Att förlora ett barn... Min son är död....

[Basilika]

Jag gjorde exakt det jag INTE skulle göra, hällde i mig vin......
Helt åt skogen med tanke på tidigare alkoholproblem. Följden blev att jag däckade totalt och yngsta sonen skjutsade in mig till akuten, där Leos tidigare behandlare på ungdomsmottagningen samt en präst (?) mötte upp. Fick prata, både jag och sonen samt gråta och sova en stund.
En läkare skrev ut tabletter att sova på och sen blev jag (mot min vilja) Skjutsad till fd svärföräldrarna där jag sovit som en stock.
Just nu är det bara tomt, och overkligt.

Pappa avbröt sin semester på Öland och är på väg hem, mamma kommer imorgon (hur ska jag orka ha henne här????)
Massor av människor har hört av sig via fb och sms, så jag hoppas att stödet ska finnas när jag verkligen fattar.... För det har jag inte gjort än.

Ska även ta kontakt med sjukvården i morgon och hoppas få min medicin som jag nog kommer att behöva mer än någonsin nu.

Tack för att ni finns och erbjuder er hjälp! Det kommer att bli tungt ett tag, men jag ska försöka bege mig ut i skogen med hästen och hunden, naturen har ju en enormt läkande kraft, och det är ju så vackert ute nu!

Vilken oerhörd sorg. Det värsta som kan hända. Jag kan tänka mig att det inte är lätt att vara helt rationell och göra alla saker rätt i en sån här situation.
Jag läker också bra i naturen. Bredvid där jag bor håller precis bokskogen på att slå ut. Det är lätt att tänka positiva tankar då!

 

[Skjøldur]

Du har varit med om det værsta som kan hænda en mamma. Det ær inte alls fel att gøra som du gør, gå ut och gøra de vanliga sysslorna. Och nær du kænner att du vill prata -inte bara med oss på nætet, så gør det. Om du ber om det så kan du få møjlighet att sitta hos honom. Før en del ær det en trøst att sitta och prata hos den døda och kanske hør han...jag tror att sjælen lever vidare. Om du vill kan du be en sjukhuspræst att vara med då, dom ær vældigt bra på att bemøta sørjande. Kommunerna har hela ansvaret før missbruksvården och de flesta har inte råd att ge den vård som de gav førr. Jag tycker det ær fel før om missbrukaren begår brott och hamnar i fængelse så ær det inte kommunen som betalar och en fængelseplats ær minst lika dyr som en vårdplats. Och få blir drogfria av att sitta inne. Din verkar inte ha gjort något speciellt mot andra och det kanske ær en trøst. (Någon som varit med om att en missbrukande son begått ett våldsbrott har sagt att "det vore bættre om han var død. Fast man kan undra om hon menade det!)

 

[Marty]

Det finns inga ord som är tillräckliga. Jag beklagar verkligen denna fruktansvärda sorg. Ta hand om dig själv och dina övriga nu. Försök att inte trilla tillbaka i gamla fällor, även fast jag vet att det är lätt. Det finns bättre sätt att ta sig igenom detta.

Jag fick se en mor förlora sin son och en bror förlora sin bror för ett par år sedan, och framförallt är det inget som någon mot ska behöva gå igenom. Än en gång, ta hand om dig

 

[Fan of Bill]

Jag gjorde exakt det jag INTE skulle göra, hällde i mig vin......
Helt åt skogen med tanke på tidigare alkoholproblem. Följden blev att jag däckade totalt och yngsta sonen skjutsade in mig till akuten, där Leos tidigare behandlare på ungdomsmottagningen samt en präst (?) mötte upp. Fick prata, både jag och sonen samt gråta och sova en stund.
En läkare skrev ut tabletter att sova på och sen blev jag (mot min vilja) Skjutsad till fd svärföräldrarna där jag sovit som en stock.
Just nu är det bara tomt, och overkligt.

Pappa avbröt sin semester på Öland och är på väg hem, mamma kommer imorgon (hur ska jag orka ha henne här????)
Massor av människor har hört av sig via fb och sms, så jag hoppas att stödet ska finnas när jag verkligen fattar.... För det har jag inte gjort än.

Ska även ta kontakt med sjukvården i morgon och hoppas få min medicin som jag nog kommer att behöva mer än någonsin nu.

Tack för att ni finns och erbjuder er hjälp! Det kommer att bli tungt ett tag, men jag ska försöka bege mig ut i skogen med hästen och hunden, naturen har ju en enormt läkande kraft, och det är ju så vackert ute nu!

Kära vän, jag är så ledsen för dig. Mina tårar rann för dig igår och imorses och det gör ont i mig att du ska behöva uppleva det värsta som finns!
Önskar verkligen att detta skulle vara en ond mardröm som du kunde vakna upp ifrån och att allt skulle vara som vanligt sen, med dina djur och glädjen över dem. Du har haft det så svårt och tungt ändå så länge och så händer detta fruktansvärda, det är så ofattbart. Många varma kramar

 

[Texaz]

Har ätit lite och städar så smått eftersom det kommer att komma folk hit, även om jag helst nog skulle vilja vara själv.
Har tänt ljus framför hans foto och ställt fram blommor jag plockade från plommonträdet.
Vet att han älskade körsbärsträd som blommade, så jag vill plantera ett träd till hans minne.

En tanke tog även fart nyss, att jag skulle vilja starta en minnesfond för honom, en fond för unga som vill komma ur sitt missbruk men inte får den hjälp de behöver. Det skulle han ha gillat tror jag!
Gråter stilla emellanåt men känner mig annars rätt lugn, lugnare än jag gjort på länge. Jag behöver inte längre oroa mig för hans missbruk, det är över. Och älskade Leo har äntligen fått frid!!

 

[Tramptass]

Jag beklagar

Många kramar.

 

[Lejonelle]

Men kära... jag saknar ord! Tänker på dig och din familj i detta fruktansvärda. Att ni ska få kraft att ta er igenom och att ni ska få all hjälp ni behöver. En dag i taget och när det är alldeles för mycket, en timme eller en minut i taget. Min varmaste omtanke till dig och dina närmaste.

 

[Lovisaleonora]

Gråter stilla emellanåt men känner mig annars rätt lugn, lugnare än jag gjort på länge. Jag behöver inte längre oroa mig för hans missbruk, det är över. Och älskade Leo har äntligen fått frid!!

Det här fyller mig (kanske underligt nog?) med en oerhörd stolthet över dig, trots att jag aldrig har träffat dig och nog inte har riktigt rätt att känna mig "stolt" över dig. Kanske är det mer förundran över den människa du är.

Så oerhört starkt att hitta ett ljus i förlamande mörker. Att våga plocka fram och sätta ord på just detta. För ibland känns det faktiskt så när vi förlorar någon. Jag har förlorat en nära vän när jag var yngre (just fyllda 19 år), och när jag tänker på alternativen för honom - om han varit i livet - känner jag också lättnad över att han fick avsluta sitt liv som han gjorde. Det var hemskt för oss andra, som blev kvar. Men jag har ännu idag svårt att se hur han skulle kunna vara annat än olycklig på den väg han vandrade. Målmedvetet och med emfas sänkte han sig själv, djupare och djupare.

Att han fick frid var (och är) en tröst i mitt sorgearbete.

 

[Filuran]

Men så ofattbart tragiskt, varje förälders värsta mardröm.Det är så sorgligt när vården inte fungerar som den borde och man känner sig så hjälplös.

Starkt av dig att börja fundera på en fond i hans minne. Det är en fin tanke och kanske kan det även ge dig en del tröst att stödja andra genom den.

Hoppas nu att du får allt stöd du kan tänkas vilja ha och att du kan tillåta dig själv att sörja på ditt eget sätt.

Skickar dig många varma styrkekramar..

 

[Texaz]

Just nu bara tomt, väntar på att det ska komma någon, men hittills är det bara jag och sonen......
Vet inte vem jag ska prata med, men ska imorgon kontakta läkaren för att se om det går att ordna någon kontakt. Så mycket känslor och samtidigt tom...
En gammal barndomskompis (vars son är vän med mina söner) med familj kommer ut idag, de förlorade sin tonårsdotter för ett par år sen och vet nog vad vi går igenom nu. De skulle dessutom ta med mat, få se om jag fixar att få i mig något.
Annars är jag mest trött, kroppen är totalt slut, så jag ska nog lägga mig tidigt och i morgon börja ordna med saker och ting.

Känns underligt att livet trots allt fortsätter????

 

[Angua]

Ja, det känns otroligt konstigt att livet bara rullar på mitt i tragedin. Man skulle vilja sätta på paus en stund sådana här gånger.
Skönt att din omgivning kommer och finns för dig och att du fick hjälp att sova. Hoppas du får en bra samtalskontakt också, så du kan få ventilera tankar, känslor och reaktioner med någon neutral person.
KRAM

 

[Lejonelle]

Känns underligt att livet trots allt fortsätter????

Ja. Och ändå gör det det. Trots att inget är som förut är allt som förut. Solen går upp och ned, timmarna fortsätter att gå, husen rasar inte, folk fortsätter gnälla om vädret. Overklighetskänslan är lite för att skydda dig, ditt psyke låter det sjunka in lite i taget. Det är bra.

Forcera ingenting just nu. Om du kan äta litegrann sen, gör det. Det kan hjälpa dig att sköta lite rutinsysslor, spela spel på mobilen eller någon annan distraktion, det håller din hjärna lite sysselsatt. Man ska vara rädd om sina försvar, det skyddar hjärnan. Bra att det kommer någon till dig snart.

Prata och känn i den takt du orkar och behöver men den stumma tomma känslan just nu ska du inte forcera, när du behöver dra dig tillbaka ska du göra det. Tids nog kommer ditt behov att prata och gråta och det kan gå lite fram och tillbaka. Bli inte rädd om du liksom glömmer bort det ibland, det betyder inte att du har blivit tokig utan har också med dina försvar att göra. Hjärnan skyddar sig och det är bra.

Jag finns här om du behöver.

 

[sona]

En tanke tog även fart nyss, att jag skulle vilja starta en minnesfond för honom, en fond för unga som vill komma ur sitt missbruk men inte får den hjälp de behöver. Det skulle han ha gillat tror jag!
Gråter stilla emellanåt men känner mig annars rätt lugn, lugnare än jag gjort på länge. Jag behöver inte längre oroa mig för hans missbruk, det är över. Och älskade Leo har äntligen fått frid!!

Beklagar verkligen, så fruktansvärt.. Finns inte ord för det.


En minnesfond tycker jag låter som en väldigt bra idé Ett sätt för dig att bearbeta sorgen plus att du kanske kan hjälpa andra genom din erfarenhet. Både föräldrar och deras barn.

 

[Texaz]

Märkligt hur jag kan hålla på att tänka på praktiska saker som begravningen, när jag samtidigt inte har förstått??? Vet i stora drag hur jag vill hylla min fina, underbara son!

Kan inte låta bli att besviken på att vissa inte har hört av sig till mig, men å andra sidan har många tagit kontakt via sms och fb som jag inte förväntat mig!
Antar att man inte vill störa mig/oss, dock har yngsta sonens mobil plingat nästan oavbrutet, ungdomar är nog bättre än vuxna på det här med sorg och stöd!!
Är hungrig men kan inte få ner någonting alls, lite vatten och kaffe har jag dock fått i mig. Blir också lite för mycket cigarretter (vilkat mamma kommer att tjata om!), men jag släpper det. Det tar jag tag i senare.

Vill bara att det ska bli kväll så att jag får sova

 

[Korven]

Det blir som autopiloten går igång. Adrenalinet flödar också antar jag.

 

[lil-sis]

Märkligt hur jag kan hålla på att tänka på praktiska saker som begravningen, när jag samtidigt inte har förstått??? Vet i stora drag hur jag vill hylla min fina, underbara son!

Kan inte låta bli att besviken på att vissa inte har hört av sig till mig, men å andra sidan har många tagit kontakt via sms och fb som jag inte förväntat mig!
Antar att man inte vill störa mig/oss, dock har yngsta sonens mobil plingat nästan oavbrutet, ungdomar är nog bättre än vuxna på det här med sorg och stöd!!
Är hungrig men kan inte få ner någonting alls, lite vatten och kaffe har jag dock fått i mig. Blir också lite för mycket cigarretter (vilkat mamma kommer att tjata om!), men jag släpper det. Det tar jag tag i senare.

Vill bara att det ska bli kväll så att jag får sova

Det är svårt med andras sorg, stör man? Tränger man sig på? Är det futtigt med ett sms? Osv.

Jag tycker minnesfonden låter som en jättebra idé!

 

[Lejonelle]

Kan inte låta bli att besviken på att vissa inte har hört av sig till mig, men å andra sidan har många tagit kontakt via sms och fb som jag inte förväntat mig!
Antar att man inte vill störa mig/oss,

Jo, det är helt säkert så, döden skrämmer, man vet inte vad man ska säga, tror att du har behov av att vara med dina närmaste etc. Man vet inte hur man ska bete sig. Man tänker "Hon har säkert närmare vänner än mig som hon hellre tar hjälp av". En del kanske inte ens vet om det än, har varit bortresta eller inte kollat mobilen. Eller gömmer sig bakom det. Eller har tänkt höra av sig imorgon. Folk tänker så olika. Men du kan vara helt säker på att de tänker på dig. Känner med dig. Och önskar att de visste vad de kunde göra.

Kramar från oss här..

 

[Paddington]

Så otroligt tråkigt, jag beklagar verkligen.

Kramar

 

[Texaz]

Ja många tänker nog på oss, och jag kan tro att de antar att jag har fullt upp, men fortfarande har ingen kommit hit. Skönt på sätt och vis, vet inte hur jag ska orka med besök

 

[Lejonelle]

Ja många tänker nog på oss, och jag kan tro att de antar att jag har fullt upp, men fortfarande har ingen kommit hit. Skönt på sätt och vis, vet inte hur jag ska orka med besök

Jo, det är ju kluvet. Är din vän på väg? Hur lång tid innan hen kommer? Behöver du att någon kommer lite snabbare?