Ja jag ska inte säga att jag INTE var medberoende, för det var jag! Inte minst förstår jag det i efterhand...
Gick på rätt många "lögner", bl a att han hade höga böter att vänta efter en drograttfylla (brevet från tingsrätten kom efter att han dött, han hoppades på kontraktsvård, men det handlade om 4000 i böter)
Likaså stack jag till honom lite pengar vid något tillfälle, men jag tror att det varken gjorde till eller ifrån... På något sätt hade han skaffat fram dem, MEN det var helt fel att göra det!
Tack vare att jag varit med på ett par anhörigdagar har jag dock insikt nog att inte skuldbelägga mig själv. Och hursomhelst, nu blev det som det blev, oavsett!
Något som dock glädje mig var att se att han hade en hel del mat i såväl kyl som frys. Han dog iaf inte i en misär utan mat...
Verkar säkert konstigt, liksom mycket annat, för utomstående, men mycket runt hans död känns bra att veta! Jag känner idag ingen skuld. Det är som det är, helt enkelt. Att känna skuld hjälper inte, jag får honom inte tillbaka. Men jag gjorde så gott jag kunde just DÅ!
Blir bestört när jag läser om föräldrar som fastnat så i sorgen att de inte är kapabla att gå vidare trots att det gått 10-15 är! Livet innebär ju faktiskt död med, och sorger. Men alla sörjer vi på olika sätt!
Dock går faktiskt livet vidare, och jag försöker ta tillvara på varenda dag (kan inte säga att jag alltid lyckas! Ibland tar jag mig knappt ur sängen)
Jag är så GLAD över att jag faktiskt fick ha Leo hos mig i nästan 22 år, denna fantastiska kille
Och ja, jag tror att vi ses igen när det är min tur, fast jag hoppas att det dröjer
Gick på rätt många "lögner", bl a att han hade höga böter att vänta efter en drograttfylla (brevet från tingsrätten kom efter att han dött, han hoppades på kontraktsvård, men det handlade om 4000 i böter)
Likaså stack jag till honom lite pengar vid något tillfälle, men jag tror att det varken gjorde till eller ifrån... På något sätt hade han skaffat fram dem, MEN det var helt fel att göra det!
Tack vare att jag varit med på ett par anhörigdagar har jag dock insikt nog att inte skuldbelägga mig själv. Och hursomhelst, nu blev det som det blev, oavsett!
Något som dock glädje mig var att se att han hade en hel del mat i såväl kyl som frys. Han dog iaf inte i en misär utan mat...
Verkar säkert konstigt, liksom mycket annat, för utomstående, men mycket runt hans död känns bra att veta! Jag känner idag ingen skuld. Det är som det är, helt enkelt. Att känna skuld hjälper inte, jag får honom inte tillbaka. Men jag gjorde så gott jag kunde just DÅ!
Blir bestört när jag läser om föräldrar som fastnat så i sorgen att de inte är kapabla att gå vidare trots att det gått 10-15 är! Livet innebär ju faktiskt död med, och sorger. Men alla sörjer vi på olika sätt!
Dock går faktiskt livet vidare, och jag försöker ta tillvara på varenda dag (kan inte säga att jag alltid lyckas! Ibland tar jag mig knappt ur sängen)
Jag är så GLAD över att jag faktiskt fick ha Leo hos mig i nästan 22 år, denna fantastiska kille
Och ja, jag tror att vi ses igen när det är min tur, fast jag hoppas att det dröjer 
