Att finna tron

[Snurrfian]

Då är det alltså helt kört.... Har jag inte tron kan jag inte utöva en religion, och jag har fastnat i att hitta tron, på livet och evigheten

Med det du skriver nu så tror jag att söka sig till Pingstkyrkan eller liknande skulle kunna vara väldigt kontraproduktivt, du behöver få prata och vrida och vända på dina egna tankar, inte får åsikter som du ska tycka. Det kan kännas väldigt skönt till en början att få en ram att förhålla sig till men det kommer inte att hjälpa dig i längden. Gå tillbaka till prästen du fick kontakt med förut, jag tror att du behöver få prata helt enkelt, någon enkel lösning finns inte, oavsett hur mycket du tror behöver du fortfarande arbeta med dig själv.
Och nej du måste inte gå till just den församling du tillhör, du får ta kontakt med vilken församling du vill inom Svenska kyrkan, men oftast väljer folk den som ligger närmast för att ha nära till.

 

[Texaz]

Med det du skriver nu så tror jag att söka sig till Pingstkyrkan eller liknande skulle kunna vara väldigt kontraproduktivt, du behöver få prata och vrida och vända på dina egna tankar, inte får åsikter som du ska tycka. Det kan kännas väldigt skönt till en början att få en ram att förhålla sig till men det kommer inte att hjälpa dig i längden. Gå tillbaka till prästen du fick kontakt med förut, jag tror att du behöver få prata helt enkelt, någon enkel lösning finns inte, oavsett hur mycket du tror behöver du fortfarande arbeta med dig själv.
Och nej du måste inte gå till just den församling du tillhör, du får ta kontakt med vilken församling du vill inom Svenska kyrkan, men oftast väljer folk den som ligger närmast för att ha nära till.

Att jag skrev om Pingstkyrkan var bara för att de är de enda som har Alphakurser här, men de kanske är väldigt vinklade??
Ekumaniska har bibelstudier, men bara på dagtid.
Tyvärr har ju prästen jag tyckte så mycket om slutat här, och jag vet inget om de andra Finns iofs en diakon i den församlingen som jag vet är vettig, kan ju vara en idé.
Har även skrivit till en barndomskamrat som blev "frälst" i övre tonåren, visserligen strax efter att hennes pappa gått bort, i början "dolde" hon sin tro genom att vara med i församlingens kör, vilket förklarade hennes engagemang, men efter en tid "kom hon ut" som kristen och det var ingen som tyckte att hon var konstig på något sätt. Det var ju liksom samma goa tjej!
Hon är fortfarande djupt troende med en öppen syn (verkar det som iaf, vi har inte träffats på ca 20 år...) om man ska se till det som hon skriver på FB.
Det är egentligen svårt att förklara vad jag menar, har periodvis läst bibeln i många år, vet inte om det är när jag har mått dåligt eller inte, det kommer jag inte ihåg. Kanske är det så att jag söker bot genom ett sökande efter tron, men jag tycker inte det känns riktigt så. Funderingarna har ju funnits även de perioder då jag mått bra, mitt mående nu känns mer som en katalysator....

 

[Lena Furberg]

Grejen med Svenska kyrkan är att man helt sonika tillhör den församling där man är bosatt. "Min" församling upplever jag som träig och trist.

Äsch då. EFS, då? Dit hörde många av mina kompisar och de var både öppna och okonventionella. (Eller ... är det samma sak som Svenska Kyrkan, typ...? Jag är inte så insatt numera...)

 

[Magiana]

Då är det alltså helt kört.... Har jag inte tron kan jag inte utöva en religion, och jag har fastnat i att hitta tron, på livet och evigheten

Varför är det viktigt att ha en religion?

Börja med att andas medvetet. Där har du kärnan till livet. Att andas är att ge plats för anden. Man kan utforska det vidare antingen med eller utan religion. Jag gör det utan religion och det funkar för mig.

 

[Texaz]

Varför är det viktigt att ha en religion?

Börja med att andas medvetet. Där har du kärnan till livet. Att andas är att ge plats för anden. Man kan utforska det vidare antingen med eller utan religion. Jag gör det utan religion och det funkar för mig.

Som sagt, för mig KÄNNS det viktigt och jag kan inte förklara varför..... Det är MIN känsla, ingen annans

 

[Tass]

För mig känns det som två olika saker. Gemenskap är en sak, tro är en annan sak.
Alla har rätt att söka, och sök du på ditt vis. Jag hade gjort annorlunda, men det är jag det.

Jag har stått flera personer nära som är/varit djupt troende, kyrkgående osv, och jag har inte upplevt att de har varit tryggare än någon annan. Dom har varit som vem som helst. Men visst är det sant att kyrkan inte är exkluderande. Förutsatt att man följer deras normer. Eftersom reglerna kan vara stränga så är det upplagt för dubbelmoral. För vi är inte mer än människor allihopa.

Du har funnit gemenskap i kyrkan, då förstår jag att du fortsätter söka åt det hållet. Sen har du visat flera gånger här på Buke vilken otroligt stark, medkännande och hjälpsam person du är. Det får du inte glömma. Du duger var som helst!

Det viktigaste brukar vara att hitta rätt personer, de som förstår en, var de nu finns.

Vad det gäller tro så är det något väldigt privat. Jag tror (haha var inte meningen att var vitsig) att var och en får söka själv. Varför inte be en bön om vägledning och hjälp med tro? Var också beredd att gå lite in i dig själv. Var uppmärksam på dina drömmar, och vad du upplever när du är på väg att somna, eller vakna. När man är sådär omedvetet medveten mellan dröm och verklighet. Meditation är också ett sätt, men som kyrkan åtminstone tidigare inte gillade.

Visst kan man lära sig av att läsa bibeln, men det kan man också av gamla folksagor och sägner. Det är väldigt spännande att fundera på vad de vill berätta. "Änkans skärv" är något som har fastnat i mig.

 

[Magiana]

Som sagt, för mig KÄNNS det viktigt och jag kan inte förklara varför..... Det är MIN känsla, ingen annans

Ok, då är det så, men oavsett så behöver du jobba med dig själv. I annat fall blir religionen bara ett yttre attribut eller som en krycka. En del använder religion som en lagbok men det har inget med andlighet att göra. Låter man däremot religionen vara vägvisare in till sin innersta kärna, till att upptäcka sig själv och livets kärna, då kan det vara ett lämpligt verktyg.

 

[Snurrfian]

Att jag skrev om Pingstkyrkan var bara för att de är de enda som har Alphakurser här, men de kanske är väldigt vinklade??
Ekumaniska har bibelstudier, men bara på dagtid.
Tyvärr har ju prästen jag tyckte så mycket om slutat här, och jag vet inget om de andra Finns iofs en diakon i den församlingen som jag vet är vettig, kan ju vara en idé.
Har även skrivit till en barndomskamrat som blev "frälst" i övre tonåren, visserligen strax efter att hennes pappa gått bort, i början "dolde" hon sin tro genom att vara med i församlingens kör, vilket förklarade hennes engagemang, men efter en tid "kom hon ut" som kristen och det var ingen som tyckte att hon var konstig på något sätt. Det var ju liksom samma goa tjej!
Hon är fortfarande djupt troende med en öppen syn (verkar det som iaf, vi har inte träffats på ca 20 år...) om man ska se till det som hon skriver på FB.
Det är egentligen svårt att förklara vad jag menar, har periodvis läst bibeln i många år, vet inte om det är när jag har mått dåligt eller inte, det kommer jag inte ihåg. Kanske är det så att jag söker bot genom ett sökande efter tron, men jag tycker inte det känns riktigt så. Funderingarna har ju funnits även de perioder då jag mått bra, mitt mående nu känns mer som en katalysator....

Det jag har som erfarenhet av Pingstkyrkan är att det är väldigt uppstyrt vad du ska tro och hur man ska känna och gör man inte det så kan man falla ännu längre ner i en känsla av att inte duga.
Som jag upplever ditt mående just nu tror jag inte att du är hjälpt av bibelstudier, utan snarare samtalshjälp, en diakon kan vara en utmärkt början. Om det är gemenskapen du är ute efter så tror jag att du kan finna den genom att bara vara i kyrkan och söka kontakt efter tex gudstjänster, många gånger är det enklare kyrkkaffen efter gudstjänsterna just för att skapa gemenskap.

 

[Lovisaleonora]

Grejen med Svenska kyrkan är att man helt sonika tillhör den församling där man är bosatt. "Min" församling upplever jag som träig och trist.

Men va? Vad menar du?

 

[Texaz]

Vad det gäller tro så är det något väldigt privat. Jag tror (haha var inte meningen att var vitsig) att var och en får söka själv. Varför inte be en bön om vägledning och hjälp med tro? Var också beredd att gå lite in i dig själv.

Ja, jag får känslan av att tro är privat, därför har jag dragit mig för att fråga mina bekanta Att be om vägledning gör jag redan (ber i stort sett varje dag..), men kanske hör jag inte svaren?

Låter man däremot religionen vara vägvisare in till sin innersta kärna, till att upptäcka sig själv och livets kärna, då kan det vara ett lämpligt verktyg

Ja, men det är ju lite det jag eftersöker, att hitta mig själv med hjälp av tron, som jag tror skulle kunna ge mig den styrka jag känner att jag saknar....

Och ja, jag VET att jag behöver jobba med mig själv, men även där känner jag mig vilsen. HUR jobbar man konkret med sig själv? Försöker nu läsa boken om sorgbearbetning, men har ännu inte riktigt kommit in i den. Kanske är det ett sätt att jobba med sig själv?

 

[Magiana]

Och ja, jag VET att jag behöver jobba med mig själv, men även där känner jag mig vilsen. HUR jobbar man konkret med sig själv? Försöker nu läsa boken om sorgbearbetning, men har ännu inte riktigt kommit in i den. Kanske är det ett sätt att jobba med sig själv?

Ja, boken är ett sätt. Det finns även andra böcker som kan vara till hjälp. Jag gillar t.ex. Eckhart Tolles böcker. The Sedona Method är en annan bok jag gillar.

Och ett konkret sätt att jobba med sig själv är som jag nämnde tidigare, att andas medvetet. Det skapar en känsla av att vara här och nu, i stället för att tankarna fladdrar iväg till det förflutna eller till framtiden. Det i sin tur skapar lugn.

Ett annat konkret sätt är att meditera.

 

[Texaz]

Men va? Vad menar du?

Med vad? Att församlingen är träig och trist? Tja det är min upplevelse efter det jag upplevt....

 

[Texaz]

Ja, boken är ett sätt. Det finns även andra böcker som kan vara till hjälp. Jag gillar t.ex. Eckhart Tolles böcker. The Sedona Method är en annan bok jag gillar.

Och ett konkret sätt att jobba med sig själv är som jag nämnde tidigare, att andas medvetet. Det skapar en känsla av att vara här och nu, i stället för att tankarna fladdrar iväg till det förflutna eller till framtiden. Det i sin tur skapar lugn.

Ett annat konkret sätt är att meditera.

Meditation har jag aldrig tidigare lyckats med, har iofs inte gått någon kurs, men har provat med skivor och det har inte funkat alls... Kör med avslappning ibland, där handlar en hel del just andningen men jag slappnar visserligen av till viss del, men mer är det inte...
Tack för boktipsen, Tolle har jag förstått är bra.

 

[Magiana]

Meditation har jag aldrig tidigare lyckats med, har iofs inte gått någon kurs, men har provat med skivor och det har inte funkat alls... Kör med avslappning ibland, där handlar en hel del just andningen men jag slappnar visserligen av till viss del, men mer är det inte...
Tack för boktipsen, Tolle har jag förstått är bra.

Jag har heller aldrig gått någon kurs i meditation. Det jag började med var Holosync. Man lyssnar bara på det med lurar och behöver sedan inte göra något aktivt på något sätt. För mig var det början till att bli frisk från mina mångåriga besvär med panikångest. Numera gör jag olika typer av meditationer som görs inom yogan. Pulsmeditation sägs vara bra att göra om man inte tror att man kan meditera. Den finns beskriven i MediYogans startpaket 3.

 

[Lovisaleonora]

Med vad? Att församlingen är träig och trist? Tja det är min upplevelse efter det jag upplevt....

Varför i så fall ägna tid åt den församlingen? Ta en annan.

 

[Umbria]

Vilken bra tråd och vad många fina svar du har fått @Texaz ! Jag är en liknande sits, jag har en tro men har tidigare haft svårt att lita på att jag duger som jag är med alla fel och brister. Jag har trott att man måste tro väldigt starkt för att det ska räknas, och att man måste vara en god och helig människa som alltid gör rätt, älskar sin nästa och vänder andra kinden till. Ungefär som om man måste vara som Jesus för att duga. Nu tänker jag mer att tro inte är ett tillstånd utan en ständigt pågående process som utvecklas genom livet, och att det är naturligt att tro och tvivel avlöser varandra.

Jag har bara erfarenhet av Svenska Kyrkan, som jag upplever som mycket välkomnande och där man får vara som man är. Men jag är där väldigt sällan. Jag tror också som flera andra har skrivit att en Alphakurs eller liknande kan vara bra. Har själv tänkt gå Alpha men det har inte blivit av. När det gäller Bibeln tycker jag om bäst om Nya Testamentet och då främst evangelierna. Gamla Testamentets beskrivning av Gud som dömande och hämnande känns ganska nedslående.

 

[Texaz]

Varför i så fall ägna tid åt den församlingen? Ta en annan.

Trodde att man tillhörde en församling bara... Känner mig dock inte hemma i just "min", men vill gärna begravas där då det är så vackert samt att Leo ligger där

 

[Gnist]

Då är det alltså helt kört.... Har jag inte tron kan jag inte utöva en religion, och jag har fastnat i att hitta tron, på livet och evigheten

Det är alltså viktigt för dig att hitta en religion att tillhöra, så att du via den kan hitta tron?

Nu har jag inte läst hela den andra tråden, men baserat på det lilla jag läst och på den här tråden, så är det nog viktigare för dig att först hitta dig själv och vara trygg i den du är innan du ger dig ut på jakt på en lämplig religion. Känns som att du tror att tron på något ska "rädda dig" från en vilsenhet på något vis och det känns inte helt sunt faktiskt.

Så mitt råd är alltså att hitta dig själv och må bra i dig själv, landa i det och sen, om behovet kvarstår utforska din tro.

 

[Texaz]

Vilken bra tråd och vad många fina svar du har fått @Texaz ! Jag är en liknande sits, jag har en tro men har tidigare haft svårt att lita på att jag duger som jag är med alla fel och brister. Jag har trott att man måste tro väldigt starkt för att det ska räknas, och att man måste vara en god och helig människa som alltid gör rätt, älskar sin nästa och vänder andra kinden till. Ungefär som om man måste vara som Jesus för att duga. Nu tänker jag mer att tro inte är ett tillstånd utan en ständigt pågående process som utvecklas genom livet, och att det är naturligt att tro och tvivel avlöser varandra.

Jag har bara erfarenhet av Svenska Kyrkan, som jag upplever som mycket välkomnande och där man får vara som man är. Men jag är där väldigt sällan. Jag tror också som flera andra har skrivit att en Alphakurs eller liknande kan vara bra. Har själv tänkt gå Alpha men det har inte blivit av. När det gäller Bibeln tycker jag om bäst om Nya Testamentet och då främst evangelierna. Gamla Testamentets beskrivning av Gud som dömande och hämnande känns ganska nedslående.

Åh så skönt att höra!! Jag deltar just nu i kyrkans kör i "fel" församling, kanske känner jag mig mer hemma där eftersom det är den församling jag är född i och uppväxt med kyrkans aktiviteter för ungdomar. OK, tills stor del var det killar som lockade på slutet (Ola Salos äldre bröder, jättesöta alla tre...) men vi bad ju alltid i slutet av kvällen och det kändes fint

Finns Alphakurser inom alla kyrkor? Kan ju i såna fall höra mig för om det kommer någon sån längre fram
Ska försöka gå på morgondagens sinnesrogudtjänst, har fått för mig att de är lite enklare??

 

[Texaz]

Det är alltså viktigt för dig att hitta en religion att tillhöra, så att du via den kan hitta tron?

Nu har jag inte läst hela den andra tråden, men baserat på det lilla jag läst och på den här tråden, så är det nog viktigare för dig att först hitta dig själv och vara trygg i den du är innan du ger dig ut på jakt på en lämplig religion. Känns som att du tror att tron på något ska "rädda dig" från en vilsenhet på något vis och det känns inte helt sunt faktiskt.

Så mitt råd är alltså att hitta dig själv och må bra i dig själv, landa i det och sen, om behovet kvarstår utforska din tro.

Både och... Jag vill hitta en tillit hos något som är större än mig. Har läst enormt många sjävhjälpsböcker genom åren, men hittar ändå inte "mig själv"
Behöver nog något att hålla fast vid, en tro på att jag inte står ensam, för min ensamhet lider jag enormt av