Att längta efter barnbarn (utbruten från Dejtingtråden 34)

[Badger]

borttaget

 

[miumiu]

Nu har ju jag barn, dock bara ett och det är ju också normbrytande i det här landet. Har också fått frågan "när kommer syskon?" från x antal personer, dock inte lika ofta längre nu när mitt barn börjar bli äldre. Jag har dragit lite slutsatser utifrån det här beteendet som vissa personer ägnar sig åt (dvs lägga sig i andra människors livsval):

Det har själva två barn, och kan givetvis inte tänka sig hur livet hade varit om en utav dessa underbara unika individer INTE FANNS!!! Hemska tanke. Många människor verkar på riktigt lida av allvarlig oförmåga att begripa att hur de själva har valt att leva sina liv inte är det enda sättet att leva ett meningsfullt liv på. Jag tror på riktigt det ligger välvilja bakom, men det blir så himla fel.

Sen kan jag tänka mig att det är rövjobbigt om man själv hade hoppats på barnbarn, ens barn kanske inte vill/kan reproducera sig och så ska massa dryga halvfrämlingar, kollegor etc RUB IT IN genom att hålla på att ställa en massa privata frågor. Vad ska man svara på det liksom? Frikostigt dela med sig av sitt barns dejtingliv, samliv, relationshistorik, livsmål, fertilitetsutredningar osv? När ska folk fatta att dom går över gränsen själva, utan att man ständigt måste påtala det för dom?

 

[Brie]

Nu har ju jag barn, dock bara ett och det är ju också normbrytande i det här landet. Har också fått frågan "när kommer syskon?" från x antal personer, dock inte lika ofta längre nu när mitt barn börjar bli äldre. Jag har dragit lite slutsatser utifrån det här beteendet som vissa personer ägnar sig åt (dvs lägga sig i andra människors livsval):

Det har själva två barn, och kan givetvis inte tänka sig hur livet hade varit om en utav dessa underbara unika individer INTE FANNS!!! Hemska tanke. Många människor verkar på riktigt lida av allvarlig oförmåga att begripa att hur de själva har valt att leva sina liv inte är det enda sättet att leva ett meningsfullt liv på. Jag tror på riktigt det ligger välvilja bakom, men det blir så himla fel.

Sen kan jag tänka mig att det är rövjobbigt om man själv hade hoppats på barnbarn, ens barn kanske inte vill/kan reproducera sig och så ska massa dryga halvfrämlingar, kollegor etc RUB IT IN genom att hålla på att ställa en massa privata frågor. Vad ska man svara på det liksom? Frikostigt dela med sig av sitt barns dejtingliv, samliv, relationshistorik, livsmål, fertilitetsutredningar osv? När ska folk fatta att dom går över gränsen själva, utan att man ständigt måste påtala det för dom?

Japp. Jag som också ”bara” har ett barn, har upplevt hur provocerande det tycks vara för många.

 

[Roheryn]

Japp. Jag som också ”bara” har ett barn, har upplevt hur provocerande det tycks vara för många.

Samma här, jag har fått ryta ifrån några gånger när det tjatats om syskon... Nu är hon ju vuxen och jag är 51, så det är ju "för sent" och lika glad är jag Faktiskt en av de allra, allra bästa sakerna med att bli lite äldre - man förväntas inte vilja ha (fler) barn längre!

 

[vemsomhelst123]

Shoutout: är det på riktigt någon i tråden som behövt lyssna på kollegors prat om antal stygn och förlossningsskador? Eller är det något man drar till med bara?

Fast ska det vara sånt tabu då? Jag är opererad flera gånger (inkl kejsarsnitt), hade jag fått en komplikation aven operation i knät hade jag kanske delat den när någon pratar knäoperationer, hade jag fått andra vårdkomplikationer hade jag troligtvis delat dem. Jag har haft en vår fylld av svalg/öronproblematik efter covid och massa efterföljande infektioner, det har jag pratat om på jobbet. Är det fult och dåligt att prata om kvinnorelaterade saker? Jag har en kollega som pratar massa om sin pms och mensvärk. Många blir klart obekväma i det, inklusive mig själv, men det är ju inte konstigare än att någon har ont i huvudet en tisdag, egentligen.

 

[vemsomhelst123]

Nu har ju jag barn, dock bara ett och det är ju också normbrytande i det här landet. Har också fått frågan "när kommer syskon?" från x antal personer, dock inte lika ofta längre nu när mitt barn börjar bli äldre. Jag har dragit lite slutsatser utifrån det här beteendet som vissa personer ägnar sig åt (dvs lägga sig i andra människors livsval):

Det har själva två barn, och kan givetvis inte tänka sig hur livet hade varit om en utav dessa underbara unika individer INTE FANNS!!! Hemska tanke. Många människor verkar på riktigt lida av allvarlig oförmåga att begripa att hur de själva har valt att leva sina liv inte är det enda sättet att leva ett meningsfullt liv på. Jag tror på riktigt det ligger välvilja bakom, men det blir så himla fel.

Sen kan jag tänka mig att det är rövjobbigt om man själv hade hoppats på barnbarn, ens barn kanske inte vill/kan reproducera sig och så ska massa dryga halvfrämlingar, kollegor etc RUB IT IN genom att hålla på att ställa en massa privata frågor. Vad ska man svara på det liksom? Frikostigt dela med sig av sitt barns dejtingliv, samliv, relationshistorik, livsmål, fertilitetsutredningar osv? När ska folk fatta att dom går över gränsen själva, utan att man ständigt måste påtala det för dom?

Otroligt provocerande att bara ha ett barn. Nu är jag 35 så snart är kanske tjatet över. ”Det är klart hon måste ha syskon”

 

[Eurydome]

Fast ska det vara sånt tabu då? Jag är opererad flera gånger (inkl kejsarsnitt), hade jag fått en komplikation aven operation i knät hade jag kanske delat den när någon pratar knäoperationer, hade jag fått andra vårdkomplikationer hade jag troligtvis delat dem. Jag har haft en vår fylld av svalg/öronproblematik efter covid och massa efterföljande infektioner, det har jag pratat om på jobbet. Är det fult och dåligt att prata om kvinnorelaterade saker? Jag har en kollega som pratar massa om sin pms och mensvärk. Många blir klart obekväma i det, inklusive mig själv, men det är ju inte konstigare än att någon har ont i huvudet en tisdag, egentligen.

På ett sätt är det bra att vi pratar om det så att det normaliseras. Samtidigt tycker jag tycker man får välja sina tillfällen och personer man berättar det för. Det är ändå något rätt privat och inte alla känner sig bekväma med att veta sådant om sina kollegor och det tycker jag att man får respektera. Det behöver ju inte betyda att det är något fult och dåligt.

På samma sätt som att inte alla känner sig bekväma med att bada bastu nakna med sina kollegor. Det behöver inte betyda att man skäms över sin kropp eller tycker att det är fult och dåligt med nakenhet.

 

[vemsomhelst123]

På ett sätt är det bra att vi pratar om det så att det normaliseras. Samtidigt tycker jag tycker man får välja sina tillfällen och personer man berättar det för. Det är ändå något rätt privat och inte alla känner sig bekväma med att veta sådant om sina kollegor och det tycker jag att man får respektera. Det behöver ju inte betyda att det är något fult och dåligt.

På samma sätt som att inte alla känner sig bekväma med att bada bastu nakna med sina kollegor. Det behöver inte betyda att man skäms över sin kropp eller tycker att det är fult och dåligt med nakenhet.

Men man måste ju reflektera över varför det är så privat då. Varför ska just kvinnorelaterade saker som mens och förlossning vara privat?

 

[Eurydome]

Men man måste ju reflektera över varför det är så privat då. Varför ska just kvinnorelaterade saker som mens och förlossning vara privat?

Saker som har med könsorganen att göra anses vara av privat karaktär i vår västerländska kultur, sedan i alla fall några hundra år. Det är inget som jag är sugen på att stå på barrikaderna för att förändra, inte genom att vid fikan berätta hur många stygn jag fick sy i fiffi efter min förlossning eller om mina hemorrojdproblem.

Det är ju inte bara kvinnliga företeelser som anses privata heller. Har svårt att se framför mig att nån på jobbet skulle berätta att hens elvaåriga son just börjat få utlösning nattetid eller att en man skulle berätta om sina erektionsproblem.

 

[stjarnhimmel]

Men man måste ju reflektera över varför det är så privat då. Varför ska just kvinnorelaterade saker som mens och förlossning vara privat?

Jag har problem med min ibs-mage och jag brukar inte berätta om hur jag måste rusa på toa

 

[Kiwifrukt]

Det är ju inte bara kvinnliga företeelser som anses privata heller. Har svårt att se framför mig att nån på jobbet skulle berätta att hens elvaåriga son just börjat få utlösning nattetid eller att en man skulle berätta om sina erektionsproblem.

Håller med. Jag hade blivit precis lika störd om en manlig kollega konstant hade tjatat om något som rörde hans könsorgan eller matsmältning eller annat som tenderar att bli äckligt. För jo, det är äckligt när någon pratar om hur de bajsade på sig under förlossningen eller när en kollega absolut skulle byta blöja på sin bebis på fikabordet medan alla andra satt och fikade (kladdkaka…). Barnet var alltså med för att visas upp för kollegorna.

Man kan ju ta lite hänsyn om det är andra människor runt bordet som inte är lika bekväma med kroppsvätskor. Det behöver inte handla om barn. Min bror jobbar som vaktmästare och kan börja prata om ett stopp i en toalett med medföljande bajskorvar mitt i middagen, det är lika otrevligt.

 

[Return_to_the_moon]

Jag tycker inte folk i min omgivning pratar om mens och förlossningsskador, enbart vänner. Jag som velat om jag vill ha barn eller inte vill veta på riktigt hur det är att föda barn. Inte bara "familjen mår bra". Vill gärna veta om hemorrojder och annat också. Är nog många som har det utan att man vet. Men jag är inte så känslig för sånt prat. Tycker inget sånt är äckligt.

Någon nämnde IBS som jag också har och brukar ibland berätta till folk. Tycker inte det är en big deal. Jag ger ju inga toalettdetaljer men behöver ibland förklara varför jag inte kan göra vissa saker och får jag väldigt ont slutar jag lyssna så bra att de inte bara tror att jag är oartig.

 

[Eurydome]

Jag tycker inte folk i min omgivning pratar om mens och förlossningsskador, enbart vänner. Jag som velat om jag vill ha barn eller inte vill veta på riktigt hur det är att föda barn. Inte bara "familjen mår bra". Vill gärna veta om hemorrojder och annat också. Är nog många som har det utan att man vet. Men jag är inte så känslig för sånt prat. Tycker inget sånt är äckligt.

Någon nämnde IBS som jag också har och brukar ibland berätta till folk. Tycker inte det är en big deal. Jag ger ju inga toalettdetaljer men behöver ibland förklara varför jag inte kan göra vissa saker och får jag väldigt ont slutar jag lyssna så bra att de inte bara tror att jag är oartig.

Vänner är en helt annan sak såklart.

 

[Umbria]

Gled in här efter åratal känns det som.Jag har aldrig längtat efter barnbarn, jag var färdig med allt som hade med barn att göra när mina egna hade växt upp. Barnbarn kom, jag tycker mycket om dem, men för mig är de varken livets mening eller nån slags efterrätt.

 

[Milosari]

Jag har en kollega som pratar väldigt öppet om mens och att hon har stora problem/väldigt ont när hon har mens. Jag är jättepryd egentligen och uppväxt med bröder var det verkligen tabu och man fick inte ens nämna det. Men jag tycker det är så himla befriande med henne att hon pratar om det och hon skäms inte, utan hon öppnar snarare upp för att andra ska vilja prata om det också. Nu består vår grupp av vår manliga chef och två manliga kollegor varav den ena redan före pandemin jobbade merparten av tiden hemifrån, resten är tjejer, så hon kanske inte sitter och pratar mens när chefen och den andra manliga kollegan är med, men det är ändå ett öppet klimat.

Men det jag kanske kan känna är skillnaden är att alla tjejer har någon gång haft mens. Jag kan relatera till hennes mensprat på ett helt annat sätt än när de pratar om graviditet och förlossning för det har jag aldrig upplevt och kommer aldrig göra. Jag känner mig inte utanför när hon pratar mens, men det hade kanske en man gjort.

Fast på samma sätt är ju män alltid utanför när man pratar om mens. Är det olämpligt att prata om för att någon kan känna sig utanför så kommer mens aldrig att bli något naturligt samtalsämne, vilket är skitkonstigt när det påverkar en väldigt stor del av befolkningen. Det är väl ytterst få som har mens och känner sig helt opåverkade?

Jag är också uppväxt med att det är skämmigt som samtalsämne (ja allt som rörde kroppen egentligen) och det har satt djupa spår. Jag önskar verkligen att det ska slippa vara så för andra och att arbetsplatserna ska vara lite mer anpassade efter att man kan ha svår PMS eller ha handikappande smärtor.

Tillägg efter att ha läst resten är att man måste ju inte prata vätskor eller detaljer för att prata om det. Smärtor är t ex inget som har direkt med könet att göra...

 

[Milosari]

När jag tidigare jobbade på större arbetsplats så exploderade det med sådant snack när jag gick ut med att jag var gravid. Var verkligen livrädd för förlossningen och ganska tydlig med det, fick ändå höra flera stycken hemska förlossningsberättelser Vet inte om folk hade något uppdämt behov av att prata av sig traumatiska händelser? Uppskattade INTE att agera terapeut i så fall!

Annars har det verkligen varit begränsat till när någon typ varit och hälsat på med nyfödd och i stil med "gick förlossningen bra?" "det blev utdraget och slutade med snitt efter 48 timmar", "Jahaja, min första tog tre dygn på sig". Eller lite skämtsamt efter en manlig förkylning eller något att det nämns något om "prova att föda barn istället du, så skulle du få se", men verkligen inte mer ingående än så.

Men herregud, vad är det för fel på folk. Säger man nej så är det nej. Du är som sagt ingen terapeut eller kräkpåse åt andra.

Sen tycker jag att det är en bättre kommentar att fråga; "mår du bra nu?" om förlossningen inte gick smidigt.

 

[em-pirre]

@Milosari jsg har inget problem med att prata om saker. Men just barn är nåt som tjatas om hela jävla tiden. Det går inte att komma undan. Och man dras in i diskussionerna hela tiden (med frågor om man själv har barn, varför inte, har man tänkt på a, b och c?)

Det är ingen som pratar så om mens, bajs eller erektionsproblem.

 

[Kiwifrukt]

@Milosari jsg har inget problem med att prata om saker. Men just barn är nåt som tjatas om hela jävla tiden. Det går inte att komma undan. Och man dras in i diskussionerna hela tiden (med frågor om man själv har barn, varför inte, har man tänkt på a, b och c?)

Det är ingen som pratar så om mens, bajs eller erektionsproblem.

Exakt det här. Män kanske hamnar utanför när det gäller mens. Men de jävlarna behöver inte ha mens heller och det är ingen som tjatar på dem om de saknar mens eller om de inte borde ha det. (Jag vet, det är biologiskt omöjligt men ändå.) Men just när det gäller barn så kommer först alla äckel- och skrämselhistorier och sen avrundar de med att man borde skaffa barn alternativt skaffa fler barn.

Eller för den delen färre barn. För har man för många blir folk upprörda för det också. Mina föräldrar har fyra, med varandra. De tillhör generationen när skilsmässor blev allt vanligare, i alla fall här, vi låg säkert lite efter. När folk fattar att de inte har flera omgångar med olika partners utan har alla sina barn med samma person frågar de alltid varför. Och om något barn var en olyckshändelse. Vem frågar ens det? Det är som att när det gäller just barn tappar helt normala människor allt hyfs och allt uppförande och klampar över alla gränser.

 

[Milosari]

Exakt det här. Män kanske hamnar utanför när det gäller mens. Men de jävlarna behöver inte ha mens heller och det är ingen som tjatar på dem om de saknar mens eller om de inte borde ha det. (Jag vet, det är biologiskt omöjligt men ändå.) Men just när det gäller barn så kommer först alla äckel- och skrämselhistorier och sen avrundar de med att man borde skaffa barn alternativt skaffa fler barn.

Eller för den delen färre barn. För har man för många blir folk upprörda för det också. Mina föräldrar har fyra, med varandra. De tillhör generationen när skilsmässor blev allt vanligare, i alla fall här, vi låg säkert lite efter. När folk fattar att de inte har flera omgångar med olika partners utan har alla sina barn med samma person frågar de alltid varför. Och om något barn var en olyckshändelse. Vem frågar ens det? Det är som att när det gäller just barn tappar helt normala människor allt hyfs och allt uppförande och klampar över alla gränser.

Jag tänker att det är det sämsta av två världar när man varken kan säga att man har mens eller få ha så få eller så många barn man vill. Ett bättre alternativ är väl att man både kan säga att man har mens, att kroppen kan gå sönder lite när man föder barn och att det är lika accepterat att ha 0 barn som att ha 5?

De flesta barn är väl inte planerade men när man väl är gravid så är det sällan en olyckshändelse att barnen föds. I vår del av världen har vi som kvinnor ju nästan alltid möjligheten att ta ett aktivt beslut kring barn eller inte barn. Fast jag kan iofs inte förstå meningen med frågan "var det planerat" så jag har aldrig ställt den själv. Bäst var ju ändå när BM ställde frågan till min kompis som blev gravid trots spiral. I vilket parallellt universum finns det ett "ja" på den frågan?

 

[Milosari]

@Milosari jsg har inget problem med att prata om saker. Men just barn är nåt som tjatas om hela jävla tiden. Det går inte att komma undan. Och man dras in i diskussionerna hela tiden (med frågor om man själv har barn, varför inte, har man tänkt på a, b och c?)

Det är ingen som pratar så om mens, bajs eller erektionsproblem.

Jag tror som sagt att det är väldigt olika. Den enda jag har träffat som inte respekterar gränser är min mamma som 1) sa att jag skulle ångra mig hela livet om jag inte skaffade barn 2) tycker att ensambarn har det väldigt svårt 3) visste bättre än alla forskare när det gällde barns mående vid växelvis boende osv osv i all oändlighet. Annars får jag kommentarer om att mitt barn är väldigt sött (har en bild på mitt skrivbord), ibland frågar det om det är en flicka eller pojke och sen är det bra med det. På mitt jobb pratar vi mest om magbesvär, allergier och psykisk ohälsa. Just magbesvär och psykisk ohälsa kan ju påverka ens möjligheter att utföra sitt arbete så det är rätt så relevant att prata om tycker jag.

Sen är erektionsproblem säkert också något man borde prata om, men ändå snäppet mer privat eftersom man börjar gå in på folks sexualitet där. Prostatabesvär är kanske mer jämförbart? Upplever män att det är förknippat med skam och något man inte diskuterar?