Att skapa kön...

Sv: Att skapa kön...

Jag känner många pojkar som gör det, min ridinstruktör var också en av dem. Men de kanske har haft tur. Det är jättetragiskt att killar inte vågar rida!!

*nickar*
Och jag tror att det är precis samma fenomen som pågår där. Föräldrar och vuxna som talar om för barnen (direkt eller indirekt) att ridning inte är för killar.
 
Sv: Att skapa kön...

Hur många killar vågar dansa balett? Tror mig, jag VET hur mobbade de stackars killarna blir..
Varför behövs satsningar som "kRIS" (Killars rätt i stallet?)
På våran fritidsgård med djur fanns det ca 10% killar. Ofta var de ansedda som "udda" eller "mesar" av övriga killar.
Hur många tjejer flyger modellflygplan? Eller kör cross?
 
Sv: Att skapa kön...

Nästa gång, varför inte bara ignorera i stället?

Jag väljer vilka inlägg jag svarar på. Vårt replikskifte i den här tråden inleddes ju med att du svarade på ett av mina inlägg. Och det svaret var just ännu ett exempel på det där som jag tycker är en rätt trist argumentationsteknik.

Problemet är ju att när du svarar mig genom att tala om vad jag tycker, och det samtidigt är en vrångbild av vad jag tycker, så måste jag välja mellan att ge mig in i det eller låta en vansinnig tolkning av vad jag själv har sagt stå kvar oemotsagd.
 
Sv: Att skapa kön...

*Kl* Efter att ha läst ungefär halva tråden (den var så lång så jag orkade inte läsa längre) så blir jag helt förfärad. Hela tiden snack om mobbing och liknande. Jag förstår inte..

Jag blev mobbad från 4an till 9an. Fick hela tiden höra glåpord som 'hora', 'du är så jävla ful', 'skabb', osv. För att jag var annorlunda. Jag sminkade mig inte, hade vanligt tråkigt hår, och 'vanliga' kläder. Dvs ofta t-shirt och vanliga jeans som inte alls satt så som var mode. Brydde mig inte märkvärt, undvek helt enkelt bara mobbarna. Till slut så ändrades jag ändå, sakta men säkert, efter deras normer. Jag började använda tighta jeans, string, linnen med Bh under (Trots min 65AA-kupa), och märkeströjor som var mode just då. (We och JL t.ex). Hjälpte det? Nej. Jag var fortfarande skabb, ful, osv. Däremot fanns det dom som var helt annorlunda, eller ja, inte såg ut som dom då. Svartsminkade, bar kjol (både tjejer och killar), nitar, buffalos m.m. Blev dom mobbade? Nej. Det blev dom inte.

När jag slutat 9an blev allt mycket bättre. Lite iallafall. Jag visste att jag skulle börja gymnasiet, och kunde då 'börja om på nytt'. Valde att ha dom kläderna jag ville, vilken hårfärg jag ville, sminkade mig hur jag ville osv. Blev jag mobbad på gymnasiet? Nej. För då hade jag kommit över det, jag hade blivit starkare, lärde mig säga ifrån när någon försökte säga något taskigt. Fick aldrig höra något elakt trots mitt gröna hår, rosa halsduk till röd tröja, och olikfärgade skor. (en grön, en svart).

Summan av kardemumman är; hur man än uppfostrar barn (jag blev infödd i min tjejroll), så hittar mobbarna ALLTID något att mobbas för. Den här gången blev det jag, som fick höra glåpord och elaka saker från nästan hela skolan. Och det är ingen överdrift. Jag tror att jag har strykit över 140personer i min skolkatalog. Däremot killen som bar kjol och hade syntetsdreads, blev inte mobbad. Ingenting. Han fick hjälp av en annan om han behövde. Jag blev spottad på. Jag fick inte ens göra mitt Nationella prov i Engelska i 9an på vanligt vis, då ena tjejen i min grupp totalvägrade att vara i samma grupp som mig. Och jag hade inte ens pratat med henne nån gång..

Det är ingen idé att ens försöka göra sina barn så 'normala som möjligt', (dvs dela in dom i typiska tjej och killroller), mobbarna hittar alltid någonting.

Om jag någon gång får barn i framtiden så kommer dom få klä sig hur dom vill. Vill min son ha rosa klänning så varsågod! Vill min dotter leka med bilar så absolut! Jag väljer hellre att lägga energin på att göra dom till starka, självständiga människor med gott självförtroende och bra självkänsla, än att protestera mot att sonen inte ska få ha rosa kjol. Man kan inte dansa efter mobbarnas pipa - för det hjälper ändå inte.

Numera kan jag göra det jag vill. Jag klär mig precis som jag vill och håller på med vad jag vill. Just nu spelar jag trummor, dansar balett och rider. Och jag ska börja om gymnasiet i höst, på en annan linje. Inriktning MC-teknik faktiskt. En salig blandning, men ingen reagerar på att det är okvinnligt. Tack gode gud, för den som någonsin protesterar får sig en riktig föreläsning om könsroller av mig.
 
Senast ändrad:
Sv: Att skapa kön...

Om jag någon gång får barn i framtiden så kommer dom få klä sig hur dom vill. Vill min son ha rosa klänning så varsågod! Vill min dotter leka med bilar så absolut! Jag väljer hellre att lägga energin på att göra dom till starka, självständiga människor med gott självförtroende och bra självkänsla, än att protestera mot att sonen inte ska få ha rosa kjol. Man kan inte dansa efter mobbarnas pipa - för det hjälper ändå inte.


:bow::bow::bow:
 
Sv: Att skapa kön...

Jag fattar inte hur mammor känner sig tvungna att gå till flickavdelningen resp. pojkavdelningen när de handlar kläder. Det är ofta där man själv begränsar sig. Visst har kanske affären delat upp det så, men man får ju välja själv om dottern t ex ska ha en bil på tröjan. Jag har t o m svårt att se om det är en flicka eller pojk om ungen är påklädd så det är kanske därför flicka/pojke oftast kläs i olika färger så man lättare ska se skillnad.:smirk: Kommer alltid på mig själv med att kolla färgerna, tyvärr men så är det.:o

Klart jag skulle vilja klä en flicka i söta, men bekväma kläder ibland om hon var liten och ändå inte bryr sig.. också klart att jag skulle klä min pojk i tuffare miniatyrkläder som påminner om vuxen man (slips med resår t ex). Men inte bara och när de blir äldre och får egen smak (läs börjar bry sig) kan de ju vara med och peka vad de vill ha (oftast vill de inte prova kläder men man lär sig såklart vad de gillar). Jag tror många flickor (kanske inte alla pojkflickor =) har nån rosa prinsessperiod på lek- och klädstadiet. Jag hade det som 5-6-åring ungefär, men sen ville jag ha andra kläder och mamma valde ofta neutrala färgglada kläder. Jag ville känna mig fin i klänning ibland (men hatade kalasbyxor), men till vardags var det mest bekvämlighet och inte så ofta rosa eller lila eller pluttinuttigt. Fast det kanske kom mer efter 80-talet.

Det är värre med de som inte låter sina barn leka med leksaker de inte tycker passar för könet de tillhör.

Jag lekte med dockor och bilar i perioder och ville vara som pappa och bygga saker. Det är väl det viktigaste. Att de får pröva på allt. Tror dock inte det skadar att klä dem med lite färgkod när de är riktigt små t ex. Däremot ska man som sagt inte begränsa sig så mycket.
 
Sv: Att skapa kön...

Jag fattar inte hur mammor känner sig tvungna att gå till flickavdelningen resp. pojkavdelningen när de handlar kläder. Det är ofta där man själv begränsar sig. Visst har kanske affären delat upp det så, men man får ju välja själv om dottern t ex ska ha en bil på tröjan. Jag har t o m svårt att se om det är en flicka eller pojk om ungen är påklädd så det är kanske därför flicka/pojke oftast kläs i olika färger så man lättare ska se skillnad.:smirk: Kommer alltid på mig själv med att kolla färgerna, tyvärr men så är det.:o

Klart jag skulle vilja klä en flicka i söta, men bekväma kläder ibland om hon var liten och ändå inte bryr sig.. också klart att jag skulle klä min pojk i tuffare miniatyrkläder som påminner om vuxen man (slips med resår t ex). Men inte bara och när de blir äldre och får egen smak (läs börjar bry sig) kan de ju vara med och peka vad de vill ha (oftast vill de inte prova kläder men man lär sig såklart vad de gillar). Jag tror många flickor (kanske inte alla pojkflickor =) har nån rosa prinsessperiod på lek- och klädstadiet. Jag hade det som 5-6-åring ungefär, men sen ville jag ha andra kläder och mamma valde ofta neutrala färgglada kläder. Jag ville känna mig fin i klänning ibland (men hatade kalasbyxor), men till vardags var det mest bekvämlighet och inte så ofta rosa eller lila eller pluttinuttigt. Fast det kanske kom mer efter 80-talet.

Det är värre med de som inte låter sina barn leka med leksaker de inte tycker passar för könet de tillhör.

Jag lekte med dockor och bilar i perioder och ville vara som pappa och bygga saker. Det är väl det viktigaste. Att de får pröva på allt. Tror dock inte det skadar att klä dem med lite färgkod när de är riktigt små t ex. Däremot ska man som sagt inte begränsa sig så mycket.

Fast varför är ens klädkoden viktig?
Mitt lilla barn lider ju inte av att folk runtom inte vet vad det är för kön på mitt barn?
 
Sv: Att skapa kön...

Haha, nej men folk runtomkring känner sig ofta osäkra om de inte vet ifall det är en pojke eller flicka som ligger i vagnen!
 
Sv: Att skapa kön...

Haha, nej men folk runtomkring känner sig ofta osäkra om de inte vet ifall det är en pojke eller flicka som ligger i vagnen!

Då kan de ju få göra det tänker jag då.... För vad har det för betydelse för dem egentligen?

Jag håller med Curly om att jag själv också direkt fokuserar på vilket kön ett litet barn har (genom att kolla kläder tex). :crazy: Och jag vill sluta vara sån, för vad har det för betydelse? Varför är det viktigt för mig att kategorisera in ett litet barn (eller för all del vilken människa som helst) och lista ut vilket kön den har? För att jag ska kunna tala till det? För att jag ska behandla det "rätt"?

Jag försöker analysera mig själv vad gäller denna fråga: jag har insett att när/om (vilket är väldigt sällan) man möter eller ser en person som man inte direkt kan se vilket kön den är så blir man .... konfunderad. (Jag minns en dokumentär jag såg om hermafroditer.... det var helt fascinerande...)

För min del blir jag inte äcklad, obehaglig till mods eller rädd (vilket många blir), men jag blir som sagt fundersam och liksom störd av att jag inte vet. Men av vilken anledning? Troligen för att jag omedvetet bemöter män och kvinnor på liiiite olika sätt. Det är den enda förklaringen jag har till fenomenet. Mitt sätt att jobba med saken är att försöka släppa den där "kontrollfunktionen" och förnuftsmässigt arbeta med min "fördom" så att säga.
 
Sv: Att skapa kön...

Nej, det är sant. Och jag var lite sarkastisk när jag skrev att man inte ser vad det är för kön på barnet ibland. Kan vara när man träffar en bekant som har fått barn och man inte vet vad det är för kön isåfall.;)
 
Sv: Att skapa kön...

Jag spinner vidare. Vad det handlar om är ju att kön är vår absoluta främsta kategoriseringsprincip. Det första vi får reda på när vi ser en person är om det är man eller kvinna. Vi blir alla i någon mån störda om vi inte vet det, uppenbarligen för att vi bemöter könen olika.

Och det är här debatten brukar börja där vissa säger att de inte alls bemöter kön olika och inte alls skulle bli störda. Nehej? Hur länga kan man prata om en bebis utan att vara tvungen att använda eller kämpa runt att säga han eller hon.

Steg två brukar sen vara huruvida det är naturgivet och evigt detta olika beteende. Sen har jag sorgligt nog aldrig kommit längre.

Men faffafinerna är intressanta, Stina Dabrowski hade ju ett program om det för ett antal år sen. Ett tredje genus. Den yngsta sonen i familjen klädde sig i kvinnorkläder, umgicks med varandra, var inte homosexuella men deras liv var vigda åt att ta hand om föräldrarna.

Ett trejde genus skapat för att man inte har pensionsförsäkringar! Marken gungar ju! Tänk vad mänskligheten kan skapa med det beständiga könet när yttre omgivningar behöver det.
 
Sv: Att skapa kön...

...eller eunucker, eller kastratsångare...eller amazoner...:angel:
 
Sv: Att skapa kön...

Efter en tidigare tråd här på Buke som handlade om detta har jag märkt att jag själv blev osäker och ja, lite störd när jag träffade någon vars kön jag inte riktigt visste. Nu skärper jag till mig och försöker strunta i min osäkerhet och behandla personen som en individ. Precis som du säger- vad spelar det för roll? Åtminstone borde det inte spela någon roll.

En liten anekdot: Läste på sajten tjuvlyssnat om en mamma som drog omkring sin son i en barnvagn. Sonen hade en rosa mössa. En tant kommer fram och säger: Åh, vilken söt liten flicka!
Mamman: Tack, men det är faktiskt en pojke.
Tanten: Men- varför har han en rosa mössa då?
Mamman (djup suck): Därför att han är bög.
 
Sv: Att skapa kön...

En liten anekdot: Läste på sajten tjuvlyssnat om en mamma som drog omkring sin son i en barnvagn. Sonen hade en rosa mössa. En tant kommer fram och säger: Åh, vilken söt liten flicka!
Mamman: Tack, men det är faktiskt en pojke.
Tanten: Men- varför har han en rosa mössa då?
Mamman (djup suck): Därför att han är bög.

*haha*
Ja, den är bara SÅ bra!! Jag berättade den senast i fredags kväll.
 
Sv: Att skapa kön...

Jag fattar inte hur mammor känner sig tvungna att gå till flickavdelningen resp. pojkavdelningen när de handlar kläder. Det är ofta där man själv begränsar sig. Visst har kanske affären delat upp det så, men man får ju välja själv om dottern t ex ska ha en bil på tröjan. Jag har t o m svårt att se om det är en flicka eller pojk om ungen är påklädd så det är kanske därför flicka/pojke oftast kläs i olika färger så man lättare ska se skillnad.:smirk: Kommer alltid på mig själv med att kolla färgerna, tyvärr men så är det.:o

Klart jag skulle vilja klä en flicka i söta, men bekväma kläder ibland om hon var liten och ändå inte bryr sig.. också klart att jag skulle klä min pojk i tuffare miniatyrkläder som påminner om vuxen man (slips med resår t ex). Men inte bara och när de blir äldre och får egen smak (läs börjar bry sig) kan de ju vara med och peka vad de vill ha (oftast vill de inte prova kläder men man lär sig såklart vad de gillar). Jag tror många flickor (kanske inte alla pojkflickor =) har nån rosa prinsessperiod på lek- och klädstadiet. Jag hade det som 5-6-åring ungefär, men sen ville jag ha andra kläder och mamma valde ofta neutrala färgglada kläder. Jag ville känna mig fin i klänning ibland (men hatade kalasbyxor), men till vardags var det mest bekvämlighet och inte så ofta rosa eller lila eller pluttinuttigt. Fast det kanske kom mer efter 80-talet.

Det är värre med de som inte låter sina barn leka med leksaker de inte tycker passar för könet de tillhör.

Jag lekte med dockor och bilar i perioder och ville vara som pappa och bygga saker. Det är väl det viktigaste. Att de får pröva på allt. Tror dock inte det skadar att klä dem med lite färgkod när de är riktigt små t ex. Däremot ska man som sagt inte begränsa sig så mycket.

Jag kommer nog att känna mig tvingad att köpa killkläder oavsett kön eftersom de är de enda kläderna som är sydda för att tåla lek. På en bondgård passar det inte med vit kort kjol och spetsstrumpor...
 
Sv: Att skapa kön...

Det är inte just flickkläder det är fel på. Det hjälper inte att gå till killsidans kläder heller om man vill undvika kommersiella figurer, sportkläder eller för tuffa kläder.

Problemet för min del är att det finns alldeles för lite neutrala kläder som just är kläder, och inte varken reklampelare för barnets kön eller för andra saker.
 
Sv: Att skapa kön...

Nej, det förstår jag verkligen när man tänker på det så! Finns ju knappt nån mittemellan-avdelning! Dock tycker jag att det vore lite roligt att köpa just den lite tuffare tröjan i rött eller blått till tjejen (måste inte vara tryck på, men det får det ju också vara) och kanske den lite (svårare dock för pojkar när det är tvärtom verkar det som) försiktiga i färgen, randiga i lite pastelltoner till killen. Bara för att få lite reaktioner.

Jag har ju inga barn så brukar inte kolla så mycket barnkläder som ni föräldrar gör. Men det är klart man har kollat i HM-katalogen ibland.
 

Liknande trådar

Småbarn Jag är lite nyfiken på era erfarenheter av detta. Jag har en tvåårig dotter som vi klär i alla regnbågens färger, ibland klänning...
5 6 7
Svar
134
· Visningar
10 582
Senast: Badger
·
Övr. Barn En "vän" till mig hade härom dagen skrivit på fb att hon tyckte att det krävdes föräldrakörkort eftersom det fanns klackskor till små...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
11 814
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp