Att längta efter barnbarn (utbruten från Dejtingtråden 34)

[Kirre]

Trodde ämnet kom upp efter den här artikeln men tydligen bara ett sammanträffande. Med tanke på vad som händer i USA så känns detta inte längre bort.

https://www.gp.se/nyheter/världen/i...rar-har-inte-gett-dem-ett-barnbarn-1.72606736

Mina föräldrar blir barnbarnslösa då vare sig jag eller mitt syskon skaffat egna. De har dock aldrig sagt något om det så vet inte om de är ledsna över det.

 

[vemsomhelst123]

Men herregud vad gränslöst. Jag har aldrig varit med om att sådana ämnen kommit upp på en arbetsplats. När folk på mina arbetsplatser prata om sina barn har det typhandlat om att det är jobbigt med all vabb, hur duktiga barnen är på sina fritidsaktiviteter eller att man är nervös för att de ska gå på fest första gången.

Har aldrig varit med om att någon pratat om deras barns bajs.

Aldrig varit med om det heller. Sen vill ofta andra på mitt jobb prata om mitt barn. Och någon enstaka har kläckt kommentarer om när nummer 2 ska komma (aldrig). Har på nuvarande och tidigare arbetsplats fått kommentarer som ”ska du inte vara mamma alls” eftersom jag började jobba deltid efter 2 månader och heltid periodvis vid 6 månader.
De som pratar mest om barn på de arbetsplatser jag har varit är faktiskt männen. De har pratat mest graviditet oxå.
Inte till dig: har aldrig fått så mycket kritikrätten mitt föräldraskap som på buken olika barntrådar. Antingen är jag en dålig mamma som lämnar på förskola heldagar och under semestertider, eller så är vi generellt osolidariska när min sambo är ledig under förskolans stängningsveckor. Är jag en bra kollega så är jag en dålig mamma och vice versa

 

[Eurydome]

För mig är det en stor fördel att bara jobba med män. Inget prat om olika förlossningsskador eller hur många stygn som behövs, vill bara kräkas av att skriva om att bli sydd i underlivet.

Skulle jag ha skaffat barn så hade det blivit med kejsarsnitt pga förlossningrädsla.

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

 

[Sharpless]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

Jag har fått höra om förlossningsskador av en tidigare kollega åtminstone. Och väldigt mycket barnprat överlag.

 

[Kiwifrukt]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

JA! När jag började på min nuvarande arbetsplats var det två stycken som var gravida. Minns att i alla fall den ena oroade sig över förlossningen och då var det en annan ”schysst” kollega (som tack och lov inte jobbar kvar!) som vänligt upplyste om när hon ”sket ut” en 5,5-kilosklump och spräckte hela fiffiluran. Eftersom jag tyvärr delade rum med den här personen fick jag också ”glädjen” att lyssna på detta upplyftande minne. Var säkert också hemskt trevligt för den gravida som var rädd redan innan….

 

[Eurydome]

JA! När jag började på min nuvarande arbetsplats var det två stycken som var gravida. Minns att i alla fall den ena oroade sig över förlossningen och då var det en annan ”schysst” kollega (som tack och lov inte jobbar kvar!) som vänligt upplyste om när hon ”sket ut” en 5,5-kilosklump och spräckte hela fiffiluran. Eftersom jag tyvärr delade rum med den här personen fick jag också ”glädjen” att lyssna på detta upplyftande minne. Var säkert också hemskt trevligt för den gravida som var rädd redan innan….

Åh fy vad sjukt.

 

[Milosari]

Skulle jag nog säga är en sanning med modifikation. Just hemtjänsten jobbar många som idag är 50+, d.v.s en generation där barn varit det viktigaste att skaffa över allt annat. Det var fult att göra karriär när de var yngre, det var något för karlar. Så barn och barnbarn är det enda viktiga här i livet på dessa arbetsplatser i den här kommunen (4 st, jag har jobbat på alla i perioder).

Jag har efter hemtjänsten jobbat som läkarsekreterare på sjukhus i en storstad och vårdcentral(större landsbygdsort och mindre ort), fritidspedagog i samma lilla ort som hemtjänsten och nu inom industri där jag är ensam tjej. Inte inom något av dessa arbetsplatser har jag upplevt en sådan hets kring att skaffa barn kring och inte heller diskuterats på ett sådant sätt kring barnlöshet att det skulle vara onormalt. Där har vi snarare diskuterat allt mellan himmel och jord och där har kollegors barn ingått men utan att bli allt man kan prata om.

Jag kan dock inte uttala mig om hemtjänsten i städer då jag aldrig arbetat på en sådan arbetsplats.

Jag känner inte igen det där ens från mina föräldrar som är pensionärer idag. Jag är själv 40 + så de där 50-åringarna är inte så värst långt ifrån mig i ålder. Däremot kan det vara en kulturfråga, är kvinnliga rättigheter inte samma som mänskliga rättigheter så är min erfarenhet att det är viktigare med barn tidigt.

 

[Milosari]

JA! När jag började på min nuvarande arbetsplats var det två stycken som var gravida. Minns att i alla fall den ena oroade sig över förlossningen och då var det en annan ”schysst” kollega (som tack och lov inte jobbar kvar!) som vänligt upplyste om när hon ”sket ut” en 5,5-kilosklump och spräckte hela fiffiluran. Eftersom jag tyvärr delade rum med den här personen fick jag också ”glädjen” att lyssna på detta upplyftande minne. Var säkert också hemskt trevligt för den gravida som var rädd redan innan….

Alltså jag är FÖR att man pratar mer om att förlossningskador kan uppstå, det ska absolut inte vara så hysch pysch och skamligt som det är idag. Men man kan ju välja sina tillfällen...

 

[Kiwifrukt]

Alltså jag är FÖR att man pratar mer om att förlossningskador kan uppstå, det ska absolut inte vara så hysch pysch och skamligt som det är idag. Men man kan ju välja sina tillfällen...

Ja jag tänker framför allt på den stackars människan med förlossningsrädsla som tvingades lyssna på det där. Jag som ändå inte tänkt föda några barn tyckte väl mer att det var lite för mycket intim information om en person jag knappt kände men hon som skulle ha barn blev rent av rädd.

Jag tycker också det är bra att det kommer upp och tycker det är befriande här på Buke där folk ändå skriver så som det är på riktigt. Det är de där som romantiserar och tycker att allt alltid är underbart med barn när de ska sälja in det till mig som är för mycket, för ingenting i livet är som på Instagram jämnt. Men som du säger, man kan ju välja sina tillfällen. Både att berätta en sån historia för någon som är rädd och för någon som är helt ointresserad känns onödigt.

 

[Milosari]

Jag var också skiträdd för att gå sönder, såg väldigt grafiska bilder framför ögonen när jag hörde ordet "spricka". Så nej att höra att allt har gått sönder är inget man vill höra när man redan är rädd.

Sen kan jag i förlängningen tänka att man är så rädd därför att förlossningen är så himla privat och numera upplever man det bara när man gör det själv. Hade det varit ett naturligare samtalsämne så hade det kanske inte varit så främmande och otäckt. Besöken hos barnmorskan täcker liksom inte hälften av vad det innebär.

Tillägg: jag tycker alltså att ämnet ska vara mer generellt. Samma med mens och så, att det inte ska vara något man bara pratar om med andra i samma situation.

 

[athena_arabians]

Alltså jag är FÖR att man pratar mer om att förlossningskador kan uppstå, det ska absolut inte vara så hysch pysch och skamligt som det är idag. Men man kan ju välja sina tillfällen...

... och kanske inte vara FÖR grafisk med detaljerna.

Jag har en mag-tarmsjukdom och anser att sådana absolut ska kunna pratas om för det är ett stigma kring dem (det är därför jag är öppen med det). Det betyder dock inte att en behöver dra de ibland inte helt trevliga delarna i minsta detalj...

 

[em-pirre]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

Ja. Men personerna har pratat om andras förlossningar (sina döttrar, yngre kollegors)

 

[a1agnlju]

Jag längtar inte efter barnbarn. Det känns bara som ytterligare en sak som förväntas av mig som potentiell mormor och jag är rädd att jag inte kommer kunna nå upp till förväntningarna. För jag vill verkligen finnas där för mina barn och hjälpa dem med sina barn. Min mamma och min svärmor var fantastiska med mina barn, medan min pappa knappt har brytt sig alls (mamma och pappa var skilda). Och jag vet själv hur ledsen jag varit för hans ointresse. Jag är jätte rädd att jag blir lika dan.

 

[Bison]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

Ja, det har jag

 

[TinyWiny]

Jag har bonusbarnbarn och kan ärligt säga att jag är jättenyfiken på om det skulle vara någon skillnad känslomässigt med biobarnbarn. Kanske får jag veta det, kanske inte men jag skulle aldrig i livet säga åt mina barn hur de ska leva och vad de ska eller inte ska ha i sina liv. Det har jag inte med att göra överhuvudtaget. Jag och mina barn har ibland pratat om barn men aldrig någonsin på mitt initiativ utan alltid på deras.

Båda mina barn är i en ålder då många skaffar barn, 30 och 32 år gamla så visst kommer frågorna av gränslösa ibland. Jag får då frågan ställd som; skulle du vilja ha barnbarn eller, är det inte dags att de skaffar barn nu? Som om det är något jag har med att göra eller kan påverka. Som om det handlade om ifall jag skulle vilja ha en hund, katt eller häst till. Den frågan känns för mig jättekonstig. Som jag skulle ha med att göra hur mina barn har valt att leva. Lika konstig som frågan jag har fått många gånger om jag ville att mina barn skulle få barn lika tidigt som jag som om de på något sätt var livegna?! Det är ju en ickefråga. Ingen mer än mina barn och deras partners har ju med att göra om de vill ha barn eller inte och andra har ju inte en aning om ifall de har försökt i tio år eller inte alls vill ha några barn. Framförallt efter ena barnets bröllop drösade det in, åh! Hoppas du får barnbarn nu! Blandat med frågor om hon är gravid. Man kan tydligen inte gifta sig utan att vara eller vilja bli gravid. Jag hade helt missat det.

 

[Kiwifrukt]

Jag har en kollega som pratar väldigt öppet om mens och att hon har stora problem/väldigt ont när hon har mens. Jag är jättepryd egentligen och uppväxt med bröder var det verkligen tabu och man fick inte ens nämna det. Men jag tycker det är så himla befriande med henne att hon pratar om det och hon skäms inte, utan hon öppnar snarare upp för att andra ska vilja prata om det också. Nu består vår grupp av vår manliga chef och två manliga kollegor varav den ena redan före pandemin jobbade merparten av tiden hemifrån, resten är tjejer, så hon kanske inte sitter och pratar mens när chefen och den andra manliga kollegan är med, men det är ändå ett öppet klimat.

Men det jag kanske kan känna är skillnaden är att alla tjejer har någon gång haft mens. Jag kan relatera till hennes mensprat på ett helt annat sätt än när de pratar om graviditet och förlossning för det har jag aldrig upplevt och kommer aldrig göra. Jag känner mig inte utanför när hon pratar mens, men det hade kanske en man gjort.

 

[Tonto]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

Nej det händer hela tiden med folk som fött barn.

 

[Eurydome]

Nej det händer hela tiden med folk som fött barn.

Hela tiden? Du måste verkligen haft otur. Jag har aldrig varit med om det och jag har varit ute i arbetslivet i 15 år och jobbat på ett stort antal arbetsplatser av olika slag.

 

[Tonto]

Hela tiden? Du måste verkligen haft otur. Jag har aldrig varit med om det och jag har varit ute i arbetslivet i 15 år och jobbat på ett stort antal arbetsplatser av olika slag.

Hela tiden = Med jämna mellanrum, dvs när någon kollega ska skaffa/är gravid/föder etc.

 

[nejlica]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

När jag tidigare jobbade på större arbetsplats så exploderade det med sådant snack när jag gick ut med att jag var gravid. Var verkligen livrädd för förlossningen och ganska tydlig med det, fick ändå höra flera stycken hemska förlossningsberättelser Vet inte om folk hade något uppdämt behov av att prata av sig traumatiska händelser? Uppskattade INTE att agera terapeut i så fall!

Annars har det verkligen varit begränsat till när någon typ varit och hälsat på med nyfödd och i stil med "gick förlossningen bra?" "det blev utdraget och slutade med snitt efter 48 timmar", "Jahaja, min första tog tre dygn på sig". Eller lite skämtsamt efter en manlig förkylning eller något att det nämns något om "prova att föda barn istället du, så skulle du få se", men verkligen inte mer ingående än så.