Att förlora ett barn... Min son är död....

[Lejonelle]

Finns här och tänker på dig.

 

[Texaz]

Jag har nu varit på vårdcentralen och träffat läkare samt fått mediciner utskrivna, det känns skönt. Passade på att besöka andaktsrummet och prata lite med Leo samt pratat med en diakonissa som jag ska träffa framöver om jag vill.

Var även över till deras pappa och fick tyvärr mer information än vad jag önskat om vilket liv han levt, med hot etc

Pratade med polisen om de ville ha hans telefon för att kanske hitta nr till ev langare, men de får visst inte använda sån information, vilket känns surt!

Snart kommer mamma hit, bävar för det då hon antagligen är smått hysterisk

 

[mandalaki]

Snart kommer mamma hit, bävar för det då hon antagligen är smått hysterisk

I såna lägen brukar jag uppfostra min mamma: "Mamma, du måste förstå att jag har fullt upp med mina egna känslor i det här, jag kan inte hantera dina också, det får du göra själv".

 

[Simply me]

Usch vad du går igenom nu, tänker på dig. Skickar en styrkekram, ingen mamma eller pappa ska behöva förlora sitt barn måste vara det värsta man kan göra. Finner inga ord

 

[Rosett]

Beklagar förlusten och skickar styrka och värme.

 

[aprilmaj]

Jag beklagar.
Mina tankar går till dig.

 

[Billy]

Har ännu inte tagit in det, men min äldsta son hittades livlös idag och trots återupplivningsförsök så gick han bort.

21 år fyllda.

Har under en längre tid haft drogproblem. Varit inne för avgiftning två gånger det senaste halvåret och tiggt om behandlingshem, men kommunen har inte råd. Åkte fast för drograttfylla för drygt två månader sen och hoppades på att bli dömd till kontraktstvård, men fick istället böter.

Idag tog drogerna hans liv.

Själv har jag inte riktigt tagit in det, och har ingen jag kan bara ringa och prata med, så jag hoppas att ni kan stötta mig! Är nog fortfarande i chock, det vill inte gå in. Att dessutom behöva meddela andra anhöriga och framföra det svåra budskapet till hans vänner känns tungt.

Gick ut och lagade hagar samt fixade i stallet och känner mig usel som inte bara rasar ihop..... Men jag kan inte, får inte! Har ju de andra barnen att ta hand om med, samt en del djur....

Vill mest bara skriva av mig, och kommer nog att behöva er en tid framöver....

Det finns inget krav på hur man ska bete sig i en svår situation. Att du fixade stallet är också ett sätt att hantera paniken.

 

[athena_arabians]

Instämmer med @Petruska, vi är nog rätt många här som vill ha uppgifter när du orkat ordna med något.

 

[martha]

Jag har nu varit på vårdcentralen och träffat läkare samt fått mediciner utskrivna, det känns skönt. Passade på att besöka andaktsrummet och prata lite med Leo samt pratat med en diakonissa som jag ska träffa framöver om jag vill.

Var även över till deras pappa och fick tyvärr mer information än vad jag önskat om vilket liv han levt, med hot etc

Pratade med polisen om de ville ha hans telefon för att kanske hitta nr till ev langare, men de får visst inte använda sån information, vilket känns surt!

Snart kommer mamma hit, bävar för det då hon antagligen är smått hysterisk

#kramkramkramkram igen

 

[Lejonelle]

fortsätter följa tråden och skicka allt jag har av ljus och värme.

 

[Stjaerna]

Beklagar verkligen sorgen. Har nära familj som har upplevt samma sak. Det smärtar verkligen att se sorgen hos sina nära och kära när sådant händer. Tillåt dig att sörja på ditt sätt. Vissa dagar kommer att kännas som om du är nere på djupet. Vissa dagar kanske det finns en liten ljusglimt. Men du kommer att lära dig till slut. Låt det bara ta sin tid.

 

[Texaz]

Hans vänner har gjort en otroligt vacker minnesplats vid den gamla festplatsen där han tillbringade en stor del av sin fritid med att åka skateboard. De har haft en minnesstund idag och vi ska åka dit imorgon.
Konstigt nog ger det styrka att se deras omtanke om en förlorad, kär vän och jag känner hur hans kärlek till sina medmänniskor lever kvar genom hans vänner!!!
Jag gråter och skrattar, det går i vågor. Men känner en sån enorm tacksamhet över att ha fått leva med denna underbara kille, den tid vi hade..... Har nog alltid haft på känn att han inte skulle bli gammal, men inte trott att det skulle sluta såhär.
Är förvånad över att det känns så lugnt än så länge, bryter mest ihop när jag ska förklara för andra att jag mist min son, då bryts rösten och gråten kommer. Oftast är det dock bara en stilla gråt, tårar som rinner när jag läser alla vackra saker på FB eller ser bilder och minns.
Älskade, underbara unge, vad jag saknar dig!!!!

 

[Lejonelle]

Din son verkar ha varit en varm människa, en fin och omtyckt kille. Bra att hans vänner får hjälp att minnas och sörja.

Om ditt lugn: Verkligheten sjunker ofta in lite i taget. Det är bra. Hoppas du kan sova lite inatt. Kram!

 

[Sonic76]

Beklagar verkligen sorgen.

Jag upplevde ju verkligen min systers vänner när hon dog och blev styrkt att av så många kom på hennes begravning.

 

[Texaz]

Ännu en natts bra sömn, dock med lugnande den här natten.
Trodde att det skulle vara jobbigt att se hans saker som finns lite överallt, men det känns fint. Har dock inte orkat åka tillbaka till hans lägenhet men det hinns med. Vännerna har även hängt blommor på lägenhetsdörren, stora vackra rosor
Hans pappa och farmor var dit igår och plockade ihop en del saker, de var rädda att hitta något brev men det fanns inte. Jag tror inte att han valde det här själv, då skulle han antagligen ha fixat iordning mer, men samtidigt så hade han börjat packa ihop saker och fixat med en del papper, vill dock tro att det var för att han var på väg att sälja lägenheten (klarade inte längre av utgifterna för den).

Hans pappa har det nog jobbigare, de bråkade mycket. Sånt tror jag kan lämna efter sig en massa obearbetat. Jag hoppas att han kan prata om det och söker hjälp.
Att människor vill komma hit känns jobbigt, ända tills de är här, då är det bara skönt att vi får prata och minnas. Hans kompis, som hittade honom kommer hit någon dag, han måste ju verkligen ha ånger för att han inte åkte tidigare, men det får han inte älta! HAN har ju inte gjort fel, ödet ville annorlunda den här gången.

Svärmor sa något bra igår (hon jobbar ju med ungdomar med drogproblem), att alternativet till hans död kan ju ha varit ett fortsatt liv i missbruk, och med ett liv i misär. Det skulle ingen ha velat.

Han var så full av liv, så full av energi. Ordnade och fixade, drog ihop workshops i graffiti, var med och startade den framgångsrika skateparken i stan, fixade för sina kompisar, för alla omkring sig.

Och i plånboken hade han kort på sin bro, syster och mig. Tror att det också kan vara jobbigt för hans pappa, att han inte fanns med där.

Att skriva här hjälper enormt mycket, likaså att skriva på FB. Att veta att det finns så mycket stöd omkring är ovärderligt! Nu ska den här dagen få gå med, besöka minnesplatsen och börja skapa vår egen här hemma. Frågade yngsta sonen var vi skulle ha de, var Leo var mest, och han sa; han var ju ingenstans speciellt, han var överallt. Och det stämmer, alltid i farten med sin enorma energi!

 

[Texaz]

Din son verkar ha varit en varm människa, en fin och omtyckt kille. Bra att hans vänner får hjälp att minnas och sörja.

Om ditt lugn: Verkligheten sjunker ofta in lite i taget. Det är bra. Hoppas du kan sova lite inatt. Kram!

Jo det är visst så det kan fungera. Sa ju till vännerna som varit i samma sits att det kändes konstigt att jag inte kraschar totalt, men fick till svar att så fungerade det inte för dem heller. Det kom i små doser, med bra stunder däremellan. Kroppens sätt att orka gå vidare.

Och ja, han var en underbar kille, det fick jag ofta höra, även från hans behandlare. Kanske för god för den här världen???

 

[Lovisaleonora]

När jag läser om ditt lugn, får jag intrycket av att det varit mycket oro över Leo. Och att den delen nu är över, oron är över.

Det är skönt att höra att du vågar känna lugn, och inte får dåligt samvete över de känslor som kommer.

 

[Pigan]

Detta må låta tokigt men H C Andersen har skrivet en saga "historien om en mor" som jag tycker är väldigt tänkvärd. Den här hjälpt mig....

 

[Texaz]

När jag läser om ditt lugn, får jag intrycket av att det varit mycket oro över Leo. Och att den delen nu är över, oron är över.

Det är skönt att höra att du vågar känna lugn, och inte får dåligt samvete över de känslor som kommer.

Ja det är så det känns, jag har nog inte förstått själv hur mycket det oroat mig innan. Har ju varit så mycket som varit jobbigt de senaste åren, men oron för Leo har nog varit grunden....
Han har ju alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, vilket jag ofta sa till honom, och jag tror att han har det bra där han är nu. Finns ju dessutom massor med andra fina ungdomar där, samt hans älskade hundar
Pigan, jag ska leta upp den boken!

 

[martha]

Men åh Texas ...när jag läser vad du skriver så kommer det upp liknande för mig , jag hade familjehem för drogmissbrukare och hade en kille på 28 år som även varit barndomskamrat med min grabb, dom hade byggt koja på våran gård o den fanns kvar när han kom hit ...En så vacker själ men så sargad ..han bodde hos oss i drygt 8 månader men klarade aldrig av sin högsta önskan...att bli "vanlig" o drogfri
När han dog av en överdos kände jag bara lugn o frid , han hade fått lugn o ro , alla vi , hans vänner, hans syskon, hans mamma ..kände också en sorts ro i all sorgen
Klart man ville att allt skulle bli annorlunda, men ibland går inte det

Så jag vet på ett ungefär iallafall hur du känner och hur man kan tycka det är rofyllt när rastlösa själar får ro

Kram igen