Att finna tron

[tanten]

Jag tror inte det är din tro på Gud som är problemet. Jag tror att det är din tro på dig själv. Den kan du inte jaga utanför dig själv. Min övertygelse är att du behöver jobba med din självkänsla. Samtal med diakon och/eller präst kan hjälpa dig med det, om du känner att det fungerar.

För mig låter det som om du försöker hitta ytterligare en "fix" för att lösa ditt liv och dina problem?

Jag frågar också - är det tron du längtar, efter eller ett du ska få det bättre?

Medicin hjälpte inte - speciellt eftersom du slutade ta den. Är religionen en sorts ny medicin som du hoppas ska ge bättre reultat?
- en ärlig fråga.

Längtar du efter "frålsning" så kanske du ska söka dig till någon av de stora frikyrkorna? Samma gud. Men lite mer halleluja än svenska kyrkan.
Många av de kristna invandrare jag undervisar söker sig till Pingstkyrkan för de tycker att svenska kyrkan är lite för mesig.

 

[Snurrfian]

Har under flera år känt att jag alltmer söker en tro. Jag är inte konfirmerad, påbörjade utbildningen men kunde inte ta till mig tron och hoppade av efter ett par gånger.
Men med åren har jag känt en allt större vilja att finna tron och jag tycker kyrkan är en härlig plats att vara på, de aktivt troende jag känner är underbara och varmhjärtade människor som verkar så trygga i sina liv, trots att det inte alltid är smärtfritt.
Hur hittar man den tron?
Tänker att det borde finnas en hel del troende även på buke, en del aktivt troende och en del som kanske har tron men inte är aktiva i någon kyrka.
HUR hittar man rätt bland samfundens olika inriktningar? Hur börjar man att söka?
Vore enormt tacksam om någon ville berätta, om inte här så via pm.

Jag är inne på samma spår som @tanten vad är det egentligen du är ute efter? Att hitta din tro eller att må bättre för de två sakerna hör inte alltid ihop, i ditt fall skulle jag nog börja med att ta kontakt med Svenska kyrkan i närheten av där du bor och be att få samtala med någon. De flesta som är utbildade för samtal i Svenska kyrkan är duktiga på att just samtala om allt och inget och det kan ge dig en bättre bild av vad du själv faktiskt vill.

 

[Squie]

Tro handlar för mig om att hitta sig själv.
Sen vad man tror på..det är fritt upp till en själv.
Jag ser nog också själva tron som ett verktyg till en själv.

 

[escodobe]

Har under flera år känt att jag alltmer söker en tro. Jag är inte konfirmerad, påbörjade utbildningen men kunde inte ta till mig tron och hoppade av efter ett par gånger.
Men med åren har jag känt en allt större vilja att finna tron och jag tycker kyrkan är en härlig plats att vara på, de aktivt troende jag känner är underbara och varmhjärtade människor som verkar så trygga i sina liv, trots att det inte alltid är smärtfritt.
Hur hittar man den tron?
Tänker att det borde finnas en hel del troende även på buke, en del aktivt troende och en del som kanske har tron men inte är aktiva i någon kyrka.
HUR hittar man rätt bland samfundens olika inriktningar? Hur börjar man att söka?
Vore enormt tacksam om någon ville berätta, om inte här så via pm.

Skulle man inte kunna ringa runt till några ställen och ser om man får komma på "studiebesök" och inte bara svenska kyrkan utan även andra inriktningar/religioner?

 

[mamman]

Kanske ordnas det Alpha-kurser där du bor? Alpha-kurser ordnas av både svenska kyrkan och frikyrkor, ibland tillsammans, och innebär att man träffas och pratar om vad kristen tro är. Jag tror att det oftast är kombinerat med att man äter tillsammans och umgås. Jag har uppfattat det som att detta är ett bra sätt att få veta mer om vad kristen tro är och att, om man vill, hitta en gemenskap. Om du inte trivs eller känner att du passar in på det första ställe som du kommer till så var inte rädd för att prova någon annanstans. Kyrkorna är lite som idrottsrörelsen, en del vill sparka boll och andra hoppa högt, men alla gillar idrott, bara på lite olika sätt. Kyrkorna har också lite olika inriktning, och det skiljer sig också från plats till plats beroende på vilka som är med i de olika församlingarna just där.
Jag håller med övriga om att det inte ställs några krav på den som tror, hur liten tron än är och hur stort tvivlet än är. Även om det ibland förekommer krav från andra människor (kanske främst icketroende) på hur den som tror ska vara så ställer inte Gud några sådana krav.
När det gäller bibelläsningen så skulle jag börja med Nya testamentet, Johannes evangelium och de olika breven, utan krig och annat svårbegripligt som förekommer i Gamla testamentet. Filipperbrevet t ex tycker många ger kraft och tröst. I en Alphakurs kan man också få hjälp att "hitta rätt".
Lycka till!

 

[Lena Furberg]

Jag var som du, när jag var yngre, ville "hitta rätt". Jag trodde dessutom att just det var viktigt, dvs att där fanns EN "sann tro" och att det var viktigt att hitta den och ansluta sig medan tid var. Det är ju ett lite annat utgångsläge men ställde till det rejält för mig. Jag hamnade hos Mormonerna, eller nästan i alla fall, och genomgick en kris som var riktigt rejäl.

Då kontaktade jag, i desperation, min gamla konfirmationspräst hos Svenska Kyrkan och kan lugnt säga att han räddade mig. Inte genom att svepa över mig till den kyrkan istället, utan han liksom befriade mig från alltihopa på ett fantastiskt sätt. Inte minst sedan dess känner jag stor kärlek till Svenska Kyrkan och tycker det är en kyrka jag kan tillhöra UTAN cementerade krav på en viss tro. Jag kan känna mig väldigt fri där - och min "tro" är ytterst svävande och ospecifik och öppen för det mesta. Jag vet inte alls vad jag tror på, det kan vara allt eller inget, men för mig är det skönt att ha den friheten OCH ändå kunna vara välkommen i den kyrkan.

Som ung gick jag även en kristen folkhögskola i 2 år (konstlinjen dock) och minns än idag att de eleverna där var väldigt trevliga och fina att umgås med, atmosfären var härlig och alla fick "vara med"!.

 

[Texaz]

Kanske ordnas det Alpha-kurser där du bor? Alpha-kurser ordnas av både svenska kyrkan och frikyrkor, ibland tillsammans, och innebär att man träffas och pratar om vad kristen tro är. Jag tror att det oftast är kombinerat med att man äter tillsammans och umgås. Jag har uppfattat det som att detta är ett bra sätt att få veta mer om vad kristen tro är och att, om man vill, hitta en gemenskap. Om du inte trivs eller känner att du passar in på det första ställe som du kommer till så var inte rädd för att prova någon annanstans. Kyrkorna är lite som idrottsrörelsen, en del vill sparka boll och andra hoppa högt, men alla gillar idrott, bara på lite olika sätt. Kyrkorna har också lite olika inriktning, och det skiljer sig också från plats till plats beroende på vilka som är med i de olika församlingarna just där.
Jag håller med övriga om att det inte ställs några krav på den som tror, hur liten tron än är och hur stort tvivlet än är. Även om det ibland förekommer krav från andra människor (kanske främst icketroende) på hur den som tror ska vara så ställer inte Gud några sådana krav.
När det gäller bibelläsningen så skulle jag börja med Nya testamentet, Johannes evangelium och de olika breven, utan krig och annat svårbegripligt som förekommer i Gamla testamentet. Filipperbrevet t ex tycker många ger kraft och tröst. I en Alphakurs kan man också få hjälp att "hitta rätt".
Lycka till!

Tack för konkreta tips på läsning!! Och ja, det finns visst en Alphakurs hos Pingstkyrkan som startar i mars, kanske ska försöka att börja med den
Har ju en del bekanta inom just pingstkyrkan men även inom några andra samfund. Men att starta där är ju alltid en början

 

[Texaz]

Jag var som du, när jag var yngre, ville "hitta rätt". Jag trodde dessutom att just det var viktigt, dvs att där fanns EN "sann tro" och att det var viktigt att hitta den och ansluta sig medan tid var. Det är ju ett lite annat utgångsläge men ställde till det rejält för mig. Jag hamnade hos Mormonerna, eller nästan i alla fall, och genomgick en kris som var riktigt rejäl.

Då kontaktade jag, i desperation, min gamla konfirmationspräst hos Svenska Kyrkan och kan lugnt säga att han räddade mig. Inte genom att svepa över mig till den kyrkan istället, utan han liksom befriade mig från alltihopa på ett fantastiskt sätt. Inte minst sedan dess känner jag stor kärlek till Svenska Kyrkan och tycker det är en kyrka jag kan tillhöra UTAN cementerade krav på en viss tro. Jag kan känna mig väldigt fri där - och min "tro" är ytterst svävande och ospecifik och öppen för det mesta. Jag vet inte alls vad jag tror på, det kan vara allt eller inget, men för mig är det skönt att ha den friheten OCH ändå kunna vara välkommen i den kyrkan.

Som ung gick jag även en kristen folkhögskola i 2 år (konstlinjen dock) och minns än idag att de eleverna där var väldigt trevliga och fina att umgås med, atmosfären var härlig och alla fick "vara med"!.

Det är precis min erfarenhet, gick också på folkhögskola under ett år! Den absolut bästa skoltiden i mitt liv, lärde mig nog mer där än under alla år i den kommunala skolan....
Där kände jag mig trygg, och lärarna var enormt hjälpsamma, kärleksfulla och trevliga, dessutom med en stor portion humor Lyckades t o m lära mig pricka en basketkorg (är rätt kass på bollsporter annars).
De som driver kyrkan och jobbar där tillhör den Ekumeniska församlingen i stan, en rätt liten församling med mestadels yngre människor.
Det jag gillar med dagens kyrkor är att de samarbetar mycket mellan de olika samfunden, kanske beroende på att de inte är så stora??

 

[Texaz]

För mig låter det som om du försöker hitta ytterligare en "fix" för att lösa ditt liv och dina problem?

Jag frågar också - är det tron du längtar, efter eller ett du ska få det bättre?

Medicin hjälpte inte - speciellt eftersom du slutade ta den. Är religionen en sorts ny medicin som du hoppas ska ge bättre reultat?
- en ärlig fråga.

Längtar du efter "frålsning" så kanske du ska söka dig till någon av de stora frikyrkorna? Samma gud. Men lite mer halleluja än svenska kyrkan.
Många av de kristna invandrare jag undervisar söker sig till Pingstkyrkan för de tycker att svenska kyrkan är lite för mesig.

Ja, jag har funderat lite varför det känns så viktigt med en tro.... Det är nog fler delar egentligen. Att hitta en samhörighet är en, är ju annars väldigt ensam och har inget umgänge utanför jobbet och ridklubben.
Vidare är det upplevelsen av att de (jag känner) verkar ha en sån inre frid och en tillit som jag kan känna att jag saknar. Jag skulle verkligen behöva känslan av ovillkorlig kärlek, och då inte av en fysisk person, utan finna en trygghet som inte är beroende av andra.
Sen är det nog det att jag verkligen gillar det kyrkorna gör för ensamma och fattiga, det hjälparbete de bedriver, som är rätt omfattande. Att de ofta är de enda som finns när det krisar, som t ex prästen efter sonens död. Att kunna prata utan att det journalförs, och döms....

 

[Centaur]

Utöver Pingstkyrkan (som jag tycker är väldigt konservativ och bokstavstrogen) finns även Metodistkyrkan och Baptistkyrkan. Metodisterna upplever jag som väldigt inkluderande, där jag växte upp hade de många aktiviteter för barn och mycket sociala tillställningar där det inte ställdes krav på att man är med i menigheten för att deltaga.

Jag är medlem i Baptistmenigheten pga att min farmor var aktiv där. Jag är inte aktiv alls men står kvar till minne om farmor och för att jag tycker de har fina värden som jag gärna är med och stödjer. Martin Luther King var baptistpastor. Baptisterna brukar också ha mycket sociala möten, båda bibelstudier och rent nöje.

Det kan variera ganska mycket utifrån vem som är pastor också. Jag är konfirmerad i kyrkan och vi hade en otroligt duktig och vettig ung pastor vilket gjorde att de allra flesta av oss fick en positiv bild av kristendomen. Gå på några möten, prata med pastorn och se vad du känner? Kom ihåg att ställa de svårare frågorna också. Jehovas verkar fantastiskt när jag läser de vackert illustrerade tidningarna de ger ut, men verkligheten är ju inte fullt så fantastisk...

Jag är väldigt fascinerad av religion och har studerat religionsvetenskap. Har min egen högst personliga tro där jag plockat lite här och där eftersom jag tror att allt egentligen är olika sidor av en och samma sten. Det finns ett citat från en kvinna som är wiccan, jag tycker det är så bra. "Religion is like flowers in a meadow and we must each pick our own bouquet."

 

[Luff]

Jag ska slänga in en brasklapp. Att gå in i ett samfund för att man tror att gemenskapen där ska rädda en kan vara ett sätt att inte bearbeta sitt mående. Det är en fantastisk gemenskap i början. Alla är sååååå förstående. Efter ett tag så är dom precis som alla andra människor som ställer krav, blir svartsjuka, skiljer sig, mår dåligt osv.
Gå en Alphakurs - kanske inte i dom allra mest sektliknande kyrkorna som faktiskt fryser ut familjemedlemmar som inte längre vill vara medlemmar. Den så kallade gemenskapen är väl inte så djup i de fallen och inget vad du behöver.
Ja, jag har erfarenhet av flera frikyrkor och hur dom behandlat närstående och bekanta.

 

[Texaz]

Utöver Pingstkyrkan (som jag tycker är väldigt konservativ och bokstavstrogen) finns även Metodistkyrkan och Baptistkyrkan. Metodisterna upplever jag som väldigt inkluderande, där jag växte upp hade de många aktiviteter för barn och mycket sociala tillställningar där det inte ställdes krav på att man är med i menigheten för att deltaga.

Jag är medlem i Baptistmenigheten pga att min farmor var aktiv där. Jag är inte aktiv alls men står kvar till minne om farmor och för att jag tycker de har fina värden som jag gärna är med och stödjer. Martin Luther King var baptistpastor. Baptisterna brukar också ha mycket sociala möten, båda bibelstudier och rent nöje.

Det kan variera ganska mycket utifrån vem som är pastor också. Jag är konfirmerad i kyrkan och vi hade en otroligt duktig och vettig ung pastor vilket gjorde att de allra flesta av oss fick en positiv bild av kristendomen. Gå på några möten, prata med pastorn och se vad du känner? Kom ihåg att ställa de svårare frågorna också. Jehovas verkar fantastiskt när jag läser de vackert illustrerade tidningarna de ger ut, men verkligheten är ju inte fullt så fantastisk...

Jag är väldigt fascinerad av religion och har studerat religionsvetenskap. Har min egen högst personliga tro där jag plockat lite här och där eftersom jag tror att allt egentligen är olika sidor av en och samma sten. Det finns ett citat från en kvinna som är wiccan, jag tycker det är så bra. "Religion is like flowers in a meadow and we must each pick our own bouquet."

Jo jag har också fått uppfattningen att pingstkyrkan är konservativ, men tänker att det ändå kan vara en början???
Baptistkyrkan här är en del av Ekumeniska idag, när jag gick på folkhögskolan var det baptisterna som drev den. De fina lärare jag hade är iaf idag aktiva inom Ekumeniska församlingen ska kolla om även de har någon aktivitet, kanske bibelstudier??

 

[Lampan]

Tro för mig,är inget en kan bestämma sig för att hitta
Lika lite som det inte går att bestämma sig för att älska
(Däremot kan du säkert hitta stöd och tröst i kyrkan, Det i sin tur kan leda till att du "tror")

Tro är att känna, känna tillit och kärlek.
Känna att det finns en mening och "högre makt om en vill kalla det så"
Jag har en stark tro, men går aldrig i kyrkan.

 

[Texaz]

Jag ska slänga in en brasklapp. Att gå in i ett samfund för att man tror att gemenskapen där ska rädda en kan vara ett sätt att inte bearbeta sitt mående. Det är en fantastisk gemenskap i början. Alla är sååååå förstående. Efter ett tag så är dom precis som alla andra människor som ställer krav, blir svartsjuka, skiljer sig, mår dåligt osv.
Gå en Alphakurs - kanske inte i dom allra mest sektliknande kyrkorna som faktiskt fryser ut familjemedlemmar som inte längre vill vara medlemmar. Den så kallade gemenskapen är väl inte så djup i de fallen och inget vad du behöver.
Ja, jag har erfarenhet av flera frikyrkor och hur dom behandlat närstående och bekanta.

Förstår hur du menar men mitt mående kommer jag att fortsätta jobba med. Men då just kyrkan hjälpte mig enormt under min stora sorg känns det som rätt plats att vara på just för att jag känner en sån trygghet när jag umgås med troende människor. Kan ju tillägga att det inte var fråga om någon predikan eller att pracka på mig en gudstro när jag gick hos prästen, tvärtom!!
Det är bara pingstkyrkan som har Alphakurs, iaf just nu... Vet inte om Pingstkyrkan räknas som sektliknande, är inte det intryck jag fått

 

[Ramona]

Jag ska slänga in en brasklapp. Att gå in i ett samfund för att man tror att gemenskapen där ska rädda en kan vara ett sätt att inte bearbeta sitt mående. Det är en fantastisk gemenskap i början. Alla är sååååå förstående. Efter ett tag så är dom precis som alla andra människor som ställer krav, blir svartsjuka, skiljer sig, mår dåligt osv.
/.../
Ja, jag har erfarenhet av flera frikyrkor och hur dom behandlat närstående och bekanta.

Jag håller med till 100%.

Dessutom tvivlar jag starkt på att människor har en inre frid bara för att de är medlemmar i en kyrka eller samfund. Jag tror att majoriteten av medlemmar faktiskt inte är så troende och eftersom de inte är så troende så har de heller ingen inre frid. Däremot är de rädda för hur den sociala biten hade sett ut ifall de inte är medlemmar, så de är aktiva, trots att de egentligen kanske inte tror så mycket.

Sen finns det absolut samfund där majoriteten på riktigt tror, men där är också kraven högre för att man ska anses vara en värdig människa. Jag tvivlar man kan komma till mormonerna, äta och dricka vad man vill och ändå anses vara en bra människa. Eller komma till Jehovas Vittnen och ha sex före äktenskapet och ändå vilja hänga med de som har en inre frid. Lika lite som man inom islam kan göra vissa saker utan att anses som en syndare.

Har enormt svårt att tro att en församling, spelar ingen roll om det är kristna, muslimer, judar, whatever, hade godtagit en person i längden som inte vill leva efter läran.

 

[Rosett]

Måste bara säga att det är skillnad på tro och religion. Religion är sättet man utövar sin tro på. Man kan även vara troende utan att utöva en religion.
För mig kommer tron inifrån, inte genom att gå någon kurs eller vara medlem i någon kyrka/moské/synagoga etc.

 

[Lena Furberg]

Jag ska slänga in en brasklapp. Att gå in i ett samfund för att man tror att gemenskapen där ska rädda en kan vara ett sätt att inte bearbeta sitt mående. Det är en fantastisk gemenskap i början. Alla är sååååå förstående. Efter ett tag så är dom precis som alla andra människor som ställer krav, blir svartsjuka, skiljer sig, mår dåligt osv.
Gå en Alphakurs - kanske inte i dom allra mest sektliknande kyrkorna som faktiskt fryser ut familjemedlemmar som inte längre vill vara medlemmar. Den så kallade gemenskapen är väl inte så djup i de fallen och inget vad du behöver.
Ja, jag har erfarenhet av flera frikyrkor och hur dom behandlat närstående och bekanta.

Jag med.... Det är just därför jag tycker Svenska Kyrkan (i stort) känns öppen och fri och inte fördömande, där finns utrymme för funderingar och misstro och inte samma ångestladdade rädsla att avvika från "den enda sanna läran".

 

[Lena Furberg]

Sen finns det absolut samfund där majoriteten på riktigt tror, men där är också kraven högre för att man ska anses vara en värdig människa. Jag tvivlar man kan komma till mormonerna, äta och dricka vad man vill och ändå anses vara en bra människa. Eller komma till Jehovas Vittnen och ha sex före äktenskapet och ändå vilja hänga med de som har en inre frid.

Där får du helt enkelt inte vara medlem längre. Inte en aktiv medlem i alla fall.

 

[Texaz]

Måste bara säga att det är skillnad på tro och religion. Religion är sättet man utövar sin tro på. Man kan även vara troende utan att utöva en religion.
För mig kommer tron inifrån, inte genom att gå någon kurs eller vara medlem i någon kyrka/moské/synagoga etc.

Då är det alltså helt kört.... Har jag inte tron kan jag inte utöva en religion, och jag har fastnat i att hitta tron, på livet och evigheten

 

[Texaz]

Jag med.... Det är just därför jag tycker Svenska Kyrkan (i stort) känns öppen och fri och inte fördömande, där finns utrymme för funderingar och misstro och inte samma ångestladdade rädsla att avvika från "den enda sanna läran".

Grejen med Svenska kyrkan är att man helt sonika tillhör den församling där man är bosatt. "Min" församling upplever jag som träig och trist.