Att ha eller inte ha en diagnos (Spin-off på autism/aspberger-tråden)

[Sharpless]

Började tänka lite när jag läste i tråden om autism och aspberger, det här om att ha en diagnos och vad som "krävs" för att få en diagnos. Särskilt då min pappa tycker att jag borde fundera på att se hur jag ligger till. Visst, någon för att jag har en del drag som nog lutar åt det där hållet, men har jag verkligen så stora problem? Dumt att slösa på de få pengar som vården har, bättre att någon annan får vård och stöd istället.

 

[Amha]

Vet en person som har flera barn med diagnoser. Personen själv visar lite sådana drag också men lider inte av det. Dvs kan leva ett normalt liv osv även om det finns vissa drag. Behöver inte medicineras för det som många andra gör helt enkelt. Personen sa att hen också lever med sådana drag men det finns ingen poäng att göra en utredning när allt fungerar och jag kan väl hålla med. Varför ska man göra det om det skulle landa i ett "jaha, då vet jag det" utan vidare åtgärder?

 

[athena_arabians]

Vet en person som har flera barn med diagnoser. Personen själv visar lite sådana drag också men lider inte av det. Dvs kan leva ett normalt liv osv även om det finns vissa drag. Behöver inte medicineras för det som många andra gör helt enkelt. Personen sa att hen också lever med sådana drag men det finns ingen poäng att göra en utredning när allt fungerar och jag kan väl hålla med. Varför ska man göra det om det skulle landa i ett "jaha, då vet jag det" utan vidare åtgärder?

Nä, det känns ju som att diagnosticering blir intressant att göra om man har problem. Fungerar man och mår bra är det ju inte så mycket att utreda...

 

[Ponnyryttaren_02]

Om du inte upplever att du har några svårigheter så känns det onödigt att göra en utredning, men om du har problem med vardagliga saker och blir begränsad i ditt liv så kanske man ska fundera över om du borde utredas... Å ena sidan kan en ev. diagnos göra det lättare för en själv och ens omgivning att förstå varför man reagerar som man gör i olika situationer, å andra sidan kan en diagnos medföra ”stämplar” för hur man är. Folk har många fördomar och förutfattade meningar kring olika diagnoser, och det är inte jättekul att dömas direkt bara för att man råkar ha en viss diagnos (jag har inga diagnoser själv, men min bästa vän har det så jag är lite insatt i hur det är i alla fall!)

 

[Sharpless]

Jag har ett jobb som jag går till varje dag, men sedan då? Jag vet att jag gör ett bra jobb, så länge det håller sig på det tekniska planet. Jag har svårt att kommunicera om jag inte vet vad som är rätt och fel. Svartvitt och fyrkantigt blir det.
"Så svårt att få fram vad jag menar, hur ska jag kunna skriva så att alla förstår vad jag menar, tänk om det blir oklart och någon missuppfattar mig..."

 

[karamelldrottningen]

Började tänka lite när jag läste i tråden om autism och aspberger, det här om att ha en diagnos och vad som "krävs" för att få en diagnos. Särskilt då min pappa tycker att jag borde fundera på att se hur jag ligger till. Visst, någon för att jag har en del drag som nog lutar åt det där hållet, men har jag verkligen så stora problem? Dumt att slösa på de få pengar som vården har, bättre att någon annan får vård och stöd istället.

Känns som att det är mest unga som har nytta av att bli diagnostiserade? Äldre som redan levt halva sina liv och kanske snart ska bli pensionerade om några år verkar det lite onödigt, speciellt om vardagen är fungerande redan. Nu vet jag inte hur gammal din pappa är men lite som talesättet ”varför fixa något som inte är trasigt”? Är ju inte säkert att något skulle bli bättre menar jag.

 

[karamelldrottningen]

Jag har ett jobb som jag går till varje dag, men sedan då? Jag vet att jag gör ett bra jobb, så länge det håller sig på det tekniska planet. Jag har svårt att kommunicera om jag inte vet vad som är rätt och fel. Svartvitt och fyrkantigt blir det.
"Så svårt att få fram vad jag menar, hur ska jag kunna skriva så att alla förstår vad jag menar, tänk om det blir oklart och någon missuppfattar mig..."

Fast då har du problem? Det är du själv som har asberger tror du? Vad gör att du inte går vidare, vad gör att du tvekar? Om det är pengarna från vården du tänker på resonerar du samma om du blir sjuk eller är detta ett undantag?

 

[Sharpless]

Fast då har du problem? Det är du själv som har asberger tror du? Vad gör att du inte går vidare, vad gör att du tvekar? Om det är pengarna från vården du tänker på resonerar du samma om du blir sjuk eller är detta ett undantag?

Alla har problem, men jag funderar väl mer om det är jag som har problem, eller om det är jag som är problemet. Och ja, förutom en period i mitt liv när jag var nojig över allt som kunde möjligtvis klassas som cancer undviker jag att belasta vården så mycket som bara går.

 

[karamelldrottningen]

Alla har problem, men jag funderar väl mer om det är jag som har problem, eller om det är jag som är problemet. Och ja, förutom en period i mitt liv när jag var nojig över allt som kunde möjligtvis klassas som cancer undviker jag att belasta vården så mycket som bara går.

Var är skillnaden? Du har problem eller du är problemet ?

 

[Hyacinth]

Känns som att det är mest unga som har nytta av att bli diagnostiserade? Äldre som redan levt halva sina liv och kanske snart ska bli pensionerade om några år verkar det lite onödigt, speciellt om vardagen är fungerande redan. Nu vet jag inte hur gammal din pappa är men lite som talesättet ”varför fixa något som inte är trasigt”? Är ju inte säkert att något skulle bli bättre menar jag.

Fast där är jag kluven. Jag ser i omgivningen att behov uppstått när de egna barnen blir diagnosticerade. Eller man gått in i väggen. Igen.

 

[parellikusken]

Jag har ADHD. Behöver medicin för att kunna sköta studier, arbete och mitt liv. Utan medicin blir det kaos och jag kan inte hantera mitt liv alls speciellt bra. Med medicin lever jag nästan som vem som helst. Så mitt behov av diagnos är stort, annars får jag inte medicin.

 

[karamelldrottningen]

Fast där är jag kluven. Jag ser i omgivningen att behov uppstått när de egna barnen blir diagnosticerade. Eller man gått in i väggen. Igen.

Hur menar du?

 

[tuaphua]

Började tänka lite när jag läste i tråden om autism och aspberger, det här om att ha en diagnos och vad som "krävs" för att få en diagnos. Särskilt då min pappa tycker att jag borde fundera på att se hur jag ligger till. Visst, någon för att jag har en del drag som nog lutar åt det där hållet, men har jag verkligen så stora problem? Dumt att slösa på de få pengar som vården har, bättre att någon annan får vård och stöd istället.

Jag tror sjukvården själva kan avgöra om du bör komma till dem eller ej. Hör du av dig til tex öppenpsyk eller vårdcentral med dina funderingar borde väl de kunna hjälpa dig vidare vid behov, tänker jag.

Jag har ADHD och fick diagnos i vuxen ålder. Nu har jag bättre verktyg att inte bränna ut mig gång på gång och kan få mer hjälp med sömnen. De 2 sakerna är och har varit mina största problem under större delen av främst mitt vuxna liv.

För mig var det dubbelt med diagnos först. Både bra att få veta varför jag gjort som jag gjort och bättre kunna arbeta med mina brister. Men också lite skämmigt av ngt vis och även en jobbig insikt om att det inte går bort. Det dubbla har dock mest ersatts med positivt.

Vet inte om min styr hjälper dig ngt. Men du kan ju alltid bolla dina tankar med vården om du är osäker.

 

[kolblakkur]

Känns som att det är mest unga som har nytta av att bli diagnostiserade? Äldre som redan levt halva sina liv och kanske snart ska bli pensionerade om några år verkar det lite onödigt, speciellt om vardagen är fungerande redan. Nu vet jag inte hur gammal din pappa är men lite som talesättet ”varför fixa något som inte är trasigt”? Är ju inte säkert att något skulle bli bättre menar jag.

Nja... vad händer med dessa personer när de hamnar på äldreboende t.ex? Det kommer vara väldigt tufft för dem, om man t.ex inte gillar beröring och behöver hjälp i duschen. Det kan underlätta för vårdpersonalen att veta sådant innan och framförallt kan hjälpen anpassas bättre. Eller konsistens på maten, risken är att personen inte få i sig tillräckligt om det serveras mat med fel konsistens. Alla äldre är tyvärr inte så verbala med sina önskemål, de tiger hellre än känner sig besvärliga (vilket visserligen kommande äldre generationer inte lär göra...).

 

[Red_Chili]

Sådant har jag också funderat på. En av mina närmsta vänner har släktingar med några olika diagnoser och har frågat mig om inte jag borde kolla upp hur det är med mig, för vännen tycker sig känna igen många av mina egenheter i släktingars beteenden osv (när vi pratat om just hur vardagen är trasslig för mig).

Samtidigt tänker jag att jag känner mig själv väl, vet hur jag fungerar, vad jag reagerar på och varför osv. Jag har inte heller problem att uttrycka sådant, om folk bara är intresserade av att förstå. Alltså är det egentligen inte jag som har problem, utan andra som har problem med mig. Tror jag. Eller hur man nu ska säga. Jag märker samtidigt att folk inte riktigt förstår även när jag förklarar, framförallt verkar de tro att diverse problem går att lösa "bara jag anstränger mig lite", vilket inte stämmer. Men så tänker jag att det ju inte blir någon skillnad om jag skulle få en diagnos för något eller inte. Jag är samma person oavsett och om andra inte vill förstå mig så gör ju ingenting någon skillnad alls. Eller tänker jag fel?

 

[Sharpless]

Var är skillnaden? Du har problem eller du är problemet ?

Är det att jag inte fattar hur jag ska bete mig som gör att jag blir utfryst och inte känner att jag passar in, eller är det att omgivningen bara ser att jag är annorlunda på något sätt och dissar mig av den anledningen?

 

[cirkus]

Jag tror att diagnosen kan vara viktig för att få rätt hjälp och verktyg att hantera sin vardag. Jag som omgivning är mer behjälpt av att veta vilka nedsättningar som finns än att veta vad diagnosen heter.

 

[karamelldrottningen]

Nja... vad händer med dessa personer när de hamnar på äldreboende t.ex? Det kommer vara väldigt tufft för dem, om man t.ex inte gillar beröring och behöver hjälp i duschen. Det kan underlätta för vårdpersonalen att veta sådant innan och framförallt kan hjälpen anpassas bättre. Eller konsistens på maten, risken är att personen inte få i sig tillräckligt om det serveras mat med fel konsistens. Alla äldre är tyvärr inte så verbala med sina önskemål, de tiger hellre än känner sig besvärliga (vilket visserligen kommande äldre generationer inte lär göra...).

Visst jobbar du på äldreboende ?
Frågan är hur vet man? Om den äldre som flyttar in och har en diagnos, asberger hur bemöts denna person annorlunda från en utan diagnos?
De som har anhöriga kan säkert informera men inte alltid att de är så insatta själva?
Hur anpassar man vården på bästa sätt utifrån diagnosen?