning ifrån annat håll en familjen.

Men hur?

Jag pratar knappt när jag träffar läkaren för fysiska besvär.
Hur skulle jag då prata med en psykolog?
Som sagt är jag lite tyst, försiktig och vill inte öppna upp mig för vem som helst.
Att sitta och prata om såna här saker känns ännu svårare.

 

[Monimaker]

Det är ju naturligtvis väldigt individuellt, men det viktigaste för mig inför varje terapisession var att tänka att det var min tid för att prata om vad jag ville diskutera – att tillsammans arbeta fram en förutsägbarhet i dagordningen var en process som tog sin lilla tid. Min psykolog som jag hade ringde oväntat från avdelningen på psykiatrin en dag och sade bara att, "Jag har hört att du kanske behöver någon att prata med." Väldigt förutsättningslöst och utan krav.

I början var jag definitivt osäker och var rädd för att inte ha rätt svar på psykologens frågeställningar och att inte vara 'den perfekta patienten', något som gjorde att det tog lite tid för mig att öppna upp. Jag hade så otroligt många masker att plocka bort och tyckte att det var obehagligt att dela med mig av mig själv. Snabbt märkte jag att hen blev glad när jag slappnade av i patientrollen till den grad att jag inte gjorde mina små hemuppgifter till perfektion, eftersom mina överkrav på mig själv som följt mig genom livet skapar stort emotionellt lidande.

Min erfarenhet i efterhand är att psykologen – jag gick i kognitiv beteendeterapi – vill ta vara på det som gör oss stärkta och kraftfulla genom att främja positiva personlighetsdrag och våra intressen, samt erbjuda olika perspektiv och verktyg för när tankarna inte är på en optimal plats utan att döma. En av många positiva aspekter med min psykolog var hens otroliga lugn i situationer då jag upplevde skam, skuld eller panik.

Jag tänker att om det är svårt att uppnå dina delmål som du skriver här, så kan en psykolog vara ett utmärkt stöd när det kommer till att se vad som är rimligt, hur det kan verkställas och att hantera känslorna, skulle det inte bli av vid första försöket.

Att stänga av sig fungerar ett tag, ibland en längre tid – been there, done that – men till slut brister det och då kommer ingen att tacka dig. Ångesthantering kan också vara bra att få kompetent stöd i; vi arbetade mycket med att konkretisera ångesten och dess komplexitet genom att dekonstruera begreppet. För mig var allt ångest och när ångesten blir så stor och odefinerbar blir den även svårhanterlig. Jag hade även grov ångest över att ha ångest och försökte förbjuda känslan för mig själv vilket, surprise, gjorde den ännu mer skamfylld och hotfull.

Du kanske kan lista vad du upplever som problem – vilket du gjort väldigt fint i ditt inlägg! – och ta med dig till läkaren för att fråga om en remiss till psykolog? Jag upplever det jobbiga som enklare att hantera om jag får sätta mina ord på det. Jag fick ta en liten annan väg och fick min autismdiagnos innan jag fick samtalsstöd.