Att klara sig efter mammas död

[nightcrawler]

Säger som dom andra, man får ta en dag i sänder. Ta dej tid att sörja. Min mamma gick bort i december förra året, det känns fortfarande jättejobbigt emellanåt. Särskilt när man tänker på vissa saker som man hade velat berätta, ringa och säga att nu går det nått på tv som du bara måste se eller saker man gör som man på nått vis förknippar. Och då var vi ändå inga såta vänner. Periodvis funderade jag till och med på att bryta.
Jag har haft mycket stöd av mina vänner. Den ena förlorade sin mamma exakt en månad efter att min gick bort. Hennes var väntat, slutskedet på cancer. Min blev mer oväntat.

Men som sagt tillåt det ta den tid som behövs för att sörja

 

[Petruska]

Jag har motsatt erfarenhet, speciellt i samband med bodelning/arv. Mina bröder sa upp bekantskapen ned mig.

Jo, jag vet. Det kan bli så. Det var därför jag skrev något tidigare om att det är tur om man kan hålla ihop i sådana situationer. Tur, alltså. Vi har haft den turen omkring mig de senaste åren, jag ser det verkligen som just tur.

 

[Lena Furberg]

Jo, du kommer att klara dig och du kommer att bli glad igen!

När min mamma dog - och hon var ändå 81 år gammal - kände jag den mest förlamande sorg. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna glädje igen. Fastän mitt liv var och är både rikt och fullt av kärlek. Jag bara grät. Varje liten sak påminde mig om henne.

Det var 12 år sedan nu och jag saknar henne fortfarande. Det finns SÅ mycket jag vill prata med henne om, jag vill så gärna ha henne här. Min pappa med.

Men den förlamande, hemska smärtan har klingat av. Det tog en tid men den klingade av. Du måste gå rakt igenom den mörka sorgeskogen men du kommer ut på andra sidan, där det är ljust igen.

 

[vallhund]

När min far gick bort blev jag helt knäckt trots att det var väntat. Jag o min mor turades om att ligga bredvid honom, hade fått in en extrasäng. Han dog i mina armar. Min ungdoms anorexi slog till med full kraft o jag blev sjukskriven i en månad.

När min mor dog i en sk olycka blev jag mest förbannad för att hon lämnat en kaotisk ekonomi efter sig samt naturligtvis inget testamente. Det tog fjällräddningen (med hundar) 4 dygn att hitta henne, hon hade drattat ner från ett fjäll.

 

[clusia]

min mamma blev sjuk i cancer för 1,5 år sedan. Hon gick bort för 2 dagar sedan. Det blev snabbt värre och hon blev sängliggandes de sista veckorna. Var vid hennes sida varje dag. De 3 sista dagarna hamnade hon på hospis och somnade in stilla med sina 3 barn närvarande. Jag och min mamma har alltid haft en nära relation och hon har alltid ställt upp för mig och mina syskon. Vår pappa stack när jag var 16 och har inte träffat han på 3 år, han är en riktig idiot så vill ej ha kontakt med honom.

Vi har ingen släkt utan jag har mina två brödrar som står mig nära.

Mitt hjärta är i tusen bitar och jag orkar knappt gå ur sängen utan att gråta. Tröstar mig med choklad och skräpmat och har gått upp flera kilo.

Hur kommer man över en sån här sorg och kan börja leva sitt liv igen? Just nu känns mitt liv bara meningslöst.

Börjar jobba igen på tisdag och hoppas att man kommer på andra tankar om man kommer ifrån hemmet.

Fuck cancer! Min mamma blev bara 57 år..

Kram ❤ Beklagar verkligen. Ta den tid du behöver på att sörja. Man får vara ledsen.

 

[Roheryn]

Min mamma dog i december 1999, 60 år gammal. Jag var då 27, skulle fylla 28. Tiden efter dödsfallet fyllde jag med sysslor kring begravning och annat praktiskt, vilket trängde undan den mest förlamande sorgen, och när begravningen (och julen!!) väl var över kändes det som om livet kunde fortsätta och långsamt återgå till någon sorts normalitet. För mig hjälpte det nog också att jag sedan länge flyttat hemifrån, hade ett eget hem och ett eget liv med make, häst och hund. Det livet fortsatte ju, även om det blev oerhört tomt utan mamma där - vi stod varandra nära och hade kontakt i princip varje dag.

Eftersom mamma dog så pass ung, så fanns det fortfarande en del släktingar ur hennes föräldrageneration i livet. Bland annat hennes faster Vera. Vera blev bestört över beskedet att mamma gått bort, men efter en liten stund samlade hon sig och sa: "Ja, det finns inget annat att göra än att sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå". Jag gillade det, och har tänkt på det många gånger sedan dess när saker varit besvärliga. Det känns liksom lite, lite lättare att tänka sig att allt man behöver göra just nu är att orka ETT steg till. Och sedan, i nästa ögonblick, ett till. Inte allt på en gång, utan lite, lite i taget. Och efter en tid upptäcker man att man trots allt kommit ganska långt...

Fastän det i år är 18 år sedan mamma dog så tänker jag på henne nästan varje dag - fortfarande finns känslan "det skall jag berätta för mamma" när något händer som jag tror skulle intresserat henne. Och sorgen finns kvar, även om den ändrat karaktär. I början saknade jag närheten, samtalet, det hon betydde för sammanhållningen i familjen allra mest. Nu gäller sorgen mer sådant som hon aldrig fick uppleva eller vara en del av - min dotter, mina hästar (vi delade hästintresset), min brors tre barn...

Sorgen och saknaden försvinner aldrig, men man lär sig leva med den.

 

[Smulis]

Beklagar förlusten! Jag vet hur det känns och det är inte lätt men tiden läker såren, faktiskt. Saknaden kommer alltid att finnas där men den dämpas något ju längre tiden går.

Jag förlorade hastigt och "oväntat" min pappa februari 2015, i oktober samma år fick jag ett cancerbesked och fick genomgå en stor operation bara några veckor senare och sedan cellgifter och bodde då hemma hos min mamma som jag alltid hade stått väldigt väldigt nära. Hon var min bästa vän helt enkelt. I slutet av januari 2016 hittade jag henne i soffan, då hade hon fått en massiv hjärnblödning och läkarna kunde inte göra något åt det så hon avled sen 2 dagar senare på sjukhuset 67 år gammal.

Det var fruktansvärt tufft att helt plötsligt stå där utan någon förälder att luta sig emot och att behöva ta tag i allt det praktiska med att tömma bostaden, ordna begravning osv. och det mitt i en cellgiftsbehandling också. Jag har också en storebror som gjorde mycket och som jag har bra kontakt med men jag kände mig ändå ensam med min sorg och för mig hjälpte det mycket att bara prata, prata, prata om den. På så vis fick jag ur mig allt men trots det så var det ändå många sömnlösa nätter och dagar när jag bara bröt ihop av sorg. Nu idag lite drygt 1 år senare så känner jag mig ändå glad och jag ser ljust på livet igen men sorgen och saknaden efter mamma finns fortfarande där och allt vi aldrig hann göra ihop, saknaden att bara kunna ringa henne och berätta när något roligt har hänt eller bara träffas och ta en promenad ihop med hundarna.

Tillåt dig att sörja hur mycket du vill och på det sätt du själv vill och försök att fokusera på en dag i taget och försök att hitta de vanliga rutinerna igen som kan föra tankarna på något annat om än för bara en liten stund.

 

[Sonic76]

Det som jag kan sakna idag är fortfarande mina dagliga samtal till pappa och sen mamma
Och att bara kunna ringa och prata bort en stund.
Nu när livet är kaos är jag glad att framför allt pappa slipper uppleva det samtidigt som jag hade behövt dem som stöd.
Men sorg är så personlig så man kan inte säga gör si eller gör så utan gör det som känns bäst för dig.

 

[Kilauea]

Hur går det @Mallju - hur mår du?

 

[Zoya]

Fastän det i år är 18 år sedan mamma dog så tänker jag på henne nästan varje dag - fortfarande finns känslan "det skall jag berätta för mamma" när något händer som jag tror skulle intresserat henne. Och sorgen finns kvar, även om den ändrat karaktär. I början saknade jag närheten, samtalet, det hon betydde för sammanhållningen i familjen allra mest. Nu gäller sorgen mer sådant som hon aldrig fick uppleva eller vara en del av - min dotter, mina hästar (vi delade hästintresset), min brors tre barn...

Sorgen och saknaden försvinner aldrig, men man lär sig leva med den.

Precis så är det för mig också. Mamma var den där klippan som höll ihop allt och som såg till att allt fungerade. Hon var även min bästa vän så det är mycket jag hade velat berätta för eller bolla med mamma.
Jag kan även sörja att hon aldrig fick träffa min dotter (var gravid med henne när mamma gick bort) eller se vilken stilig grabb min son växt upp till. Han var nämligen mormors ögonsten. Hon fick heller aldrig träffa brorsans barn eller uppleva hur hennes yngsta son (min lillebror) faktiskt växte upp till slut, klippte sig och skaffade sig ett jobb .
Nej, men sådana vardagliga saker kan man sakna och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna.

 

[Raderad medlem 94602]

Beklagar din förlust

Jag har en liknande historia. Förlorade min mor i cancer efter 2 års sjukdom. Hon blev 60 år. Precis som i ditt fall stod vi varandra mycket nära. Hon var livlinan, bästa vännen. Min far har inte stått mig så nära och bodde utomlands. Jag har hade bara min lillebror kvar.

Hur man hanterar det?
Vet inte. Jag sörjde och tillät mig göra det. Någon stans i den processen kom jag vidare.

Det är 6 år sen nu och jag kan fortfarande bli överslöljd av sorg och saknad men livet fungerar, jag mår bra.

 

[Smurfoff]

Jag har fått ett sjukt sockerberoende och känns som jag tröstäter.. Gått upp 6kg sen mammas bortgång den 5 maj. Jag kan inte se en bild på henne utan att gråta. Jag sa upp mig från jobbet. Orkar ingenting just nu. Boka en resa till London med en vän nästa vecka sen åker jag själv till Turkiet i 9 dagar och träffar en vän där nere. Är nog bra att komma bort ifrån allt här .