Fan, det är inte bra att bli det slående exemplet på någon med bara elände
Skämt åsido, som JAG ser det så är det till en viss gräns så att "Ja vad har jag för val då?". Dvs, endera orkar jag det här, eller så..ja vadå? Alt är ju att kasta in handduken och låta hästen fara till de evigt gröna ängarna. Och det har liksom inte känts som ett bättre alternativ. Så då är det bara att vara som den där grodan i skämtteckningen som en fågel försöker äta upp och som desperat kämpar emot det oundvikliga, och texten "Never ever giving up!" under.
PROBLEMET kommer ju att man når en punkt där man allvarligt börjar ifrågasätta både sin egen mentala hälsa (Varför i helvete håller jag på med det här för?") och om man har någon ork kvar. Någonstans så når man ju en punkt där man får slut på bränsle och undrar om det verkligen är värt det. Och om man inte skulle köpa en frisk häst istället och ha lite roligt. jag är ju effektivt botad från den sista tanken eftersom jag verkar vara komplett oförmögen att köpa friska hästar som HÅLLER sig friska
Och förr eller senare når du punkten där du bildligt talat går in i väggen. Pengarna är slut, orken är slut och NÖJET med hästar var det länge man såg till. Jag var där i november, men blev ju sen räddad ekonomiskt iaf vilket gav lite extra ork.
Men bara för några veckor sedan undrade jag ju om det var värt att fortsätta kämpa med valacken eller om jag inte borde kasta in handduken och skicka iväg honom. Det var NÄRA att jag gjorde det, men jag lyckades ju leta upp den sista smulan fighting spirit och ge det en chans till. Det som var HELT avgörande för mig för att hitta den där extraorken var två saker:
1. Jag älskar hästen. mer än vad jag kan beskriva. Jag stod nere i stallet och gosade med honom och bara kände att "Nej, i helvete att jag tänker ge upp, jag har förlorat så många de senaste åren att jag inte tänker förlora den här utan fight iaf"
2. Det finns en TIDSGRÄNS nu. Innan jag fattade beslutet om att okej "EN chans till, en REJÄL chans, men EN" så fanns det ingen ände. jag såh eländet sträcka sig härifrån till evigheten, en lång räcka av bakslag, besvikelser och konvalescenser. Nu har jag en TIDSGRÄNS. Det här är den SISTA chansen. Jag har NOGA bestämt mig för vad som ingår i den, och fungerar inte det så är det över.
Och det är ALLTID, oavsett vad det gäller, lättare med en tidsgräns. Att höra "1 års boxvila, sen är han bra och kommer aldrig ha problem med detta" är mycket lättare än "Ja, det är svårt att säga hur lång tid det tar, nog kommer han bli bra men jag vet inte hur lång tid" eller faktiskt även "Ja, det är svårt att säga, det finsn en risk att han aldrig blir bra, men det vet vi om 3 månader" Bara man har en TIDSGRÄNS så blir det mer uthärdligt, för man kan se SLUTET på det hela, även om det slutet är ett mycket hårt och sorgligt sådant.
Så med valacken vet jag att det här är sista chansen. jag tänker göra så att JAG känenr att jag gjort allt, men jag har bestämt vad det innefattar. Han får således sina magnetskydd, han får svindyrt ledtillskott och täta equiatrikerbesök. Allt för att på så många plan som möjligt slåss mot att han ska få en ny inflammation (jag har fortfarande inte bestämt om jag ska åka in på klinik igen nu, galoppen är KASS men det är enda symptomet med så jag kan inte bestämma mig för om det är en strykegrej eller om han är ofräsch igen). OM han får en ny inflammation så får han max 3 ledsprutningar till. Om vet kan motivera det väldigt bra och det finns en bra prognos för att det skulle hjälpa så kör jag även på en artroskopi. Men sen är det slut. Blir han inte bra av det får han en sista, lycklig tid och sen åker han. Blir han bra så tänker jag njuta av honom tills han blir dålig igen och nästa gång han blir dålig så åker han.
Det gör att det nte är den här oändliga karusellen längre.
DOCK, vad jag INTE har garderat mig emot är när han tänker drabbas av en massa ANNAT skit. Ideliga skador etc. Men någonstans därinn så har jag ett halvmedvetet beslut om att jag inte tar detta heller. Han är nio år nu och har tillbringat för många av dem som konvalscent av olika anledningar. Både HAN och JAG förtjänar så mycket bättre.
Sen är ju jag såpass mycket kavlificerad idiot att jag inte gett upp hoppet om att "Snart, snaaart så är det slut på eländet". Jag tror den formen av idioti är nödvändigt för att inte förlora förståndet.
Jag har dock en ENORM fördel i att jag VET vad det är för fel. De 9 månaderna mellan första symptom och erlichiosdiagnos när han var halt överallt och jättedålig och ingen kunde tala om varför var extremt jobbig, men den kom tack och lov under en period när jag kunde hantera det. IDAG skulle jag kasta in handduken i samma läge.
Så vad jag tycker du ska göra är att sätta en TIDSGRÄNS. Jag vet att du älskar hästen och skulle kunna göra vad som helst för henne. Men samtidigt är det ganska bortkastat om du själv går under på kuppen. Så JAG skulle sätta en tidsgräns. Det är ju snart bete och på betet är det alltid lättare, så jag skulle bestämma mig för att "Finns det inget SVAR eller hon är BRA efter betet, då har jag gjort allt, och då får det vara nog". tror du att det skulle kunna det? Känns det som det gör det hanterligare?
Som jag ser det är du där jag var för några veckor sedan, orken är verkligen slut, nöjet är borta men du älskar hästen och kan inte ens tänka tanken på att släppa taget och låta henne gå utan att må kasst. Samtitigt undrar du om det inte är dags att släppa taget. Men har du gjort allt etc etc. Och om du sätter en tidsgräns, och även innefattar vad du är beredd att göra under den tiden (säg inte att du ska göra ALLT utan att specificera, då går du vilse i örter och tillskott och kinesologer, healare och fan och hans moster. Det finns ALLTID något mer att prova, ett halmstrå att greppa. Utan specificera att "okej, jag är beredd att prova det, men jag tänker inte ge en massa sånt eller prova datt".
Spontan reaktion?
