Att förlora ett barn... Min son är död....

[Lovisaleonora]

Ibland förstår man inte oro förrän källan försvinner. När man levt med oro länge, som en grundläggande förutsättning i livet, blir det en så stor men osynlig del av vardagen att det är svårt att egentligen sätta ord på. Som hemmablind. Oron smyger sig på, övermannar och stannar. Blir en del av varje dag, och till slut vänjer man sig.

Det är först när oron släpper som det blir greppbart hur stor den egentligen var.

Jag tycker du hanterar din sorg på ett föredömligt sätt, låter känslorna komma. Erkänner dem, lever i dem och låter dem passera. Det är nog lite så jag vill leva mitt liv, att känna fullt ut, vad som än kommer. För i det långa loppet, sett över livet, hoppas jag någonstans att det nästan balanserar. Men att glädjen över solen, blommorna, våren och livet överväger med det där extra grammet sorgen, saknaden och alla de andra känslorna i motsatt vågskål.

 

[Texaz]

Ja jag försöker bara vara i nuet, även om jag planerar framåt. Låter tårarna koma, och kan höra Leo tala till mig. Han avslutade alltid samtal och sms med orden Jag älskar dig! Vi hade en otroligt nära relation, vilket jag är glad för. Han visste att jag alltid fanns och att jag älskade honom enormt mycket.

 

[Lejonelle]

Tittar in då och då och läser, har inget nytt att säga men du och din familj är i tankarna.

 

[Kosmostanten]

Det låter underbart att ni hade en så kärleksfull relation...du slipper gruva dig för att du aldrig sade att du älskade honom.
Du beskriver honom så fint.

Tänker mycket på dig.

 

[Texaz]

Vi har nu varit till minnesplatsen. Där har tidigare varit en massa skräp, men de underbara ungdomarna har städat hela festplatsen och satt ljus och blommor intill den gamla dansbanan där han brukade åka skateboard.
Gick även in i den förfallna serveringen, och fann en stor väggmålning som Leo gjort nyligen
Otroligt vackert, och verkligen en hyllning till honom!

Var sen upp i lägenheten en kort stund, hittade hans skissblock och tog även med mig en jacka samt hatten han så ofta bar. Tårarna kommer oftare nu, jag börjar sakta förstå hur oåterkalleligt det hela är, att han inte kommer tillbaka.....

Försöker vara ute i trädgården och pyssla, ensam med mina tankar, det känns skönt. Även Lucas blir lugnare när jag "är som vanligt", han är så orolig för att jag ska braka ihop igen, men själv känner jag mig lugn och det hedrar inte hans minne med att bryta ihop...

På något vis kommer livet att bli som vanligt igen, även om det känns annorlunda just nu

 

[mandalaki]

Under en period hade jag, via jobbet, mycket kontakt med människor som förlorat sina barn. De resonerade såhär: Livet går faktiskt vidare, även om man först inte tror det - det blir sig bara aldrig likt igen.

På ett möte med en förening för de här föräldrarna sa föreläsaren: Försök låta bli att leta efter en mening med det som hänt - för det finns ingen. Det har jag burit med mig, tyckte att det lät så rätt.

 

[Tass]

På ett möte med en förening för de här föräldrarna sa föreläsaren: Försök låta bli att leta efter en mening med det som hänt - för det finns ingen. Det har jag burit med mig, tyckte att det lät så rätt.

Det där tycker jag låter befriande.
På samma sätt tror jag att det är bra att inte fundera över rättvisa och orättvisa.
Saker och ting bara är. Låt dem.

 

[mandalaki]

Ja, jag tycker också att det låter befriande, det är därför jag kommer ihåg det så väl. Det finns faktiskt ingen mening med allt som sker, man får acceptera att det var meningslöst helt enkelt.

Sedan kan man ju skapa en mening om man vill - t ex som Texaz minnesfond.

Håller med dig om det med rättvisan.

 

[Tass]

Sedan kan man ju skapa en mening om man vill - t ex som Texaz minnesfond.

Precis! Jag tycker att det är starkt att kunna tänka så konstruktivt och så medmänskligt i en så svår situation.

 

[Texaz]

Nej mening är ingen idé att söka, det enda man kan göra är att försöka acceptera.
Minnesfonden är ju ett sätt att fortsätta hans arbete med att försöka få sina vänner fria från droger. Det hedrar honom och jag vet ju att han skulle velat det

 

[TinyWiny]

Nej mening är ingen idé att söka, det enda man kan göra är att försöka acceptera.
Minnesfonden är ju ett sätt att fortsätta hans arbete med att försöka få sina vänner fria från droger. Det hedrar honom och jag vet ju att han skulle velat det

Jag tycker att det är en underbar tanke att starta en minnesfond för din son och jag tycker att du hanterar allt helt fantastiskt om man nu kan säga så om sorg. Sorgen är ju som den är oavsett om det får en människa att fullständigt bryta ihop och ligga till sängs länge eller om sorgen uttrycks på det sätt det har gjort för dig Texas. Det viktigaste är ju att inte stänga in sorgen utan låta den verka ut. Att få vara precis så ledsen och gråta precis så mycket och på det sättet man har behov av. Att få uttrycka alla känslor som man faktiskt känner.

Jag håller med om att det är ingen ide att söka efter en mening till din sons död eller till någon ung människas död. Det finns verkligen ingen mening med att en ung människa dör. Det är bara så fel oavsett.

Så fint av hans vänner att ha städat upp på minnesplatsen. Vilka underbara vänner han måtte haft. Jag är verkligen glad för eran skull att ni mitt i all sorg möter de genuina och äkta känslorna som unga människor vågar visa innan livet gör att de blir återhållsamma med att visa vad de känner.

Jag är så oerhört ledsen för din skull Texas. Jag satt och grät en lång stund när jag hade läst din tråd. Jag har ju barn i samma ålder och då blir det så oerhört nära.

Jag finns på pm, på fb och på telefon om du vill prata.

Många varma tröstkramar.

 

[Lovisaleonora]

Det måste ha varit hemskt att inte kunna handgripligen hjälpa honom ur sitt missbruk. Vilken vanmakt. Känslan av maktlöshet.

Men också den otroliga lättnaden att veta att han känt att han var älskad och accepterad precis som han var.

 

[Texaz]

Jag tycker att det är en underbar tanke att starta en minnesfond för din son och jag tycker att du hanterar allt helt fantastiskt om man nu kan säga så om sorg. Sorgen är ju som den är oavsett om det får en människa att fullständigt bryta ihop och ligga till sängs länge eller om sorgen uttrycks på det sätt det har gjort för dig Texas. Det viktigaste är ju att inte stänga in sorgen utan låta den verka ut. Att få vara precis så ledsen och gråta precis så mycket och på det sättet man har behov av. Att få uttrycka alla känslor som man faktiskt känner.

Jag håller med om att det är ingen ide att söka efter en mening till din sons död eller till någon ung människas död. Det finns verkligen ingen mening med att en ung människa dör. Det är bara så fel oavsett.

Så fint av hans vänner att ha städat upp på minnesplatsen. Vilka underbara vänner han måtte haft. Jag är verkligen glad för eran skull att ni mitt i all sorg möter de genuina och äkta känslorna som unga människor vågar visa innan livet gör att de blir återhållsamma med att visa vad de känner.

Jag är så oerhört ledsen för din skull Texas. Jag satt och grät en lång stund när jag hade läst din tråd. Jag har ju barn i samma ålder och då blir det så oerhört nära.

Jag finns på pm, på fb och på telefon om du vill prata.

Många varma tröstkramar.

Ja det ju så fel! Gråter gör jag, oftast korta stunder, men oftare nu än förut. Så kommer det nog att bli ett tag framöver, och då ska det vara så.
Hans vänner är underbara och jag har poängterat att de är välkomna hit när de vill, men antar de behöver ha sin sorg med. De är säkert rädda för att möta en sörjande mamma, det skulle nog jag ha varit.

Men jag tror att de kommer när de orkar, om inte annat vill jag ha dem med när vi ska bestämma musik till begravningen, de kände ju Leo bättre i det avseendet. Jag hoppas bara att pappan resonerar lika. Är orolig för hans skull, han söker svar och kolla mobil etc, men hittar ju enbart hemsk information, och blir förtvivlad över det liv Leo levde på slutet.
Men kanske är det HANS sätt att sörja, och det får jag respektera, även om det gör ont i mig att de rotar i Leos privatliv. Jag vill bara respektera hans liv, och då känns det fel att andra rotar. DET är nog jobbigast att hantera just nu....

 

[Tass]

På nåt vis så är sorg något väldigt intimt och privat, precis som kärleken.
Det kan liksom kännas konstigt att uppleva andras starka känslor av sorg, och sätt att reagera, som är delvis annorlunda än ens egna, men som gäller samma person.

 

[Tass]

Det pappan hittar om Leo, måste han berätta det för dig?
Kan du säga att du inte vill veta mer om det, i alla fall inte just nu?

 

[Lejonelle]

Är orolig för hans skull, han söker svar och kolla mobil etc, men hittar ju enbart hemsk information, och blir förtvivlad över det liv Leo levde på slutet.
Men kanske är det HANS sätt att sörja, och det får jag respektera,

Det låter som du stod din son väldigt nära och var ganska väl insatt i de svårigheter han hade även fast jag kan tänka mig att det var svårt och gjorde ont många gånger. Kanske pappan inte alls hade samma insikt. Man vill ju inte gärna tro att ens egna barn är inblandade i droger och längtan efter att slippa förstå kan vara stark. Kanske är det först nu han har förstått vidden av Leos svårighet.

Jag säger inte att det är så, men ofta kan sådana känslor vara det första som händer och man behöver gå runt ett par varv i det innan man kan minnas det fina och sörja. Man kan också bli arg - det måste vara någons fel! Langares, kompisars, bara inte ens eget.

 

[Texaz]

Jo det ska jag nog göra. Jag vill ju dessutom minnas alla fina stunder, och även om hans liv var tufft (minst sagt!) på slutet så vet jag att han var glad åt en del saker med. Bl a var han på en spelning hos en kompis förra helgen, som han tyckte var grym!

Han var även lugn senast vi sågs, även om det var en kort stund.

Hade dessutom börjat ordna upp saker och ting runt sig, så jag tror (vill tro) att han kände sig mer positiv. Tyvärr är ju drogerna starkare än viljan ibland

Men jag pratar med honom och kan höra det jag tror att han skulle svara, det känns lättare då. Visst är det märkligt att vissa kan leva i missbruk under många år och sen hoppa av, och en del råkar ta för mycket en gång i unga år.... Men livet är ju så, hur hårt det än är!

Var dock skönt att se att han såg lugn ut som död, ska även besöka bårhuset i veckan, trots att vi redan sagt farväl (eller snarare vi ses).
Allt som kan läka mig och hans bror är bra!

 

[Texaz]

Det låter som du stod din son väldigt nära och var ganska väl insatt i de svårigheter han hade även fast jag kan tänka mig att det var svårt och gjorde ont många gånger. Kanske pappan inte alls hade samma insikt. Man vill ju inte gärna tro att ens egna barn är inblandade i droger och längtan efter att slippa förstå kan vara stark. Kanske är det först nu han har förstått vidden av Leos svårighet.

Jag säger inte att det är så, men ofta kan sådana känslor vara det första som händer och man behöver gå runt ett par varv i det innan man kan minnas det fina och sörja. Man kan också bli arg - det måste vara någons fel! Langares, kompisars, bara inte ens eget.

Ja jag tror mest på det sista! Han försöker nog skylla på någon annan, men trots allt var det Leos val att ta droger. Kan dock bli förbannad på dem som tillverkar/tar in droger och tjänar pengar på att andra dör.
Men någon ilska mot den som sålde känner jag inte, på den nivån handlar det om ungdomar som själva lever med missbruk, det har nog lika gärna kunnat vara Leo....
Dessutom har de också mammor som lever i oro och ångest, de är bara slavar under sitt missbruk

 

[TinyWiny]

Ja det ju så fel! Gråter gör jag, oftast korta stunder, men oftare nu än förut. Så kommer det nog att bli ett tag framöver, och då ska det vara så.
Hans vänner är underbara och jag har poängterat att de är välkomna hit när de vill, men antar de behöver ha sin sorg med. De är säkert rädda för att möta en sörjande mamma, det skulle nog jag ha varit.

Men jag tror att de kommer när de orkar, om inte annat vill jag ha dem med när vi ska bestämma musik till begravningen, de kände ju Leo bättre i det avseendet. Jag hoppas bara att pappan resonerar lika. Är orolig för hans skull, han söker svar och kolla mobil etc, men hittar ju enbart hemsk information, och blir förtvivlad över det liv Leo levde på slutet.
Men kanske är det HANS sätt att sörja, och det får jag respektera, även om det gör ont i mig att de rotar i Leos privatliv. Jag vill bara respektera hans liv, och då känns det fel att andra rotar. DET är nog jobbigast att hantera just nu....

Jag tycker absolut att du kan be Leos pappa att han inte delar med sig av den informationen han hittar. Förklara att du mår bättre utav att inte veta. Visst kan det vara hans sätt att sörja och precis som du får respektera det så måste ju också han respektera att du inte vill veta. Jag hoppas för bådas skull att Leos pappa kan börja känna som du istället och att ni tillsammans hyllar den fantastiska människan eran son var.

Jag tycker att du är fantastisk som bjuder in hans vänner. Att du har kraft att tänka även på dem just nu. Tänk om alla de föräldrarna till de vänner jag förlorade som tonåring hade orkat göra det. Så mycket enklare det hade varit om man hade fått prata med vuxna som kände, älskade och sörjde personen som jag själv gjorde. En mamma till en vän jag förlorade som tonåring bjöd in oss vänner och det var fantastiskt att få sitta vid deras köksbord och prata om människan som hade betytt så mycket för mig. Det blev så mycket lättare att komma igenom sorgen och jag tror, jag vill iallafall tro att det kändes bra för henne med. Jag är en sådan som behöver prata mycket om den människan jag har förlorat och det kan vara svårt ibland att som tonåring få till det med vänner i samma ålder. Jag behövde verkligen prata med en vuxen som också kände min vän och som sagt, en mamma öppnade sitt hem och det kommer jag aldrig att glömma. Visst var jag osäker på vad jag skulle möta första gången jag gick dit för trots att jag bara var sexton år så förstod jag ju att mista sitt barn måste vara det fruktansvärdaste en människa kan råka ut för men mest kände jag att vi kunde hela varandra och jag tror att vi kunde det. Däremot var jag inte rädd för hennes sorg i sig.

Att du vill ha med hans vänner i valet av musik gör att jag blir tårögd. Det är så oerhört fint gjort.

Du går verkligen igenom min värsta mardröm just nu och jag önskar så att jag skulle kunna göra något för att lindra din sorg men det enda jag kan göra är att erbjuda dig att jag finns här om du vill prata.

Många varma kramar

 

[Lejonelle]

Kan dock bli förbannad på dem som tillverkar/tar in droger och tjänar pengar på att andra dör.

Ja!!!!! Vilket lidande de orsakar.