Att komma ur en depression

[Magiana]

Har du haft en depression och kommit ur den? Jag skulle vilja höra om andras erfarenheter där det funnits en depression men där man kommit ur den. Hur gick det till? Vilken vård fick du?

Själv misstänker jag att jag kommer kastas ut från psyk snart för andra gången. Tyvärr har jag inte pengar att betala för vård privat om jag inte tömmer sparkontot (som jag ska ha till det nya avlopp jag kommer att behöva).

Uppenbarligen är jag inte ensam om att inte få den vård som behövs:
https://www.svd.se/manga-med-psykisk-ohalsa-far-inte-ratt-behandling
https://forum.mind.se/forum/depression/trad/skriker-for-dova-oron-i-varden

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har haft en depression och kommit ur den. Gjorde det genom terapi, som jag betalade själv. Jag betalade 60 SEK per gång tror jag eller något sådant, eftersom jag gick i terapi på Stockholms universitet inom ramen för psykologiprogrammet. Hade en elev som terapeut som givetvis hade en handledare och fick stöd.

Jag hade inte kunnat bli bättre utan terapi.

 

[Magiana]

Jag har haft en depression och kommit ur den. Gjorde det genom terapi, som jag betalade själv. Jag betalade 60 SEK per gång tror jag eller något sådant, eftersom jag gick i terapi på Stockholms universitet inom ramen för psykologiprogrammet. Hade en elev som terapeut som givetvis hade en handledare och fick stöd.

Jag hade inte kunnat bli bättre utan terapi.

60 kronor var ju helt klart överkomligt. Det skulle t.o.m. jag kunna betala.

Hur länge gick du i terapi?

 

[Raderad medlem 6459]

Hur länge gick du i terapi?

September till maj om jag inte minns fel. En gång i veckan.

 

[Tassetass]

Jag kom ur en svår depression med hjälp av terapi och medicin. Terapin var genom landstinget och jag hamnade egentligen på fel avdelning hos psykiatrin på grund av en kurator som året innan gjort en helknasig bedömning av mig. Terapeuten jag hamnade hos ville behålla mig ändå och berättade först två år senare - när vi var klara - att jag egentligen skulle ha fått gå hos någon annan. Jag gick alltså varje vecka i två år och det var fruktansvärt, men absolut nödvändigt.

Tids nog hade jag nog läkt någorlunda även utan hjälp, eftersom min depression till stor del var traumautlöst, men jag hade nog mått överlag mycket sämre än idag om jag inte hade fått hjälp.

 

[Parat]

Jag har haft en depression och kommit ur den. Gjorde det genom terapi, som jag betalade själv. Jag betalade 60 SEK per gång tror jag eller något sådant, eftersom jag gick i terapi på Stockholms universitet inom ramen för psykologiprogrammet. Hade en elev som terapeut som givetvis hade en handledare och fick stöd.

Jag hade inte kunnat bli bättre utan terapi.

Var du själv student på Stockholms universitet då? Själv har jag tillgång till ett liknande upplägg vid ett annat universitet (där jag själv är student nu iofs, men bara fram till sommaren) men funderar på om jag måste vara student för att få tillgång till en sådan typ av behandling Det kanske är olika överallt dock och därför svårt att svara på, haha!

 

[Raderad medlem 6459]

Var du själv student på Stockholms universitet då? Själv har jag tillgång till ett liknande upplägg vid ett annat universitet (där jag själv är student nu iofs, men bara fram till sommaren) men funderar på om jag måste vara student för att få tillgång till en sådan typ av behandling Det kanske är olika överallt dock och därför svårt att svara på, haha!

Nej, det var jag inte . Jag bara ringde dit, ställde mig i kö och fick börja några månader senare.

 

[Fibusen]

Jag fick medicin, var aldrig iväg och pratade med någon, mer än med läkaren. Jag har alltid haft väldigt svårt att prata med andra om hur jag mår och känner.

För mig handlade det om att det blev så mycket skit under en längre period, och då kom allt ikapp från när jag levde med en kille som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Just den biten hade jag tryckt undan under flera år, men när det sen eskalerade med att min hund (och han var min riktiga trygghet) blev gammal och fick tas bort, en skiljsmässa (inte från han som misshandlat), lära sig leva själv, och lära sig vara ifrån sitt barn varannan vecka, kaos på jobbet, ingen sömn, min häst (och enda andningsrum) hittades död i hagen osv osv så brakade jag ihop totalt. Vägrade erkänna det först utan det var när mamma såg mig och bröt ihop en dag när hon såg mig jag insåg hur illa det var. Hade rasat över 25 kg på väldigt kort tid, håret rasade av från huvudet men jag var alldeles luden på armarna, mamma trodde allvarligt att jag höll på att svälta ihjäl.

Jag åt medicin ca ett år, också för att få igång matlusten och för att kunna sova bättre. Nu har jag inte ätit medicin på 1,5 år, och jag mår bra i dag. Även om det kanske inte är så klokt att bearbeta allt själv så var det den vägen jag tog, och den gick bra.

Visst att jag känner mig lite nere ibland, men det är ju inte samma som förut när man inte ens ville kliva upp från sängen, man varken åt eller knappt skötte hygienen, utan man var bara som ett tomt skal som vandrade runt. Jag har alltid tänkt väldigt mycket och väldigt djupt, nästan överanalyserat saker och väldigt orolig av mig, en riktig grubblare, och det blev ju såklart värre under depressionen och ångesten var skyhög ibland. Jag tänker och analyserar fortfarande allt, men nu kan jag bryta det med att gå och göra nånting annat ett tag, förut så tog tankarna över och jag kunde ligga i sängen och bara stirra i taket med tankar som åt upp en.

Jag blir ju fortfarande väldigt trött snabbt. Inte fysiskt, men psykiskt. Jag behöver mycket tid för mig själv i lugn och ro. Orkar inte riktigt med att vara så social längre som jag varit förut och känner att det är jobbigt när det blir mycket folk. Så är mest mellan jobbet, stallet och sen hem i min ensamhet, men jag tycker att det är så skönt att sitta hemma i lugn och ro!

Jag mår som sagt trots allt bra i dag, har hopp om livet, skrattar och är glad igen. Jag köpte till och med en ny häst i somras, vilket också har hjälpt mig väldigt mycket. Sen är jag väldigt skör, vilket jag tror att många är efter en längre depression. Jag vet hur snabbt allting kan gå helt åt skogen igen, och hur snabbt man kan sjunka in i det där, så jag väljer väll mina strider väldigt omsorgsfullt om vi säger så. Har svårt att våga/vilja släppa in nya människor i mitt liv, utan jag har min lilla cirkel av dom som stod kvar när jag mådde som sämst, och jag känner mig nöjd med dom och har inget behov av fler liksom. Är så tacksam att dom fanns och att dom finns!

 

[monster1]

Jag, jag fick medicin och terapi via landstinget.

 

[Magiana]

En följdfråga: var bör man bo för att få terapi genom landstinget? Här tycks man bara bli hänvisad till att träffa kurator en gång var tredje vecka om man inte har ytterligare diagnoser.

Jag ångrar att jag flyttade hit.

 

[DarkInNight]

KBT, i många månader.
Flyttade.

 

[tuaphua]

Har du haft en depression och kommit ur den? Jag skulle vilja höra om andras erfarenheter där det funnits en depression men där man kommit ur den. Hur gick det till? Vilken vård fick du?

Själv misstänker jag att jag kommer kastas ut från psyk snart för andra gången. Tyvärr har jag inte pengar att betala för vård privat om jag inte tömmer sparkontot (som jag ska ha till det nya avlopp jag kommer att behöva).

Uppenbarligen är jag inte ensam om att inte få den vård som behövs:
https://www.svd.se/manga-med-psykisk-ohalsa-far-inte-ratt-behandling
https://forum.mind.se/forum/depression/trad/skriker-for-dova-oron-i-varden

Det var en rätt lång historia för mig. Jag var med om flera svåra trauman from 15-års ålder och ca 4 år framöver. Så jag blev deprimerad, fick ptsd, panikångest etc.
jag började hos skolkurator, sen BUP och sen vuxenpsyk.
Jag gick först i samtal. Vilket eg var bra då jag inte var van vid att prata om känslor. Och fick lära mig det. Sen insåg man att mer insatser krävdes. Efter traumabearbetning hos specialister inom det kvarstod depression och ptsd. Jag gick då enskilt hos psykolog/terapeut. Vi körde kbt som tog mig halvvägs. Men räckte inte fullt iom att jag separerade känslor från vad jag gjorde och kunde pressa igenom övningarna utan att känslorna var med och blev påverkade.
Sen fick jag gå Schematerapi. Det var nyckeln eller ev sista pusselbiten. Den typen av terapi funkade för mig.
Jag gick väldigt många år i terapi i ung ålder. Jag ville dö, såg ingen framtid etc. Jag trodde det var min lott i livet att må skit. Att jag var trasig i grunden på ett oreparabelt vis.
Jag hade jättetur som ramlade över just den psykologen. Utan henne vet jag inte hur det skulle gått. Jag fick så mkt verktyg.

Idag mår jag bra sen många år. Älskar livet och är så lycklig att jag fortsatte. Och över den hjälp jag fick!
Jag har nog också behövt tid att fundera över vad jag mår bra av. Jag har lagt om mitt liv en del. Och känner mig mer och mer hemma och trygg.

 

[sthu]

Jag blir aldrig "frisk" från depression i och med att jag är bipolär. Men med hjälp av medicin kan jag hålla undan skoven hyfsat. Har precis bytt landsting så jag har ingen samtalskontakt än. Det har hjälpt mycket att prata med någon.

 

[kryddelydd]

Har du haft en depression och kommit ur den? Jag skulle vilja höra om andras erfarenheter där det funnits en depression men där man kommit ur den. Hur gick det till? Vilken vård fick du?

Själv misstänker jag att jag kommer kastas ut från psyk snart för andra gången. Tyvärr har jag inte pengar att betala för vård privat om jag inte tömmer sparkontot (som jag ska ha till det nya avlopp jag kommer att behöva).

Uppenbarligen är jag inte ensam om att inte få den vård som behövs:
https://www.svd.se/manga-med-psykisk-ohalsa-far-inte-ratt-behandling
https://forum.mind.se/forum/depression/trad/skriker-for-dova-oron-i-varden

När jag var tonåring och ung vuxen hade jag depression och tätt återkommande suicidtankar. Enstaka suicidförsök.
Det gick över skapligt av sig självt (som faktiskt många depressioner gör när man läser litteraturen).
Blev erbjuden samtalsterapi vid något tillfälle men avböjde.

Behandling via landsting: reglerna kan se olika ut men det är nog vanligt med en uppdelning där vårdcentralerna ansvarar för "mild till måttlig" depression med både läkemedels- och samtalsbehandling. Vårdcentralernas uppdrag är normalt sett kortvarig samtalsbehandling upp till 10 till möjligen 20 samtal. Långtidsterapi faller alltså normalt sett inte inom ramen för vårdcentralernas uppdrag.

Psykiatrin har normalt sett hand om dem med djup depression och behov av långvarig samtalsbehandling. Ibland blir det väldigt konstigt med en individ som bedöms inte ha tillräckligt djup depression för att hamna under psykiatrins "paraply" men där vårdcentralens uppdrag liksom tagit slut när det gäller samtalsbehandling.

I Sverige idag är det framför allt KBT som förordas, särskilt för vårdcentralernas samtalsmottagningar. Det krävs inte att vårdcentralerna har någon legitimerad psykolog eller någon legitimerad psykoterapeut utan vårdcentralsnivå gäller de individer som inte har så djup problematik.

Ibland kan det bli tokigt på grund av olika förväntningar också.
Man kan som lidande ha ganska specifikt önskemål eller specifik förväntan om vad en samtalsbehandling ska innehålla och hur den ska gå till; om den tanken (som kan vara helt rätt, ifrågasätter inte det) inte stämmer överens med utbudet så blir man nog hänvisad till privata alternativ.

Hälso- och sjukvårdslagen innebär att man som patient har rätt till en medicinsk bedömning och rätt till förslag om utredning och behandling. Sedan har man rätt att tacka ja eller nej till erbjuden behandling men man har inte rätt att kräva viss specifik utredning eller behandling om inte "sjukvården" bedömt just den åtgärden som rätt.

Det innebär alltså konkret i ditt fall att om du blivit erbjuden samtalskontakter men avböjt utifrån olika synpunkter på terapeuterna (som kan vara hur berättigade som helst) så är det inte självklart att du har rätt att kräva att få en annan terapeut med annan inriktning. Det är också möjligt att du inte har rätt att kräva just den inriktning på samtalsbehandling som du önskar, om den inte erbjuds inom det offentliga.
Det finns inget krav på att exempelvis psykiatrin ska erbjuda både KBT och psykodynamisk terapi eller annan specifik form: det som rekommenderas generellt (åtminstone inom vårdcentralsområdet; jag har inte samma koll på psykiatrin) i Sverige idag är KBT.

 

[Magiana]

När jag var tonåring och ung vuxen hade jag depression och tätt återkommande suicidtankar. Enstaka suicidförsök.
Det gick över skapligt av sig självt (som faktiskt många depressioner gör när man läser litteraturen).
Blev erbjuden samtalsterapi vid något tillfälle men avböjde.

Behandling via landsting: reglerna kan se olika ut men det är nog vanligt med en uppdelning där vårdcentralerna ansvarar för "mild till måttlig" depression med både läkemedels- och samtalsbehandling. Vårdcentralernas uppdrag är normalt sett kortvarig samtalsbehandling upp till 10 till möjligen 20 samtal. Långtidsterapi faller alltså normalt sett inte inom ramen för vårdcentralernas uppdrag.

Psykiatrin har normalt sett hand om dem med djup depression och behov av långvarig samtalsbehandling. Ibland blir det väldigt konstigt med en individ som bedöms inte ha tillräckligt djup depression för att hamna under psykiatrins "paraply" men där vårdcentralens uppdrag liksom tagit slut när det gäller samtalsbehandling.

I Sverige idag är det framför allt KBT som förordas, särskilt för vårdcentralernas samtalsmottagningar. Det krävs inte att vårdcentralerna har någon legitimerad psykolog eller någon legitimerad psykoterapeut utan vårdcentralsnivå gäller de individer som inte har så djup problematik.

Ibland kan det bli tokigt på grund av olika förväntningar också.
Man kan som lidande ha ganska specifikt önskemål eller specifik förväntan om vad en samtalsbehandling ska innehålla och hur den ska gå till; om den tanken (som kan vara helt rätt, ifrågasätter inte det) inte stämmer överens med utbudet så blir man nog hänvisad till privata alternativ.

Hälso- och sjukvårdslagen innebär att man som patient har rätt till en medicinsk bedömning och rätt till förslag om utredning och behandling. Sedan har man rätt att tacka ja eller nej till erbjuden behandling men man har inte rätt att kräva viss specifik utredning eller behandling om inte "sjukvården" bedömt just den åtgärden som rätt.

Det innebär alltså konkret i ditt fall att om du blivit erbjuden samtalskontakter men avböjt utifrån olika synpunkter på terapeuterna (som kan vara hur berättigade som helst) så är det inte självklart att du har rätt att kräva att få en annan terapeut med annan inriktning. Det är också möjligt att du inte har rätt att kräva just den inriktning på samtalsbehandling som du önskar, om den inte erbjuds inom det offentliga.
Det finns inget krav på att exempelvis psykiatrin ska erbjuda både KBT och psykodynamisk terapi eller annan specifik form: det som rekommenderas generellt (åtminstone inom vårdcentralsområdet; jag har inte samma koll på psykiatrin) i Sverige idag är KBT.

10 samtal låter som ett skämt. 20 samtal också.

Det låter ju som om sjukvården är sjukt ineffektiv. Jag har ju nu varit sjuk i 1½ år och blev sämre hos den psykolog jag gick hos. Jag slutade för att jag började bli rädd för att få en psykos. Den risken vågade jag inte ta.

Och om nu kbt inte fungerar, vart hamnar man då? Det känns ju som om man bara har det alternativet även om det skulle vara mer sannolikt att en annan terapiform skulle vara mer effektiv. Så då är man tvungen att ta den terapin, trots att man på förhand kan säga att det sannolikt inte kommer att fungera, bara för att inte bli utkastad. Resurserna inom psykiatrin är ju trots allt ganska begränsade, så varför inte rikta in det på det som troligen har bäst effekt i det aktuella fallet? Det känns mest som om vården kör efter modellen fort och fel - genväg blir senväg.

 

[clusia]

Jag har haft en depression och kommit ur den. Gick i terapi i 2 år med 2 besök/vecka som mest för att på slutet vara sporadiska besök. Har för mig att jag hade högkostnadsskydd men betalade för de första besöken. Det här var i Stockholm för ett par år sedan så jag minns inte exakt.

Hade aldrig blivit frisk utan terapi. Gick på anti depp förut men slutat nu då jag inte känner att jag behöver det. Kan faktiskt inte se att jag skulle hamna i en depression på det sättet igen. Terapin gav mig verktyg och kännedom om mig själv.

 

[kryddelydd]

10 samtal låter som ett skämt. 20 samtal också.

Det låter ju som om sjukvården är sjukt ineffektiv. Jag har ju nu varit sjuk i 1½ år och blev sämre hos den psykolog jag gick hos. Jag slutade för att jag började bli rädd för att få en psykos. Den risken vågade jag inte ta.

Och om nu kbt inte fungerar, vart hamnar man då? Det känns ju som om man bara har det alternativet även om det skulle vara mer sannolikt att en annan terapiform skulle vara mer effektiv. Så då är man tvungen att ta den terapin, trots att man på förhand kan säga att det sannolikt inte kommer att fungera, bara för att inte bli utkastad. Resurserna inom psykiatrin är ju trots allt ganska begränsade, så varför inte rikta in det på det som troligen har bäst effekt i det aktuella fallet? Det känns mest som om vården kör efter modellen fort och fel - genväg blir senväg.

En svårighet är väl att det inte finns så tydliga stöd för vilken inriktning på terapin som har bäst effekt i det aktuella fallet.

Det finns en ganska stor schism inom psykoterapiföreningen (eller -förbundet, strunt samma vilket) där psykodynamikerna och KBT:arna har svårt att hitta samsyn.
Det finns en stor besvikelse framför allt bland psykodynamikerna, gällande att Socialstyrelsen så tydligt rekommenderar KBT.

Vården är skyldig att jobba efter "vetenskap och beprövad erfarenhet".
Det blir ganska svårt; KBT har kunnat visas upp som ett koncept med mätbara resultat och då kallas det "vetenskap" eller "evidens". Mer psykodynamisk inriktning har inte kunnat uppvisa mätbara resultat och därför kommit i skymundan i Sverige.

En orsak till detta kan vara att forskning inom psykologi är svår att reproducera, det är så många faktorer som spelar in där "personkemi" är en väldigt vikt del men hur definierar man liksom det?
Terapeuten är eventuellt viktigare än terapiformen?

Det är svårt.

Och jo, du frågade vart man ska flytta.
Det jag hört är väl att psykiatrin är rätt dåligt fungerande över hela landet, tyvärr. Men det är ju mest anekdotiska berättelser.

 

[monster1]

10 samtal låter som ett skämt. 20 samtal också.

Det låter ju som om sjukvården är sjukt ineffektiv. Jag har ju nu varit sjuk i 1½ år och blev sämre hos den psykolog jag gick hos. Jag slutade för att jag började bli rädd för att få en psykos. Den risken vågade jag inte ta.

Och om nu kbt inte fungerar, vart hamnar man då? Det känns ju som om man bara har det alternativet även om det skulle vara mer sannolikt att en annan terapiform skulle vara mer effektiv. Så då är man tvungen att ta den terapin, trots att man på förhand kan säga att det sannolikt inte kommer att fungera, bara för att inte bli utkastad. Resurserna inom psykiatrin är ju trots allt ganska begränsade, så varför inte rikta in det på det som troligen har bäst effekt i det aktuella fallet? Det känns mest som om vården kör efter modellen fort och fel - genväg blir senväg.

Jag fick 18 det räckte bra . Har ni ingen öppenvård hos er? Jag bor i Jönköpingslän hade man väl tagit sig in i psykiatrin så löpte det på bra.

 

[parellikusken]

Jag befinner mig i en djup depression just nu, varit inlagd under en längre period och fått ECT, men är nu utskriven då jag mår något bättre. Är fortfarande djupt nere i depressionen dock och är sjukskriven på heltid. Äter en mängd olika mediciner.

Var deprimerad i tjugoårsåldern också, var sjukskriven för depression och ångest mellan jag var 19 och 25 år. Tog mig ur den då med hjälp av terapi och medicin, men mest var det för att jag fick min häst av mina föräldrar, han gjorde mig frisk.
Även varit nere i en depression för ca 1 år sedan, fick då medicinering och mediyoga av en sjukgymnast i psykiatrin. Även fått akupunktur mot ångest av samma sjukgymnast.
Varit inskriven i psykiatrin sedan jag var 19 år och haft regelbunden kontakt med dom både i staden jag bodde i förut och i staden jag bor i nu. Har ADHD och GAD som grunddiagnoser.

Men nu är jag nere i en djup svacka igen..

 

[vallhund]

Jag befinner mig i en djup depression just nu, varit inlagd under en längre period och fått ECT, men är nu utskriven då jag mår något bättre. Är fortfarande djupt nere i depressionen dock och är sjukskriven på heltid. Äter en mängd olika mediciner.

Var deprimerad i tjugoårsåldern också, var sjukskriven för depression och ångest mellan jag var 19 och 25 år. Tog mig ur den då med hjälp av terapi och medicin, men mest var det för att jag fick min häst av mina föräldrar, han gjorde mig frisk.
Även varit nere i en depression för ca 1 år sedan, fick då medicinering och mediyoga av en sjukgymnast i psykiatrin. Även fått akupunktur mot ångest av samma sjukgymnast.
Varit inskriven i psykiatrin sedan jag var 19 år och haft regelbunden kontakt med dom både i staden jag bodde i förut och i staden jag bor i nu. Har ADHD och GAD som grunddiagnoser.

Men nu är jag nere i en djup svacka igen..

Tack för att du delar med dig.