Att inte klara basics

Jag har suttit och läst tråden med städtips m.m. och imponeras av hur folk klarar av att hålla rutiner och att folk ens orkar starta städning och organisering. Och när jag själv besökt folk och sett att de har det städat och snyggt så har jag imponerats och undrat hur de lyckas. Jag känner mig rätt ensam i att inte lyckas hålla ordning, trots att min ambition är att ha det städat och snyggt.

Matlagning är ett annat sånt där område som jag misslyckats med, trots många försök genom åren. Jag kan ha hur goda intentioner som helst, men jag löser det inte. Förstår inte hur folk klarar av att laga mat alla dagar i veckan, eller klarar av veckans matlagning under helgen.

Ja, rutiner är generellt svåra för mig. När jag börjat med yoga, så har jag kommit av mig efter ett tag. Så effekten av yogan kommer aldrig för jag kommer av mig innan det händer.

Sen är jag dålig på att sköta mina tänder också. Jag har aldrig lyckats få till en bra rutin med det. Och det är ju rätt dåligt att det inte fungerar. Blir ju liksom fler jobbiga besök hos tandläkaren då.

Jag skulle vilja klara av de här sakerna. Men tyvärr saknar jag lösning för hur jag ska kunna få det att fungera. Och arbetsterapeuten som jag har träffat verkar inte heller ha några svar tyvärr.

 

[Wille]

Givetvis måste man ta hänsyn till verkligheten. Jag vill minnas att jag skrev det.


Man kan ha en positiv inställning och målbild till att kunna ta sig ur sängen om det är den nivån ens förmåga ligger på eller hoppa ett 30 cm hinder,

Jag har inte alls uppfattat dig så. Jag har uppfattat att om jag bara ändrade inställning så skulle jag klara en jävla massa saker.

Du verkar inte alls förstå att jag försökt och försökt och försökt, i hur många år som helst och ändå inte fått det att fungera. Hur länge ska man försöka innan man får lov att inse att det är förmågan som brister, inte inställningen?

Tycker att hon skriver rätt utförligt med vad hon syftar på ang tankesätt. Uppfattar inte att hon anser att du ska ha inställningen att du ska köra dig själv in i väggen, tycker själv att budskapet snarare är att du ska tänka positiva tänkar till exempel om matlagning. Små vardagssaker som du i dagsläget har negativa tankar om.

Det är min uppfattning om inläggen som @Lobelia skrivit om positiva tankar och jag tycker det är bra tankegångar och förslag från hennes sida.

Men herregud. Jag har försökt få matlagningen att fungera i hur många år som helst. Jag har kämpat med det. Ingen kan påstå något annat. Ändå har jag inte fått det att fungera. Hade matlagningen hängt på min inställning hade jag lyckats för länge sen. Jag har letat recept, planerat, handlat, startat matlagning, genomfört matlagning. Men jag har aldrig fått in en rutin. Jag har fått börja om många gånger. Och jag har fortfarande inte lyckats få in en rutin med matlagningen. Hur många gånger ska man försöka?

Sjukpenningen blir man inte direkt fet av (7 000 - 11 000 per månad plus ev bostadstillägg). Svårt att få ihop tillvaron med lite pengar (i synnerhet då som det är svårare att planera och vara fixig och donig om man inte mår bra)

Du menar nog sjukersättning. Man får inte bostadstillägg när man har sjukpenning.

 

[Gnist]

Sjukpenningen blir man inte direkt fet av (7 000 - 11 000 per månad plus ev bostadstillägg). Svårt att få ihop tillvaron med lite pengar (i synnerhet då som det är svårare att planera och vara fixig och donig om man inte mår bra)

Inte vet jag vad ditt svar har med mitt inlägg att göra, men du avser nog sjukersättning och inte sjukpenning.

Man kan som sjuk jobba 25, 50, 75%, få lön för de timmar man jobbar och sjukpenning för de timmar ens sjukdom gör att man inte jobbar men det är svårt (läs: i princip omöjligt) att hitta en arbetsgivare som anställer folk med pågående sjukdom som negativt påverkar arbetsförmågan.

Ett jobb där det från dag 1 är underförstått att man har nedsatt arbetsförmåga har man nog störst chans att få med hjälp av arbetsförmedlingen och då kommer ersättningen också från f-kassan i någon form av aktivitetsstöd.

Sjukersättning som du pratar om är nog öht inte aktuellt för @Wille

 

[Lobelia]

Jag har inte alls uppfattat dig så. Jag har uppfattat att om jag bara ändrade inställning så skulle jag klara en jävla massa saker.

Så bra att jag lyckades få fram det till slut .

 

[Wille]

Så bra att jag lyckades få fram det till slut .

Och jag menar att så är det inte alls. Ändring av inställning ändrar inte min förmåga. Men det tycks liksom inte gå fram.

 

[ainasoja]

Men herregud. Jag har försökt få matlagningen att fungera i hur många år som helst. Jag har kämpat med det. Ingen kan påstå något annat. Ändå har jag inte fått det att fungera. Hade matlagningen hängt på min inställning hade jag lyckats för länge sen. Jag har letat recept, planerat, handlat, startat matlagning, genomfört matlagning. Men jag har aldrig fått in en rutin. Jag har fått börja om många gånger. Och jag har fortfarande inte lyckats få in en rutin med matlagningen. Hur många gånger ska man försöka?

Du läser verkligen inte allt folk skriver utan fastnar i tankesättet. Jag skrev till exempel det innebär inte att det bara är specifik just det jag skrev som exempel som du ska få att fungera.

Kan handla om att tänka positivt om att du fixar att duscha regelbundet, byta sängkläder, tvätta eller vad sjutton som helst.

 

[Wille]

Du läser verkligen inte allt folk skriver utan fastnar i tankesättet. Jag skrev till exempel det innebär inte att det bara är specifik just det jag skrev som exempel som du ska få att fungera.

Kan handla om att tänka positivt om att du fixar att duscha regelbundet, byta sängkläder, tvätta eller vad sjutton som helst.

Jo men visst. Positivt tänkande fick mig att krascha. Så mycket fungerade det alltså.

 

[Lobelia]

Och jag menar att så är det inte alls. Ändring av inställning ändrar inte min förmåga. Men det tycks liksom inte gå fram.

Det är så du upplever det och då är det så för dig just nu.

Genom mental träning kan man nå sin fulla potential (eller komma närmre) men inte klara mer än sin fulla potential. Det är också ett sätt att utforska sin fulla potential. En bieffekt jag upplever är att jag mår bättre när jag tror på mig själv och min förmåga och tror jag på mig själv händer det att jag klarar lite till.

 

[Wille]

Det är så du upplever det och då är det så för dig just nu.

Genom mental träning kan man nå sin fulla potential (eller komma närmre) men inte klara mer än sin fulla potential. Det är också ett sätt att utforska sin fulla potential. En bieffekt jag upplever är att jag mår bättre när jag tror på mig själv och min förmåga och tror jag på mig själv händer det att jag klarar lite till.

Men du fattar verkligen inte. Jag brukade tro att jag kunde klara i princip vad som helst. Det visade sig att jag med det synsättet passerade min verkliga förmåga och kraschade. Jag har potential men måste faktiskt ta hänsyn till den begränsade förmåga som är en verklighet för mig. Överskrider jag min förmåga så kraschar jag. Och jag vill faktiskt inte krascha och bli utmattad en gång till.

 

[Lobelia]

Jo men visst. Positivt tänkande fick mig att krascha. Så mycket fungerade det alltså.

Var det verkligen att du mådde, hade en bra självkänsla, ett gott självförtroende och du hade en förmåga att se dig som lyckad som gjorde att du kraschade? I så fall förstår jag verkligen varför du inte vill sträva efter det, det skulle vara hemskt att uppleva igen.

Men tänk om det var något annat som fick dig att gå in i väggen. Tänk om det var stress, orimliga krav, för mycket jobb, orealistiska förväntningar och/eller en massa i den stilen som fick dig att krascha?

 

[ginnies]

Och jag vill faktiskt inte krascha och bli utmattad en gång till.

Men jag tror det många menar att de(och jag) förstår det men att du själv måste lära dig att du inte kan ha så orealistiska krav på dig själv- vilket mkt handlar om, du får lära dig tåla mer oreda för att spara på orken och viktigt: göra det som är mer kul.
Jag är pedant i grund men har fått vänja mig, stå ut med kaos. Kaos betyder inte sanitär olägenhet.

Jag gör som flera i tråden tipsat om: väljer ut pedantområden. Skitsvårt men det går och är tvunget om man varit utbränd.

 

[Wille]

Var det verkligen att du mådde, hade en bra självkänsla, ett gott självförtroende och du hade en förmåga att se dig som lyckad som gjorde att du kraschade? I så fall förstår jag verkligen varför du inte vill sträva efter det, det skulle vara hemskt att uppleva igen.

Men tänk om det var något annat som fick dig att gå in i väggen. Tänk om det var stress, orimliga krav, för mycket jobb, orealistiska förväntningar och/eller en massa i den stilen som fick dig att krascha?

Det kan mycket väl ha varit båda samtidigt. Jag hade en övertro på vad jag kunde klara. Det var liksom bara att jobba på så skulle jag lyckas. Trodde jag. I verkligheten överskred jag min förmåga. När man är mitt i det så ser man de orimliga förväntningarna som utmaningar. Man tror sig kunna klara dem.

Det är faktiskt en risk att vara överdrivet positiv.

 

[em-pirre]

Var det verkligen att du mådde, hade en bra självkänsla, ett gott självförtroende och du hade en förmåga att se dig som lyckad som gjorde att du kraschade? I så fall förstår jag verkligen varför du inte vill sträva efter det, det skulle vara hemskt att uppleva igen.

Men tänk om det var något annat som fick dig att gå in i väggen. Tänk om det var stress, orimliga krav, för mycket jobb, orealistiska förväntningar och/eller en massa i den stilen som fick dig att krascha?

Jag fattar lite vad du menar med att tänka positivt eftersom det som du säger behövs för att bli frisk. Men samtidigt så räcker det ju inte heller. Hjärnor funkar olika och vissa behöver helt andra strategier för att överhuvudtaget fungera i vardagen. Ska det dessutom städas och lagas mat så kraschar vissa hjärnor trots att de tänker positivt och tror på sig själv.

 

[Wille]

Men jag tror det många menar att de(och jag) förstår det men att du själv måste lära dig att du inte kan ha så orealistiska krav på dig själv- vilket mkt handlar om, du får lära dig tåla mer oreda för att spara på orken och viktigt: göra det som är mer kul.
Jag är pedant i grund men har fått vänja mig, stå ut med kaos. Kaos betyder inte sanitär olägenhet.

Jag gör som flera i tråden tipsat om: väljer ut pedantområden. Skitsvårt men det går och är tvunget om man varit utbränd.

Så här ser min oreda ut idag. Orkar inte plocka undan efter katterna. Men jag vill inte ha det så här.

 

[Lobelia]

Det kan mycket väl ha varit båda samtidigt. Jag hade en övertro på vad jag kunde klara. Det var liksom bara att jobba på så skulle jag lyckas. Trodde jag. I verkligheten överskred jag min förmåga. När man är mitt i det så ser man de orimliga förväntningarna som utmaningar. Man tror sig kunna klara dem.

Det är faktiskt en risk att vara överdrivet positiv.

Ja det kan blir för mycket av det goda, det har du så rätt i, men behöver det bli så?

Angående din rädsla för att vara positiv. En vän till mig uttryckte det så att om man är rädd för något, låt säga hundar, så vill många inte bli av med rädslan för hundar bits ju och är farliga,. Och om man inte är rädd och håller sig undan riskerar man att bli bi biten. Svagheten i det här är att man behöver ju inte alls springa och klappa alla hundar för att man inte är rädd. Man kan ju hålla samma avstånd och vara icke hundrädd.


Om man översätter det till att vara positiv, jag ber på förhand om ursäkt om jag inte prickar rätt.

Du uttrycker en rädsla för att vara positiv och ha ett positivt synsätt så kommer du bli så där överdrivet positiv, kasta dig över allt, ta på dig för mycket och gå i väggen och krascha totalt. Och känslan av att gå i väggen är hemsk, att inte orka något alls, i värsta fall bli nästan ett kolli. Stämmer det?

Min fråga (bara om det stämmer på ett ungefär), måste det bli så att du gör ett enda dugg mer än nu bara för att du är lite mer positiv och sätter upp en positiv målbild om något? Måste du bli överdrivet positiv, ta på dig en massa, inte tänka på återhämtning och bara köra på?

 

[Wille]

Ja det kan blir för mycket av det goda, det har du så rätt i, men behöver det bli så?

Angående din rädsla för att vara positiv. En vän till mig uttryckte det så att om man är rädd för något, låt säga hundar, så vill många inte bli av med rädslan för hundar bits ju och är farliga,. Och om man inte är rädd och håller sig undan riskerar man att bli bi biten. Svagheten i det här är att man behöver ju inte alls springa och klappa alla hundar för att man inte är rädd. Man kan ju hålla samma avstånd och vara icke hundrädd.


Om man översätter det till att vara positiv, jag ber på förhand om ursäkt om jag inte prickar rätt.

Du uttrycker en rädsla för att vara positiv och ha ett positivt synsätt så kommer du bli så där överdrivet positiv, kasta dig över allt, ta på dig för mycket och gå i väggen och krascha totalt. Och känslan av att gå i väggen är hemsk, att inte orka något alls, i värsta fall bli nästan ett kolli. Stämmer det?

Min fråga (bara om det stämmer på ett ungefär), måste det bli så att du gör ett enda dugg mer än nu bara för att du är lite mer positiv och sätter upp en positiv målbild om något? Måste du bli överdrivet positiv, ta på dig en massa, inte tänka på återhämtning och bara köra på?

Vad är att vara positiv? Är det att tro att man klarar att städa som andra gör trots att man försökt men aldrig lyckats? Eller att tro att man kan laga mat regelbundet, trots många försök och trots att man aldrig lyckats med det.

Vem bestämmer om något är en orealistisk förväntning eller något man kan klara om man bara tror på det?

 

[Fruentimber]

Vad är att vara positiv? Är det att tro att man klarar att städa som andra gör trots att man försökt men aldrig lyckats? Eller att tro att man kan laga mat regelbundet, trots många försök och trots att man aldrig lyckats med det.

Vem bestämmer om något är en orealistisk förväntning eller något man kan klara om man bara tror på det?

Att bryta ett mönster och börja tänka positivare är att t ex ta upp EN sak från golvet och vara nöjd med det för den här gången.

 

[Wille]

Att bryta ett mönster och börja tänka positivare är att t ex ta upp EN sak från golvet och vara nöjd med det för den här gången.

Ok. Tyvärr har mitt belöningssystem aldrig fungerat. Jag känner verkligen ingenting när jag gjort något litet.

 

[Fruentimber]

Ok. Tyvärr har mitt belöningssystem aldrig fungerat. Jag känner verkligen ingenting när jag gjort något litet.

Men jag pratar inte om att känna nån form av eufori, utan helt enkelt ta upp en sak och så får det räcka för den gången. Betydligt bättre än att ständigt slå ner på sig själv.

 

[escodobe]

Men du fattar verkligen inte. Jag brukade tro att jag kunde klara i princip vad som helst. Det visade sig att jag med det synsättet passerade min verkliga förmåga och kraschade. Jag har potential men måste faktiskt ta hänsyn till den begränsade förmåga som är en verklighet för mig. Överskrider jag min förmåga så kraschar jag. Och jag vill faktiskt inte krascha och bli utmattad en gång till.

Jag tänker att man inte alltid måste "kämpa hårdare" utan att hitta sätt att "kämpa smartare". Gör man same same som man alltid gjort får man ju som bekant samma resultat.
Så det är ju klokt att hitta andra sätt att göra saker på, som gör att man håller i längden.

 

[Wille]

Men jag pratar inte om att känna nån form av eufori, utan helt enkelt ta upp en sak och så får det räcka för den gången. Betydligt bättre än att ständigt slå ner på sig själv.

Jag kan inte känna mig nöjd alls för jag har ju inte gått i mål och gjort klart då.