M
misslittlething
Hur många av er har erfarenhet av att ha "köpt sig vatten över huvudet" ? Vad jag menar är - har du eller någon i din närhet haft högre tankar om dig/sig själv vad det gäller ridning, hästkunskap och hästvård än vad som egentligen stämde överrens med verkligheten.
Barnens vänner (16 & 17 år) har ridit sedan barnsben, gått på ridskola, varit fodervärdar etc och är nu helt plötsligt experter nog för att träna upp en unghäst (5 år).
Kanske missbedömer jag deras kompetens, men jag har ju redan sett hur deras drömmar om att förvandla kallblodstravaren på 9 år till en underbar dressyrhäst i MSV nivå, gick i kras. Det slutade med att den avlivades i förrgår pga av kronisk inflammation i två kotor. De ägde hästen i 18 månader!!!!
Det känns som om jag bara kommer att sitta och invänta nästa katastrof och sjukdomshistoria med kommande häst (försökskanin).
De är duktiga och goa människor men de är INTE så duktiga att de kan utbilda och utveckla en häst på egen hand - de behöver fortfarande utvecklas själva och eftersom deras senaste häst stod till och från under lång tid och ofta, så har de inte ridit så mycket.
Har försökt att få in dem i någon äldre läromästare men ACK ACK ACK....det är lönlöst och deras föräldrar syns aldrig till och de är ytterst okunniga vilket innebär att de litar blint på barnens E N O R M A kunskaper....spelar ingen roll vad man säger...barnen vet bäst, för barnen är ju SÅÅÅåååå duktiga !!!
Jag hade hoppats att de skulle ha lärt sig en läxa från förra hästen.
Är det här ett vanligt fenomen...att ungdomar, barn & vissa vuxna inte ser sin egen kompetens så som den egentligen är ? Vad har ni för åsikter och vad får ni för reaktioner när ni läser det här?
Det är ju så sällan dessa historier slutar lyckligt som i en Min H*st novell.
ha de gôtt
Barnens vänner (16 & 17 år) har ridit sedan barnsben, gått på ridskola, varit fodervärdar etc och är nu helt plötsligt experter nog för att träna upp en unghäst (5 år).
Kanske missbedömer jag deras kompetens, men jag har ju redan sett hur deras drömmar om att förvandla kallblodstravaren på 9 år till en underbar dressyrhäst i MSV nivå, gick i kras. Det slutade med att den avlivades i förrgår pga av kronisk inflammation i två kotor. De ägde hästen i 18 månader!!!!
Det känns som om jag bara kommer att sitta och invänta nästa katastrof och sjukdomshistoria med kommande häst (försökskanin).
De är duktiga och goa människor men de är INTE så duktiga att de kan utbilda och utveckla en häst på egen hand - de behöver fortfarande utvecklas själva och eftersom deras senaste häst stod till och från under lång tid och ofta, så har de inte ridit så mycket.
Har försökt att få in dem i någon äldre läromästare men ACK ACK ACK....det är lönlöst och deras föräldrar syns aldrig till och de är ytterst okunniga vilket innebär att de litar blint på barnens E N O R M A kunskaper....spelar ingen roll vad man säger...barnen vet bäst, för barnen är ju SÅÅÅåååå duktiga !!!
Jag hade hoppats att de skulle ha lärt sig en läxa från förra hästen.
Är det här ett vanligt fenomen...att ungdomar, barn & vissa vuxna inte ser sin egen kompetens så som den egentligen är ? Vad har ni för åsikter och vad får ni för reaktioner när ni läser det här?
Det är ju så sällan dessa historier slutar lyckligt som i en Min H*st novell.
ha de gôtt