Att klara sig efter mammas död

[Smurfoff]

min mamma blev sjuk i cancer för 1,5 år sedan. Hon gick bort för 2 dagar sedan. Det blev snabbt värre och hon blev sängliggandes de sista veckorna. Var vid hennes sida varje dag. De 3 sista dagarna hamnade hon på hospis och somnade in stilla med sina 3 barn närvarande. Jag och min mamma har alltid haft en nära relation och hon har alltid ställt upp för mig och mina syskon. Vår pappa stack när jag var 16 och har inte träffat han på 3 år, han är en riktig idiot så vill ej ha kontakt med honom.

Vi har ingen släkt utan jag har mina två brödrar som står mig nära.

Mitt hjärta är i tusen bitar och jag orkar knappt gå ur sängen utan att gråta. Tröstar mig med choklad och skräpmat och har gått upp flera kilo.

Hur kommer man över en sån här sorg och kan börja leva sitt liv igen? Just nu känns mitt liv bara meningslöst.

Börjar jobba igen på tisdag och hoppas att man kommer på andra tankar om man kommer ifrån hemmet.

Fuck cancer! Min mamma blev bara 57 år..

 

[Unafraid]

Tid gör att man kan leva med det, men det går aldrig över.

 

[sassiball]

min mamma blev sjuk i cancer för 1,5 år sedan. Hon gick bort för 2 dagar sedan. Det blev snabbt värre och hon blev sängliggandes de sista veckorna. Var vid hennes sida varje dag. De 3 sista dagarna hamnade hon på hospis och somnade in stilla med sina 3 barn närvarande. Jag och min mamma har alltid haft en nära relation och hon har alltid ställt upp för mig och mina syskon. Vår pappa stack när jag var 16 och har inte träffat han på 3 år, han är en riktig idiot så vill ej ha kontakt med honom.

Vi har ingen släkt utan jag har mina två brödrar som står mig nära.

Mitt hjärta är i tusen bitar och jag orkar knappt gå ur sängen utan att gråta. Tröstar mig med choklad och skräpmat och har gått upp flera kilo.

Hur kommer man över en sån här sorg och kan börja leva sitt liv igen? Just nu känns mitt liv bara meningslöst.

Börjar jobba igen på tisdag och hoppas att man kommer på andra tankar om man kommer ifrån hemmet.

Fuck cancer! Min mamma blev bara 57 år..

heart
Ta en dag i taget.

 

[EmmaBovary]

Beklagar sorgen, det är verkligen fruktansvärt

Och som @Unafraid sa så lär man sig leva med det, men det går aldrig över. Hur ser det ut för dig, har du blivit erbjuden samtal med en kurator eller dylikt? Om inte så hör dig för.

 

[Bison]

Även om det låter omöjligt ny så kommer det bli bättre med tiden. Ta en dag i taget och tillåt dig själv att sakna och sörja.

Min mamma dog 2009 i cancer, hon blev 56 år.
Jag saknar henne varje dag och kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa henne för att berätta saker innan jag minns att det inte går.
Saknaden går aldrig över men förhoppningsvis lär man sig leva med den.

 

[ameo]

Livet blir sig aldrig likt igen, det blir annorlunda från och med nu.
Mitt råd är att du ska tillåta dig att sörja, så mycket du behöver och på det sätt som passar dig bäst. Låt det ta den tid det tar, acceptera att det tar ork från dig - för det gör det!
Man klarar sig utan föräldrar också, skillnaden är att man måste hitta andra lösningar på det man tidigare hade föräldrarna till.

 

[Kilauea]

En dag i taget, låt det ta tid. Om du behöver, prata med nån. Antingen vän, släkt eller kurator. Kanske hospice har en kurator? Vi fick gå kvar där ett par gånger efter pappas bortgång.

I år är det tre år sen pappa gick bort pga en mycket aggressiv hjärntumör. Tiden stannade samtidigt som den fortsatte. Man lär sig leva med det, man lär sig att man får må bra och vara glad trots det som hänt.

Både mamma och jag gick i, varsin, sorgegrupp efter pappas bortgång. Det var till stor nytta för oss båda. Kanske det kan vara ett sätt att bearbeta så småningom.

 

[skerper]

Sorgen sitter i länge men det mest akuta brukar lägga sig och ta en dag i taget .Tänker fortfarande på min morfar 71 och min moster46 och min far 56 som dog i cancer .Morfar och mormor och min moster dog 93 med 7 månaders mellanrum och pappa för 11 år sedan och nu väntar jag på att mamma kommer att gå samma väg då hon åxo har drabbats .Beklagar sorgen

 

[Petruska]

Hur gamla är du och dina bröder? Klarar ni att vara varandra nära i detta?

 

[Smurfoff]

Vi är 25, 27 och 29

 

[athena_arabians]

Beklagar förlusten @Mallju

Man tillåter sig att sörja men livet går trots allt vidare. Jag förlorade min pappa för snart 4 år sedan (en och en halv månad efter jag fyllde 40 år). Jag kan fortfarande slås av saknaden vid vissa tillfällen (jag har inte rensat färdigt i familjehemmet jag tog över så saker jag hittar då kan trigga mig).

Det viktiga är att man låter sig själv sörja och sakna men inte fastna i saknaden. Jag har skrattat med tårarna rinnande när jag kommit ihåg fantastiska saker från pappas liv tillsammans med de som kände honom. Jag hade lärt mig enormt mycket här på Buke innan om sorgens olika steg vilket hjälpte mig oerhört mycket. Man kände liksom igen det man gick igenom (svårt att förklara).

 

[Diabetikern]

Beklagar sorgen och FUCK CANCER!

Låt dig själv sörja och framför allt ge det tid. Det blir lättare men det går aldrig över.

Jag har förlorat många närstående i cancer vissa tog mer än andra och ibland kommer det som en riktigt käftsmäll tillbaks.

Styrkekram!

 

[Petruska]

Vi är 25, 27 och 29

Jag är ändå glad att se att ni är vuxna.

Jag tror verkligen på att hålla ihop. Om ni behöver varandra, var med varandra. Bara hänga ihop och göra roliga saker ihop. Har ni någon mormor, morfar eller moster eller så som ni tycker om? Bor ni hyfsat nära varandra?

I min närhet har en liknande erfarenhet gjort att vi är några stycken som kommit varandra mycket närmare. Med lite tur, föder sorgen närhet mellan oss som är kvar i livet. Den närheten hjälper mycket.

 

[Zoya]

Precis som många skriver så lär man sig leva med sorgen och för varje år så kommer den upp till ytan mer och mer sällan.

Min mamma gick bort i cancer 2006, 56 år gammal. Hon hade varit sjuk länge med flera återfall och vi trodde ända fram till ett par månader innan hon gick bort att hon skulle klara detta men till slut blev den jävla sjukdomen henne övermäktig. Jag tillät mig inte att sörja riktigt utan dagen efter det hände gick jag till skolan (universitet) och låtsades som ingenting. Det är ju ingen riktigt bra strategi egentligen men jag var tvungen att "stänga av" lite för att kunna fungera normalt. Jag var dessutom ganska så nygravid med mitt och sambons andra barn så det kändes extra tungt eftersom jag aldrig hann säga till mamma att hon skulle bli mormor igen
Mitt största stöd var såklart min sambo men precis som du så har jag två bröder och vi fick stötta varandra ganska mycket även om vi även hade/har en pappa som fanns där. Även vi var vuxna allihop när det hände.

Som sagt, tillåt dig att sörja och se till att ta stöd av dina bröder. Det blir lättare med tiden även om det är svårt att ta till sig just nu när man är mitt i det hela.

Stor tröstkram till dig heart

 

[vallhund]

Jag är ändå glad att se att ni är vuxna.

Jag tror verkligen på att hålla ihop. Om ni behöver varandra, var med varandra. Bara hänga ihop och göra roliga saker ihop. Har ni någon mormor, morfar eller moster eller så som ni tycker om? Bor ni hyfsat nära varandra?

I min närhet har en liknande erfarenhet gjort att vi är några stycken som kommit varandra mycket närmare. Med lite tur, föder sorgen närhet mellan oss som är kvar i livet. Den närheten hjälper mycket.

Jag har motsatt erfarenhet, speciellt i samband med bodelning/arv. Mina bröder sa upp bekantskapen ned mig.

 

[Ray]

min mamma blev sjuk i cancer för 1,5 år sedan. Hon gick bort för 2 dagar sedan. Det blev snabbt värre och hon blev sängliggandes de sista veckorna. Var vid hennes sida varje dag. De 3 sista dagarna hamnade hon på hospis och somnade in stilla med sina 3 barn närvarande. Jag och min mamma har alltid haft en nära relation och hon har alltid ställt upp för mig och mina syskon. Vår pappa stack när jag var 16 och har inte träffat han på 3 år, han är en riktig idiot så vill ej ha kontakt med honom.

Vi har ingen släkt utan jag har mina två brödrar som står mig nära.

Mitt hjärta är i tusen bitar och jag orkar knappt gå ur sängen utan att gråta. Tröstar mig med choklad och skräpmat och har gått upp flera kilo.

Hur kommer man över en sån här sorg och kan börja leva sitt liv igen? Just nu känns mitt liv bara meningslöst.

Börjar jobba igen på tisdag och hoppas att man kommer på andra tankar om man kommer ifrån hemmet.

Fuck cancer! Min mamma blev bara 57 år..

Beklagar❤

Jag förlorade min pappa förra året och det är fortfarande en hård smäll. Ändå kan jag inte säga att vi var särskilt nära. Vi träffades bara några gånger per år.
Så jag kan verkligen förstå att din värld blev upp och ner och att det känns tungt minst sagt!

Du kommer ju gå vidare med livet tillsammans med sorgen. Den går liksom inte över... Men ditt liv går vidare. Och du kommer märka att man kan vara både glad och ledsen❤ Men det tar tid och olika tid för olika personer.

Om det är svårt att komma ut själv kanske någon vän eller syskon kan dra med dig ut på promenad? Brukar vara bra att tvinga sig ut och få frisk luft.
Kram!

 

[Smurfoff]

Jag är ändå glad att se att ni är vuxna.

Jag tror verkligen på att hålla ihop. Om ni behöver varandra, var med varandra. Bara hänga ihop och göra roliga saker ihop. Har ni någon mormor, morfar eller moster eller så som ni tycker om? Bor ni hyfsat nära varandra?

I min närhet har en liknande erfarenhet gjort att vi är några stycken som kommit varandra mycket närmare. Med lite tur, föder sorgen närhet mellan oss som är kvar i livet. Den närheten hjälper mycket.

Vi har ingen släkt alls, då mamma inte hade syskon och hennes föräldrar är döda. Även vår farmor och farfar har gått bort. Vi syskon bor hyfsat nära och umgås en del.

 

[Sonic76]

Ta den tid du behöver för att sörja.
Man kan inte skynda på det utan låt det ta sin tid.
Jag förlorade ju min syster oväntat och sen var mamma jättesjuk i samma veva så jag hann aldrig egentligen sörja syrran för vi vårdade mamma hemma och väntade på hennes död samtidigt som jag jobbade heltid 50 mil bort.
Saknar fortfarande mamma pappa och syster, mamma dog 2012, syrran 2011 och pappa 2008 men det är hanterbart.
Även om man ibland saknar att kunna ringa och så så fixar man det.

 

[Amha]

Min erfarenhet (pappa 37 år, sjukdom, och lillasyster 12 år, olycka) är att när man fixat färdigt allt med bouppteckning och begravning som man måste göra innan allt blir "som vanligt" igen blir det lättare. Före det ska man lösa allt praktiskt och man får inte hantera sin sorg i lugn och ro. Sen är det ju första året efter som kan kännas lite extra tungt. Första födelsedagen, första julen, första påsken, första årsdagen osv.

Det blir bättre. Vi hade ju gård och hästar så vår vardag fick ju ticka på. Hästarna behövde mat och omvårdnad. Det var nog ganska nyttigt att man kom ut.

 

[Lovisaleonora]

Beklagar er förlust.

Hur? En dag i sänder, i början timme för timme. Sedan mår jag bättre om jag har struktur, jobba även om det känns tungt (säg gärna till på jobbet så det finns förståelse för att det kan gå lite långsamt och tungt). Ät, sov. Det är viktigt för att inte ytterligare stressa kroppen och sinnet.

Själv har jag t ex svårt att somna i sängen om jag är stressad och uppkörd. Men jag kan sova på soffan, så då gör jag det. Ljudbok hjälper också till.

Prata med varandra, låt sorgen få ta plats och tid.