Att leva med psykiska problem

[matildadahlgren]

Hej. Jag har i flera år levt med psykisk ohälsa på olika sätt. Har diagnosen bulimi och depression. Nu på senare tid har jag börjat få misstankar om att jag kan ha någon typ av ångest, men har inte någon diagnos vad gäller det. Min bulimi har varit väldigt lugn nu i över ett år, men ätstörningarna kommer jag alltid att få leva med och vissa dagar är bättre än andra, trots att jag inte är "inne i ätstörningen" på samma sätt som tidigare. Depressionen går ständigt upp och ner. Vissa dagar leker livet medan andra klarar jag knappt av att ta mig ur sängen och just nu är jag i en svacka igen. Jag är inte alls en skolmänniska och har alltid hatat att gå till skolan. Allt detta gör det hela mycket tyngre och jobbigare. Har funderat och funderat på vad jag egentligen ska göra, om jag ska gå kvar eller om jag ska hoppa av. Jag vill såklart gå kvar och få ta studenten, men är det värt att gå till skolan och bara må dåligt? Jag känner att det bästa för mig vore om jag kunde få gå kvar och plugga distans de ämnen som går (de praktiska ämnena funkar såklart inte på distans).

När man har sådana här problem så blir man så orkeslös. Jag får konstant höra att jag bara är lat och dum när jag inte vill göra saker, men det handlar inte alls om det. Det handlar om att jag känner mig helt tom. Jag har ingen som helst ork till att göra saker jag inte vill. De saker som jag vill göra hittar jag ork till, som till exempel att åka till stallet. Men det andra känns helt omöjligt. Senast idag fick jag mig en redig utskällning av min mamma att jag är lat, elak och beter mig illa för att jag inte vill hjälpa henne renovera. Sedan är min mamma också en sådan person som inte har någon som helst förståelse för att en 17 åring kanske inte vill spendera sitt liv med att renovera, städa och plocka ogräs.

Och då kom vi in på ännu en sak som jag mår dåligt över och som definitivt är en orsak till mina problem. Min familj. Jag och min mamma bråkar konstant, det går också ganska mycket upp och ner. När man berättar för någon om sådana här problem så gör man det i förtroende, men det verkar inte min mamma förstå. Jag har fått veta att hon har gått och berättat för sina vänner om allt detta och det är något som jag aldrig kommer förlåta henne för, så gör man bara inte! Min pappa är en riktig skitstövel som gör allt han kan för att slippa ta ansvar. Han vägrar betala för saker som har med mig och min syster men han röker, köper motorcyklar och tatuerar sig stup i kvarten. För det är tydligen värt att lägga pengar på. Jag har också fått veta att när mina föräldrar skilde sig så ville inte min pappa behålla oss. Han ville skicka oss till ett fosterhem som om vi var nå djur som han bara kunde sälja när han inte kände för att ha kvar oss..

För ca två år sedan berättade jag för min mamma och pappa att jag var sjuk. Min mamma fick min tillåtelse att berätta för min syster och min systers pojkvän också. Jag började gå hos ätstörningsenheten och min mamma började prata om att hon nu förstod varför jag bettet mig som jag gjort och varför vi alltid bråkat. Jag tyckte att det var så extremt jobbigt att gå till ätstörningsenheten en gång i veckan så vid varje möte så sa jag att allt var bra, trots att det inte var det. Men de trodde på mig och jag blev friskförklarad efter några månader. Och självklart trodde även mina föräldrar att allt var bra, och då tyckte såklart min mamma att nu är problemet löst. Men för det första fattar hon inte att jag ljög och för det andra så förstår hon inte att det här är något som jag kommer få leva med i resten av mitt liv, vare sig jag vill eller inte.

Jag kan tillägga att när det gäller skolan så bestämde jag mig för att fokusera på att bli godkänd och bara se till att jag får de poäng jag behöver. Därför funderade jag på att ta bort de högskoleförberedande kurserna eller åtminstone någon av de. När jag tänkte ta bort alla så sa min mamma att hon inte tyckte det men att jag gör som jag vill. Sedan bestämde jag mig för att bara ta bort engelskan, då vägrar hon skriva på pappret och säger att jag är dum, lat och att jag ger upp för lätt och att jag måste anstränga mig mer... Hon förstår ju inte att jag anstränger mig och kämpar varje dag!

Det blev en ganska lång text och jag vet egentligen inte vad jag ville med den här tråden. Kanske bara ville skriva av mig lite, kanske vill höra era erfarenheter av sådant här eller tips på hur man gör livet lite enklare?

 

[Hagens_Zorba]

Det är inte lätt alltså.
Men spontant, har du fått nån hjälp med depression och ångesten?
Annars tycker jag prio 1 är att få hjälp så du kan få din vardag att fungera.
Att du inte är en skolmänniska har kanske att göra mer med ditt mående, jag tror ingen med ångest, depression och ätstörningar känner att sig som en skolmänniska. Sen är ju frågan vad som är jobbigt med skolan?
Eftersom du kan tänka dig läsa på distans så känns det som att du inte har problem med själva pluggandet, utan just skolsituationen? Har du övervägt att byta skola eller linje? Kan du kanske köra vissa ämnen på distans och vissa i skolan?
Har man lätt för sig i skolan kan distans funka, men det är ju generellt svårare att bara läsa in ämnen utan föreläsningar, inte kunna ställa frågor på samma sätt etc. Och av egen erfarenhet är det lättare att "skita i det", när man inte har en tid och plats att vara på sas, det är svårare att komma igång. Så bra driv och disciplin skulle jag säga behövs för distansstudier, men det kanske du har kläm på.

Ångest behöver inte betyda att man har nån diagnos, det är vanligt att ha ångest, men det gäller ju att kunna hantera den och det behöver du kanske få hjälp med?

Det är svårt att veta vad man vill göra i framtiden när man är 17 år, men det sista jag skulle ge upp är de högskoleförberedande kurserna. Jag har många bekanta som istället för att jobba måste sitta och plugga gymnasiekurser för att de inte gjorde det i gymnasiet (ska jag säga som läser basår nu, men man måste ju inte plugga vidare inom djur/natur ). Du behöver inte ta de tyngsta kurserna, men de grundläggande skulle jag verkligen satsa på.
Hoppar du engelskan blir det även tufft att få till ett ok högskoleprov, ifall du vill plugga vidare.
Jag tycker det är bra att du hoppar betygshetsen, men då hänger ju också allt på detta högskoleprov om du någon gång vill plugga vidare.

Känner du att det absolut inte går så går det inte, men ett tips från mig är att tänka på vad det är som tar emot, varför det inte går. För att försöka ge dig flest möjligheter i framtiden.

Gällande din familj är det jättesvårt. Går det att försöka sitta ner och prata med din mamma, för att hon ska förstå din situation, kanske med någon annan med som du har förtroende för? Försöka förklara att du inte mår bra, och att du vill fokusera på skolan för att klara av basics. Förstår att du inte har varken tid eller ork för någon renovering på fritiden. Och att vara tydlig med att säga när det är något du vill ska stanna mellan er. Jag skulle nog också ha ett behov av att ventilera med vänner om min dotter mådde dåligt, ibland är det svårt att avgöra vad som är ok att ventilera och vad som inte är det.

Tråkig historia med din pappa, och det är säkert något som du också kan behöva hjälp att bearbeta med någon professionell samtalskontakt?

Kram på dig!