Att sakna socialt nätverk

[cherie]

Vi har nyligen fått besked om att vår dotters (2,5 år) farmor har en aggressiv och långt gången cancer. Hon har några få månader kvar att leva. Från att ha varit helt frisk till detta. Farmor och farfar har varit vår familjs närmaste nätverk, de har precis nyligen gått i pension och det sociala sammanhang de gett oss har givit så mycket avlastning. Inte nödvändigtvis i form av barnvakt etc, men vi har alltid umgåtts mycket med dem - Miljöombyte, man växeldrar lite med barnet, får någon som lagar mat till en, lite social samvaro med andra så man inte bara nöter och irriterar sig på varandra i vår egna familj.

Jag känner en sån otrolig sorg, och rädsla, över att nu förlora det här sammanhanget. Hur orkar man utan andra nära, delaktiga vuxna i sitt liv? Vi har några vänner, men många på annan ort och de som finns i stan har ju egna barn så de fyller ju inte alls samma funktion som ens egna släkt. Vi har lite syskon med barn, men även de på annan ort. Mormor gick bort i våras. Morfar är ingen person som utgör något stöd för oss på det sättet då han nog saknar både intresse och förmåga, och han bor också långt bort. Kvar finns ju farfar förstås, när farmor gått bort, men det känns som att han levt beroende av farmor. Vem är han utan henne? Han har absolut en kärlek och intresse till oss och vår dotter, till sin familj. Men förmågan är lite sådär, och nu kommer det bli en väldig tuff och ensam tid för honom med mycket praktiskt att styra med och nya saker att orientera sig kring. Upplevelsen att det mer är vi som får ta hand om honom, än kanske vice versa som det varit tidigare. Och sannolikt lever inte han många år till, med hänsyn till hans leverne och hälsa.

Och jag bara drunknar av tanken på att vi är ensamma kvar. Att ro vår dotter och familj i hamn. Tanken på att någonsin kunna få ett syskon känns helt omöjlig. Att inte ha det där sammanhanget, stödet, engagemanget från andra nära vuxna. Att vi är de enda kvar som ska ge vårt barn allt. Och samtidigt orka finnas för varandra och få ihop vardagspusslet.

Hur orkar man det?

 

[Emtherlia]

Usch vad tungt, jag beklagar verkligen.

 

[Guldaskig]

Beklagar

 

[Paeonia]

Jag beklagar verkligen sorgen
Kort svar är att man klarar det och för det mesta tänker man inte så mycket på det. Det är mer när det kommer till födelsedagskalas, flyttar och kriser som det märks att man inte har någon självklar stöttepelare som andra med familj/socialt nätverk har. Men det är klart det kommer vara en tydlig skillnad i början.
Bor ni i ett barntätt område? I så fall kommer det säkert att finnas möjlighet till att finnas i ett sammanhang med andra vuxna, inte minst när dottern är äldre.
Hur delaktig är den andra föräldern?

 

[PathOfClovers]

Vi har nyligen fått besked om att vår dotters (2,5 år) farmor har en aggressiv och långt gången cancer. Hon har några få månader kvar att leva. Från att ha varit helt frisk till detta. Farmor och farfar har varit vår familjs närmaste nätverk, de har precis nyligen gått i pension och det sociala sammanhang de gett oss har givit så mycket avlastning. Inte nödvändigtvis i form av barnvakt etc, men vi har alltid umgåtts mycket med dem - Miljöombyte, man växeldrar lite med barnet, får någon som lagar mat till en, lite social samvaro med andra så man inte bara nöter och irriterar sig på varandra i vår egna familj.

Jag känner en sån otrolig sorg, och rädsla, över att nu förlora det här sammanhanget. Hur orkar man utan andra nära, delaktiga vuxna i sitt liv? Vi har några vänner, men många på annan ort och de som finns i stan har ju egna barn så de fyller ju inte alls samma funktion som ens egna släkt. Vi har lite syskon med barn, men även de på annan ort. Mormor gick bort i våras. Morfar är ingen person som utgör något stöd för oss på det sättet då han nog saknar både intresse och förmåga, och han bor också långt bort. Kvar finns ju farfar förstås, när farmor gått bort, men det känns som att han levt beroende av farmor. Vem är han utan henne? Han har absolut en kärlek och intresse till oss och vår dotter, till sin familj. Men förmågan är lite sådär, och nu kommer det bli en väldig tuff och ensam tid för honom med mycket praktiskt att styra med och nya saker att orientera sig kring. Upplevelsen att det mer är vi som får ta hand om honom, än kanske vice versa som det varit tidigare. Och sannolikt lever inte han många år till, med hänsyn till hans leverne och hälsa.

Och jag bara drunknar av tanken på att vi är ensamma kvar. Att ro vår dotter och familj i hamn. Tanken på att någonsin kunna få ett syskon känns helt omöjlig. Att inte ha det där sammanhanget, stödet, engagemanget från andra nära vuxna. Att vi är de enda kvar som ska ge vårt barn allt. Och samtidigt orka finnas för varandra och få ihop vardagspusslet.

Hur orkar man det?

Beklagar verkligen

Vi är konstigt nog I exakt samma sits här, kusligt nästan.

 

[BusBarro]

Beklagar verkligen ❤

Min pappa dog när vår första son låg i magen. Han hann aldrig bli morfar.
Vi har det lika som ni. Ingen släkt nära och de som finns nära är inte intresserade av våra två barn.
Vi har aldrig barnvakt. Va ett himla pussel när lillebror skulle födas. Men det löste sig. Och vi har kommit till ro med tanken att vi aldrig kommer ha möjlighet till hjälp/avlastning.

 

[Ray]

Det är tufft när man förlorar de som alltid funnits tycker jag... Livet blir aldrig likadant igen sen.
Men det blir bra ändå på nåt vis. Med tiden. På ett annat sätt
När vårt första barn föddes umgicks vi massor med några grannar. Barnen lekte och vo vuxna åt middag och drack vin och ja...umgicks.
Sen skiljdes dom och flyttade och vi har inte hittat nåt nytt umgänge på samma vis. Det är inte samma sak men en reflektion på det där vuxenumgänget. Saknade det massor och gör fortfarande. Det där otvugna umgänget.

Har äldre släktingar som vi umgicks med på sommaren förr men hon är på hem nu, alzheimers. Han är över 80 men pigg i huvudet och har faktiskt blivit mycket öppnare sen hon blev dement. Plötsligt fick han ta ansvar för att hålla kontakt med släkt och vänner- vilket hon gjorde annars. Hoppas er farfar med tiden landar där också

 

[Tuvstarr]

För min del handlar det mer om att det är lite trist att familjen inte kan delta i t.ex födelsedagskslas, än att det skulle ha varit speciellt tungt.

Farföräldrarna dog då barnen var små, och hela min familj och släkt bor så långt borta att vi bara träffas ett par gånger per år. Jag och pappan är skilda, och han engagerar sig ytterst lite i barnens liv.

Visst hade det varit lättare om jag någon gång kunnat be om barnvakt, men jag vet inte riktigt hur de annars hade hjälpt att ha mer familj nära. Kanske man känner skillnaden om man hittills haft hjälp och stöd och det mitt i allt försvinner, än om man aldrig haft det.

De gånger jag har haft familj på besök har det däremot varit mycket mer besvär, då speciellt mamma tyckt att nu ska hon styra och ställa och uppfostra barnen på sitt sätt och fixa hemmet, och det hela slutat med att hon blir arg och uttröttad och det blir ett enda kaos som jag fått reda ut.

Men visst har jag ibland varit lite avundsjuk då någon berättar hur enorm hjälp de får av familjen.

Då vi skiljt oss och barnen för första gången var hos pappan över en helg var jag däremot nästan chockad, att få sovmorgnar och två hela dagar utan barnskötsel, det var helt underbart. Pappan var ungefär lika chockad, han hade inte insett vilket jobb det var.

 

[jeennnnyy]

Vi har nyligen fått besked om att vår dotters (2,5 år) farmor har en aggressiv och långt gången cancer. Hon har några få månader kvar att leva. Från att ha varit helt frisk till detta. Farmor och farfar har varit vår familjs närmaste nätverk, de har precis nyligen gått i pension och det sociala sammanhang de gett oss har givit så mycket avlastning. Inte nödvändigtvis i form av barnvakt etc, men vi har alltid umgåtts mycket med dem - Miljöombyte, man växeldrar lite med barnet, får någon som lagar mat till en, lite social samvaro med andra så man inte bara nöter och irriterar sig på varandra i vår egna familj.

Jag känner en sån otrolig sorg, och rädsla, över att nu förlora det här sammanhanget. Hur orkar man utan andra nära, delaktiga vuxna i sitt liv? Vi har några vänner, men många på annan ort och de som finns i stan har ju egna barn så de fyller ju inte alls samma funktion som ens egna släkt. Vi har lite syskon med barn, men även de på annan ort. Mormor gick bort i våras. Morfar är ingen person som utgör något stöd för oss på det sättet då han nog saknar både intresse och förmåga, och han bor också långt bort. Kvar finns ju farfar förstås, när farmor gått bort, men det känns som att han levt beroende av farmor. Vem är han utan henne? Han har absolut en kärlek och intresse till oss och vår dotter, till sin familj. Men förmågan är lite sådär, och nu kommer det bli en väldig tuff och ensam tid för honom med mycket praktiskt att styra med och nya saker att orientera sig kring. Upplevelsen att det mer är vi som får ta hand om honom, än kanske vice versa som det varit tidigare. Och sannolikt lever inte han många år till, med hänsyn till hans leverne och hälsa.

Och jag bara drunknar av tanken på att vi är ensamma kvar. Att ro vår dotter och familj i hamn. Tanken på att någonsin kunna få ett syskon känns helt omöjlig. Att inte ha det där sammanhanget, stödet, engagemanget från andra nära vuxna. Att vi är de enda kvar som ska ge vårt barn allt. Och samtidigt orka finnas för varandra och få ihop vardagspusslet.

Hur orkar man det?

Jag tänker att det inte är särskilt ovanligt att inte ha massa hjälp och stöd från mor-och farföräldrar. Här är alla i livet, men kan inte direkt påstå att de är något direkt stöd, mycket mer vi som tar hand om dem som också (utöver våra två små barn..).

Jag förstår att det känns hemskt med sjukdom osv. Menar verkligen inte att förringa det, men tror ni måste hitta ett egna sociala sammanhang utanför familjen. Förr eller senare försvinner ju tyvärr den äldre generationen, hur sorgligt och tråkigt det än är..

Jag tycker det är jättemycket värt med kompisar med barn i samma ålder. Både för att barnen har leksällskap, de får relationer till fler vuxna, man kan turas att bjuda på middag, etc.

 

[Guldaskig]

Vi har släktingar som både bor väldigt nära och som är väldigt engagerade i våra tre barn. Jag går sönder lite inombords när jag tänker på att de inte kommer finnas för alltid så jag förstår verkligen TS sorg. Sen kan man såklart inte bygga sitt liv runt släktingar men jag är så oerhört glad över både min och mina barns relation till de här personerna och värdesätter dem hur mycket som helst!

 

[cherie]

Jag beklagar verkligen sorgen
Kort svar är att man klarar det och för det mesta tänker man inte så mycket på det. Det är mer när det kommer till födelsedagskalas, flyttar och kriser som det märks att man inte har någon självklar stöttepelare som andra med familj/socialt nätverk har. Men det är klart det kommer vara en tydlig skillnad i början.
Bor ni i ett barntätt område? I så fall kommer det säkert att finnas möjlighet till att finnas i ett sammanhang med andra vuxna, inte minst när dottern är äldre.
Hur delaktig är den andra föräldern?

Tack. Ja, sorgen är enorm och nu har man svårt att se hur man ska orka. Både med allt det praktiska och sorgen, särskilt när vi precis börjat komma på fötterna efter min mammas bortgång. Det är som jag är helt uttömd redan och nu tar sorgen vid när jag redan är helt söndertrasad...

Vi bor tyvärr inte i ett barntätt område, och vi är nog inte heller personer som eg trivs så mycket i jämnårigas sällskap utan vi har alltid varit mycket mer familjeorienterade. Men vi har några vänner med barn i samma ålder i närheten, så visst har vi sådana sammanhang också.

Den andra föräldern? Menar du min partner? Han är en minst lika delaktig förälder som jag, vi gör det mesta ihop som familj. Min partner är än mindre beroende av vänskapsrelationer än vad jag är, så hans fokus är ju sin dotter och vår familj. Jag känner mig väldigt tacksam över att hon har en sån fin pappa, och jag är nog en ganska fin mamma åt henne den mesta tiden, så hon reder sig nog. Det är bara sån sorg att hon inte ska få ha fler vuxna personer som älskar henne bortsett från oss.

 

[cherie]

Beklagar verkligen

Vi är konstigt nog I exakt samma sits här, kusligt nästan.

Men åh, jag beklagar verkligen din sorg också. Fy så livet känns orättvist ibland.

 

[cherie]

Det är tufft när man förlorar de som alltid funnits tycker jag... Livet blir aldrig likadant igen sen.
Men det blir bra ändå på nåt vis. Med tiden. På ett annat sätt
När vårt första barn föddes umgicks vi massor med några grannar. Barnen lekte och vo vuxna åt middag och drack vin och ja...umgicks.
Sen skiljdes dom och flyttade och vi har inte hittat nåt nytt umgänge på samma vis. Det är inte samma sak men en reflektion på det där vuxenumgänget. Saknade det massor och gör fortfarande. Det där otvugna umgänget.

Har äldre släktingar som vi umgicks med på sommaren förr men hon är på hem nu, alzheimers. Han är över 80 men pigg i huvudet och har faktiskt blivit mycket öppnare sen hon blev dement. Plötsligt fick han ta ansvar för att hålla kontakt med släkt och vänner- vilket hon gjorde annars. Hoppas er farfar med tiden landar där också

Jag förstår din liknelse ändå. Det är nåt med det där kravfria umgänget, oavsett i vilka former det kommer. Men det är väl så, allt i livet har sin tid och plötsligt förändras saker och det kan man inte alltid styra över...

 

[PathOfClovers]

Men åh, jag beklagar verkligen din sorg också. Fy så livet känns orättvist ibland.

Tack

Mina lever dock, men är väldigt skruttiga och bor långt bort. Men lillans farmor har kämpat med obotlig cancer och nu bromsar inte medicinerna längre så nu ser det inte så bra ut.. vi är glada att hon hann få ett barnbarn, men hon kommer ju tyvärr inte minnas henne.. och samma känsla med farfar som du skrev, vem är han utan henne?

 

[cherie]

Tack

Mina lever dock, men är väldigt skruttiga och bor långt bort. Men lillans farmor har kämpat med obotlig cancer och nu bromsar inte medicinerna längre så nu ser det inte så bra ut.. vi är glada att hon hann få ett barnbarn, men hon kommer ju tyvärr inte minnas henne.. och samma känsla med farfar som du skrev, vem är han utan henne?

Ja, det är så tungt när någon så nära ska försvinna. Det är så sorglig tanke det där med att barnet inte kommer minnas dem, och att de liksom förlorar sin farförälder som hade kunnat skänka dem så mycket fina minnen.

 

[PathOfClovers]

Ja, det är så tungt när någon så nära ska försvinna. Det är så sorglig tanke det där med att barnet inte kommer minnas dem, och att de liksom förlorar sin farförälder som hade kunnat skänka dem så mycket fina minnen.

Verkligen så. Att prata med henne om farmor och hon inte kommer ha en egen bild av henne. Och så läskigt och overkligt att man inte vet hur länge det är kvar och hur den tiden kommer se ut..

 

[KarinStarfighter]

Åh! Jag beklagar verkligen sorgen. Kan inte ens förstå den sorg nu båda bär på med att mista både mormor och farmor så tätt

Jag och sambon är båda väldigt bundna till våra familjer så jag kan verkligen känna rädsla över vad som händer när våra föräldrar inte finns mer.

Min kollega och vän som är 55 år håller på att mista sin bästa vän (som jag inte känner). Men jag blir så ledsen av att tänka att hon mister sina barn och barnbarn att jag bara gråter

Jag pratade med min andra jobbkompis som är kurator. Hennes föräldrar bor kvar i hemlandet och har aldrig kunnat hjälpa till med barnbarnen. Enligt henne var det såklart tufft men det blev lättare när de kom i skolåldern och började vara mer med kompisar. De turades om att köra till aktiviteter osv.

Jag kan inte säga så mycket mer än att jag känner så mycket med er. Att bara få lagad mat en söndag kan ju betyda så mycket

 

[lil-sis]

Man reder sig för man har inte så mkt att välja på.

Vi hänger en del på kyrkans aktiviteter vilket gör att barnet känns igen av de äldre i byn. Inte samma sak men ändå en form av naturligt umgänge med olika generationer.

 

[startpompe]

Beklagar

Relationer och människor kan ju förändras, när min mormor dog fördjupades min relation till min morfar oerhört, från att ha varit någon mer eller mindre i bakgrunden fick vi en jätte fin kontakt och jag tror inte det bara var jag som kände så i min familj. Innan var det alltid mormor som var den jag främst umgicks med när båda var i livet. Så utan att veta något mer om farfarn så tänker jag att det kanske kan finns mycket att hämta där, trots att det inte varit så tidigare? Nu när inte den relationen blir "gömd" bakom farmorn om du förstår mig rätt

 

[cherie]

Beklagar

Relationer och människor kan ju förändras, när min mormor dog fördjupades min relation till min morfar oerhört, från att ha varit någon mer eller mindre i bakgrunden fick vi en jätte fin kontakt och jag tror inte det bara var jag som kände så i min familj. Innan var det alltid mormor som var den jag främst umgicks med när båda var i livet. Så utan att veta något mer om farfarn så tänker jag att det kanske kan finns mycket att hämta där, trots att det inte varit så tidigare? Nu när inte den relationen blir "gömd" bakom farmorn om du förstår mig rätt

Det ligger nog mycket i det Det känns som vi kommit närmare farfar och fått se en annan sida av honom bara senaste dagarna när det varit kris i hela familjen. Om han bara får leva några år till så tror jag att han kommer bli en ännu viktigare person både för oss och för vår dotter, om än på kanske ett annat sätt än farmor såklart. Tack för den synvinkeln