Att gå med främlingar

[Pilot]

För mig är det rätt stor skillnad mot att tveka mot att gå iväg med en främling, släkting eller någon man bor med.
Det är klart att det är väldigt opraktiskt om det är svårt att lämna över kopplet till en djurskötare när det behövs vård, framförallt om hunden tycker det är väldigt jobbigt, men jag förstår inte varför hundar ska vara så tillgängliga och behöva älska allt och alla?

 

[inverterad]

För mig är det rätt stor skillnad mot att tveka mot att gå iväg med en främling, släkting eller någon man bor med.
Det är klart att det är väldigt opraktiskt om det är svårt att lämna över kopplet till en djurskötare när det behövs vård, framförallt om hunden tycker det är väldigt jobbigt, men jag förstår inte varför hundar ska vara så tillgängliga och behöva älska allt och alla?

Ur mitt perspektiv: om en bor i skogen/på landet och extremt sällan behöver vistas i trånga situationer med främlingar (ex tunnelbana, buss), aldrig behöver ha hundpassning, och sällan eller aldrig har folk över på middag/umgänge, och inte har barn vars kompisar brötar runt inomhus, så funkar det ur hundens perspektiv säkert fint att inte uppskatta främlingar. Men om en inte bor så utan om hunden regelbundet behöver vistas kring okända på olika sätt, så är det ur hundens perspektiv inte särskilt kul om det finns negativa känslor kopplade kring okända människor. Så för mig är tillgänglighet i allra första hand en djurvälfärdsfråga.

 

[Ajda]

Vår golden akulle nog tveksamt följa med en främling. Skulle förmodligen sätta sig och frysa fast först. Skulle man ”dra” med henne då skulle hon hakat på sen.

Vår münsterländer hade nog tittat bakåt efter oss sen hakat på och det hade varit full fart. Tror jag.

Ingen främling har gått med dem.

 

[Sel]

Ur mitt perspektiv: om en bor i skogen/på landet och extremt sällan behöver vistas i trånga situationer med främlingar (ex tunnelbana, buss), aldrig behöver ha hundpassning, och sällan eller aldrig har folk över på middag/umgänge, och inte har barn vars kompisar brötar runt inomhus, så funkar det ur hundens perspektiv säkert fint att inte uppskatta främlingar. Men om en inte bor så utan om hunden regelbundet behöver vistas kring okända på olika sätt, så är det ur hundens perspektiv inte särskilt kul om det finns negativa känslor kopplade kring okända människor. Så för mig är tillgänglighet i allra första hand en djurvälfärdsfråga.

Fast bara för att hunden inte uppskattar att bli Hanterad av främlingar behöver det inte innebära att den känner obehag av att det finns främlingar i närheten. Shiban hänger glatt med på buss, tåg, restauranger, puben, jobbet, folksamlingar - vi har varit i London och åkt tunnelbanan där med, och tar en dag på stan ibland. Hon är ju där med mig. Därifrån till att någon skulle ta kopplet och gå därifrån med henne, börja tafsa henne på huvud, mage eller tassar som händer hos veterinären är ju ett rätt stort steg.

 

[snorp]

Ur mitt perspektiv: om en bor i skogen/på landet och extremt sällan behöver vistas i trånga situationer med främlingar (ex tunnelbana, buss), aldrig behöver ha hundpassning, och sällan eller aldrig har folk över på middag/umgänge, och inte har barn vars kompisar brötar runt inomhus, så funkar det ur hundens perspektiv säkert fint att inte uppskatta främlingar. Men om en inte bor så utan om hunden regelbundet behöver vistas kring okända på olika sätt, så är det ur hundens perspektiv inte särskilt kul om det finns negativa känslor kopplade kring okända människor. Så för mig är tillgänglighet i allra första hand en djurvälfärdsfråga.

Fast det är ju en väldig skillnad att hunden är bland folk och rör sig med husse/matte i närheten eller att en främmande person tar kopplet och går iväg med den.

Alla mina hundar har kunnat hänga med bland folk men ingen har velat gå iväg med främlingar många gånger inte ens med folk de känner. Det har inte varit några problem att lämna dem hos veterinären när det behövts.

 

[Pilot]

Fast bara för att hunden inte uppskattar att bli Hanterad av främlingar behöver det inte innebära att den känner obehag av att det finns främlingar i närheten. Shiban hänger glatt med på buss, tåg, restauranger, puben, jobbet, folksamlingar - vi har varit i London och åkt tunnelbanan där med, och tar en dag på stan ibland. Hon är ju där med mig. Därifrån till att någon skulle ta kopplet och gå därifrån med henne, börja tafsa henne på huvud, mage eller tassar som händer hos veterinären är ju ett rätt stort steg.

Precis detta jag syftade på @inverterad

 

[Bison]

Ur mitt perspektiv: om en bor i skogen/på landet och extremt sällan behöver vistas i trånga situationer med främlingar (ex tunnelbana, buss), aldrig behöver ha hundpassning, och sällan eller aldrig har folk över på middag/umgänge, och inte har barn vars kompisar brötar runt inomhus, så funkar det ur hundens perspektiv säkert fint att inte uppskatta främlingar. Men om en inte bor så utan om hunden regelbundet behöver vistas kring okända på olika sätt, så är det ur hundens perspektiv inte särskilt kul om det finns negativa känslor kopplade kring okända människor. Så för mig är tillgänglighet i allra första hand en djurvälfärdsfråga.

Men det är ju en enorm skillnad
Harry älskar att gå på stan, i varuhus osv. Platser med mycket folk, det är bara roligt och spännande.
Att gå iväg från matte med en främling är verkligen något helt annat.
Han har heller inga problem att bli hanterad av veterinärer.

 

[inverterad]

Fast bara för att hunden inte uppskattar att bli Hanterad av främlingar behöver det inte innebära att den känner obehag av att det finns främlingar i närheten. Shiban hänger glatt med på buss, tåg, restauranger, puben, jobbet, folksamlingar - vi har varit i London och åkt tunnelbanan där med, och tar en dag på stan ibland. Hon är ju där med mig. Därifrån till att någon skulle ta kopplet och gå därifrån med henne, börja tafsa henne på huvud, mage eller tassar som händer hos veterinären är ju ett rätt stort steg.

+ @Bison och @Pilot Fast jag skrev ju ur flera olika perspektiv i mitt inlägg, exempelvis hundvakt, gäster, barns kompisar osv. Dvs om en lever ett liv där okända är en ständigt förekommande del av livet i större eller mindre grad. Alla lever inte så, och då är det lättare att undvika obehag för en hund som är socialt osäker - men för väldigt många människor är det faktiskt så att hunden behöver må bra medan den har hundvakt en vecka, sitter på t-banan medan hundovana personer försöker klappa den eller det är rusningstrafik så den måste fysiskt klämmas mot okända människors ben, etc. Kort sagt, väldigt många människor lever ett liv där hunden behöver interagera/vara fysiskt nära personer flera gånger i veckan, och det är sällan under optimala förhållanden för varken hund eller människa. En socialt tillgänglig hund hanterar allt detta ovan på ett utmärkt sätt och far inte illa sv det medan en socialt osäker hund kan fara illa mentalt av en sån typ sv vardag

 

[inverterad]

Men det är ju en enorm skillnad
Harry älskar att gå på stan, i varuhus osv. Platser med mycket folk, det är bara roligt och spännande.
Att gå iväg från matte med en främling är verkligen något helt annat.
Han har heller inga problem att bli hanterad av veterinärer.

Jag skrev om många fler situationer än varuhus i mitt inlägg.

 

[inverterad]

Fast det är ju en väldig skillnad att hunden är bland folk och rör sig med husse/matte i närheten eller att en främmande person tar kopplet och går iväg med den.

Alla mina hundar har kunnat hänga med bland folk men ingen har velat gå iväg med främlingar många gånger inte ens med folk de känner. Det har inte varit några problem att lämna dem hos veterinären när det behövts.

Fast det var faktiskt inte så jag skrev. Jag jämförde två olika typer av livsstilar med varandra och varför det faktiskt är relevant att prata om djurvälfärd om en lever ett liv med dagliga fysiska och psykologiska kontakter med okända personer som liksom inte så enkelt kan bara väljas bort.

 

[Sel]

+ @Bison och @Pilot Fast jag skrev ju ur flera olika perspektiv i mitt inlägg, exempelvis hundvakt, gäster, barns kompisar osv. Dvs om en lever ett liv där okända är en ständigt förekommande del av livet i större eller mindre grad. Alla lever inte så, och då är det lättare att undvika obehag för en hund som är socialt osäker - men för väldigt många människor är det faktiskt så att hunden behöver må bra medan den har hundvakt en vecka, sitter på t-banan medan hundovana personer försöker klappa den eller det är rusningstrafik så den måste fysiskt klämmas mot okända människors ben, etc. Kort sagt, väldigt många människor lever ett liv där hunden behöver interagera/vara fysiskt nära personer flera gånger i veckan, och det är sällan under optimala förhållanden för varken hund eller människa. En socialt tillgänglig hund hanterar allt detta ovan på ett utmärkt sätt och far inte illa sv det medan en socialt osäker hund kan fara illa mentalt av en sån typ sv vardag

Hundvakt är en sak, det skulle krävas en lång introduktion för vår del men jag kan lämna henne med längre bekantskaper om det kulle krisa. Folk som flyger och far genom hemmet är inte aktuellt för oss, men besökare tolereras så länge jag är med.

Det är inte som om hon går omkring i offentliga utrymmen med konstant ångest bara för att hon inte uppskattar närkontakt med totala främlingar. Jag tycker inte att min livsstil är så asocial som du beskriver att den skulle behöva vara för att min hund inte skulle må dåligt. jag förstår inte heller varför en massa främlingar skulle behöva klappa på min hund bara för att vi åker tunnelbana varje vecka. Jag har dagspendlat på buss med två hundar i drygt fyra år och det var inga problem. Vara fysiskt nära är fortfarande inte detssamma som hantering. Min hund är inte stressad bland folk bara för att hon inte gillar klappar, tvärtom är hon väldigt bekväm, tillfreds och lätt att ha med sig i princip överallt.

 

[inverterad]

Hundvakt är en sak, det skulle krävas en lång introduktion för vår del men jag kan lämna henne med längre bekantskaper om det kulle krisa. Folk som flyger och far genom hemmet är inte aktuellt för oss, men besökare tolereras så länge jag är med.

Det är inte som om hon går omkring i offentliga utrymmen med konstant ångest bara för att hon inte uppskattar närkontakt med totala främlingar. Jag tycker inte att min livsstil är så asocial som du beskriver att den skulle behöva vara för att min hund inte skulle må dåligt. jag förstår inte heller varför en massa främlingar skulle behöva klappa på min hund bara för att vi åker tunnelbana varje vecka. Jag har dagspendlat på buss med två hundar i drygt fyra år och det var inga problem. Vara fysiskt nära är fortfarande inte detssamma som hantering. Min hund är inte stressad bland folk bara för att hon inte gillar klappar, tvärtom är hon väldigt bekväm, tillfreds och lätt att ha med sig i princip överallt.

Självklart är det en skala och inte svartvitt. Men jag förstår fortfarande inte varför det vore sämre för hunden att vara socialt tillgänglig i alla de situationer jag beskriver? De är ju heller inte tänkta som nån slags kriterielista, jag försökte bara beskriva olika livsstilar där en asocial hund kan ha det lättare eller svårare. Jag vet inget om hur busspendlande ser ut där du bor men i Stockholm på t-banan i rusningstrafik så om du har en stor hund som inte kan sitta i ditt knä (och kanske även då) så lovar jag att den gar fysisk kontakt med minst två okända personer även om ingen klappar på den. Det är helt enkelt så trångt på morgnar och eftermiddagar.

 

[Bison]

Jag skrev om många fler situationer än varuhus i mitt inlägg.

Jag tog det som ett exempel, var fler om du läste allt
Vi åker tåg, är hos kompisar, äter på restaurang, går på café osv osv osv.
Nemas problemas. En väldigt okomplicerad jycke trots att han inte vill gå iväg med främlingar
Har även hundvakt som han älskar.
Han ogillar mindre barn pga lömska jävlar men eftersom vi inte har barn själva och inte umgås med barn så är det ett ickeproblem. Han är inte aggressiv, bara misstänksam pga ovan.

 

[inverterad]

Jag tog det som ett exempel, var fler om du läste allt
Vi åker tåg, är hos kompisar, äter på restaurang, går på café osv osv osv.
Nemas problemas. En väldigt okomplicerad jycke trots att han inte vill gå iväg med främlingar
Har även hundvakt som han älskar.
Han ogillar mindre barn pga lömska jävlar men eftersom vi inte har barn själva och inte umgås med barn så är det ett ickeproblem. Han är inte aggressiv, bara misstänksam pga ovan.

Precis, och jag pratade inte om din hund eller ett specifikt fall. Jag läste hela ditt inlägg.

 

[Sel]

Självklart är det en skala och inte svartvitt. Men jag förstår fortfarande inte varför det vore sämre för hunden att vara socialt tillgänglig i alla de situationer jag beskriver? De är ju heller inte tänkta som nån slags kriterielista, jag försökte bara beskriva olika livsstilar där en asocial hund kan ha det lättare eller svårare. Jag vet inget om hur busspendlande ser ut där du bor men i Stockholm på t-banan i rusningstrafik så om du har en stor hund som inte kan sitta i ditt knä (och kanske även då) så lovar jag att den gar fysisk kontakt med minst två okända personer även om ingen klappar på den. Det är helt enkelt så trångt på morgnar och eftermiddagar.

Det är väl ingen som skrivit att det skulle vara sämre för hunden att vara socialt tillgänglig, även om det också är en gråskala som du säger. Jag känner flera som aldrig skulle sätta sig på bussen med sina hundar för att de skulle gnälla och skälla och vilja hälsa på alla och inte kunna hålla sig i skinnet. Detsamma med puben, restaurangen och stora folksamlingar.
Då föredrar jag att resa med shiban faktiskt. En av anledningarna till att jag vet att jag ta med henne absolut överallt är ju
just att hon är totalt ointresserad av främlingar. Hon har även följt med mig som stödhund in på polisstationen till exempel. När jag går in på närbutiken för att handla kan jag lämna henne i avdelningen utan livsmedel medan jag gör en snabbshopping och vara trygg vetskapen att hon inte stör någon annan kund.

Vi har som sagt åkt tunnelbana i exempelvis London också, det gick bra det med. Att någon neutralt står bredvid henne eller sätter sig intill oss är inte heller detsamma som hantering eller klapp - där är det ju jag som får ta ansvar för att hon inte blir obekväm förstås.

Jag reagerade mest på att det skulle vara ett välfärdsproblem för hunden att vara "reserverad" (för att använda en populär beskrivning) när jag inte alls upplever att det behöver vara det. Visst är det ett bekymmer (för oss) hos vetten och det är trist, men det finns som sagt flera situationer i våra hundars liv där de måste utstå någon stund av obehag, det betyder inte att de lever ett dåligt liv bara för att de inte uppskattar random folk. En social hund kan uppleva en annan typ av stress istället.

Edit: Jag anser också att en del av de krav vi ställer på tillgänglighet hos hundarna i samhället idag är helt ohemula.

 

[Sel]

... och förlåt @inverterad - det där var inte en rant riktad enbart mot dig.

 

[inverterad]

Det är väl ingen som skrivit att det skulle vara sämre för hunden att vara socialt tillgänglig, även om det också är en gråskala som du säger. Jag känner flera som aldrig skulle sätta sig på bussen med sina hundar för att de skulle gnälla och skälla och vilja hälsa på alla och inte kunna hålla sig i skinnet. Detsamma med puben, restaurangen och stora folksamlingar.
Då föredrar jag att resa med shiban faktiskt. En av anledningarna till att jag vet att jag ta med henne absolut överallt är ju
just att hon är totalt ointresserad av främlingar. Hon har även följt med mig som stödhund in på polisstationen till exempel. När jag går in på närbutiken för att handla kan jag lämna henne i avdelningen utan livsmedel medan jag gör en snabbshopping och vara trygg vetskapen att hon inte stör någon annan kund.

Vi har som sagt åkt tunnelbana i exempelvis London också, det gick bra det med. Att någon neutralt står bredvid henne eller sätter sig intill oss är inte heller detsamma som hantering eller klapp - där är det ju jag som får ta ansvar för att hon inte blir obekväm förstås.

Jag reagerade mest på att det skulle vara ett välfärdsproblem för hunden att vara "reserverad" (för att använda en populär beskrivning) när jag inte alls upplever att det behöver vara det. Visst är det ett bekymmer (för oss) hos vetten och det är trist, men det finns som sagt flera situationer i våra hundars liv där de måste utstå någon stund av obehag, det betyder inte att de lever ett dåligt liv bara för att de inte uppskattar random folk. En social hund kan uppleva en annan typ av stress istället.

Edit: Jag anser också att en del av de krav vi ställer på tillgänglighet hos hundarna i samhället idag är helt ohemula.

Det finns flera inlägg i tråden där det ifrågasätts varför hundar skulle vilja gå iväg med okända, det finns inlägg där personer uttrycker att de absolut inte vill ha en hund som glatt går iväg med okända, osv. Det är i den kontexten jag har lyft frågan om djurvälfärd. Jag uppfattar att flera har upplevt sig som ifrågasatta av detta men mina inlägg har på inget sätt nämnt specifika användares hundar eller liknande - jag är ute efter en diskussion på ett generellt plan och då blir det lite märkligt med alla dessa inlägg om att "min hund fixar det men vill inte det och det är inget problem för mig/oss" osv.

 

[Sel]

Det finns flera inlägg i tråden där det ifrågasätts varför hundar skulle vilja gå iväg med okända, det finns inlägg där personer uttrycker att de absolut inte vill ha en hund som glatt går iväg med okända, osv. Det är i den kontexten jag har lyft frågan om djurvälfärd. Jag uppfattar att flera har upplevt sig som ifrågasatta av detta men mina inlägg har på inget sätt nämnt specifika användares hundar eller liknande - jag är ute efter en diskussion på ett generellt plan och då blir det lite märkligt med alla dessa inlägg om att "min hund fixar det men vill inte det och det är inget problem för mig/oss" osv.

Jag skulle inte heller vilja ha en hund som glad i hågen trallade iväg med vilken främling om helst på gatan, helt enkelt för att det inte stämmer överens med det generella temperament jag uppskattar hos en hund. Alltså en rätt reserverad individ som inte är folkkär. Sedan råkade just min bli rätt knepig men det är en annan femma.
Det är svårt att hitta en hund/hundras där de två egenskaperna går hand i hand på ett generellt plan också. Jag förstår helt och hållet den som inte vill ha en superlättsam, social hund. Det finns ju pros och cons åt båda hållen.

Jag har haft en jättesocial hund också och hon var underbar och det var jättefint, men nu när jag väljer ras är det inte det jag vill ha och leva med.

 

[inverterad]

Jag skulle inte heller vilja ha en hund som glad i hågen trallade iväg med vilken främling om helst på gatan, helt enkelt för att det inte stämmer överens med det generella temperament jag uppskattar hos en hund. Alltså en rätt reserverad individ som inte är folkkär. Sedan råkade just min bli rätt knepig men det är en annan femma.
Det är svårt att hitta en hund/hundras där de två egenskaperna går hand i hand på ett generellt plan också. Jag förstår helt och hållet den som inte vill ha en superlättsam, social hund. Det finns ju pros och cons åt båda hållen.

Jag har haft en jättesocial hund också och hon var underbar och det var jättefint, men nu när jag väljer ras är det inte det jag vill ha och leva med.

OK, så hur går en reserverad hund som inte accepterar att bli ivägledd av främlingar ihop med att bli hanterad av okända, åka kommunalt på ett sätt där okända är extremt nära (och kanske till och med klappar utan att ägaren hinner eller kan hindra det), vara hos okänd hundvakt, etc etc? Dvs, vilken typ av liv går det att leva med en reserverad/socialt osäker hund och fortfarande upprätthålla en god djurvälfärd? Det blir lätt att vi utgår från vår egen verklighet i såna här exempel som vi diskuterar, men om vi tänker storstad kontra lantliv och singelhushåll kontra (barn)familj kanske det är ett sätt att göra det enklare? Det finns ju dock singlar med hund i storstan med stort umgänge och det finns barnfamiljer på landet som inte träffar en människa utanför flocken - det var lite därför jag inte skrev fram exemplen som "Agda 37 år med x sätt att leva på" vs "Börje 27 år med y sätt att leva på".

 

[Sel]

OK, så hur går en reserverad hund som inte accepterar att bli ivägledd av främlingar ihop med att bli hanterad av okända, åka kommunalt på ett sätt där okända är extremt nära (och kanske till och med klappar utan att ägaren hinner eller kan hindra det), vara hos okänd hundvakt, etc etc? Dvs, vilken typ av liv går det att leva med en reserverad/socialt osäker hund och fortfarande upprätthålla en god djurvälfärd? Det blir lätt att vi utgår från vår egen verklighet i såna här exempel som vi diskuterar, men om vi tänker storstad kontra lantliv och singelhushåll kontra (barn)familj kanske det är ett sätt att göra det enklare? Det finns ju dock singlar med hund i storstan med stort umgänge och det finns barnfamiljer på landet som inte träffar en människa utanför flocken - det var lite därför jag inte skrev fram exemplen som "Agda 37 år med x sätt att leva på" vs "Börje 27 år med y sätt att leva på".

Jag antar ju att den som medvetet väljer en ras med den sortens mentalitet vet vad den köper och hur den hunden passar in i deras liv. Jag ser inte att en hund med reservationer nödvändigtvis måste ha problem med att ungarna har besök eller stojar och stimmar bara för att den inte uppskattar att sagda ungar försöker ta ut den på promenad, klia på magen eller klippa klorna på den.
Hålla ordning på främlingar i stadstrafiken faller ju också på ägaren och är inte supersvårt, sedan är det väl olika hur hunden reagerar... men personligen vill jag helst inte att min hund ska behöva bli besvärad alls och därför stoppar jag helt enkelt.

Jag vet inte riktigt vilken nivå du pratar om när du pratar om social osäkerhet. En hund som är superstressad och rädd i närheten av främlingar i alla miljöer är ju någonting helt annat än en som inte uppskattar att främmande människor tallar på den.