Ibland förstår man inte oro förrän källan försvinner. När man levt med oro länge, som en grundläggande förutsättning i livet, blir det en så stor men osynlig del av vardagen att det är svårt att egentligen sätta ord på. Som hemmablind. Oron smyger sig på, övermannar och stannar. Blir en del av varje dag, och till slut vänjer man sig.
Det är först när oron släpper som det blir greppbart hur stor den egentligen var.
Jag tycker du hanterar din sorg på ett föredömligt sätt, låter känslorna komma. Erkänner dem, lever i dem och låter dem passera. Det är nog lite så jag vill leva mitt liv, att känna fullt ut, vad som än kommer. För i det långa loppet, sett över livet, hoppas jag någonstans att det nästan balanserar. Men att glädjen över solen, blommorna, våren och livet överväger med det där extra grammet sorgen, saknaden och alla de andra känslorna i motsatt vågskål.
Det är först när oron släpper som det blir greppbart hur stor den egentligen var.
Jag tycker du hanterar din sorg på ett föredömligt sätt, låter känslorna komma. Erkänner dem, lever i dem och låter dem passera. Det är nog lite så jag vill leva mitt liv, att känna fullt ut, vad som än kommer. För i det långa loppet, sett över livet, hoppas jag någonstans att det nästan balanserar. Men att glädjen över solen, blommorna, våren och livet överväger med det där extra grammet sorgen, saknaden och alla de andra känslorna i motsatt vågskål.