Att förlora ett barn... Min son är död....

[Texaz]

Så jobbigt när allt slits upp igen, och blir ett öppet blödande sår.
Jag har en kris här med just nu, jag har varit änka i 25 år, och årsdagen är lika jobbig nu som de första åren.

Jag har ju ännu inte upplevt årsdagen, men gissar att det blir jobbigt.....
Jul och nyår försökte jag få till så gott det gick, men stämningen ville inte infinna sig Älskar annars julen (och det gjorde även Leo)
Inser nu att även nyår kommer att bli jobbig.
Det får jag dock leva med, hur det är så kommer Leo och hans vän att vara borta...

25 år låter som lång tid, men jag förstår dig!

Skickar all min kärlek till dig

 

[ancan]

@Texaz tack,detsamma till dig i stora mängder.
Jag tror kanske att det ändå är bra att tillåta sig att vara ledsen, att våga berätta att det fortfarande gör ont.
Givetvis är det långt emellan gångerna nu, 25 år väldigt lång tid, våra barn är nu vuxna, vi har ett underbart barnbarn ihop, som han ju aldrig fått uppleva...
För mig är just årsdagen ,och hans födelsedagar de dagar på året där jag verkligen tillåter mig att sörja,tänka och minnas. Årets övriga dagar går det bra numera, men han finns där med mig,varje dag i många tankar.

 

[Texaz]

@Texaz tack,detsamma till dig i stora mängder.
Jag tror kanske att det ändå är bra att tillåta sig att vara ledsen, att våga berätta att det fortfarande gör ont.
Givetvis är det långt emellan gångerna nu, 25 år väldigt lång tid, våra barn är nu vuxna, vi har ett underbart barnbarn ihop, som han ju aldrig fått uppleva...
För mig är just årsdagen ,och hans födelsedagar de dagar på året där jag verkligen tillåter mig att sörja,tänka och minnas. Årets övriga dagar går det bra numera, men han finns där med mig,varje dag i många tankar.

Ja jag tror att det är nyttigt att TILLÅTA sig att känna sorgen, personligen gör det mig starkare däremellan...
Just nu bor jag i sorgen, tillåter mig att sörja, vara arg etc, även om det tog några dagar innan jag fattade varifrån tröttheten kom, samma trötthet som drabbade mig efter Leos död....
Inser att jag dels sörjer R, dels återupplever min sorg...

 

[cannelia]

Vad jag skrev var att DU ensam inte kan lösa problemet så inte andra ska drabbas. Tro mig jag vet hur vanligt det är med droger. Det är det jag menar med att vara vuxen att vi alla kan göra skillnad genom att i tid se vad våra barn och ungdomar eventuellt kan vara på väg in i för skit.

 

[cannelia]

[QUOTE=

Ringde även upp en annan granne som umgås med pappan, för att höra om hur pappan mådde. Det visade sig att de inte hört att han förlorat sin son, och blev helt förkrossade (vänner till mig). Fick då höra att R:s pappa inte ens orkat ordna med krans eller ta sig till begravningen. Skönt, men oerhört sorgligt att Leos berörde så många!

Har begravningen redan varit?

 

[Texaz]

Nej inte R:s, vi väntar på obduktionen

 

[Texaz]

Igår mådde jag rent ut sagt SKIT, idag har det gått något bättre, men så har jag jobbat på stallet med fölston, där kan jag gå i min egen takt, mer klarar jag inte nu.
Funderar på att sjukskriva mig, har fullt sjå att bråka med a-kassan då jag påbörjade men inte fullföljde en utbildning i höstas. Den var på deltid och jag skulle beviljas a-kassa ändå, har skickat in ansökan (vilket de påstår att jag inte gjort) men de vill ha ett intyg på att jag påbörjat och avbrutit studierna....

Problemet är att jag meddelat såväl utbildare som studievägledare (vilket utbildarna sa åt mig att göra) men ingen vill kännas vid att jag avbrutit studierna! Således vill inte a-kassan betala ut ersättning.

ORKAR inte med att både försöka fixa detta OCH söka jobb! Fick även påbackning för att jag missat aktivitetsrapporten i december (just den veckan jobbade jag 150% och missade EN dag, när jag försökte skicka var rapporten borta )

Just nu har jag fullt sjå att göra det basala, ta mig ur sängen, laga mat och ibland diska... Städat har jag inte gjort sen före jul
All energi gick ur mig efter sista dödsfallet, gråter för minsta lilla Tur att de timmar jag jobbar nu inte kräver så mycket, ut/insläpp, mockning och fodring i MIN takt!

I morgon ska jag dock få akupunktur (avslappnande) av Leos behandlare, tror det behövs då jag fått stora problem med att varva ner/sova. Trött hela tiden och utan ork, men kan inte somna...

 

[Lejonelle]

Sorgen är naken och sårbar, men jo, jag överlever! VET att jag måste ta mig igenom det här

Så fruktansvärt att ännu en familj har drabbats av det fasansfulla. Undrar inte på att mycket känslor rörs upp hos dig och att du går igenom allting på nytt. Tänker på dig.

 

[Texaz]

Akupunkturen gjorde UNDERVERK
Fick enorm energi efter ett par gånger, troligen pga att jag fick ett lugn i kroppen. Plötsligt gick saker och ting mycket lättare, jag orkade strukturera mig bättre och sover nu mindre.
Var nu snart en vecka sen senast men i morgon är det dags igen
Skönt att må bättre och kravla sig upp igen, särskilt eftersom jobben börjar trilla in igen. Ska dock försöka att inte köra lika hårt framöver, höll verkligen på att krascha runt jul....

Nästa vecka drar vi igång anhörigföreningen, det känns fint! På fredagen är dessutom begravningen för Leos vän, visst blir det tufft, men jag vill verkligen vara med.

Och igår fick jag hem min nya häst Ren slump att det blev en travare nu, polisen hade omhändertagit fem stycken pga ägarens djurförbud (dock var de i bra skick). Mailade mitt intresse för ett av stona, var och tittade i fredags och i lördags ringde polisen och ville att hon skulle få komma till mig!!
Fler hundra som anmält sitt intresse och några som fick komma och titta, och så fick JAG köpa henne för en VÄLDIGT symbolisk summa!
Verkar vara en supertrevlig tjej med bra huvud, nu ska bara tänder och hovar fixas samt att en equiterapeut ska kolla igenom henne. Sen börjar träningen så smått! Har ju länge velat ha en travare och köpt på mig utrustning, får se hur det går

 

[Texaz]

Jisses vad tiden går!

Mycket händer samtidigt som det är lugnt

Trots att jag självklart saknar Leo så att det värker så känner jag en enorm tacksamhet över alla fina människor jag träffat iom hans bortgång. Både hans vänner, vänners föräldrar, andra anhöriga i samma situation etc...

Anhöriggruppen är snart igång, dessutom håller jag och en vän på att sjösätter ett stort ungdomsprojekt, där vi kommer att kunna göra stor skillnad för MÅNGA ungdomar, såväl i det lilla som i det stora

Jag har idag för första gången träffat en ung tjej som jag ska vara kontaktperson åt och fick höra att jag var så snäll, det värmde mitt hjärta enormt! Kan bara älska henne, på måndag ska vi ses igen

Mitt fokus har mer övergått från att göra egoistiska saker till att finnas för andra och det ger mig en enorm lycka! Har nog aldrig tidigare sett glädje i små saker på samma sätt....

Leos bästa vän kommer förresten att få vila strax bakom Leo, intill Leos farfar, dvs ca 3 meter emellan dem.... Precis som både de och vi önskade! Och ja, vi vet att grabbarna numer sitter/står bredvid varandra och fiskar

 

[Texaz]

En liten uppdatering...

Nyss ringde Leos Farmor, som ikväll är på en storseans med Terry Evans. Såklart hoppades hon att Leo skulle ta kontakt (jag är själv skeptisk men vill tro)
Bland 200 personer pekade han ut henne och sa att en ung man talade! Han sa att ingen kunde ha förhindrat det som hände, att han fanns med oss och att han ville att hon skulle ge hans mamma (som inte hade någon man!) en röd ros, de andra fick en gul...

Vet inte vad jag ska tro, men jag känner starkt hans närvaro när jag går och får akupunktur....

Spelar ingen roll egentligen, om jag/vi mår bra av det så är det ju bra!

Anhöriggruppen har startat, vi är ännu inte så många, men glädjande är att vi fått med oss föräldrar som precis kommit till insikt om barns missbruk. DET känns värdefullt! Här kan jag/vi göra en enorm insats för att hjälpa dessa föräldrar, och förhoppningsvis barn, att bryta missbruk!

Träffade i helgen släktingar som verkar förvånade över att jag mår så pass bra, och det gör jag! Försökte förklara att jag trots allt mött så fina människor som jag nu kan se som vänner samt att jag genom fonden faktiskt kan hjälpa andra ungdomar.

Livet känns helt enkelt värdefullt och fyllt av mening. Kanske finns en mening bakom det som hänt, ett syfte större än vi alla kan förstå! Jag tror det, och vägrar fastna i en sorg som inte tjänar något till!

 

[TinyWiny]

Du är så fantastisk Så otroligt stark!
Oavsett om Terry Evans är bluff och båg eller inte så tror jag absolut att Leo hade velat ge dig en fin röd ros för att han har en så fantastisk mamma som har vänt något så fruktansvärt tragiskt till något positivt och hjälpt och hjälper så många människor som kommer i din väg. Du är värd alla rosor i världen

 

[Texaz]

Du är så fantastisk Så otroligt stark!
Oavsett om Terry Evans är bluff och båg eller inte så tror jag absolut att Leo hade velat ge dig en fin röd ros för att han har en så fantastisk mamma som har vänt något så fruktansvärt tragiskt till något positivt och hjälpt och hjälper så många människor som kommer i din väg. Du är värd alla rosor i världen

Tack!!!!

Glömde ju att nämna att jag igår var på en fantastisk bluegrasskonsert i Torsåker kyrka med Downhill Bluegrassband (Sveriges ledande bluegrassband med turnéer både i Europa och USA!) samt Maxida Märak (samisk hiphopare).
Två av musikerna i DBB är mina grannar och närmaste vänner . Känslan när min vän berättade om när hon spelade in sin stämma till deras senaste skiva och hon fick gå ut för att gråta fler gånger då det någon dag efter Leos död, den var otroligt stark! Berörde även många andra....
Den låten är så otroligt vacker Finns snuttar på nätet, Lay down beside me, med Downhill Bluegrass Band. Hon promotade även minnesfonden, jag var verkligen RÖRD!

 

[Kattennizze]

Iom fonden så har jag redan tagit på mig ett ansvar, och gör det gärna OM det kan hjälpa andra!
Ungdomar KOMMER i kontakt med droger idag, vare sig vi vill det eller inte.... Sen om de väljer att testa eller inte är en annan sak. Jag har hittills inte träffat EN enda ungdom som INTE blivit erbjuden droger, det är idag ungefär som när min generation provade alkohol, tyvärr!
Visst ska vi våga vara vuxna och ja jag drog iväg sonen till drogmottagningen första gången jag anade. Allt var frid och fröjd, han gick och testade sig samt i samtal med behandlare.

Problemet uppstår när de blivit myndiga.... Mottagningarna har tystnadsplikt, dock hade både jag och Leo god kontakt med behandlaren och med hans tillstånd fick hon behålla kontakten med mig.

Men OM de har fastnat i missbruk och inte själva är tillräckligt motiverade, så kan man tyvärr inget göra. Både jag och Leo deltog i anhörigträffar som var enormt bra!
De inriktar sig mycket på att förhindra att man blir medberoende, vilket jag sett många bli (och själv inte helt kom ifrån).
För anhöriga handlar det om att sätta GRÄNSER, hit var t ex inte Leo välkommen om han var påverkad, vilket han respekterade.

Droger är dock enormt starka, och han fixade inte att stå emot.... Hade han funnit rätt motivation så hade han fått komma in på behandling (gick nu i öppenvården).

De flesta idag tror att deras barn inte alls kommer i kontakt med droger, men det GÖR de! Nuförtiden finns de bland ungdomar i alla samhällsklasser, från alla olika sorters hemförhållanden.... Det visar inte minst det faktum att tre unga killar (av 10 som växte upp i vår by...) nu inte finns mer. Närvarande föräldrar, lugn och fin miljö, intresse för fiske och att vara ute i naturen...

Usch.. Du har så rätt. Jag är så grymt orolig för mina egna barn då det finns missbruk på båda sidor av släkten. Min mans unga släkting från en liten småstad i norr från väldigt ordnade förhållanden har trillat dit ner djupt i knarkträsket. Jag väntar bara på att han ska dö, finns inget att göra eftersom han är myndig och inte vill ha hjälp.

 

[Texaz]

Usch.. Du har så rätt. Jag är så grymt orolig för mina egna barn då det finns missbruk på båda sidor av släkten. Min mans unga släkting från en liten småstad i norr från väldigt ordnade förhållanden har trillat dit ner djupt i knarkträsket. Jag väntar bara på att han ska dö, finns inget att göra eftersom han är myndig och inte vill ha hjälp.

Tja det man kan göra är att finnas där OM vederbörande vill ha hjälp! OCH att se till att INTE blir medberoende. Att leva sitt liv bra, sätta gränser, dvs försvåra missbruket genom att INTE finnas tillhands så länge vederbörande drogar/är påverkad, men välkomna då denne är ren!
Lider med dig, det är alltid jobbigt med en missbrukare i sin närhet!

Stor KRAM!!!

 

[Kattennizze]

Tja det man kan göra är att finnas där OM vederbörande vill ha hjälp! OCH att se till att INTE blir medberoende. Att leva sitt liv bra, sätta gränser, dvs försvåra missbruket genom att INTE finnas tillhands så länge vederbörande drogar/är påverkad, men välkomna då denne är ren!
Lider med dig, det är alltid jobbigt med en missbrukare i sin närhet!

Stor KRAM!!!

Jo jag vet. Men jag tycker t ex att det är heldumt av hans föräldrar att låta han komma och gå i huset som han vill även om han inte är påverkad då. Det blir ju bara som en hotellverksamhet där han efter en knarkperiod kommer hem för att tvätta sig och äta lite och sen sticker igen. Han är ju ändå vuxen sen några år.

 

[Texaz]

Jo jag vet. Men jag tycker t ex att det är heldumt av hans föräldrar att låta han komma och gå i huset som han vill även om han inte är påverkad då. Det blir ju bara som en hotellverksamhet där han efter en knarkperiod kommer hem för att tvätta sig och äta lite och sen sticker igen. Han är ju ändå vuxen sen några år.

Fast de kan ju annars kräva att han ska varit drogfri en viss tid (om de nu har koll på när han drogar). Gränserna får man sätta själv, det viktigaste är att man SJÄLV kan leva ett bra liv och må bra!
Nu förstår jag dock i efterhand att jag inte lyckades riktigt med det, lugnet jag kände direkt efter Leos död talade sitt eget språk. Insåg då hur orolig jag varit och vilken ångest jag burit på, även om jag ALDRIG hade kunnat föreställa mig att han skulle dö

 

[TinyWiny]

Fast de kan ju annars kräva att han ska varit drogfri en viss tid (om de nu har koll på när han drogar). Gränserna får man sätta själv, det viktigaste är att man SJÄLV kan leva ett bra liv och må bra!
Nu förstår jag dock i efterhand att jag inte lyckades riktigt med det, lugnet jag kände direkt efter Leos död talade sitt eget språk. Insåg då hur orolig jag varit och vilken ångest jag burit på, även om jag ALDRIG hade kunnat föreställa mig att han skulle dö

Jag tror inte att man som förälder eller nära anhörig någonsin kan må helt bra om man har ett barn som drogar oavsett hur medveten man är och oavsett hur icke medberoende man är. Självklart oroar man sig för sitt barn. Det gör man även för barn som det går bra för i livet även om det självklart inte är som man oroar sig för ett barn som drogar så oroar man sig för ditt och datt även om det egentligen inte är några allvarliga saker.

 

[Texaz]

Jag tror inte att man som förälder eller nära anhörig någonsin kan må helt bra om man har ett barn som drogar oavsett hur medveten man är och oavsett hur icke medberoende man är. Självklart oroar man sig för sitt barn. Det gör man även för barn som det går bra för i livet även om det självklart inte är som man oroar sig för ett barn som drogar så oroar man sig för ditt och datt även om det egentligen inte är några allvarliga saker.

Det är sant!
Dock har jag inte samma ångest för de andra som jag i efterhand insåg att jag hade för Leo.... De bekanta som förlorade sin son i augusti sa samma sak, att de kände ett lugn.....
Nu är jag iofs övertygad om att han har det bra där han nu är, vilket såklart också är till hjälp.
Har ju även i efterhand fått reda på att hans liv var värre än jag kunnat föreställa sig, med sönderslagna bilar pga obetalda skulder etc Inget han berättade direkt.
Har ibland tänkt att om han levt och fått lägenheten såld till det pris vi fick (mer än 3 gånger så mycket som han köpte den för!) så hade han kunnat lösa sina skulder. Men han hade antagligen antagit första budet (vilket pappan ville, jag tyckte vi skulle vänta tills bouppteckningen var klar, innan dess kunde vi ändå inte slutföra affären).
Nu kunde vi lösa alla skulder tack vare det (dock INTE knarkskulderna!!! Vägra!!) och det kändes skönt, att kunna reda upp hans liv, om än dock lite för sent...

 

[TinyWiny]

Det är sant!
Dock har jag inte samma ångest för de andra som jag i efterhand insåg att jag hade för Leo.... De bekanta som förlorade sin son i augusti sa samma sak, att de kände ett lugn.....
Nu är jag iofs övertygad om att han har det bra där han nu är, vilket såklart också är till hjälp.
Har ju även i efterhand fått reda på att hans liv var värre än jag kunnat föreställa sig, med sönderslagna bilar pga obetalda skulder etc Inget han berättade direkt.
Har ibland tänkt att om han levt och fått lägenheten såld till det pris vi fick (mer än 3 gånger så mycket som han köpte den för!) så hade han kunnat lösa sina skulder. Men han hade antagligen antagit första budet (vilket pappan ville, jag tyckte vi skulle vänta tills bouppteckningen var klar, innan dess kunde vi ändå inte slutföra affären).
Nu kunde vi lösa alla skulder tack vare det (dock INTE knarkskulderna!!! Vägra!!) och det kändes skönt, att kunna reda upp hans liv, om än dock lite för sent...

Nej ångest blir det självklart inte men ändock en oro. Jag tror att det är viktigt för sin egen skull att inte lägga på sig själv saker som är helt naturliga att man känner även om man har lyckats vara icke medberoende. Det var det jag ville få fram. Att man känner ett lugn efter en lång tid av onaturlig oro och ångest är helt naturligt hur mycket sorg det än medför.

Så skönt att ni lyckades lösa skulderna. Jag förstår verkligen hur skönt det måste ha varit att känna att det blev klart. Att ni inte löste knarkskulderna ser jag som självklart.