Att finna tron

[Gnist]

Behöver nog något att hålla fast vid, en tro på att jag inte står ensam, min ensamhet lider jag enormt av

Som sagt, du behöver nog hellre jobba på att finna dig själv och landa i det, vara trygg i dig själv, ditt liv, för utan den grunden så kommer inte en tro/religion att hjälpa. Inte på riktigt.

Självhjälpsböcker och religion i all ära, men du får bättre hjälp, bättre verktyg om du vänder dig till kurator/psykolog för att bearbeta de känslor du har kring ensamheten, allt som hänt senaste åren, hur det påverkat dig osv.

Kanske låter jag hård, men det är inte min avsikt, för mig känns du vara vilsen och för att finna dig själv igen så är nog inte att sälla sig till en tro den bästa vägen att gå.

 

[Umbria]

Åh så skönt att höra!! Jag deltar just nu i kyrkans kör i "fel" församling, kanske känner jag mig mer hemma där eftersom det är den församling jag är född i och uppväxt med kyrkans aktiviteter för ungdomar. OK, tills stor del var det killar som lockade på slutet (Ola Salos äldre bröder, jättesöta alla tre...) men vi bad ju alltid i slutet av kvällen och det kändes fint

Finns Alphakurser inom alla kyrkor? Kan ju i såna fall höra mig för om det kommer någon sån längre fram
Ska försöka gå på morgondagens sinnesrogudtjänst, har fått för mig att de är lite enklare??

Där jag bor är det Svenska Kyrkan och en frikyrka som gemensamt håller i Alphakurser. Sinnesrogudstjänst har jag inte varit på, jag är lite seg och har svårt att ta mig iväg på saker men jag tycker det låter... rofyllt. Och som du säger, enklare, inte så högtidligt.

 

[Texaz]

Som sagt, du behöver nog hellre jobba på att finna dig själv och landa i det, vara trygg i dig själv, ditt liv, för utan den grunden så kommer inte en tro/religion att hjälpa. Inte på riktigt.

Självhjälpsböcker och religion i all ära, men du får bättre hjälp, bättre verktyg om du vänder dig till kurator/psykolog för att bearbeta de känslor du har kring ensamheten, allt som hänt senaste åren, hur det påverkat dig osv.

Kanske låter jag hård, men det är inte min avsikt, för mig känns du vara vilsen och för att finna dig själv igen så är nog inte att sälla sig till en tro den bästa vägen att gå.

Ska se om jag kan få samtalshjälp när jag träffar läkaren om en vecka, sist gav det ingenting.... Annars kanske jag ska kontakta en av Leos kompisars mamma, tror hon jobbar som terapeut på en av vårdcentralerna, och hon har ju faktiskt erbjudit mig att komma över och fika, även om det var strax efter Leos död.... Kanske kan jag hitta en vän där om inte annat

 

[Squie]

Måste bara säga att det är skillnad på tro och religion. Religion är sättet man utövar sin tro på. Man kan även vara troende utan att utöva en religion.
För mig kommer tron inifrån, inte genom att gå någon kurs eller vara medlem i någon kyrka/moské/synagoga etc.

Jag håller med dig.
För mig handlar allt om att vara spirituell. Spiritualitet översätts vad jag vet till "andlig" o andliga är vi alla människor. Sen hur man uttrycker sin andlighet är en fritt att göra (även om bukes medlemmar ifrågasätter vissa former). Vissa håller på med religionsutövning, o vanligen är det vad vi förknippar spiritualitet med men många är också intresserade och utövare av vad många kallar new age och flum. Att ta kraft ifrån eller av sin spiritualitet och vara andliga ger oss människor en oerhörd förmåga att möta livet. Enligt de studier jag har tagit del av så guidar vår spiritualitet oss i livet.

Ja, jag får känslan av att tro är privat, därför har jag dragit mig för att fråga mina bekanta Att be om vägledning gör jag redan (ber i stort sett varje dag..), men kanske hör jag inte svaren?

Och ja, jag VET att jag behöver jobba med mig själv, men även där känner jag mig vilsen. HUR jobbar man konkret med sig själv? Försöker nu läsa boken om sorgbearbetning, men har ännu inte riktigt kommit in i den. Kanske är det ett sätt att jobba med sig själv?

Tro är absolut privat..men också ett ämne som förenar oss människor. Vad jag märkt är det inga problem att fråga troende människor oavsett religion eller annan utövning om deras väg. De har inga problem att prata om den utan pratar gärna om den. De blir nästan lite förvånade över att man vill veta.

Som jag ser det finns det många vägar som man kan jobba med sig själv. En är att fördjupa sig andligt , vilket man kan göra på olika vis. En del ägnar sig åt kyrkan, andra läser teologi, söka sig mot new age-hållet, etc. Sen kan man jobba med sig själv rent samtalsmässigt och gå i terapi med en psykolog el liknande. Man kan också, precis som du gör, söka sig o gå olika kurser. Det finns garanterat fler sätt som jag inte tar upp här.
Jag inbillar mig dock att allt mynnar ut i att acceptera sig själv.

 

[Texaz]

Sinnesrogudstjänst har jag inte varit på, jag är lite seg och har svårt att ta mig iväg på saker men jag tycker det låter... rofyllt.

Ja, de är nog riktade mot människor med missbruksproblematik (en del f d missbrukare som brukar gå iaf) men jag har bekanta som gått och tyckt att det varit bra.

Vad jag märkt är det inga problem att fråga troende människor oavsett religion eller annan utövning om deras väg. De har inga problem att prata om den utan pratar gärna om den. De blir nästan lite förvånade över att man vill veta.

Bra att veta, ja frågar jag ingen lär jag ju aldrig få veta...

 

[Squie]

Bra att veta, ja frågar jag ingen lär jag ju aldrig få veta...

Det är jätteintressant o få ta del av människors tankar om sin tro.

 

[Magiana]

Både och... Jag vill hitta en tillit hos något som är större än mig. Har läst enormt många sjävhjälpsböcker genom åren, men hittar ändå inte "mig själv"
Behöver nog något att hålla fast vid, en tro på att jag inte står ensam, för min ensamhet lider jag enormt av

Det låter som om du söker efter en krycka att stötta dig emot snarare än att hitta tryggheten i dig själv. Är man trygg, är i sitt hjärta och tycker om sig själv, så känner man sig inte ensam även om man rent fysiskt är det. Då vet man att man är en del av helheten, en del av den här världen som vi alla bor i. Och "du själv" är den lilla rösten du har inom dig och som du hör om du lyssnar noga. Lyssna inåt.

 

[Texaz]

Det är jätteintressant o få ta del av människors tankar om sin tro.

Kan jag tänka mig! Den enda som jag prata med om just det, är en muslimsk f d kollega som frågade mig om jag var troende samt ville veta allt om hur vi firade olika högtider och varför, kan säga att jag verkligen fick tänka efter
Han berättade glatt att han var muslim och förklarade de olika högtiderna för mig (kommer dock inte ihåg hur det hängde ihop ) Var ett mycket givande samtal kan jag säga!!!

 

[Squie]

Kan jag tänka mig! Den enda som jag prata med om just det, är en muslimsk f d kollega som frågade mig om jag var troende samt ville veta allt om hur vi firade olika högtider och varför, kan säga att jag verkligen fick tänka efter
Han berättade glatt att han var muslim och förklarade de olika högtiderna för mig (kommer dock inte ihåg hur det hängde ihop ) Var ett mycket givande samtal kan jag säga!!!

Håller helt med dig!

 

[Ramona]

Kanske är det så att jag söker bot genom ett sökande efter tron, men jag tycker inte det känns riktigt så. Funderingarna har ju funnits även de perioder då jag mått bra, mitt mående nu känns mer som en katalysator....

Men är det en tro du behöver, eller är det en mening med ditt liv och aktiviteter?

Går du med i vilken klubb som helst kommer du ju få aktiviteter på köpet. Meningen med livet är fan inte lätt att rå på alltid, jag har ingen mer än att jag vill överleva så länge som möjligt och få så mycket som möjligt ut av livet. Att hitta sig själv kommer du nog aldrig göra, för du är ju dig själv. Varför letar du efter någonting du har framför näsan? Att du inte hittat rätt aktivitet har väl inte så mycket med en gudstro att göra utan mer om att du behöver en mening med livet och göra saker du tycker är kul?

Jag tror inte att du kommer hitta någon tröst i religionen. Den är snarare känd för att skapa dålig självkänsla och sätta upp krav på människor som är orimliga att leva efter. Det är därför vi i Sverige sekulariserats och tror mindre. Det är inte kul att vara religiös om man dessutom vill uppleva och göra saker i livet. Om man vill utvecklas och ifrågasätta.

 

[Texaz]

Men är det en tro du behöver, eller är det en mening med ditt liv och aktiviteter?

Går du med i vilken klubb som helst kommer du ju få aktiviteter på köpet. Meningen med livet är fan inte lätt att rå på alltid, jag har ingen mer än att jag vill överleva så länge som möjligt och få så mycket som möjligt ut av livet. Att hitta sig själv kommer du nog aldrig göra, för du är ju dig själv. Varför letar du efter någonting du har framför näsan? Att du inte hittat rätt aktivitet har väl inte så mycket med en gudstro att göra utan mer om att du behöver en mening med livet och göra saker du tycker är kul?

Jag tror inte att du kommer hitta någon tröst i religionen. Den är snarare känd för att skapa dålig självkänsla och sätta upp krav på människor som är orimliga att leva efter. Det är därför vi i Sverige sekulariserats och tror mindre. Det är inte kul att vara religiös om man dessutom vill uppleva och göra saker i livet. Om man vill utvecklas och ifrågasätta.

Jag känner det som att jag behöver en tro på att det finns något som aldrig låter mig sjunka helt och fullt. Den känslan har jag haft även då livet tett sig meningsfullt och då jag haft människor omkring mig.
Aktiviteter i all ära, men de bjuder bara på tillfredsställelse för stunden och varar ofta inte någon lång stund, samt sker sporadiskt.

Vad är rätt aktivitet? Jag har sökt mig till de som intresserat mig, och visst har jag känt en mening där, men det har gått så långt att de blivit min identitet. Jag känner att jag måste vara mer än mina hobbyer..
Har ett behov som inte tillfredsställs, och kanske ligger svaret inom mig, men jag tror att andlig vägledning kan få mig att finna det.

Jag kanske inte blir lycklig av en tro, men jag hoppas finna en trygghet och en styrka i att tro. Hur vet jag inte, det är bara en känsla..
Väntar nu mail från min gamla barndomskompis som svarat på mess att det var för långt att skriva där, då hon skrivit ett långt brev, jag hoppas att hennes erfarenheter kan vägleda mig.
Har även hittat några sidor på nätet som jag tror kan vara till hjälp, visst finns det även sektliknande sidor, men de sållar jag bort.
Kanske har jag redan en tro, den jag (och andra ) kallar universom, högre makter etc. I såna fall blir det enklare, för då finns den ju i grunden och jag behöver bara försöka sortera.

 

[Jakobine]

Jag känner det som att jag behöver en tro på att det finns något som aldrig låter mig sjunka helt och fullt. Den känslan har jag haft även då livet tett sig meningsfullt och då jag haft människor omkring mig.
Aktiviteter i all ära, men de bjuder bara på tillfredsställelse för stunden och varar ofta inte någon lång stund, samt sker sporadiskt.

Vad är rätt aktivitet? Jag har sökt mig till de som intresserat mig, och visst har jag känt en mening där, men det har gått så långt att de blivit min identitet. Jag känner att jag måste vara mer än mina hobbyer..
Har ett behov som inte tillfredsställs, och kanske ligger svaret inom mig, men jag tror att andlig vägledning kan få mig att finna det.

Jag kanske inte blir lycklig av en tro, men jag hoppas finna en trygghet och en styrka i att tro. Hur vet jag inte, det är bara en känsla..
Väntar nu mail från min gamla barndomskompis som svarat på mess att det var för långt att skriva där, då hon skrivit ett långt brev, jag hoppas att hennes erfarenheter kan vägleda mig.
Har även hittat några sidor på nätet som jag tror kan vara till hjälp, visst finns det även sektliknande sidor, men de sållar jag bort.
Kanske har jag redan en tro, den jag (och andra ) kallar universom, högre makter etc. I såna fall blir det enklare, för då finns den ju i grunden och jag behöver bara försöka sortera.

Att på riktigt tro på nånting, oavsett vad man som människa tror på. Bygger på en inre övertygelse av en sanning. Den kan ingen annan hitta än en själv. Såklart får man input av sin omvärld, människor man möter, söker upp, läser osv ... Och det är lite där skon klämmer angående religiösa grupper för mig. Då den input man får blir inom deras ramar.

Religioner vill med sin specifika "tro" förklara en väg, en sanning som den rätta. Min uppfattning är också att det verkar tämligen orimligt, ologiskt och inte sanningsenligt att man som individ kan hitta en inre övertygelse i en enda förklaringsmodell någon annan presenterat. Är man kristen så bygger den på valda delar av bibeln. Val av kyrka beroende på vart man är "infödd", människor man mött eller vad som tilltalat en. Lite olika tolkningar har skapat lite olika samfund. Inget rörelse har dock skapats på grund av individuella uppfattningar utan snarare av någons (ofta historiskt) uppfattning/tolkning som de andra hänger på. I praktiken så har jag uppfattat det lite som att väldigt många religiösa människor egentligen inte tror speciellt innerligt utan att det mer handlar om att hänga upp sitt liv på en tillhörighet eller en förklaringsmodell ..

Andlig vägledning är således svårt att ge och svårt att få just för att det är så luddigt. Finns inget som är så personligt som tro, och att min tro skulle vägleda dig i din tro bygger ju på att den väckt något i dig som du tar till dig som en sanning. Där behöver man absolut vara rädd om sig (och andra) just för att skulle det nu innebära att vägledningen stänger dörrar för andras trosuppfattning, eller sanningar så blir man inskränkt.

Jag har bara stött på några få exempel på religiösa vägledare som har klarat den uppgiften. Gemensamt för dem har varit att budskapet handlat om tron på människan och dess godhet. Gud har beskrivits för mig som känslan av kärlek. En faktiskt känsla som man inte kanske kan ta på, men uppleva. Den känslan kan man värna om, finna tröst i och absolut hitta en mening med. Oavsett vilken individuell väg ens tro tar, kan den lägga grunden för väldigt mycket utan att inskränka på någon eller något annat ... Tanken på att gud skulle vara kärleken, innebär i så fall också att det är en kraft som bor i alla människor helt oberoende på vem man är. Vidare har man kunnat spekulera och diskutera hur den känslan kunnat användas för att ta sig igenom diverse svårigheter. Att förlika sig med sorg och hitta tröst .. Den utgångspunkten har inte stängt några som helst dörrar. I väldigt många andra fall har det mest handlat om att acceptera någon annans ofta inskränkta väg som sin egen och predikan om vilken väg som är den rätta. Man har pratat om gud som om de vore något otillgängligt, ibland endast för "utvalda" ibland utifrån "en högre makt" som ser och styr. Det är min erfarenhet och upplevelse.

Ramona har en poäng i att det verkar galet att leta efter sig själv, just för att man är sig själv. Oavsett om det är jakten på gemenskap eller en inre övertygelse som skänker en styrka så är det inom sig själv man hittar det. Därmed inte sagt att det är osunt att lyssna på andra. Andras erfarenheter, andras uppfattningar, filosofiska eller religiösa teorier är absolut utvecklande att ta del av. Men det blir på nått sätt lite läskigt i mina ögon när det sker med utgångspunkten du beskriver i jakten på att hitta en inre övertygelse. Just för att den där jakten ger ganska mycket utrymme för andra människors missbruk av religiös övertygelse, karismatiska övertygande människor som är duktiga på att knyta andra till sig själva ... I "mindre bemärkelse" klassat som psykisk misshandel och i större bemärkelse ur ett religiöst perspektiv ofta omnämnt som sekt. Eller bara en inskränkt "verklighet" i form av en galge att hänga upp sitt liv på och förklara det som sker med.

 

[Magiana]

Att på riktigt tro på nånting, oavsett vad man som människa tror på. Bygger på en inre övertygelse av en sanning. Den kan ingen annan hitta än en själv. Såklart får man input av sin omvärld, människor man möter, söker upp, läser osv ... Och det är lite där skon klämmer angående religiösa grupper för mig. Då den input man får blir inom deras ramar.

Religioner vill med sin specifika "tro" förklara en väg, en sanning som den rätta. Min uppfattning är också att det verkar tämligen orimligt, ologiskt och inte sanningsenligt att man som individ kan hitta en inre övertygelse i en enda förklaringsmodell någon annan presenterat. Är man kristen så bygger den på valda delar av bibeln. Val av kyrka beroende på vart man är "infödd", människor man mött eller vad som tilltalat en. Lite olika tolkningar har skapat lite olika samfund. Inget rörelse har dock skapats på grund av individuella uppfattningar utan snarare av någons (ofta historiskt) uppfattning/tolkning som de andra hänger på. I praktiken så har jag uppfattat det lite som att väldigt många religiösa människor egentligen inte tror speciellt innerligt utan att det mer handlar om att hänga upp sitt liv på en tillhörighet eller en förklaringsmodell ..

Andlig vägledning är således svårt att ge och svårt att få just för att det är så luddigt. Finns inget som är så personligt som tro, och att min tro skulle vägleda dig i din tro bygger ju på att den väckt något i dig som du tar till dig som en sanning. Där behöver man absolut vara rädd om sig (och andra) just för att skulle det nu innebära att vägledningen stänger dörrar för andras trosuppfattning, eller sanningar så blir man inskränkt.

Jag har bara stött på några få exempel på religiösa vägledare som har klarat den uppgiften. Gemensamt för dem har varit att budskapet handlat om tron på människan och dess godhet. Gud har beskrivits för mig som känslan av kärlek. En faktiskt känsla som man inte kanske kan ta på, men uppleva. Den känslan kan man värna om, finna tröst i och absolut hitta en mening med. Oavsett vilken individuell väg ens tro tar, kan den lägga grunden för väldigt mycket utan att inskränka på någon eller något annat ... Tanken på att gud skulle vara kärleken, innebär i så fall också att det är en kraft som bor i alla människor helt oberoende på vem man är. Vidare har man kunnat spekulera och diskutera hur den känslan kunnat användas för att ta sig igenom diverse svårigheter. Att förlika sig med sorg och hitta tröst .. Den utgångspunkten har inte stängt några som helst dörrar. I väldigt många andra fall har det mest handlat om att acceptera någon annans ofta inskränkta väg som sin egen och predikan om vilken väg som är den rätta. Man har pratat om gud som om de vore något otillgängligt, ibland endast för "utvalda" ibland utifrån "en högre makt" som ser och styr. Det är min erfarenhet och upplevelse.

Ramona har en poäng i att det verkar galet att leta efter sig själv, just för att man är sig själv. Oavsett om det är jakten på gemenskap eller en inre övertygelse som skänker en styrka så är det inom sig själv man hittar det. Därmed inte sagt att det är osunt att lyssna på andra. Andras erfarenheter, andras uppfattningar, filosofiska eller religiösa teorier är absolut utvecklande att ta del av. Men det blir på nått sätt lite läskigt i mina ögon när det sker med utgångspunkten du beskriver i jakten på att hitta en inre övertygelse. Just för att den där jakten ger ganska mycket utrymme för andra människors missbruk av religiös övertygelse, karismatiska övertygande människor som är duktiga på att knyta andra till sig själva ... I "mindre bemärkelse" klassat som psykisk misshandel och i större bemärkelse ur ett religiöst perspektiv ofta omnämnt som sekt. Eller bara en inskränkt "verklighet" i form av en galge att hänga upp sitt liv på och förklara det som sker med.

Och det som alla religioner egentligen syftar till är att peka mot samma sak. Det är bara det att det förklaras olika och vägen dit (till frälsning, upplysning, transcedentalt medvetande) ser olika ut.

Men många missar tyvärr detta. Religionen blir ett attribut eller en lagbok, något man hänger upp sitt liv på, i stället för att inse att sanningen finns inuti en själv. För egen del tycker jag att religioner är svåra att förstå och det blir inte heller lättare när guiderna (prästerna) saknar egen erfarenhet av det transcendentala (frälsningen) där egot tar ett kliv åt sidan och upplevelsen av att vara i flödet och ett med skapelsen inträffar.

 

[Lampan]

Att på riktigt tro på nånting, oavsett vad man som människa tror på. Bygger på en inre övertygelse av en sanning. Den kan ingen annan hitta än en själv. Såklart får man input av sin omvärld, människor man möter, söker upp, läser osv ... Och det är lite där skon klämmer angående religiösa grupper för mig. Då den input man får blir inom deras ramar.

Religioner vill med sin specifika "tro" förklara en väg, en sanning som den rätta. Min uppfattning är också att det verkar tämligen orimligt, ologiskt och inte sanningsenligt att man som individ kan hitta en inre övertygelse i en enda förklaringsmodell någon annan presenterat. Är man kristen så bygger den på valda delar av bibeln. Val av kyrka beroende på vart man är "infödd", människor man mött eller vad som tilltalat en. Lite olika tolkningar har skapat lite olika samfund. Inget rörelse har dock skapats på grund av individuella uppfattningar utan snarare av någons (ofta historiskt) uppfattning/tolkning som de andra hänger på. I praktiken så har jag uppfattat det lite som att väldigt många religiösa människor egentligen inte tror speciellt innerligt utan att det mer handlar om att hänga upp sitt liv på en tillhörighet eller en förklaringsmodell ..

Andlig vägledning är således svårt att ge och svårt att få just för att det är så luddigt. Finns inget som är så personligt som tro, och att min tro skulle vägleda dig i din tro bygger ju på att den väckt något i dig som du tar till dig som en sanning. Där behöver man absolut vara rädd om sig (och andra) just för att skulle det nu innebära att vägledningen stänger dörrar för andras trosuppfattning, eller sanningar så blir man inskränkt.

Jag har bara stött på några få exempel på religiösa vägledare som har klarat den uppgiften. Gemensamt för dem har varit att budskapet handlat om tron på människan och dess godhet. Gud har beskrivits för mig som känslan av kärlek. En faktiskt känsla som man inte kanske kan ta på, men uppleva. Den känslan kan man värna om, finna tröst i och absolut hitta en mening med. Oavsett vilken individuell väg ens tro tar, kan den lägga grunden för väldigt mycket utan att inskränka på någon eller något annat ... Tanken på att gud skulle vara kärleken, innebär i så fall också att det är en kraft som bor i alla människor helt oberoende på vem man är. Vidare har man kunnat spekulera och diskutera hur den känslan kunnat användas för att ta sig igenom diverse svårigheter. Att förlika sig med sorg och hitta tröst .. Den utgångspunkten har inte stängt några som helst dörrar. I väldigt många andra fall har det mest handlat om att acceptera någon annans ofta inskränkta väg som sin egen och predikan om vilken väg som är den rätta. Man har pratat om gud som om de vore något otillgängligt, ibland endast för "utvalda" ibland utifrån "en högre makt" som ser och styr. Det är min erfarenhet och upplevelse.

Ramona har en poäng i att det verkar galet att leta efter sig själv, just för att man är sig själv. Oavsett om det är jakten på gemenskap eller en inre övertygelse som skänker en styrka så är det inom sig själv man hittar det. Därmed inte sagt att det är osunt att lyssna på andra. Andras erfarenheter, andras uppfattningar, filosofiska eller religiösa teorier är absolut utvecklande att ta del av. Men det blir på nått sätt lite läskigt i mina ögon när det sker med utgångspunkten du beskriver i jakten på att hitta en inre övertygelse. Just för att den där jakten ger ganska mycket utrymme för andra människors missbruk av religiös övertygelse, karismatiska övertygande människor som är duktiga på att knyta andra till sig själva ... I "mindre bemärkelse" klassat som psykisk misshandel och i större bemärkelse ur ett religiöst perspektiv ofta omnämnt som sekt. Eller bara en inskränkt "verklighet" i form av en galge att hänga upp sitt liv på och förklara det som sker med.

Så sant.
Den som letar frälsning/tro utanför sig själv kommer aldrig att hitta den. Inte i någon kyrka öht.

 

[Texaz]

Tja, prästen jag pratade med tidigare var då väldigt bra på att förklara bibelns tolkningar, och det på ett konkret sätt dvs att det handlar om metaforer och hon översatte det väldigt begripligt.

Har nu även kommit i kontakt med min barndomsvän som berättade sin resa, vilken var skrämmande lik hur jag känner att min startat.
Just nu känns det bra, och jag håller fast vid övertygelsen att jag kommer att finna något mer än det jag har idag inom någon kyrka, vilken vet jag inte nu, utan kommer att besöka lite olika gudstjänster och samtala med personer från olika samfund.
Min vän är aktiv i Svenska kyrkan, men besöker även andra kyrkor beroende på vad för slags gudstjänst hon tycker passar bäst just då. Faktum är ju att det basala inte skiljer sig särskilt mycket, så ja, jag testar mig fram och läser under tiden bibeln samt om andra människors erfarenhet att finna sin tro.

Varför jag söker är högst personligt, och inget någon annan behöver bekymra sig om...

Tack för alla tips, jag har en del att gå igenom nu, kanske finner jag en tro, eller så upptäcker jag att just det inte är något för mig... Men jag vill ge det en chans iaf

 

[Ramona]

Har nu även kommit i kontakt med min barndomsvän som berättade sin resa, vilken var skrämmande lik hur jag känner att min startat.

Jag är övertygad om att det är när man krisar i livet som man också blir en sökare. När saker händer utan att man har en kontroll och ett svar på varför det händer. Det är när man har den där tomheten inom sig som man vill fylla upp den.

Vad man sedan fyller den med tror jag inte spelar så stor roll. Jag tror att man kan börja odla och hitta meningen med livet i sin trädgård, lika gärna som man kan bli religiöst övertygad om vad som är sant och vad som är meningen med livet.

Söker du meningen med livet, trygghet och mer svar på tomma frågor så förstår jag dock inte varför du håller dig borta från mer sektliknande församlingar. Låt inte andra människors fördomar styra ditt val av kyrka. Själv kan jag tycka att många av de vi kallar sekter i Sverige är betydligt mer mesiga än tex pingstkyrkan. Om du letar, leta då ordentligt. Och känns någonting inte rätt så känns det inte rätt, då går du vidare i din sökning till nästa ställe.

 

[Mixoman]

Tja, prästen jag pratade med tidigare var då väldigt bra på att förklara bibelns tolkningar, och det på ett konkret sätt dvs att det handlar om metaforer och hon översatte det väldigt begripligt.

Har nu även kommit i kontakt med min barndomsvän som berättade sin resa, vilken var skrämmande lik hur jag känner att min startat.
Just nu känns det bra, och jag håller fast vid övertygelsen att jag kommer att finna något mer än det jag har idag inom någon kyrka, vilken vet jag inte nu, utan kommer att besöka lite olika gudstjänster och samtala med personer från olika samfund.
Min vän är aktiv i Svenska kyrkan, men besöker även andra kyrkor beroende på vad för slags gudstjänst hon tycker passar bäst just då. Faktum är ju att det basala inte skiljer sig särskilt mycket, så ja, jag testar mig fram och läser under tiden bibeln samt om andra människors erfarenhet att finna sin tro.

Varför jag söker är högst personligt, och inget någon annan behöver bekymra sig om...

Tack för alla tips, jag har en del att gå igenom nu, kanske finner jag en tro, eller så upptäcker jag att just det inte är något för mig... Men jag vill ge det en chans iaf

Du har fått allehanda tips om att du egentligen söker något annat, om det vet jag intet. Kanske är det ett uttryck för att söka en tro och större mening eller så är det en längtan efter ett bättre mående efter flera kriser och ett sämre mående. Det kan nog ofta vara svårt att se och känna skillnaden.

Du skriver i något inlägg att den gemenskapen du sett de troende har är lockande. Kanske kan du börja där? Vara delaktig, umgås, känna gemenskap och stöttning och sen låta själva tron få komma när eller om den kommer? Kanske är det en god idé att undvika de lite mer sekteristiska samfunden då det ofta kan bli en förälskelse i början men som sen blir ett störtdyk när det släpper och det dåliga måendet gör sig hört igen. Inte sällan blir det skuldbeläggande från samfundet, vilket ökar det dåliga måendet.

Lycka till

 

[Magiana]

Jag är övertygad om att det är när man krisar i livet som man också blir en sökare. När saker händer utan att man har en kontroll och ett svar på varför det händer. Det är när man har den där tomheten inom sig som man vill fylla upp den.

Vad man sedan fyller den med tror jag inte spelar så stor roll. Jag tror att man kan börja odla och hitta meningen med livet i sin trädgård, lika gärna som man kan bli religiöst övertygad om vad som är sant och vad som är meningen med livet.

Söker du meningen med livet, trygghet och mer svar på tomma frågor så förstår jag dock inte varför du håller dig borta från mer sektliknande församlingar. Låt inte andra människors fördomar styra ditt val av kyrka. Själv kan jag tycka att många av de vi kallar sekter i Sverige är betydligt mer mesiga än tex pingstkyrkan. Om du letar, leta då ordentligt. Och känns någonting inte rätt så känns det inte rätt, då går du vidare i din sökning till nästa ställe.

Men nä. Andligt sökande kan inte ersättas med odling eller liknande. Du är helt ute och cyklar faktiskt. Slutresultaten skiljer sig så mycket att de inte ens är jämförbara. Visst kan det vara otroligt tillfredställande och nästan en religiös upplevelse att dra upp ett knippe morötter som växt i min jord, men det är inte alls samma sak som en transcedental upplevelse. Det sistnämnda är i en annan kategori.

 

[Fossing]

Har under flera år känt att jag alltmer söker en tro. Jag är inte konfirmerad, påbörjade utbildningen men kunde inte ta till mig tron och hoppade av efter ett par gånger.
Men med åren har jag känt en allt större vilja att finna tron och jag tycker kyrkan är en härlig plats att vara på, de aktivt troende jag känner är underbara och varmhjärtade människor som verkar så trygga i sina liv, trots att det inte alltid är smärtfritt.
Hur hittar man den tron?
Tänker att det borde finnas en hel del troende även på buke, en del aktivt troende och en del som kanske har tron men inte är aktiva i någon kyrka.
HUR hittar man rätt bland samfundens olika inriktningar? Hur börjar man att söka?
Vore enormt tacksam om någon ville berätta, om inte här så via pm.

Jag är väldigt avundsjuk på min man som är troende. Han har ett lugn inom sig och en inställning att allt blir bra till slut... Medan jag är fullständigt övertygad om att allt går åt helvete till slut
Samtidigt tycker jag det är väldigt svårt att förstå att folk faktiskt tror att en halvgudomlig person (Jesus) faktiskt har funnits, i min värld är det ungefär lika vettigt som att tro på jultomten (skäggig, snäll person som förespråkar givmildhet, utför under och har en stor del i vår kultur, kan nån berätta varför den ena gubben är för barn och den andra är accepterad att vuxna människor tror på?). Och ingen har gett mig något bra svar.
Jag tycker såklart att kristna värderingar är bra, själva grunden är ju att man ska vara snälla mot varandra och ta hand om de svaga. Däremot Bibeln och kyrkan och mycket som gjorts i kristendomens namn är förkastligt. Men man kan ju tro på "Gud" och bli inspirerad av Jesus utan att behöva tro bokstavligen på alla texter och sagor. Idag tycker jag att Svenska Kyrkan står för väldigt bra saker och gör mycket nytta.

 

[sjoberga]

Jag är väldigt avundsjuk på min man som är troende. Han har ett lugn inom sig och en inställning att allt blir bra till slut... Medan jag är fullständigt övertygad om att allt går åt helvete till slut.

Jag har så svårt att förstå det resonemanget alls. Jag tror inte på någon religions utfästelser om världen. Jag är lugn och trygg ända ned på djupet. Jag har varit nära döden och lugnet har inte lämnat mig.

Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag var troende, men lutar åt att det skulle ge en rejäl oro. Evigt liv, varför det? Ska jag aldrig få ro? Ska världen tvingas ha mig med för alltid? Vad ska det vara bra för? Varför bry sig om hur man lever idag, tid finns det ju oändligt av?

Ett stort lugn i att en dag finns jag inte mer och andra får leva vidare och ta hand om vår fantastiska värld och lära sig mer om den.

På den hypotetiska frågan vilken tidsålder skulle du vilja återfödas till, svarar jag långt in i framtiden. Av ren nyfikenhet, för att då kommer kunskapen om världen vara så mycket större. Att återfödas till en tidsålder med ännu fler vanföreställningar än idag lockar inte alls.

För transcendentala upplevelser kan man använda olika metoder. Narkotiska preparat används i många kulturer, men det finns även andra metoder. Upplevelsen är verklig men inget i upplevelsen är verkligt. Så det är som vilken annan knarktripp som helst. Den mänskliga hjärnan är fantastisk.