Att bygga upp långsamt... *långt*

[Habina]

Jag har alltid fått höra hur oerhört viktigt det är att långsamt bygga upp distanshästens senor, leder och skelett. Att det tar lång tid, flera år, och att konditionen inte är något riktmärke, eftersom flås tränas upp väldigt snabbt.

Tyvärr tänker jag inte likadant när det gäller mig själv.

Har hållit igång med löpningen ordentligt inför Tjejmilen, med ett långsamt stegrande schema. Allt har fungerat bra och jag har lyssnat på min kropp. Så blev jag dunderförkyld och låg däckad i feber i nästan två veckor. Efter det tog det ytterligare en vecka innan jag kände mig helt frisk och så en vecka då jag drog på träningen för att det var sååå varmt.

I förrgår kväll fick jag dock ett ryck och gav mig ut i spöregnet! Läste fel i träningsschemat och fick det till att jag skulle springa 4x15 min, när det egentligen var 3x15 min. Nåja, jag sprang på i godan ro och blev mer och mer stolt över mig själv som faktiskt orkade springa så länge trots att jag inte tränat på en månad.

Väl hemma var jag knappt trött, mest allmänt nöjd över mig själv. Men dagen efter... Vaknar och registrerar att jag inte har någon träningsvärk. Känner mig ännu mer stolt. Kliver upp ur sängen och konstaterar att jag är blockhalt på högerfoten. Det strålar en smärta från hela yttersidan av foten, upp över framsidan och vristen.

Idag känns det lite bättre och planen är att cykel- och simträna tills foten är bra igen. Men visst är det typiskt att man inte tänker längre när det gäller ens egen träning...

En annan tanke som slog mig, stackars hästar som råkar ut för samma sak men inte kan beklaga sig som jag kan. Jag kommer nog aldrig våga sluta med LSD på mina hästar.

 

[Stopek]

Sv: Att bygga upp långsamt... *långt*

Jag har alltid fått höra hur oerhört viktigt det är att långsamt bygga upp distanshästens senor, leder och skelett. Att det tar lång tid, flera år, och att konditionen inte är något riktmärke, eftersom flås tränas upp väldigt snabbt.

Tyvärr tänker jag inte likadant när det gäller mig själv.

Har hållit igång med löpningen ordentligt inför Tjejmilen, med ett långsamt stegrande schema. Allt har fungerat bra och jag har lyssnat på min kropp. Så blev jag dunderförkyld och låg däckad i feber i nästan två veckor. Efter det tog det ytterligare en vecka innan jag kände mig helt frisk och så en vecka då jag drog på träningen för att det var sååå varmt.

I förrgår kväll fick jag dock ett ryck och gav mig ut i spöregnet! Läste fel i träningsschemat och fick det till att jag skulle springa 4x15 min, när det egentligen var 3x15 min. Nåja, jag sprang på i godan ro och blev mer och mer stolt över mig själv som faktiskt orkade springa så länge trots att jag inte tränat på en månad.

Väl hemma var jag knappt trött, mest allmänt nöjd över mig själv. Men dagen efter... Vaknar och registrerar att jag inte har någon träningsvärk. Känner mig ännu mer stolt. Kliver upp ur sängen och konstaterar att jag är blockhalt på högerfoten. Det strålar en smärta från hela yttersidan av foten, upp över framsidan och vristen.

Idag känns det lite bättre och planen är att cykel- och simträna tills foten är bra igen. Men visst är det typiskt att man inte tänker längre när det gäller ens egen träning...

En annan tanke som slog mig, stackars hästar som råkar ut för samma sak men inte kan beklaga sig som jag kan. Jag kommer nog aldrig våga sluta med LSD på mina hästar.

Jag gjorde samma sak förra året och drog på riktigt rejält i min ökning av träningsintensitet. Lyssnade på idrottsläraren på mitt jobb som sa att man borde ligga på 4,5 min per kilometer och att 6 min som jag kunde lunka på i. Då glömde han att tanten bara tränat i knappt ett år och var gammal. Så jag snabbjobbade och så sprang jag en halvmara med värkande ben de sista fem kilometrarna så att jag knappt kunde ta mig fram.

Det blev benhinneinflammation på främst ena benet, värkande höft och knä. Det har tagit tid att komma tillbaka. I år har jag nu sulinlägg som jag flyttar mellan ridskor och löparskor. Jag tycker 6 min per kilometer är en alldeles utmärkt fart för en tant och är uppe i milen på mina träningsrundor igen. Jag stretchar och tänker på var på vägen jag springer, så att jag inte ständigt springer på vänster sida och får vägens lutning mot vänster ben. Springer gärna i skogen över stock och sten kuperat. Kort sagt så tänker jag som när jag tränar hästen.

Vad det gäller din värk så skulle jag gissa att det kanske inte var dina extra 15 min som gjorde det, utan det kan vara något med just det stöd dina sulor och skor ger dig, eller så trampade du helt enkelt fel eller gick snett. När man är gott uppvärmd så märker man inte av om man trampar snett, det märks först efter. Precis som på hästar som kan kännas så fräscha och sedan stelnar till i grind.

Hälsning Maja